Även fast man bor i ett hus på landet kan man längta efter en sommarstuga. När våra grannar några hus bort (som har sitt hus som stuga) kommer ut på helgerna blir jag alltid så avundsjuk. Det ser SÅ mycket mysigare ut hos dem. När de liksom kommer ut och gör hela stuggrejen. Tänder i bastun, har med sig lite god helgmat och tjofsar runt i mjukiskläder och crocs. Det är helt klart något speciellt med att bara bo på en plats ibland. Det kan jag sakna. När vardagen inte drar sitt grå filter över alltihop. När man inte solkar en plats med förkylning, trötthet, jobb och plikt. Nu råkar jag älska den här byn men ändå blir den ju lite vardagsgrå ibland. Då brukar jag tänka tillbaka till innan vi köpte gården. Och åkte förbi den här byn för att kolla in ett annat hus vi var spekulanter på. Då fullkomligt golvades jag av hur fin byn var. Och precis på den grusväg vi bor idag tyckte jag att det såg så fantastiskt trevligt ut. Där måste det bo människor som är lyckliga!

Jag skulle gärna ha ett sommartorp på landet, utöver att redan bo här till vardags.  Ett enkelt möblerat ställe att åka till över helgen och packa lite god mat. Sedan ligga i en knirrande tältsäng och läsa gamla pocketböcker och kvarglömda Amelia från 1998. Jag försöker påminna mig om den känslan. Att jag kände så för det här stället innan vi flyttat hit. Och när det känns grått är det inte den här platsen som det är något fel på. Det är bara vardagen som inte går att komma ifrån. Helg och stugkänslan går liksom inte att få där man bor jämt. Det är faktiskt omöjligt.

Och samtidigt är jag SÅ glad på hösten. När folk reser hem igen och vemodigt stänger sina sommarhus och drar upp båten. För då vet jag att jag får stanna kvar här.  Visserligen kan jag inte åka hit och semestra. Men jag behöver aldrig åka härifrån.