Ingen ska behöva ge sitt liv för att skapa liv

Det som gjorde starkast intryck under min Kenyaresa i april var ett besök  i den nordliga provinsen Turkana. En provins präglad av klimatförändringar och svåra torkperioder. Masaifolket har allt svårare att få sitt boskap att överleva och många har fått flytta in till städerna. Gamla bystrukturer slagits sönder och människor råkar illa ut. Detta är en av de fattigaste platserna i Kenya och medan barnadödligheten minskat i resten av landet är den här skenande hög.

Tillgången på sjukvård är låg och kvinnor föder i regel barn under ett träd eller i en hydda. Avstånden i provinsen är enorma och här finns bara ett litet sjukhus som ska hjälpa en befolkning på mer än 1,6 miljoner människor.  Det är dessutom svårt att locka läkare som vill arbeta på denna brännande heta och ödsliga plats där arbetsbördan aldrig sinar.  Det finns inte en enda gynekolog i hela provinsen.

Vi besöker staden Lodwar och sjukhuset som Unicef är med och stöttar ekonomiskt. Mitt i den oerhört enkla standarden finns enorm stolthet hos läkarna och sköterskorna.  De vet att de ofta utgör skillnaden mellan liv och död och att inget arbete kan vara viktigare än deras. ”Ingen ska behöva ge sitt liv för att skapa liv” säger den engagerade sjukhuschefen samtidigt som han viftar med en bunt journaler över kvinnor som kommit in till kliniken senaste tiden – men vars liv inte gått att rädda. Eller vars barns liv runnit bort framför ögonen på dem.

Den viktigaste insatsen här är att hjälpa kvinnorna och barnen. Mammorna får i genomsnitt fem barn var och många av barnen dör i sjukdomar som enkelt kan botas. Gamla farliga sedvänjor som att gnugga den avklippta navelsträngen med aska och kol lever kvar – men sjukvårdspersonalen gör vad de kan för att utbilda och upplysa. Många mammor dör i sviterna av svåra förlossningar. Men enkla åtgärder skulle kunnat rädda dem.

Här försöker man undervisa kvinnorna i spädbarnsskötsel och hygien. Uppmuntrar dem att skydda sig vid samlag, gå till barnmorskan under graviditeten och  komma till sjukhuset för att föda sina barn. På sjukhuset kan kvinnor få preventivmedel gratis. Men i en provins där det nästan helt saknas vägar och det kan krävas fem mil till fots för att komma till en läkare är det av förklarliga skäl många kvinnor som aldrig tar sig dit.

I slitna salar med betonggolv och flagande målarfärg ligger nyförlösta mammor och bebisar sida vid sida. De flesta mår bra – men många är medtagna. Att kvinnor och barn kommer hit, svårt sjuka eller döende i sviterna av en hemförlossning är inte ovanligt

Men stoltheten över sjukhusets insatser är stor. Inte minst de åtta kuvöserna som har räddat många bebisar till livet. Och mitt i det svåra finns hopp. Med ytterst små resurser lyckas sjukhuset göra väldigt stora insatser för att hjälpa mammor och barn. Här finns mycket mer att uträtta bara ekonomiska medel kommer på plats.

När vi hälsar på vräker regnet ner, för första gången på ett år. Sjukhuschefen säger att gäster som för med sig regn betyder välgång ”Och vi hoppas att ert besök ska ge mycket välgång för oss”.  Och det vet jag att det kommer att göra.

Jag vill att ni ska veta att varenda krona som skänks till Unicef gör skillnad. Det fantastiska med den här organisationen är att de jobbar så storskaligt och långsiktigt. Något som verkligen behövs för att förändra seglivade strukturer och traditioner.

Efter sjukhusbesöket åker vi på skumpiga vägar ut till en byn, där hettan är tryckande och termometern visar på 41 grader. Nyfiket kommer barnen oss till möte. Jag börjar prata med Dorcas, en kvinna som är 20 år ung och redan mamma till fem barn. Hon berättar att hon blev föräldralös i tioårsålden och i brist på stöd från andra vuxna tydde hon sig till en man som sa sig vilja hjälpa henne. Istället rövade han bort henne till Sydsudan där Dorcas födde hans fem barn. Efter några år övergav han henne, och hon blev själv med försörjningen.  Dorcas lyckades ta sig tillbaka till Kenya, till byn där hennes enda släkting i livet bor.

