Nu måste jag skriva om ett fenomen som gör mig riktigt förbannad. Nämligen den växande privatfeminismen. Med privatfeminism menar jag den typ av feminism som fokuserar på individens val. Den typ av feminism som menar att rika karriärkvinnor per definition är bra feminister. Och därmed att kvinnor som tar majoriteten av barnledigheten och jobbar för kass lön är dåliga feminister. Jag är så trött på att kvinnors liv ska vändas mot dem så fort de diskuterar jämställdhet. Jaha du är för delad föräldraförsäkring – men hur många dagar tog din man ut egentligen? Jaha du är mot skeva skönhetsideal – men själv färgar du minsann håret och försöker hålla dig smal? Jaha, du är mot lönediskriminering men själv har du valt ett klassiskt kvinnligt låglöneyrke?
Privatfeminismens bottnar i föreställningen att man inte duger som feminist om man samtidigt förtrycks av en man. En mycket märklig hållning då feminismen kom till just genom analysen att kvinnor är förtryckta. Med detta sätt att resonera diskvalificerar vi ju varenda kvinna från att kalla sig feminist. Tänk om man resonerade på samma sätt med rasism? Då skulle ingen mörkhyad få uttala sig om förtrycket eftersom hen ändå inte lyckas leva som hen lär. Man kan ju inte vara mot rasism om man samtidigt förtrycks för sin hudfärg eller sitt ursprung. Eller?
Den här privatfeminismen har gått så långt att jag upplever att kvinnor mörkar hur ojämställda deras relationer är. Jämställda relationer har hög status – men eftersom de flesta av oss inte lever upp till detta ideal blir bristen på jämställdhet något vi försöker dölja. Det gäller att ge sken av att man har det jämställt. För annars skuldbeläggs man.
Ett exempel på denna privatfeminism är när Britta Svensson i en krönika kom till slutsatsen att Ebba Witt-Brattström är en dålig feminist därför att hon levde i en ojämställd relation. Det här är ju tyvärr inte första gången Britta driver liknande teser. För något år sedan bemötte jag henne i blogginlägget “Det duger inte att jobba heltid och aldrig hämta på dagis” när hon på samma sätt la ansvaret för bristen på jämställdhet på enskilda kvinnor.
Hela grejen med feminismen är att påvisa att det finns strukturer som är starkare och kraftfullare än oss individer. Som påverkar oss hur mycket vi än försöker motarbeta dem. Så låt oss nu en gång för alla reda ut detta:
Feminism är inte att lyckas leva som man lär. Feminism är att göra analysen att det finns strukturer i samhället som gör det jävligt svårt att kunna leva som man lär. Viktig skillnad. För i samma stund som kvinnor måste leva som de lär för att få tala om jämställdhet – i samma stund skuldbelägger och tystar vi dem.
150 svar
Huvudet på spiken! Tack för din fina blogg med både tänkvärda inlägg och vackra bilder 🙂
Skitbra!!!!! Jag lever i en hetero relation, har friat och i sommar tar jag hans efternamn. Du kan ju tro att jag har velat förklara mig hejvilt och ge braslkappar. Åh vad den här texten är logisk och BEFRIAR.
OJ OJ OJ. Så bra på så många nivåer att det inte är sant. Jag tänker ofta på det också. Själv så lever jag i en s.k. jämställd relation. Men är den verkligen så jämställd? Nej, inte när det gäller allt och verkligen inte på alla nivåer. Det är så viktigt att kunna prata om sånt utan att bli kallad för en dålig feminist. Varför lämnar du inte honom då om han inte duger? Men varför skulle jag? Jag älskar ju honom. Han och jag är båda medvetna feminister som gör vårt bästa för att inte hamna i patriarkala strukturer. Men när hela samhället är uppbyggt på dessa strukturer då kan det vara jädra svårt att ha en relation som helt saknar dem.
Igen! Hurra! Tack för ett fint inlägg!
Hear hear
På pricken, som alltid! Och på kvinnans sida, som alltid. Precis som vi alla borde vara, istället för att kategorisera varandra som rätt eller fel slags feminister. Snark! Sånt himla slöseri.
*klappar händerna*
Bra skrivet!
Mkt bra! Vem fan är en “perfekt” leva som man lär människa till 100 %? Viktigt att göra analysen och försöka agera så gott man kan utefter det men inte ska man väl få skit för att ex ens man inte tar halva föräldraledigheten. Min man gör det just nu men vi är absolut inte jämställda på alla sätt för det, mkt svårt tror jag.
Heja heja dig!!!
Skulle inte samhället bli mycket vänligare att leva i om vi inte delade in oss i feminister vs icke-feminister, män vs kvinnor? Varför inte ta ett djupt andetag och inse att vi är alla människor i stället för att det skall vara ett ständigt tyckande och krigande hela tiden? Det blir ingenting bättre av, enligt mig i alla fall.
För att det skulle vara att totalt ignorera problemet och hoppas att det försvinner av sig självt.
Jag är säker på att när vi slutar att dela upp oss i vi (offerkoftan?) och de (patriarkatet??) så skulle problemet, som jag inte känner till så mycket om, försvinna av sig självt och samhället bli mycket mänskligare
Nej men du. Offerkoftan? Det där är riskfyllt tycker jag. Vi måste få visa på de enorma orättvisorna mot kvinnor utan att det ska heta att vi tar på oss offerkoftorna. Tro inte att vi väljer att vara offer, patriarkatet gör oss till det. Det går inte att ignorera patriarkatet och hur det påverkar oss alla. Som clara skrev i inlägget kan vi dra en parallel till rasismen – ska de personer som dagligen blir utsatta för rasism ta av sig offerkoftan, och “sluta dela upp sig” i rasister och de som blir utsatta för rasismen (och vilka gör egentligen den uppdelningen? Jo rasisterna.). Det där tycker jag är skitsnack, vi anses gnälliga och vi ska bara slappna av lite mer så ser vi att det kommer allt lösa sig då.
Det är nog så att bristen på insikt och kunskap om patriarkatet och dess verkningar gör att du inte förstår problematiken. Det är ok, det är också en del av dess verkningar, att det är svårt att se dem om förrän kunskapen erövrats och sjunkit in. När den väl gjort det går det inte att inte se och förstå.
