Favoritpinnat

Jag blir alltid så glad när jag surfar runt på Pinterest och hittar bilder som folk pinnat från min blogg. Bara känslan att någon läser och blir inspirerad och vill spara bilden till sitt arkiv – det får det att pirra lite i magen på mig. Att inspirera är det jag lever för. Här är några av min bilder som pinnats lite extra mycket. Som den här på Melker i vårt trapphus.

Eller Folkes spjälsäng med egentillverkad sänghimmel

Eller den här gamla godingen från vårt gästrum

Vårt trapphus innan vi slipade av och linoljesåpade golven. Väggen till höger om trappen ska vi för övrigt plocka ner så småningom så att ljuset från trappfönstret kommer in i hallen.

Köket i dess nuvarande form med tapeten Josefina från Boråstapeter.

Vårt vardagsrum när det var sprillans nyrenoverat för två år sedan.

Somrigt kök med karamelliga trasmattor

Favorittapeten från Boråstapeter (Karlslund)

Jag med nyfödd Bertil i vagnen. Sicken chic mamma jag var ändå!

Vardagsrummet goes orangeri

Kvällssol i matsalen

Bertils nyrenoverade barnkammare

Och så jag på morfars gamla moped. Fullt med rallarrosor i bakgrunden. Det här är nog min favoritbild alla kategorier eftersom den är tagen hemma hos mormor och morfar där halva mitt hjärta bor.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

26 kommentarer på “Favoritpinnat”

  1. Hela din blogg är som en levande Pinterest! Jag får så mycket inspiration att det nästan är löjligt genom den. Ert trapphus är för övrigt väldigt läckert! 🙂

  2. Hej Clara!

    Ända sedan jag läste ditt inlägg om din utmattningsdepression är det något som har gnagt i mig och först nu, några dagar senare, har jag kunnat samla ihop tankarna såpass mycket att jag kan formulera det i skrift.

    Du skrev i efterföljande inlägg att du var överväldigad av att du bara fått positiv, vänlig respons och inga elaka kommentarer. Kanske blir det nu jag som kommer att stå för den första ”vassa” kommentaren (enligt dig eller någon av dina läsare)?

    Men det jag kommer att skriva menar jag dock varken att vara vasst eller nedtryckande, dock undrande och kanske ifrågasättande.

    Du betackar dig för goda råd, och har tidigare frånsagt dig rollen som förebild, så därför förväntar jag mig inga svar från dig, men jag önskar innerligt att andra som läser den här bloggen kanske ska tänka några varv till. Däremot tänker jag adressera dig, Clara, pga att du är offentlig i den här bloggen och därför, vare sig du vill eller inte, faktiskt är en förebild.

    Du skrev att sköterskan du mötte tyckte att du borde sjukskrivas på heltid, men att du varken ”kan eller vill” detta. Då undrar jag (obs! min undran får ni väl som läser betrakta som retorisk, eftersom jag som sagt inte väntar mig något svar):

    Vilket sjukdomstillstånd krävs för att du ska ”kunna” eller ”vilja” vara sjukskriven? Stroke, cancer, helkroppsförlamning? Man skulle kanske tro att jag raljerar här, men nej det gör jag inte.

    Jag undrar uppriktigt: finns det andra sjukdomstillstånd som i din värld skulle vara lämpligare orsaker till heltidssjukskrivning än en utmattningsdepression?

    I min värld är det nämligen så att heltidssjukskriven blir man av nödvändighet, för att man behöver det – inte baserat på huruvida man vill eller kan det.

    Tro mig, jag är uppriktigt ledsen över att du har haft en kämpig och tung period. Men jag undrar om du är medveten om vilka signaler du skickar när du i inlägget efter utmattningsdepressionsinlägget skriver att du, av omsorg om dig själv, tar det lugnt en dag när du (alltså på en och samma dag) har besök av en journalist, avslutar några skrivjobb och städar arbetsrummet. Det rimmar så ofantligt illa.

    Det som skaver allra mest i det här är nog att du (säkert högst omedvetet och inte avsiktligt) – genom att beskriva din inställning till sjukskrivning p.g.a. utmattningsdepression som något du inte kan eller vill – spär på stigmat och fördomarna kring psykisk ohälsa.

    Om du ”inte kan” vara heltidssjukskriven p.g.a. svår psykisk ohälsa, måste det ju betyda att du ”kan” jobba trots svår psykisk ohälsa – och det har vi ju sett att du gjort (även om kanske blogginläggen varit färre): bokskrivande, boksläpp, föredrag, blogg, instagram. Därmed kanske fler borde kunna hålla igång bättre trots sin psykiska ohälsa?