Kvinnan längst fram i bild är Dorcas släkting. De lever nu i en liten hydda där deras få ägodelar ryms. Sover gör Dorcas utomhus i sanden med alla fem barnen.  Jag undrar om hon inte är rädd för skorpioner? Hon skakar på huvudet. Vad är alternativet till att sova i sanden? Det finns inget.

Dorcas berättar blygt och nästan motvilligt om sitt liv. Uppenbart ovan att hamna i centrum för någons intresse. Hennes enda inkomst är att binda kvastar som hon säljer för småpengar. Den mat hon kan ge sig själv och sina barn är te och majsmjöl. Hon har själv inte gått klart skolan – men de äldsta av hennes barn går där.  Skolan är gratis, men kräver skoluniformer. En stor kostnad för den mamma som inga pengar har.

När jag fotograferar Dorcas som aldrig tidigare varit med på bild bryts isen mellan oss och vi skrattar ihop. Snart vill alla barn fotas och de flockas runt kameran för att se sig själva. Jag visar mobilbilder och filmer på Bertil och Folke. Skidtur i skogen. Bad i badkar.

Lorotin, en liten pojke på tre år, tycker att jag ska ta med mig mina barn nästa gång jag kommer och hälsar på. Och Dorcas dotter Amulango hämtar sitt räknehäfte så att jag ska få se vad hon lär sig i skolan. Matte är favoritämnet och i boken finns beröm från fröken. När jag ska gå därifrån undrar Dorcas om jag kan ta med mig någon av hennes barn? Om jag kan ge dem en bättre framtid än den som finns där?

På många sätt tyckts livet för Dorcas och hennes barn både hopplöst och svårt. Och orättvisan och maktlösheten gör mig tokig. Att jag får åka därifrån – men dessa människor ska leva kvar. Men hoppet pulserar också i mig. Det är små, men avgörande insatser som på sikt kommer göra skillnad.  Att barnen får gå färdigt skolan. Oftast är det bristen på pengar som förhindrar att de tar sin examen. Oftast rena småsummor. Och att kvinnor får tillgång till preventivmedel, läkarvård och kunskap. Så att de kan skydda sig från graviditeter och sjukdomar och håller barnen friska. Jag åker därifrån med viljan att vara med och göra en förändring. Jag hoppas att sjukhuschefen hade rätt när han sa att gäster som kommer med regn kommer med välgång.

Tillsammans med Unicef är jag med i kampanjen Ge bort morsdag – som syftar till att man ska ge bort sin morsdag till förmån för en mamma som bättre behöver den. Jag har bett Jacob att skänka mig detta gåvopaket istället för andra presenter. Var med du också och gör skillnad för mammor som Dorcas. Önska dig ett gåvokit från Unicef till morsdag eller ge bort ett sådant kitt till din egen mamma. Här köper ni det. Och dela gärna med er i social medier om ni vill stötta initiativet – använd hashtaggen #gebortmorsdag.

Morsdagpaketet innehåller vaccin som ger ett barn fullgott skydd mot mässling och polio, ett myggnät som skyddar mot till exempel malaria, nötkräm som kan rädda ett undernärt barns liv, vätskeersättning mot uttorkning och vattenreningstabletter som renar smutsigt vatten och gör det säkert att dricka.

(Fotograf Dan Lepp och Clara Lidström)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

47 kommentarer på “Ingen ska behöva ge sitt liv för att skapa liv”

  1. Så otroligt fint, välskrivet och berörande. Tack för att du delar historier som ofta inte får höras. Det är väldigt viktigt. Skänker alltid till Unicef när jag kan och ska önska mig detta i present på morsdag. Kram!

  2. Jag önskar att man kunde hjälpa en privatperson, jag hade lätt kunna ge pengar åt en som Dorcas varje månad. Och tänk om alla hjälpte någon…. Tanken är kanske inte lika långsiktig som Unicef men det behövs ju hjälp på kort sikt med!

  3. ”När jag ska gå därifrån undrar Dorcas om jag kan ta med mig någon av hennes barn? Om jag kan ge dem en bättre framtid en den som finns där?”
    Gråter så mycket över dessa meningar. Att någon ens ska behöva tänka dem och därpå våga ställa frågan. Åh vad jag hoppas att Unicef kan komma henne till hjälp och att hennes barn får gå klart skolan, att hennes kvastar blir megapoppis….