Feminister sätter knappast på sig “offerkoftan” när vi påtalar förtryck och underordning av kvinnor? Det är inte “vi” som ska sluta dela upp människor – vi MÅSTE prata om problemen vi ser – det är resten av samhället, strukturerna, patriarkatet och alla som drar nytta av det som måste förändras och sluta göra skillnad på människor och människor. Klart att det inte kommer “försvinna av sig självt” för att feminister slutar prata om det? Snarare tvärtom. Då låter vi det vara som det är. Tror du verkligen att problemet uppstod när feminister började påtala det och vilja förändra det? Nej. Tror du verkligen att underordningen av kvinnor, våldet, utnyttjandet, nedvärderingen uppstod när feminister började påtala det och vilja krossa det? Nej.
Sant. Lite som att man inte skulle få ha mål och ambitioner- för att man inte redan har uppnått dem…
Bra skrivet! Du formulerar så bra precis vad jag tänker i frågan!!
SÅ FANTASTISKT BRA FORMULERAT!
Tack för att du sätter ord på sånt som man känner men som är så in i norden svårt att faktiskt klä i ord <3
Bra skrivet Clara!!! Detta är något som jag personligen upplever och irriterar mig så himla mycket på. Det kan handla om att personer som vill framställa sig som en bättre feminist än en själv ständigt skall fråga hur det fungerar i min heterosexuella tvåsamhet och som också ska berätta hur bra det funkar i deras. Att de tex lagar mat varannan dag. Feminism handlar om att se strukturer, fatta hur djupt rotade de är och därmed svåra att råda bot på, samt att få chansen att leva som man vill (utan förtryck)! Jag som definierar mig som kvinna är inte en sämre feminist bara för att jag gillar att typ sticka och inte gillar att typ hålla på med bilar. Det är verkligen som du skriver att jämställda relationer har hög status, och att personer som tycker sig leva i sådana relationer förväntar sig så himla mycket cred hela tiden (lite som när män som kallar sig feminister ska ha massa cred när kvinnor i samma situation inte alls får det, snarare tvärt om).
Kan hålla med om att det är fel och löjligt att mäta sin relation mot andras så som du beskriver. Men jag reagerar mot ditt och andra inlägg där det framstår som om feminismen anser att en relation är mer eller mindre jämställd beroende på om man har sitt eget köns traditionella intressen eller inte. Sy, sticka, meka med bilar. För mig är det i sig inget som spelar någon roll för hur jämställd en relation är, och jag tror inte att det är så merparten av alla feminister tänker heller. Det viktiga i de flesta feministiska analyser brukar vara hur mycket hushållsarbete var och en gör i veckan räknat i timmar (där räknar jag in fix med hus och bil), hur mycket eget ansvar var och en tar för barnen, att båda har samma möjlighet att jobba i förhållande till att passa barn, hur man lägger upp ekonomin mm. Stora frågor som får återverkningar för hur man lever under resten av sitt liv. Sedan finns såklart dimensionen att det blir trist om relationen spricker och kvinnan inte kan byta en glödlampa och mannen inte kan koka ett ägg, för att inte tala om hur otidsenliga föräldrar deras barn har. Men om allt annat är jämställt så tycker jag att det kan passera som personliga särdrag, inte ojämställdhet.
Vilken tur att det finns tydligt facit på hur en relation ska vara för att rymmas inom ramen! 😉
Huvudet på spiken!
Så sant, så sant!!!
Och DESSUTOM tänker jag att man faktiskt kan vara feminist – och ÄNDÅ VILJA ta barnledigt majoriteten av tiden. Man kan vara en feminist men ÄNDÅ älskat att sticka, laga mat och avsky att byta däck på bilen! Det är som att man om man är feminist inte får VILJA dessa saker.
Jag tänker att en del av att vara en feminist är att ge utrymme för varje människa att hitta sig själv och sedan våga leva helt och fullt efter det – vare sig det är mer klassiskt manligt eller kvinnligt. Och naturligtvis ska det sedan värderas lika samma.
Håller med. Många “feminister” använder manliga saker som målet. En kvinna som byter däck är stark och jämnställd. En kvinna som syr är dock inget bra i deras syn. Väldigt snevridet. Då är det ju fortfarande det manliga som är idealet!
Håller med dig Sofia! Bra skrivet.
Jag tycker att du slår ihop många saker som inte alls är av lika betydelse i strukturerna. Den som har vuxit upp med en pappa som tagit ansvar för barn, hem och vabb i samma utsträckning som mamman kommer antagligen inte gå i taket om hen ser en man sy eller en kvinna byta däck. Även och pappa alltid bytte däcken och mamma gillade att sy. Men tvärtom däremot, en uppväxt där pappa försörjde familjen och mamma skötte barn och hem (men mamma bytte däcken och pappa sydde), jag tror att det påverkar vilken relation man får till föräldrarna och hur man i sin tur blir som förälder. Levde själv i 30+ år i tron att jag absolut inte var som min mamma och att allt var fria val, men sedan fick jag barn och insåg att ÄR min mamma på många plan, inte de ytliga sakerna för hon sydde aldrig och jag syr gärna, men de mer djupgående som just vilket slags relation man har till sina barn.
Japp !
Hjälp! Så SPOT ON!!
Alltså hur bra som helst formulerat! Där fick man tänka till på nytt!
Jag kan hålla med fast samtidigt kan jag störa mig på vissa som inte lever jämställt. Eller snarare det är inte bristen på jämställdhet som jag stör mig på, snarare att man tror att det går bra att ta ut all föräldraledighet och jobba deltid och att det inte ska ge några konsekvenser i ett ekonomiskt beroende av en man. Då kan jag tänka att det är ganska naivt och ja, strukturer finns ju men om man är medveten om hur de funkar så kanske man kan undvika de värsta kvinnofällorna. Annars kan man ju bara skylla på strukturer och aldrig försöka förändra något.
Fast jag tänker att i ett verkligt jämställt samhälle så skulle det inte värderas lägre att vara föräldraledig och ta hand om barn än att jobba. Det är ett heldygnsjobb att ta hand om en liten bebis så varför ska man t.ex få lägre pension för att man varit föräldraledig?
Word. Vad jag tänker är att man givetvis inte ska skuldbelägga någon. Men om man väljer att ta ut större delen av föräldraledigheten, vabbar oftare än sin man och väljer att gå ner på deltid – så bör man vara medveten om att man bidrar till strukturen. Något som i förlängningen drabbar alla kvinnor. Det är till stor del föreställningen om mammans “anknytning ” till barnen som ständigt håller nere hennes lön och pension samt gör att kvinnor i 30 årsåldern har svårare än en man i samma ålder, att få anställning. Att då agera efter den föreställningen och strukturen är till viss del att cementera patriarkatet. Och detta eviga patriarkat är vi alla med och bidrar till. Jag med.