    Risken med att formulera dig som du gjorde (ang ”kan” och ”vill”) är att många även fortsättningsvis kommer att tro att

    1) utmattningsdepression inte är så farligt trots allt – ”se på underbaraclara, hon kom ju tillbaka utan att behöva vara heltidsjukskriven och allt det där, hon bara tog det lite lugnare” osv

    2) psykiska sjukdomar överlag handlar om inställning, snarare än om faktisk sjukdom

    3) arbetslinjen (som du ju tidigare starkt kritiserat) får en alldeles utmärkt skyltdocka i form av dig – för om inte ens du (som skrivit så mycket om downshifting, att leva enkelt och billigt, inte fastna i tillväxthetsen osv) vill kliva av arbetskarusellen ens en liten tid, trots uppmaning från vården, vem ska då kunna göra det?

    Och ja, jag vet att det är svårare för egenföretagare att lämna sitt jobb p.g.a. sjukskrivning eller annat, men blir man sjuk så blir man sjuk. Och utmattningsdepression kan i sin förlängning vara lika förödande som riktigt, riktigt svåra fysiska sjukdomar.

    1. Tack för din kommentar. Intressanta synpunkter även om jag inte riktigt vet vad jag ska göra av dem. Jag har bloggat så ärligt jag har kunnat om min resa. Skulle jag beskrivit det på något annat sätt hade jag ljugit. Dina allmänna synpunkter kring utmattningdepression är kloka och du hade gärna fått dela dem i kommentarsfältet. Problemet är att du blandar in mig i resonemanget det därigenom ifrågasätter min resa och mina upplevelser och påför skuld på mig. Den skulden accepterar jag inte.

      Jag har gått från att vara sängliggande största delen av min vakna tid omkring jul – till nu när jag mår mycket bättre och jobbar ungefär som vanligt fast med lite lugnare tempo och fler pauser.

      Du frågar vilken sjukdom som skulle krävas för att jag skulle sluta jobba helt? Stroke, cancer, helkroppsförlamning? Jag kan säga att jag förmodligen skulle fortsatt jobba med alla dessa sjukdomstillstånd – förutsatt att jag tyckte att det var roligt och gav mig energi. Och överhuvudtaget gick. Mitt yrke är mitt allra största intresse och glädjeämne. Och jag insåg ganska snart att i rätt doser hjälpte det mig med rehabiliteringen så att depressionen började läka ut. Om något kanske det kan vara en inspiration och ett hopp för alla de som likt mig mår bra av att ha något litet, men förhållandevis kravlöst att göra varje dag under sin sjukskrivning.

      Alla utmattningsdepressioner är olika. Vissa blir sängliggande och klarar inte av att gå på toaletten själva. De kanske måste vara sjukskrivna i fem år. Andra tillfrisknar fortare och blir heller inte lika dåliga. Även om de definitivt är sjuka nog för en heltidssjukskrivning när de är som sämst. Tack och lov är det inte bara de som inte kan äta, duscha eller gå på toaletten själva som har rätt till en sådan.

      Jag undrar var du vill komma med din kommentar? Misstror du min berättelse? Jag var kanske inte så sjuk trots allt? Eller underkänner du min tillfrisknandeprocess och rehabilitering? Kanske vet du för lite om hur pass olika utmattningsdepressioner kan yttra sig? Att det finns fler sätt än ett att läka på?

      Du hade kunnat föra fram dina tankar kring sjukskrivning, arbete och utmattning i din kommentar – men utan att använda mig som fond och mitt liv som ”ett dåligt exempel”. Jag önskar att du hade gjort det istället.

      Jag är stolt över den resa mot tillfrisknande jag har gjort. Att ”ha en journalist på besök, avsluta några texter och städa mitt arbetsrum”. Det ÄR en lugn dag för mig. Att du tycker att det känns stressigt och rimmar illa med att jag gått igenom en utmattningsdepression är en högst subjektivt uppfattning – och ingenting jag öht kan ta ansvar för.

      Med vänlig hälsning, Clara

    2. Tankeväckande och sant.
      Jag har i halva mitt liv kämpat med psykisk sjukdom, dock inte utmattningsdepression eller så, och har jag varit sjuk så har det varit så och jag har antingen varit inlagd på lpt eller varit hemma men totalt utslagen. Det finns liksom inget att välja på. Sjukdomen har gjort sitt val. Jag är nu sjukpensionär och det var inte så jag ville att mitt liv skulle bli. Jag hade andra ambitioner. Har läst en hel utbildning på universitetet men kan nu inte använda mig av den tex.
      Det var lite av detta jag kände när jag i ett annat inlägg blev provocerad av Claras trettioårskris eller vad det nu var. Om att man måste så mycket. Att man borde prioterara och välja och vilja och vraka bland livets möjligheter för livet är så kort. Att man borde resa mer. Det är inte Claras fel att jag kände som jag gjorde, jag förstår att andra kan leva sina liv på andra sätt och att det är som det är, men jag som psykiskt sjuk kan liksom inte välja. Inte ens vilja ibland.
      Är man psykiskt sjuk så kan man välja lika lite som om man ligger inne för cellgiftsbehandling. Allt annat är lögn och fördomar.