  4. Så fantastiskt att du lyfter det här, Clara. Så otroligt välskrivet – vet att det inte är det viktigaste i sammanhanget, men jag tror ändå att just din förmåga att skildra omständigheterna under din resa, kan göra att fler öppnar sina hjärtan och väljer att ge. Tack❤

  5. Jag känner igen en hel del i texten om hur Sverige en gång hade det. Man fick många barn av flera orsaker. Dels för att det inte fanns preventivmedel, dels för att det var alltid nån eller några av barnen som överlevde så de kunde ta hand om de gamla föräldrarna när de blev för gamla. Låter cyniskt men det är så jag lärde mig i skolan. Sen var ju barnadödligheten hög pga hygienen. När man lärde sig om hygienen som Florence­ Nightingale och Ignaz Philipp Semmelweis är kända för så sjönk barnadödligheten. När folk började gå i skolan så kunde man nu lära sig nya hantverk och således tjäna pengar och kunde då slippa ha så många barn. Så utbildning är viktigt. Oavsett det handlar om enkel hygien eller ”bara” att lära sig läsa och skriva.

  6. Köpte kort till morsdag till mamma och till svärmor.
    Morsddags paket är fint, men det finns olika beroende på vad en vill ge och hur mycket pengar en har.
    Jag tänkte okej, hur mycket spenderade jag på smink igår? 80kr rouge och 170kr mascara då borde jag kunna iaf ge det till något som gör skillnad.
    Kram alla!

  7. återigen, jag är så himla himla himla tacksam att du åkte till kenya och berättar de här historierna. suveränt!

  8. Toppen med en påminnelse ibland! Beställde morsdagspaketet till min mamma, så mycket bättre än den vanliga handkrämen!

  9. Å vad bra Clara!
    Det finns ett par svenskar, Birgitta och Kea Arnlund, som arbetar i Lokichoggio i Rift Valley sedan några år (tidigare har de arbetat på andra ställen). Birgitta skriver mest på Facebook om vad som händer, men det finns en del på deras blogg också: https://arnlund.org/
    Birgitta har flera kvinnogrupper och en grupp med kvinnor och män som syr. Här är en del av det som de gör: http://web.hemmetsjournal.se/Handarbete/Bloggar/Blogginlagg/?entryid=246290
    Den svenska biståndsorganisationen Rotary Doctors skickar volontärer (läkare och sjuksköterskor) till AIC Health Center i Turkana: http://www.erikshjalpen.se/skandinaviska-laekarbanken/samarbetssjukhus-2013/kenya/
    Och det finns en liten förlossningsavdelning där! Mammorna som föder barn där får startpaket med kläder — det har blivit en orsak för dem att komma dit, och ”på köpet” får de mycket säkrare förlossningar. Linda som har varit i Loki och dragit igång sygruppen sätter ihop startpaketen av kläder som sys runtom i Sverige (det händer mer än vad som syns på hennes blogg, men man kan i alla fall se en del där): http://lindawestermark.blogg.se/category/livet-i-loki.html

    Hälsningar från Anna

  10. väldigt välskriven text, och fantastiska bilder. blev djupt berörd, tårarna kom när dorca frågade om du kunde ta med något av hennes barn.

  11. Tack för perspektivet – här satt jag och surade för att jag måste jobba när solen skiner. Det är heeelt sjukt hur världen kan vara så orättvis.

  12. Det gjorde mig så glad att läsa din text. Sällan har problemen i torkans Kenya beskrivits med sådan värdighet och respekt. Jag hoppas att många ser hur stor skillnad deras bidrag kan göra.

  13. Självklart vill jag vara med och bidra! Gick in direkt och beställde morsdag-paketet. Tack för att du inspirerar till detta på ett fantastiskt fint sätt. <3

  14. Vilket berörande inlägg, så viktigt. Tack att du erfar, lyssnar till berättelserna och delar vidare. Köpte mors dag-paketet.

  15. Åh, du är så jäkla bäst Clara! Att du åkt dit och nu sprider dina erfarenheter GÖR skillnad. Jag tänker dagligen på denna orättvisa i världen, men förlamas allt för ofta av maktlösheten. Då är en gripande text som din så himla bra! Även om det känns helt förkastligt att säga i sammanhanget, liksom pinsamt att erkänna, så behöver jag ibland få en konkret historia rakt framför ögonen för att liksom agera… Ditt känslomässiga sätt att skriva träffar en rakt i hjärtat, vilket jag tror får många med mig att tänka till lite extra och skänka pengar. När uppmaningen ”alla kan göra något” har tappat fäste för att det liksom känns alldeles för abstrakt, så behövs historier som din! Då blir uppmaningen något en kan ta på. Tack för ditt engagemang!!!

