Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

47 kommentarer på “Mansbacillen och smittsamma tillstånd”

  1. Det är intressant ändå, vad är det som gör att en civilingenjör som kan hålla sin cykel i perfekt skick tar på sitt barn shorts när shortsvädret definitivt har tagit uppehåll och det ska bli 13 grader och duggregn enligt prognosen? För att ta ett exempel från veckan. För min man handlar det inte om att han vill bli befriad från ansvaret, han är tvärtom nöjd med att ha eget ansvar så länge jag biter ihop och låter bli att påtala allt som blir fel.

  2. Jag är SÅ tacksam över att leva med en frisk man. Om ni visste vilken enkel vardag en kan ha när det faktiskt är två vuxna som ser till att det som ska göras görs.
    Vi har självklart saker vi hellre gör än andra, jag har tex valt att oftast ta tvätten, maken tar oftast städningen. Det är alltid jag som klipper gräs, besikta bil och vi byter däck ihop. Den uppdelningen beror på vana och lust, inte att någon av oss inte kan/vill (förutom gräsklippning eftersom maken är jätteallergisk).
    Skulle jag nån gång få för mig att dammsuga är det självklart ok oxå men att ens tänka tanken att någon av oss inte är fullt kapabel att sköta hus och hem är för mig ofattbart. Vi är två hyfsat smarta och väl fungerande personer som gör det som behöver göras. Att vi sen gör dem på olika sätt är oviktigt.
    Heja dig! Bra skrivet ⭐️

  3. MÄn somär pedantger städar ihjäl sig och lagar mat. Resten skiter i sina kvinnor och barn .

  4. Så bra skrivet som vanligt! Själv undrar jag över det där med diskmaskinen. Hur kan det vara så fruktansvärt svårt att packa den full och samtidigt låta bli att stoppa in de där sköra prylarna som måste handdiskas?

  5. Vilket raljerande! Jag hoppas din nästa krönika är vinklad på ett annat sätt, på samma tema. Varför denna förkärlek för att uttrycka vissa mäns tillkortakommanden när en kan lyfta andra mäns tillfördelkommanden?

    Heja människorna, kvinniskorna och henniskorna i en härlig kombination som samarbetar framåt!

    1. Håller med dig! Känner inte alls igen mig i krönikan och tycker inte alls om tonen!! Här sköter vi hus och hem tillsammans även om vi omedvetet delat upp saker och ting. Mannen lagar mat, men jag bakar, saftar mm. Jag tvättar (oftast) mannen tvättar bilarna (även min alltså). Båda städar, mannen klipper gräs mm, jag sköter om rabatterna och blommorna inomhus.
      Ok, så här kan jag fortsätta men det viktigaste är att vi båda är delaktiga. Känns så småaktigt att raljera över olikheter i en relation. Ska påpekas att vi är -70 och +70 år!! Och ja, fördelningen här hemma var detsamma när våra 3 barn var små och bodde hemma.

    2. Så bara för att du inte upplever det i ditt förhållande så är det inte ett reellt problem – trots att SCBs statistik pekar på att det är det?

  6. Jätte, jätte bra krönika! Vill klippa ut den och hänga på kylskåpet. Ser fram emot nästa!
    Tack Clara!

  7. Det här med att en sköter tvätten har jag aldrig riktigt förstått. (Möjligen o man måste boka tvättstuga, förstås). Nu har vi tvättmaskin hemma och då tvättar var och en sina egna grejer. Ingen av oss litar nämligen på att den andra kan tvätta.. 😉 Hur som helst en ganska enkel lösning på just det ”problemet”.

    1. Fast lever man tillsammans tycker jag lite av grejen är att man hjälper varandra o hjälps åt bland vardagsbestyren, att man är ett team, ett ”vi”. För mig skulle det kännas som man inte har ett gemensamt liv, utan levde var o en sitt, om man inte kan ta hand om varandras tvätt tex. Vet de som lagar var o en sin mat o sköter var o en sin bil oxå, men det skulle jag känna som man inte lever tillsammans. Som att man inte vågar ta konflikten att komma fram till en lösning om hur man gemnsamt vill ha det….