    3. Mycket beror på när man kom i kontakt med vården om man kan klara sig med mer eller mindre tid sjukskriven. Jag har själv kraschat och kom nog i kontakt med vården i precis rätt tid för jag var hemma ca 3 veckor samt några veckor på deltid samt fick samtalskontakt. Det funkade för mig jag har jobbat heltid sedan dess. Dessutom har jag ett jobb där jag kunnat bli befriad från vissa arbetsuppgifter i perioder när de blivit för mycket och fått andra istället, så är det inte för alla.

    4. Jag kan förstå dina tankar samtidigt som jag inte gör det. Jag har själv lidit av utmattningsdepression eftersom jag är en person som vill allt – för att jag tycker att det är kul. I samma veva som jag totalrasade så skulle jag börja plugga och ville jobba extra på mitt gamla jobb, men min läkare ville sjukskriva mig. För mig kändes det mer utmattande att vara sjukskriven och istället valde jag att se det som att jag iaf bytte riktning. Den hösten var en lång kamp men jag är så glad att jag inte var sjukskriven. Precis som med Clara så är min sysselsättning också min hobby och i lagom mängd tror jag att det gav mig energi. Att Clara har den här läkningsprocessen är helt hennes sanning. Vem kan säga att det är rätt eller fel? Alla har sina egna sanningar och om man mår dåligt av att läsa någon annans sanning så kanske man ska sluta läsa ett slag 🙂 Clara kan omöjligen ta ansvar för alla de olika reaktioner ett inlägg eller ordval kan skapa 🙂

    5. Jag håller med dig Liv om att psykisk ohälsa måste tas på allvar och att uppmaningar som att det bara är att rycka upp sig är otroligt fördomsfullt och oförstående. Men visst sjutton handlar en utmattninsdepression om inställning! Jag hamnade i en total kollaps för bara några månader sen och fick sluta min timanställning jag hade, trots att det innebar att jag förlorade precis allt. (Som timvikarie finns ju ingen trygghet.) Dessutom hade jag ingen SGI, så att sjukskriva mig kändes som det dummaste jag kunde göra. Men med panikångest dagligen så hade jag inget val. Där i den stunden hjälpte såklart inga positiva inställningar som helst. Det var ett faktum att jag inte kunde fortsätta.

      Jag är fortfarande utmattad såklart och bryter lätt ihop för minsta stresspåslag, det tar lång tid att komma tillbaka! Däremot är jag fullt övertygad om att mina insikter och inställning är det enda som kan ta mig framåt. I början kanske en inte kan göra något annat än att stirra upp i taket, och det måste vara ok, men så småningom måste en ju fundera på hur en ska hantera situationen. I början pratade jag med psykologer, arbetsterapeuter m.m, men kände att jag gick in i mitt sjukdomstillstånd så mycket att jag på något konstigt sätt bara gick ner mig ännu mer. (Detta är min erfarenhet, självklart är det inte dåligt att gå till psykolog.) Jag har fortfarande kvar min psykologkontakt, men nu vet jag bättre hur jag ska ta till vara på mötena för att inte ”bli min sjukdom”. För det är faktiskt bara jag själv som kan styra mina tankar och genomföra en förändring.

      Att komma tillbaka från en utmattninsdepression kräver rätt inställning om något! Då menar jag inte ”tänk tillräckligt positivt så kommer du tillbaka till samma arbetstempo som förut”, utan snarare tvärtom, en inställning om att du måste förändra hur du lever ditt liv så att du faktiskt kan börja må bra igen!

  3. Håller med om att dina bilder ÄR en stor inspiration. Tack för att du delar med dig! Undrar vad tapeten heter som ni har i ert vardagsrum samt på den näst sista bilden, från ert(?) sovrum.. man ser en liten glimt av den till höger i bild så jag gissar att det är ert sovrum 🙂

    Ha det gott!

  4. Du lyckas verkligen med att vara inspirerande! Jag brukar pinna recept av dig! Och snygga färgsättningar på väggarna 🙂

  5. Alla är så fina! Älskar dina bilder, dom går rakt in i hjärtat. Min favorit är nog kvällssol i matsalen, man riktigt hör fågelkvitter, och känner den ljumna luften och doften av björk och blommor. Ljuvlig sommarkväll!

  6. Jag skulle gärna se någon bild på er ”hall”. Alltså där skor och jackor och tusen pinaler skall hamna när man har småbarn. Hur kan man göra det snyggt?

  7. Hej Clara, underbar bild på dig när du står och håller i vagnen med Bertil i. Min fråga: vart har du köpt klänningen du har på dig där? Sååå fin, verkligen… 🙂 Kram!

  8. Hej! Jag blir nyfiken på var den fina tavlan med ballonger som hänger i gästrummet kommer från? Verkligen härlig! Jag är så svag för ballonger!
    /Sarah

  9. Härliga bilder!!
    Det skulle vara roligt att se er hall, hur det är organiserat med hatthylla, lådor osv. Jag tycker det är svårt att ha det fint i hallen med alla skor, ytterkläder osv. Du brukar alltid ha så fint, vore kul med inspo! 🙂

  10. Åh måste fråga – behöver fota till en blogg – vilken kamera använder du? Så fina bilder på hemmet. Fin blogg du har!