Jag tycker att det är tragiskt att en vetenskapligt förankrad teori som anknytningsteorin ska användas o jämställdhetsdiskussioner som handlar om ekonomi snarare än om barnets bästa. Det är som det sägs här ovan: problemet är ju att det slår på den som är föräldraledig då löneutvecklingen rimligen inte borde bli sämre för att man föder barn. Finns ingen naturlag som säger att man måste bli fattig för att man tar hand om sitt barn (vilket kommer samhället tillgodo även). Och priviligierat skitsnack tycker jag att det är att skuldbelägga kvinnor som arbetar deltid. Se dig omkring och notera hur de typiska kvinnoyrkena ser ut: undersköterskor och förskollärare exempelvis. Inte alla kvinnor är välbetalda, som Clara påpekar. Meningslöst att ens analysera genus utan klassperspektiv. Det blir jäkligt mycket dyrare på alla sätt att vara långtidssjukskriven än att arbeta deltid. Som många säkerligen upplever så blir inte relationen helt jämställd bara för att man delar lika på föräldraledighet och jobbar heltid. Kvinnorna sliter ändå hårdare i hemmet, skillnaden är att de ska skämmas om de inte följer heltidsarbetesnormen. Själv är jag ensamstående deltidsarbetande lärare. Har valt att få snåla rejält för att orka med min vardag men framför allt för att få spendera mer tid med min underbara unge. Himla tur att jag är ensamstående, nu slipper jag iaf skuldbeläggas för att JAG jobbar deltid och inte min man.
Feminism är inte att leva som man lär. Feminism är att lära så som man vill leva.
Fantastiskt formulering som jag ska bära med mig. Tack Pernilla!
Fantastiskt viktigt inlägg, Clara. Jag kan bara hålla med till 100 procent. Det är som när Nina Björk pratar om utopier och hur hon skulle vilja att samhället var, och sen anklagas för att själv bry sig om sin inredning och vilja göra om hemma. Till exempel. Då menar hon att hon ju knappast kan kliva ur det system hon är en del av, men däremot ändå vilja förändra det. Tänker att det är lite samma sak!
Ja! Hejja!
Klokt! Tack för att du är en röst som kan beskriva det här luddiga, gigantiska förtrycket som omger oss. Och för att du belyser hur vi måste sluta skuldbelägga varandra.. Jag känner väl igen mig i hur jag velat mörka att jag gjort mestadels av disken när jag varit i förhållande, eller t o m tagit emot förolämpningar av partnern som jag själv aldrig skulle ha sagt till honom. För det känns som att jag gör fel som går med på detta. Kanske skulle det bli färre fall av mäns våld mot kvinnor om kvinnor i ett tidigare stadium kunde ventilera? Och är inte det ytterligare ett argument som anitifeminister brukar komma med, “men hur schyssta är tjejer mot varandra då?”. Bättre om vi slutar hacka på varandra i jakten på att nå mäns bekräftelse, låt oss bekräfta och lyfta varandra istället! 🙂
Tack!
Britta Svenssons artikel är verkligen hemsk. Som om en misshandlad kvinna inte kan kalla sig feminist! Som om det var hennes eget fel! Fasansfull människosyn.
Att vara feminist kan innefattas i en mening, och inte krångligare än så. Att Man tycker: Att både män och kvinnor har samma värde, skyldighet och ansvar och i samhället.
Hear hear!
Så sant!!
Du är så klok!
Clara! Så sjukt bra och huvudet på spiken! Tack tack tack!
Bra skrivet Clara! Jag beundrar dig som både feminist och skribent. Kram!
Så sant, du kan verkligen sätta ord på vad som är rätt!
Åh, men kan man inte bara få göra det man gillar att göra? Då blir allt mycket bättre för alla. Jag gillar att vara vacker (och sminka mig), men kan se igenom olika samhällsstrukturer på samma gång och ryta till mot orättvisa och förtryck. Jag älskar att tvätta, så då gör jag det hemma hos oss. Min man tycker det är kul att dammsuga, så det gör han. Ingen av oss gillar matlagning särskilt mycket, så vi kör varannan dag. Min man är duktig med blommor, så han tar hand om dem. Jag tycker det är kul att sy, så jag fållar gardiner och köper hem nya handdukar. Allt går väldigt smidigt om man gör det man tycker om.
Min man har tagit mitt efternamn (för det är snyggast tycker vi). Men han får nästan alltid köra bilen när vi åker ihop, för han är så skicklig på det. Då och då kommer han hem med blommor till mig och jag blir så glad varje gång! Jag har helt slutat lyssna till vad som är feministiskt korrekt. Jag älskar att njuta av det jag gillar och det är bara jag som är som jag. Ingen annan känner till vad som ger just mig lycka. Så varför lyssna på en enda människa som är full av “måsten” och “bör” och som inte känner mig?
Bra skrivet. Jämställdhet behöver inte vara att man delar exakt lika på alla sysslor. Man har olika saker man tycker är roligt. Jag tycker att det viktiga är att båda är nöjda med arbetsfördelningen och med relationen och att ingen känner sig i underläge gentemot den andra. Sedan är det ju tyvärr ett faktum att vissa arbetsuppgifter värderas högre ekonomiskt än andra och att kvinnor därför oftare hamnar i ett ekonomiskt beroende av sin partner än män.
Analysen känns inte helt klockren dock, jag sminkar mig också, jag jobbar också för att känna mig vacker och snygg. Men varför känner vi så? Varför är sminkad synonymt med vacker? Det är ju DÄR skon klämmer.