  16. TACK för detta inlägg Clara. För att du använder ditt kändisskap för att göra skillnad för dessa mammor och barn. Det gör ont i hjärtat att veta att så många har det såhär medan jag själv har all lyx i världen. Jag är månadsgivare till bl.a. Unicef sen flera år tillbaka men ska nu ge extra, bara för att du påminde mig.

  17. Vilket fint inlägg Clara, det berörde mig verkligen på djupet, både din text och de talande bilderna. Själv väntar jag mitt första barn som faktiskt är beräknat att komma just på morsdag! Oavsett om bebis bestämmer sig för att titta ut då eller inte så kommer jag att vara den svenska sjukvården evigt tacksam för att jag får chansen att ge mitt barn en bra start i livet. Jag kommer också att önska mig ett gåvokit i present, för oavsett om jag hunnit få min bebis i famnen eller ej så bultar mitt hjärta för dessa barn som aldrig får samma möjlighet som våra! <3

  18. Tack för att du belyser detta Clara!

    ” Det är små, men avgörande insatser som på sikt kommer göra skillnad. Att barnen får gå färdigt skolan. Oftast är det bristen på pengar som förhindrar att de tar sin examen. Oftast rena småsummor.”

    Det är ju det. För den enskilde. Samtidigt har Kenya 45 miljoner människor varav en betydande del lever i varierande grad av fattigdom (liksom i många andra länder). Det kan göra mig matt och uppgiven ibland, när man tänker så istället.. men visst finns det hopp, om människor får/blir de ledare de behöver och förtjänar!!

  19. Tack för detta, så fint beskrivet och så vackra bilder! Mycket berörande! Det blev mors dags-paket här också.

  20. Viktigt, blev extra peppad av att andra här skriver att de köpt, så nu har jag också gjort det.

  21. Detta rörde mig till tårar. Så bra och viktig text. Klart man ger en slant! Så bra att du använder din plattform på det här sättet. Stor eloge till dig för det <3

  22. Så fina bilder och fantastiska bilder. Ska självklart köpa ett kit, väl investerade pengar att ge någon lite av det som för oss här ses som självklart…

  23. Fin text och framförallt tanke! Hoppas många väljer att ge bort morsdag.
    Man kan ju alltid ge mamma något som inte kostar också. Uppskattas nog ofta mer.

    Men, är inte folkslaget där Turkana?

  24. Blev precis som andra berörd av detta. Har själv blivit väldigt sjuk i samband med graviditet och förlossning och är så otroligt tacksam över sjukvården här hemma. Har beställt morsdagspaket till mor och svärmor nu!

  25. Svårt att läsa och när du skriver att du fått frågan om du kunde ta med ett av barnen. Jag vet faktiskt inte om jag hade kunnat besöka ett sådant fattigt land, jag hade velat ta med alla hem och hjälpa dom! Jag vet så klart att det inte är lösningen men det är så svårt att se människor lida och inte ha möjlighet att på bästa hand sörja för sina barn det måste vara otroligt svårt. Starkt av dig att göra denna resa!
    //Berith

  26. Clara, du skriver som alltid klokt og rørende. Akkompagnert av gripende bilder ble dette et blogginnlegg som rørte meg i dag. Stå på videre.

  27. Du skriver väldigt fint och målande. Det är verkligen en styrka du har och så fint att du tar till vara på den på detta vis för att hjälpa andra.

  28. Det fanns inte en chans att jag kunde hindra tårarna här och det känns som om bröstet ska sprängas. Jag ska definitivt be om detta i morsdagspresent.

  29. Man kanske inte ska skaffa 5 ungar när man redan är så utfattig och svälter själv och när sjukvården är så dålig som den är…..

    1. Tror du verkligen att hon hade något val? Att det var hennes eget val? Om hon hade fått sexualundervisning, haft tillgång till preventivmedel och inte varit bunden till en man som inte hade hennes bästa i åtanke skulle hon nog inte haft fem barn. Själva poängen med Claras inlägg är ju att kvinnorna ofta inte har kunskap eller makt att kunna undvika oönskade graviditeter.

  30. Ditt inlägg gick rakt in i hjärtat. Här sitter jag med min fyramånaders i famnen med en visserligen tuff, men inte alls farlig förlossning bakom mig. Och läser om en verklighet långt ifrån vad jag själv upplevde när jag besökte grannlandet Tanzania.

  31. Detta gick verkligen rakt in i hjärtat på mig. Så otroligt starka och viktiga ord, som så många gånger med din blogg. Tack! Har köpt eTT morsdag paket till min fantastiska mamma.