Jag har fått några missnöjda kommentarer under vintern om att jag uppdaterar för dåligt eller för sällan. Det finns en anledning till det även om jag inte velat blogga om den: Jag har kämpat med en utmattningsdepression.

I backspegeln kan jag se att den smög sig på redan den här tiden förra året – men först i november blev jag riktigt dålig. De handlade kort sagt om för hög belastning. På alla fronter i livet.

Psykologen konstaterade att jag mötte alla kriterier för en utmattningsdepression och att jag borde sjukskrivas på heltid med de symptom jag uppvisade. Men jag varken kan eller vill vara sjukskriven på heltid.  Istället har jag avbokat allt som bara går för att ge mig själv andrum. Bloggen, instagram och några få andra uppdrag har jag dock skött så gott jag har kunnat. Jag vet att jag är väldigt priviligerad som kunnat lösa det så här bra för mig. Även om jag många dagar mest legat i sängen och tyckt synd om mig själv .

Jag har inte haft någon lust att skriva om det här på bloggen. Ibland måste man skydda sig själv och jag orkar inte med folks ”goda” råd eller att alla ska komma med synpunkter på mina livsval.  Jag har haft nog med mina egna tankar och känslor av misslyckande över att det behövde bli så här. Jag har också brottats med känslor av att vara falsk. Att jag berättar om framgångar och glädjeämnen på bloggen – men inte om baksidorna och det som är jobbigt. För livet är ju dubbelt.

Mitt jobb är faktiskt både ett hinder och en tillgång. Samtidigt som belastningen kan bli för stor – är det också jobbet som hjälpt mig igenom allt det här. Jag vill bli frisk för jag har så mycket roligt att göra! Att tänka framåt och planera allt jag vill uträtta och uppleva har hjälpt mig att hitta glädjen igen. Att till exempel klara av den här UNICEF-resan var en seger. För jag var väldigt nervös när jag tackade ja. Nervös för att ansträngningen skulle bli för stor och för att jag inte skulle orka genomföra den.

Inte förrän nu, fem månader efter kraschen då jag mår betydligt bättre och börjar återhämta mig orkar jag berätta. För jag vet att det är fler som delar denna resa.