Ibland undrar jag om inte fullt medvetna kvinnor som det faktiskt inte går så stor nöd på hackar på varandra i egenskap av förebilder för några andra, mindre medvetna kvinnor. Kanske yngre, som inte läser DN, inte kan bra svenska, inte har hög utbildning, som kommer från arbetarklass osv. En lite föråldrad bild av verkligheten där man tänker sig att vissa har tillgång till “diskussionen” och andra inte, som på den tiden då vissa hade böcker hemma och pratade politik vid middagsbordet, och andra inte. Jag tror att de som inte känner till feminismen (med “känner till” menar jag inte “sympatiserar med”) idag bara avskräcks av privatfeminism. Hur kul verkar det på en skala att man när som helst kan få ett anklagande finger riktat mot sig av sin medsyster i kampen? Utifrån sett måste det framstå som väldigt osympatiskt. Det jag älskar mest med feminismen är systerskapet och att tänka på alla som har kämpat i generationerna före oss, och de de kämpade för. Feminismen är för mig en kollektiv kamp för hela mänsklighetens bästa.
Hej ded, osminkade kvinnor är ju hur vackra som helst, gosch! Vi är ju så vackra varelser så det är inte klokt. Jag sminkar mig för att det är roligt att se hur färger lyser upp mitt ansikte. Då blir jag uppiggad och glad och jag känner mig vacker. Det är en underbar känsla helt enkelt. Tycker synd om män som inte får uppleva den känslan (vissa sminkar sig ju, men väldigt få).
Jag är så glad att jag är kvinna så jag vet inte vad! Vi har en så underbar energi och är exempelvis mycket mer förändringssugna än män generellt. Vi är så påhittiga och fixiga. Vi vill upptäcka saker. Vi vill göra saker – långt upp i åldern när de flesta män nöjer sig med soffan och teven. Vi vill utvecklas hela tiden. Vi går exempelvis i bräschen för den nyandliga utvecklingen. Där finns knappt några män alls. De förstår inte vad vi kvinnor håller på med. Och en hel del män förlöjliga kvinnor som är intresserade av det (och en del kvinnor också för den delen). Där har männen kommit helt på efterkälken, men jag älskar dem förstås ändå! Hur jag nu kom in på det? Ja, ja 🙂
Mitt i prick Clara! Och “privatfeminism” – vilket bra begrepp!
Tack för att du formulerar detta så “lätt” och tydligt!! När det kommer till föräldraledigheter etc så finns det så otroligt många viktiga aspekter, förutom feminism som sådan så parets individuella faktorer, hälsa, ekonomi etc. Ä Jag har funderat på detta utifrån perspektivet av förlossningsskador. Om att kvinnor som inte får vara sjukskrivna efter en traumatisk förlossning kanske behöver vara längre föräldralediga, och min tanke är att den feministiska kampen bör börja med bättre förlossningsvård snarare än att gå hårt på att folk generellt ska dela föräldraledigheter rätt av. Mer om hur jag tänker:
http://bakingbabies.se/2015/08/11/vi-fick-en-kommentar/ och utifrån föräldraledighet vs sjukskrivning bland annat här:
http://bakingbabies.se/2016/02/19/det-som-behovs-i-svensk-modravard-idag-ar-en-forandring-i-tankesatt/
Så bra texter du skrivit om synnerligen viktiga frågor!! Blir både ledsen och arg när jag jämför behandlingen min man fick efter en badmintonträningen – axelproblem som ställde till det något i delar av jobbet ledde till två veckors sjukskrivning. Med foglossning som ledde till att jag inte kunde köra bil (lyckades inte få fram foten till gaspedalen) och därför inte kunde ta mig till jobbet och kröp till toaletterna på natten fick jag bara vara hemma ett par dagar tills jag fick fram tårna till gaspedalen. Undrar i mitt still sinne om badminton är en sjukdom…
Haha, precis! Den välkända sjukdomen “mb. Badminton” vs det välkända hälsotillståndet graviditet.
Hej! Men att som feminist göra abort pga att man får reda på att det är en pojke i magen, dvs “fel” kön, hur pass humanistiskt/feministikt är det? Kan du som feminist ställa dig bakom detta val? Hänvisar till feministbloggen “injusticestories.com” ;
“Lana bestämde sig för att göra abort för att hon inte ville “föda ännu ett monster ( läs pojke) till världen”.
Jag finner ingen godhet eller jämdställhet alls i det fallet,
eller vad anser du?
Men snälla nån. Vad har det med Claras inlägg att göra?
Usch! Undrar vilken feminist som skulle ställa sig bakom en sådan tanke! Låter helt absurt o fruktansvärt!
Och en person representerar inte en hel grupp. Kom ihåg det. Misstänker dock starkt att hela det inlägget (och bloggen i sig) är en bluff.
Till K:
Man kan aldrig vara säker på vad som är sant eller falskt det som publiceras på nätet, men det låter helt förfärligt att man som feminist går så långt att man aborterar pga “fel” kön om nu bloggen stämmer. /Linda
Att genom att kalla sig någonting såsom feminist för att man håller med om vad det innebär, är inte samma sak som att hålla med om alla andra åsikter som andra personer har som också valt att kalla sig själva för feminister. Det vore ju som om alla kristna idag vore tvungna att tycka att korstågen var en fantastisk ide, eller att man som amerikan måste vara för fri vapenlagstiftning bara för att det finns amerikaner som tycker det är en amerikansk självklarhet.
Två förslag till “Linda”. Det första är att du kan läsa vad Clara redan skrivit i ämnet abort. Det andra är att du kan fundera över varför du anser att en feminist ska stå till svars för vad andra som kallar sig feminister gör.
Vi är båda (uppenbart) läsare av Claras blogg, alltså är vi båda bloggläsare. Står du till svars för vad jag gör varje gång jag hänvisar till oss bloggläsare? Kan du som Claras bloggläsare ställa dig bakom mina val? Med det underförstått att du nu ska sätta dig in i allt jag gör och ta ställning.
“Linda” Jag får intryck av att du ser rött när du ser ordet feminist. Är tanken om att vi alla har det bättre om vi hjälps åt, att vi alla mår bättre om vi lever fria från förtryck så förfärlig ?
Tack Clara.
Briljant!
Ja! Akkurat det har jeg tenkt på uten helt å finne ordene… Takk for at du gjorde nettopp det!
Tack Clara! Precis så.
När jag läste detta kom jag att tänka på vikten av att skilja mellan individnivå och samhällsnivå. Det klasssiska exemplet; män (syftat på en statistisk grupp bestående av män) och kommentarer som inte tar in skillnaden mellan nivåer och ser sig själv eller andra som ”kränkta” och måste säga “inte alla män”. För konstruktiva diskussioner är upprensning i vad vi menar viktigt, så att vi avser och diskuterar samma sak. Därför blir jag så glad av att läsa denna text. Vi kvinnor påverkas av strukturer som kommer till via inlärning och ‘tradition’ i samhället. De är vad vi alla har gemensamt ’att kämpa mot’. Vi gör det dock på individuell nivå utifrån våran egen situation.
