Ett ljust, fräscht och vitt hem. Klanderfritt. Ett tecken på god smak. Eller kanske bara dålig fantasi? Jag har i alla fall alltid tyckt att det låter bakvänt när folk hävdar att de älskar naturliga färger och sedan bara inreder med vitt, beige och grått.

En vanlig missuppfattning om inredning är att det är enklast att inreda med en vit bas. Speciellt ges det rådet till oerfarna inredaren. Jag skulle vilja säga att det är precis tvärtom. En vit bas är oerhört krävande. Det är inte enkelt att få ett helt vitt hem att kännas hemtrevigt. Utan vackra möbler, sköna textilier och ambitiös ljussättning blir resultatet ofta sterilt och platt. Mönstrade tapeter däremot – de ger känslan av att ett rum är inbott. Med en riktigt fin tapet kan man ha nästan hur skruttiga möbler som helst. Tapeten gör jobbet. Och den som är för feg för att tapetsera ett helt rum kanske kan satsa på en eller två väggar. Eller varför inte sätta tapeten i taket?

Själv älskar jag att missmatcha färger och mönster. På något sätt känns det lugnande för ögat. Jag älskar rutigt ihop med prickigt och randigt tillsammans med blommigt. Det gifter sig så bra. Förut skämdes jag när mer stilrena typer klev in i mitt hem. Jag blygdes över min färgglada mönstermix. I minimalistens sällskap blev jag som den flamsiga, överpyntade och överförfriskade kvinnan på en stel fest. Smaklös och på tok för mycket! Så hopplöst långt ifrån den lågmälda skandinaviska stil som är signumet för god smak.

Det var en sorglig känsla. Och är det någon känsla som inredning inte ska inge så är det sorg! Inredning ska vara livsbejakande. Så jag bestämde mig för att förekomma allt näsrynkande och stolt deklarera att jag älskar att inreda med naturliga färgskalor. Brandbilsrött som pelargoner, chockrosa som rallarrosor och illande grönt som löven om våren. Och när det gäller pynt är lagom för lite och för mycket aldrig nog.

Det finaste hem jag vet är min farmors. Så långt ifrån vad som betraktas som god smak som man kan komma – men hundra gånger härligare än det mesta jag har sett.