Nu måste jag skriva om ett fenomen som gör mig riktigt förbannad.  Nämligen den växande privatfeminismen. Med privatfeminism menar jag den typ av feminism som fokuserar på individens val. Den typ av feminism som menar att rika karriärkvinnor per definition är bra feminister. Och därmed att kvinnor som tar majoriteten av barnledigheten och jobbar för kass lön är dåliga feminister. Jag är så trött på att kvinnors liv ska vändas mot dem så fort de diskuterar jämställdhet. Jaha du är för delad föräldraförsäkring – men hur många dagar tog din man ut egentligen? Jaha du är mot skeva skönhetsideal – men själv färgar du minsann håret och försöker hålla dig smal?  Jaha, du är mot lönediskriminering men själv har du valt ett klassiskt kvinnligt låglöneyrke? 

Privatfeminismens bottnar i föreställningen att man inte duger som feminist om man samtidigt förtrycks av en man. En mycket märklig hållning då feminismen kom till just genom analysen att kvinnor är förtryckta. Med detta sätt att resonera diskvalificerar vi ju varenda kvinna från att kalla sig feminist. Tänk om man resonerade på samma sätt med rasism? Då skulle ingen mörkhyad få uttala sig om förtrycket eftersom hen ändå inte lyckas leva som hen lär. Man kan ju inte vara mot rasism om man samtidigt förtrycks för sin hudfärg eller sitt ursprung. Eller?

Den här privatfeminismen har gått så långt att jag upplever att kvinnor mörkar hur ojämställda deras relationer är. Jämställda relationer har hög status – men eftersom de flesta av oss inte lever upp till detta ideal blir bristen på jämställdhet något vi försöker dölja. Det gäller att ge sken av att man har det jämställt. För annars skuldbeläggs man.

Ett exempel på denna privatfeminism är när Britta Svensson i en krönika kom till slutsatsen att Ebba Witt-Brattström är en dålig feminist därför att hon levde i en ojämställd relation. Det här är ju tyvärr inte första gången Britta driver liknande teser. För något år sedan bemötte jag henne i blogginlägget “Det duger inte att jobba heltid och aldrig hämta på dagis” när hon på samma sätt la ansvaret för bristen på jämställdhet på enskilda kvinnor.

Hela grejen med feminismen är att påvisa att det finns strukturer som är starkare och kraftfullare än oss individer. Som påverkar oss hur mycket vi än försöker motarbeta dem.  Så låt oss nu en gång för alla reda ut detta:

Feminism är inte att lyckas leva som man lär. Feminism är att göra analysen att det finns strukturer i samhället som gör det jävligt svårt att kunna leva som man lär. Viktig skillnad. För i samma stund som kvinnor måste leva som de lär för att få tala om jämställdhet – i samma stund skuldbelägger och tystar vi dem.