En annan sak som jag tänkte på när jag läste detta är det här med skuldbeläggning, på individnivå och på strukturnivå. Kanske är det just nu mer ’poppis’ att lägga skulden på individer för att vi genom att skuldbelägga individer gör det mer konkret. Det gör situationen till något som går att ‘åtgärda’. “Det är någons fel” och vi vet vems. Genom att peka på strukturer blir det stort och abstrakt. Kanske även att det upplevs förlegat. “Kvinnokamp”. Men jag tror att genom att förstå skillnaden på nivåerna så blir det enklare att diskutera hur nivåerna kan interagera och överbryggas.
På individnivån så förespråkar jag personligen ett ‘förlåtande’ utgångssätt, att utgå ifrån att människor gör så gott de kan. Peppa istället för att hacka. Prata med en person och fråga hur de mår istället för att skvallra om dem och de ‘dåliga’/’konstiga’ de gjort.
Tack för en text som fick mig att tänka och reflektera.
Jag håller helt med dig men kan samtidigt tycka det är konstigt om ett feministiskt synsätt inte leder ens till några få små ytliga ändringar i ens liv. Vi har definitivt inte något perfekt jämställt liv men visst har både jag och min man åtminstone försökt dela vårt liv lite mer jämställt. Sedan så har ibland omständigheterna liksom personliga preferenser lett till att det inte är jämställt men jämför jag med min pappa och mamma som mer eller mindre följde textboken för traditionellt äktenskap med hemmafru osv så är vårt liv något helt annat. För oss har det säkert påverkat att jag är den ekonomiskt starkare vilket på gott och ont faktiskt också ger mig mer makt i vårt äktenskap. Den största skillnaden mellan mina föräldrar och oss är att min man är intresserad och engagerad i vårt barns liv på ett sätt min pappa aldrig var. Min man är en riktig förälder på samma sätt som jag.
<3
Amen shit vad sant!
Jaaa!!!
BRAVO!!!!
Så. Fantastiskt. Bra.
Fast jag tänker ändå att man måste börja i det lilla med sina egna val om vi ska nå en förändring i strukturen.
Därmed inte sagt att någon ska skuldbeläggas, men ändå att man bör tänka till och göra aktiva val.
Detta är klurigt men jag håller med – de egna valen påverkar i förlängningen även strukturen.
Därmed inte sagt att man ska skuldbelägga någon, men att vi alla är del av vårt gemensamma samhälle och våra handlingar bidrar till utvecklingen av detta och de strukturer som finns.
Håller med både er och Clara. Mycket hänger på handlingsutrymme och valmöjligheter. Ta t.ex. en familj där ekonomin går runt oavsett vem som tar föräldraledigheten, men kvinnan tar allt utom pappadagarna för att hon älskar att vara med barnen och mannen älskar sitt jobb. Kanske inte jättefeministiskt i min bok, men självklart inget enskilda personer ska hängas ut för. Om samma uppdelning beror på att kvinnan är arbetslös och inte hittar något jobb trots försök, då har uppdelningen inget med feminism och ideologi att göra, den är inte frivillig. Sedan finns såklart en massa gårzoner där man frivilligt har dragit på sig stora levnadskostnader (hög levnadsstandard) som mannen betalar eller där man på allvar tror att världen går under om mannen är borta från jobbet ett halvår. Eller situationer där kvinnan har ett jobb men det är ett typiskt omvårdande och slitsamt kvinnojobb och hon vill hellre vårda sitt eget barn. Som sagt, många gråzoner och det finns alltid strukturer runt omkring att falla in i frivilligt eller av olika starkt tvång. Att utmana strukturerna och leva upp till feministiska ideal är väl inte prio ett för alla som går igenom småbarnsåren, forskningen visar ju att det är när man får barn som man blir ojämställda. Det kan tolkas som att det är då man måste skärpa sig som par och bevaka jämställdheten, men det kan även tolkas som att traditionella könsroller är minsta motståndets väg just då (men inte på lång sikt).
Att leva med en misshandlande man är väl inte heller något helt frivilligt och jag kan tycka att komplexiteten i kvinnans situation vid våld i hemmet framstår som ännu större när man blir medveten om att det drabbar även starka och feministiska kvinnor.
Eller HUR! Jättebra skrivet. En annan liknande, och lika destruktiv uppfattning, är den att det är DU som är ansvarig för din egen hälsa. DU ska välja rätt så att du inte blir sjuk och om DU har valt fel så blir du sjuk, hur fel du har valt visar hur sjuk du blir. Detta läste jag på en må bra-sida på fb i går. Samtidigt stod det att den stora lösningen för att må bra är kärlek, anledningen till att man inte mår bra är brist på kärlek. Då kan man väl visa kärlek då, och stötta dem som inte mår bra och inte påstå att man sitter och väljer och tänker: nä, jag tar och börjar storröka/kröka/käka godis i stället för mat, för jag är ju lite korkad! Så går det inte till. Samma som med att lägga ansvar på varje enskild drabbad att det är hennes fel att hon är förtryckt. Fram för kärlek i stället!
Väldigt fint skrivet!! Själv har jag högre utbildning och mer välbetalt arbete (i en mansdominerad bransch) än min sambo, trots det VILL jag väldigt gärna vara hemma så länge som möjligt med våra små, då jag aldrig kan jämföra karriär gentemot tiden med våra barn. Jag kommer inte vilja jobba 100% sedan heller när barnen är större, det fungerar för oss och är ett otroligt medvetet val från vår sida, och jag förstår inte varför jag ska känna mig dum för den sakens skull.
Tack! Du lyckas ofta sätta ord på det jag själv känner men har svårt att formulera. Jag ber ofta min man att läsa dina texter för att ha en gemensam diskussionsgrund när vi pratar tex jämställdhet eller barnuppfostran. Har funkat toppen hittills och lett till många bra samtal.
Spot on!
Tack som fan för denna text!
Takk for godt innlegg!
Jag har också reflekterat över detta. Har ibland känt mig som en “dålig” feminist, just för att jag inte riktigt lever som jag lär. Tack för ett riktigt bra inlägg!
Fy tusan vad du är klok. Som en bok. Verkligen så!
Så bra skrivet!