    2. Fast om en har barn tillsammans med en man, hur gör en då? Okej att var och en tvättar sina egna kläder, men det gör ju knappast barn under tio år. Definitivt inte ett-, två- och treåringar, så då kvarstår ändå problemet.

  8. Klockrent skrivet!!! Jag håller med varenda ord. Så många gånger här hemma som jag har stannat upp och sagt till min sambo: men varför är det på det här sättet? Varför är jag den ofrivillige projektledaren som ska ha ansvaret över hushållet? Som tar mestadels av ansvaret över städning, matlagning och tvätt. Nej tack säger jag bara. Min sambo städar När jag säger åt honom. För han ‘ser’ inte det när det behövs. Men tro mig, jag säger åt honom på skarpen. Jag tolererar det inte. Men det är läskigt lätt att falla tillbaka i gropen där könsmaktordningen styr och man blir duktig flicka… Nä fy fan!! Fortsätt med bra krönikor som drar fram detta skittråkiga beteende ut i ljuset!

  9. Aaaahahahahah! Väl skrivet. Snyggt att du lyckas skriva så klockrent och humoristiskt men ändå mitt i prick om ett ämne som tagits upp så många gånger. Love you!

  10. Tack clara!! U nailed it!
    Frågan är om det finns något bot från den här bakterien? Min man gör minsta möjliga hemma. När jag vill att han ska duka undan efter maten (som jag lagat) eller städa toaletten (som han precis har skitat ned) så tjafsar och tjatar jag. När jag däremot inte säger något och kämpar på själv, får jag skylla mig själv eftersom jag inte frågar efter hjälp.
    Är det då inte konstigt att samma man på egen hand lärt sig att bygga sommarstugor efter ritning men absolut inte kan laga mat efter recept? Att man kan kan memorera 100-tals artikelnummer men inte kan komma ihåg vad barnen har för klädstorlek är inte så lite förbryllande. Så än en gång, tack clara för at du tar upp ämnet!

    1. Så tråkigt det där med att behöva ”be om hjälp” också.. då känns det som att han gör mig en tjänst när han tar en del av tex disken. man vill ju att de bara ska göra det av sig själva, utan att få en massa cred för att de hjälp till

  11. Om vi kvinnor sänker garden och inte behöver var så duktiga, ha så rent hemma och stressa upp varandra vi bloggar mm där vi visar hur mycket vi ”gör” saker hela tiden, så kanske vi kommer till den punkt där männen ”gör” innan oss. De kanske också har en gräns för hur mycket skit i toan det ”får” vara innan det reageras.

    Heja alla män och kvinnor som lever tillsammans och möts i sina relationer!!!!!

    Som en hjärnforskare som jag nyligen hörde talas om faktiskt erkände: mäns och kvinnors hjärnor funkar lite olika.

    1. Fast det blir inte sådär jättemycket mindre att göra för att man skjuter upp det. En del grejer, stt diska tillexempel, tar längre tid när man väntar. Planering, som kvinnor brukar bara duktiga på, leder ju också till mindre jobb i längden. Precis som stormatlagning. Så jag tror knappast hela svaret är att sänka toleransnivån.

      Sen behöver man ju faktiskt städa rätt mycket för att det inte ska bli rent ohygieniskt också. Hur ser ett badrum ut efter ett par veckor om ingen torkar av handfatet eller byter hanndukarna liksom? I synnerhet om man är många personer som stökar till mycket.

    2. Nej det blir inte mindre att göra. Jag vet. Man måste börja någonstans om det är ett problem för en. Fast det kanske är så att många män helt enkelt är urusla. Synd att så många av dessa män har hamnat i förhållanden med kvinnor som måste reta sig på dem och lida. Kanske har (hade) dessa män från början något väldigt attraktivt och tilltalande….Vi får kanske hoppas på framtiden och att de genetiska olikheterna suddas ut. Eller…. Kanske kommer män och kvinnor att se snarlika ut och bete sig snarlikt. Undrar hur detkommer att gå med fortplantningen då?!