Så bra! Så så så bra.
Alltså, på-pricken-iakttagelse igen! Din hjärna = <3
Heja! Så på pricken.
Men så himla bra formulerat, tack!
Men vilken märklig krönika av Britta Svensson! Som om jämställdhet skulle vara ett avslutat projekt? Liksom, nu har vi nått målet, nu kan vi sluta?
“Själv kallar jag mig inte “feminist” som en beteckning, jag anser att den är överspelad sedan länge. Det är absolut självklart i Sverige i dag genom lagstiftning och andra regleringar att män och kvinnor har samma mänskliga rättigheter. Om man med feminism menar lika rättigheter för kvinnor så är den redan genomförd som politisk idé.”
Kanske för att just beskriva varför vi behöver mer och inte mindre feminism? #facepalm
“Varför skildrar hon i sin bok en genomfeministisk kvinna anställd på ett “jämställdhetsdepartement” som en som “släpar dagens matkassar uppför trapporna” medan mannen gör karriär och stiger i graderna? En hustru som utsätts för “kvinnofridskränkning”, misshandel och våld utan något resonemang överhuvudtaget om polisanmälan?
Denna kvinna är ju inte någon feminist utan ett offer utan förmåga att stå upp för ens de enklaste av sina rättigheter.”
Åh, vilket bra inlägg. Ibland kan jag känna att jag inte har rätt att tycka att dessa frågor är viktiga, eftersom vi inte lyckas med jämställdheten i vårt hem.
Bra skrivet! Blir ändå lite konfunderad när jag bläddrar igenom kommentarerna och ser flera som tolkat detta som ett försvar för ojämställdhet (typ låt kvinnor göra vissa saker och män andra). Det tror jag väl ändå inte var huvudbudskapet? Budskapet var att naturligtvis ska vi kämpa mot ojämställdhet men INTE genom att skuldbelägga oss själva som individer eller systrar i vår omgivning utan genom att AGERA POLITISKT och tillsammans mot de strukturer som upprätthåller de här systemen av kvinnoförtryck. Det är så effektiv politisk förändring sker.
Vill tipsa om en bra bok som handlar om just detta: Bad Feminist av Roxane Gay. Boken är också sjukt vacker 🙂
Men så befriande att läsa denna text! Bara detts med uppdelning av föräldrarledighet tex. Vår avsikt var att dela litegrann redan från bebis var två månader pga pågående utbildning/jobb som ej gick ta paus från. Men av flera olika anledningar funkade det inte att dela på föräldrarledigheten så som planerat. Snacka om “kvinnofälla” att fortsätta med jobb/utbildning + bebis, och känna sig som en “dålig feminist”, men ibland har en inget val.
Detta var en bra text tycker jag, som lyfter fram en del på bordet!
Så sant!
“Hela grejen med feminismen är att påvisa att det finns strukturer som är starkare och kraftfullare än oss individer”, skriver du.
Jag måste fråga här, vad menar du är “strukturer”? Vad byggs dessa strukturer upp av? Och hur upprätthålls de?
Strukturer är kultur, normer. De värderingar och de ideal vi matas av av samhället, media… hela vår omvärld. De upprätthålls och cementeras av att vi, utan att reflektera och ifrågasätta, köper alla budskap om vilka vi är och hur vi bör vara, och dessutom för vidare idealen till vår närmsta omvärld.
Stort som smått, tillsammans bildar alla miljarders signaler vi får (från bilder vi ser, kultur vi konsumerar, reklam, samtal vi hör och deltar i, kroppsspråk, regler och lagar etc) en bild av vad som är accepterat eller hyllat och kanske framför allt hur man helst inte ska vara. Det stänger in oss i trånga livsutrymmen som vi alltså känner pressen att göra vad vi kan för att passa in i.
En del människor tycker att just deras tilldelade låda/livsutrymme är alldeles utmärkt utformad/utformat och trivs bra i den/det, men många andra sprängs nästan inifrån av random påhittade krav som de förväntas leva upp till, helt utan rim och reson. De lägger pengar, tid och energi på livsval som de inte valt själva, utan som de känner att de måste/borde satsa på för att bli accepterade av sin omvärld. Det är ett enormt slöseri med individers kraft och kreativitet. Det gör oss sjuka och det kostar dessutom samhället _väldigt mycket pengar_ om man känner att man behöver ett sådant argument…
Till Elle,
Du skriver:
“Strukturer är kultur, normer. De värderingar och de ideal vi matas av av samhället, media… hela vår omvärld. De upprätthålls och cementeras av att vi, utan att reflektera och ifrågasätta, köper alla budskap om vilka vi är och hur vi bör vara, och dessutom för vidare idealen till vår närmsta omvärld.”
Så med andra ord är det våra egna val och handlingar som är byggstenar till dessa strukturer?
Och då är det alltså våra handlingar som skulle kunna bidra till att eventuellt bryta mot dessa strukturer?
Jag blir ibland förundrad over hur en del pratar om “samhället” och “strukturer” som att det är någon form av ogreppbar makt, som vi egentligen inte är en del av. Detta är något som liksom är pålagt oss, verkar det som i sådana här resonemang.
Men det är VI, du och jag, som utgör samhället. Det är vi som påverkar vilka budskap som förekommer i media. Det är vi, som med våra handlingar, val och åsikter upprätthåller strukturer.Och det är därmed vi själva som kan förändra dem.
Tack! Ja, det är ju det som är själva grejen. Vi formar strukturen genom hur vi väljer att leva.
Jag tycker att en “riktig” feminist i alla fall försöker förändra i rätt riktning eller åtminstone vågar erkänna försig själv och andra vad man vill förändra.
Vi är samhället och dess struktur och det är vi som tillsammans kan förändra de strukturer som finns. Det sker inte uppifrån eller av sig själv. Det krävs agerande.
Javisst. Strukturerna är vi. Men de är inte JAG. Det är det som är skillnaden. Det är kämpigt att som hjärntvättad individ krossa precis alla normer som finns, motarbetad av uppfostran/bakgrund, samhälle och omgivning. Och vi vinner inget på att lägga en massa energi på att skälla ut och skuldbelägga varje feministsyster/bror som inte har ork eller möjlighet att ständigt vara den perfekta feministen i en förskräckligt ickefeministisk omvärld. Vi måste ju leva lite också. Hushålla med våra krafter. Jag rakar mina ben när jag ska visa mig barbent – jag vet att det är helt onödigt och jag beundrar de som låter bli, men jag pallar helt enkelt inte, har grova, glesa mörka hårstrån och mycket ljus hy och det sitter djupt i mig att det inte är OK (läs förskräckligt, oacceptabelt, fult etc), jag är ö h t jätteobekväm med att inte smälta in i en grupp, vill bara ha uppmärksamhet på mina egna villkor. Är jag ingen riktig feminist då? Jag röstar för jämlikhet, bråkar och upplyser folk i tid och otid, jag sminkar mig nästan aldrig, ifrågasätter sexistiskt bemötande etc… kan det uppväga lite, eller nej? Det måste ju vara OK att välja sina strider, ta tag i det som just jag orkar och klarar, släppa resten. Om alla som kallar sig feminister skulle ställa som krav på sig själv att göra ALLT helt enligt något slags hela feministiska regler (om det nu fanns några entydiga vad det gäller alla aspekter i livet) skulle vi sjukskrivas med utmattningssyndrom i parti och minut, och det skulle ju knappast gynna kampen med horder av utbrända systrar…
Hej Elle,
Jag förstår vad du menar och känner igen mig i det du skriver. Jag är själv inte stark nog att ta alla kamper utan har nöjt mig med att rikta in mig på ett fåtal. Och jag tror inte att varken du eller jag är en dålig feminist.
Men jag tror att vi i alla fall måste börja med att erkänna för oss själva att det är vi som utgör de strukturer och det samhälle som vi vill förändra. Det är väldigt bekvämt att skylla på någon ogreppbar makt som liksom bara finns omkring oss. Det är bekvämt eftersom man då slipper ta ansvar för sina egna handlingar. Varför skulle jag välja annorlunda?! Det är ju strukturerna det är fel på!
Så länge vi väljer den tankebanan kommer väldigt lite att förändras, tror jag.
(Och detta menar jag förstås ur ett svenskt perspektiv, eftersom Sveriges lagar är jämställda. I andra länder där det inte är så, är förstås diskussionen en annan).
Väldigt bra skrivet, tack.
Mycket bra text! Tackar dig för den för jag har själv känt skuld över att jag lever i en ojämställd relation när jag själv är så mycket emot det!
En dålig feminist är väl den som inte stöttar sina medsystrar i deras kamp för ett mer jämställt liv och samhälle. Självklart är man inte dålig feminist för att man inte lever jämställt, men jag hoppas att dessa kvinnor inte håller tyst om det hemma utan låter sin respektive också bli medveten om att det inte är jämställt och att det inte är bra egentligen. På så sätt kan det bli en pågående diskussion och ständiga försök att hitta lösningar på detta problem. Det som inte funkar idag kanske funkar imorgon. Små steg är också steg. Och tänk vad vi blir pådyvlade vår omgivnings åsikter och värderingar, ffa de mer konservativas. Idag får många välja mellan att bli kallade dåliga feminister i pressen eller dåliga mammor i släkten. Och som vanligt är det kvinnans ansvar och skuld oavsett…suck.
Tack för bra text!! =)
Tack, Clara! Äntligen någon som sätter namn på det jag känner. Har varit hemmamamma i tjugo år (lever på min man!) och kallar mig feminist. Men så där lite i smyg jag har aldrig känt att jag riktigt haft rätt att kalla mig feminist, jag som har gett upp karriär (nåja, som socionom, men i alla fall…), pension etc, FRIVILLIGT.
Tack för att du har fått mig att tänka annorlunda.
Hälsn. Monica, numera aspirerande författare, student i litteraturvetenskap, bloggare, volontär inom social sektor mm
Så fantastiskt bra skrivet! All pepp åt dig och åt oss alla brudar!
Bästa jag läst
Tack för att du sätter ord på detta för oss som inte är lika bra på att formulera oss. Har alltid känt mig lite “diskad” som feminist för att jag inte lyckas på alla plan.
Nfeminism u bli jag rörd, superduper Clara. Du är inte dum du. 🙂
Det enda jag kan tillägga är att jag inte känner igen den rädsla du beskriver för att inte själv leva upp till idealen. Jämställdhetstanken ger mig styrka i mitt liv, att hävda mig själv och min rätt att vilja dela ansvaret med mannen.
Kramar på dig och till alla.
Nu blir jag rörd, skulle det vara 🙂
Hej, I mina öron låter det nästan som att du har något emot “rika karriärskvinnor”. Är det så?
Nej jag är ju själv en rik karriärkvinna så
Sant! 🙂
Det finns feminister, som menar att man själv måste kunna leva upp till idealet om jämställdhet, eller åtminstone försöka göra det, ( såsom karriärkvinnor t.ex.) för att inte bidra till den förtryckande kulturen.
Sedan finns det feminister, som jag själv, t.ex. som använder feminismen som en räddningsplanka, som tar sats ur den men ändå inte lyckas på hemmaplan.
Diskussionen gällde, att vissa tycker att man borde ha en plikt att kämpa för jämlikhet och lyckas med det, för att inte “smita undan kampen”. Och att vissa då kan känna sig misslyckade.
Medans andra menar, att vi inte ska definiera jämlikhet ur ett manligt perspektiv, att det är lika mycket värt att sy som att byta däck, och att jämlikhet handlar om att båda
ska kunna leva som de vill.
Om det blev rätt, nu måste mannen ha datorn 🙂
Har bara ett ord att säga. ORD!
Bra där! Jag diggar dig skarpt Clara! Bara att säga till när du vill bli bjuden på en fika! 😉 Tack för att du finns “där ute” och för alla kloka, modiga och tänkvärda inlägg som du skriver! Allt gott till dig!
Där satt huvudet på spiken!
Du är så klok du! Jag känner igen mig i det du skriver.
Huvudet på spiken, ännu en gång!
Så bra.
Tack! Viktigt inlägg!
Man kan vara feminist och VÄLJA att vara hemma med sitt barn medans ens partner jobbar. Alla ska få välja som de vill i sina egna familjer. Att som feminist skuldbelägga och peka på hur andra kvinnor/feminister bör leva är inte särskilt feministiskt heller. Varför inte stötta och stå upp för varandra? Även om den ena gör val man själv kanske inte gjort.
Hurra! Välformulerat och så rätt! Förutom jämförelsen med rasism som haltar lite för i dina exempel har ju kvinnan ofta inflytande på sina val, medan en person som diskrimineras pga sin hudfärg inte kan påverka detta själv.
Huvudet på spiken. Vi är som nyanlända aliens som vill leva fullt ut men där systemet redan är riggat. Stor sannolikhet att hon inte har lika bra arbetsmiljö som han, att hennes chef inte ser hennes potential, att hon känner mindre anknytning till jobbet. Vi är rationella aliens, vi tar beslut om våra liv efter hur världen fungerar. Spelreglerna är redan satta, vill vi något annat måste vi kämpa. Var och en efter sin förmåga men vi är många och tillsammans blir vi en stor flod!
Jag är den mest jämställda kvinnan i världen tror jag och lever som en hushållsslav trots att jag är både lönemässigt och utbildningsmässigt hästlängder före min man. Men allt ändras vid diskbänken. Där ordnar man in sig….fast jag kämpar med blanka vapen älskar jag honom och ibland till och med försvarar jag hans hopplösa machostil. För jag ORKAR bara inte. Men jag hoppas innerligt att jag genom att vara en traditionell människa ändå för över mina värderingar på alla barnen och att mina söner ffa fattar att det pappa gör är INTE OK! tack och lov har äldsta dottern fattat galoppen och strider för jämlikhet och rättvisa på ett mycket mer anarkistiskt sätt än jag orkat göra. Om 200 år eller så är vi där, det är jag helt övertygad om. Om vi inte hunnit spränga planeten innan….
Och såklart ska det stå Otraditionell människa vilket är en motsägelse här. Men jag menar att jag inte tycker att det jag gör hemma är bra, jag är ändå en självständig människa som inte låter mig styras av andra normer i samhället.
Den stora orättvisan är att män
lever kortare än kvinnor i genomsnitt.
Dubbelt så många män tar livet av sig än kvinnor.
Jag håller med lite, jag har tänkt samma sak faktiskt. Men varför måste man över huvud taget hitta vem som är den dåliga feministen? Vissa har kanske haft svagheten att dom faller för skönhetsoperationer osv, för att passa in, men dom har samtidigt haft styrkan att va självständig med jobb, att jobba och få bra lön… medan andra har varit stark åt exakt motsatta hållet
Så bra skrivet!
Du
Är
Så
Jävla
Klockren
!!!
Och den texten Det duger inte att jobba heltid och aldrig hämta på dagis är bland det bästa jag läst EVER – eventuellt på prispall tillsammans med din andra text om att problemet är inte barn som curlas utan de barn som ALDRIG blir curlade.
Du är min IDOL.
Jag tycker du är helt briljant och skarp som den vassaste av knivar. Tack för ett grymt inlägg och för din befriande klarsynthet.
Du är brilliant, lysande analys!
Så bra skrivet Clara! Tack för att du skriver om detta. Kan ofta känna att för att få kalla sig feminist så måste man vara på ett visst sätt, och att jag inte passar in i den bilden. Och väldigt ofta orolig för vad just andra kvinnor ska tycka och tänka om mina val
För mig är det helt oförståeligt att feminismen ständigt skammar de klassiskt kvinnliga valen och hyllar de manliga; för vi måste ju enligt resonemanget bli som män för att duga. Höj det kvinnliga samtidigt som vi öppnar dörren till de manliga rummen!
Du sätter ord på mina tankar. Tack!
Någon sa att den dagen kvinnor sluta föda barn och blev miljardärer så har vi uppnått feminismen.Män som tar hit fruar på löpande band,kvinnor som lever på soc finns mycket stora orättvisor.
Heja Clara, så klok!
Så himla bra skrivet!! ?❤?
Jättebra skrivet! Har funderat på samma sak på sistone. Varför ska man känna sig sämre som kvinna och feminist bara för att man t.ex. väljer att gå ner i tid för att få mer tid med barnen när de är små, eller om man inte jagar en karriär med topplön och fin titel som man tydligen ska förväntas göra bara för att man är feminist?! Och att man är en dörrmatta bara för att man beundrar och stöttar sin man är ju helt galet! Är det inte ömsesidigt stöd och kärlek man ska ge varandra i en relation? Jag är en stolt feminist trots att jag drar ett något tyngre lass hemma än min man. Och tills samhället blir mer jämställt på alla plan så kommer det med stor sannolikhet fortsätta vara så. Men vi älskar varandra och har en bra relation full av respekt och kärlek!
Vad är det för strukturer som styr så hårt så det bara inte går att leva helt jämlikt, sida vid sida med delat ansvar i sitt eget hem?
Går det i ett homohem enligt denna tes? Är det där hoppet finns?
Såååå bra skrivet. Jag lever med en man och vi båda jobbar inom vården, då han pluggade fick jag ta större delen av föräldraledigheten. Dock fick han mycket tid med dottern de dagarna han inte hade lektioner. Även nu när vi båda jobbar, i och med att vi båda har skifttider så får vi båda mycket tid för vår dotter. När jag jobbar kvällar är hon med hemma med sin pappa och när han jobbar kvällar är hon hemma med mig, inget konstigt med det. Det funkar bra för oss. Jag tror det stora problemet är att många kvinnor jobbar inom underbetalda jobb inom vård och skola, medan män oftare jobbar inom branscher med bättre lön och löneutveckling, det är där skon klämmer. Inte heller alla som har val eller möjlighet att välja ett yrke med bättre lön. Tycker det är tråkigt att medelklassens liv ska utgå ifrån hur en jämställd relation ska vara, då alla inte lever likadana liv.
Nästan alla dessa inlägg gjorde mig nedstämd, vilken uppförsbacke. . .
Men, i morgon skall jag ännu en dag kämpa för jämlikhet och jämställdhet.
Menar du att man förtrycks av en man om man är kvinna och tar ut större delen av föräldraledigheten, färgar håret och har valt ett klassiskt kvinnoyrke?
Så otroligt bra inlägg som jag kommit tillbaka till! Jag tycker analogin fungerar även för klimatvänner eller personer som försöker leva ett klimatsmart och hållbart liv. Bara för att en väljer en sådan profil eller väljer att vilja kämpa för klimatet så måste man leva “felfritt”. Dvs. åker du bil då är du ingen klimatvän. Det är sådant skuldbeläggande på individen. Det gör mig ledsen. Upptäcker även att jag själv ibland skuldbelägger. Men det är ju systemet vi behöver ändra på och det kan vi alla kämpa för på olika sätt!