    3. Stina tror du på riktigt att fortplantningen kommer gå sämre om killar blir mer jämställda på hemmaplan? Snarare kommer det väl liggas mer om de inte beter sig som rövhattar och tar lite (säg…halva?) av arbetsbördan hemma så kvinnor får mer energi och lust.

    4. Fast jag har flera gånger provat att sänka garden för smuts, tvätt, disk, skit i badrummet och barnens kläder. Efter två veckor blir jag totalt galen. Inget rent porslin, kylskåp ekar tomt. Inga rena kläder. Förskolepedagoger som klagar på att det inte finns extrakläder och att hyllorna svämmar över av smutsiga kläder, toaletter som man knappt kan se det vita i. Mannen påpekar ofta att det är stökigt och att rena underkläder är slut men istället för att ta tag i situationen lägger han sig på soffan och surfar.
      Hur långt ska man då dra ned sin tolerans för hemmet och dess medlemmar?

    5. Personligen vägrar jag sänka nivån. Det finns inget osunt i att ha fräscht omkring sig. Min son på 8 år har samma tänk som mig och håller samma nivå. Nog fasen kan väl vuxna män också det! Lathet kallas det!!

    6. Jag har provat det! Allmänt och mer specifikt har jag gjort små expriment som att inte tömma badrumssopen och se hur lång tid det tar innan han gör det (han påstår sig ändå städa lika mycket som jag). Högen RUNT hinken hann bli rätt stor innan JAG tillslut tömde den ändå. Jag kan gå veckor utan att städa badrummet för att se om det nånsin kommer ske. Men nej… Och så har vi ändå haft diskussioner kring att vi inte ska dela upp det specifikt med´n ändå göra hälften var. Nä, han är definitivt smittad 😉 Jag håller helt med om att det inte är nåt att bara acceptera. Det är inte att vara orimligt petig att vilja ha det åtminstone halvstädat, att då och då få hjälp att planera och att faktiskt nån gång få bli lite överraskad att bli firad eller att arbete i hemmet har skett. Är man inte själv en sån tjej som fixar kan man väl inte förvänta sig det, men det är inte ett intresse att fixa i hemmet och med det sociala, det är nödvändigt men killarna kommer undan eftersom vi gör det.

    7. Jag testade åxå sänka standarden. Men det blir ju så jäkla jobbigt att städa när man väntar tre-fyra veckor med att diska… Allt är ju fasttorkat! Och toalettrengöringen stod orörd i veckor när jag testade det. Näe. Enklare att bo själv, då vet jag vems röra det är o vem som ska städa upp det.

  12. Klockrent som vanligt!!
    Min kille bodde själv i många år före vi flyttade ihop. Lägenheten var spotless, han lagade mycket mat och tvättade varje vecka. Nu har han förvandlats till en sån som sätter tallriken PÅ diskmaskinen, men samtidigt gnäller om jag ska sätta mig i hans bil med halvskitiga kläder…. alltså! Hur och när blev han smittad undrar jag??
    Ni som skriver ”ja,men man måste ju säga ifråååån” Detta hände alltså inte över en natt, utan smög sig på och dessutom, ska mab behöva berätta för en vuxen människa att t ex ska vi ha några rena strumpor den här veckan så måste vi boka tvättid?

    Jag står inför valen att 1. Stå ut med situationen och sköta ruljansen nästan själv eller 2. Ta fajten om tallriken/annan självklarhet flera ggr i veckan…

    1. Eller så sätter du ner foten rejält, avsäger dig allt ansvar för exempelvis hans tvätt och så får han se själv hur kul det är att gå utan rena strumpor.. Det är för fasiken en vuxen människa, kom inte med ursäkter!

    2. Håller med, du behöver absolut inte tvätta hans tvätt. Du behöver inte berätta att du slutar med servicen heller egentligen. Ordna mat åt dig själv. Träffa vänner ute.

    3. Acceptera inte sådana småbarnsfasoner av en vuxen människa!
      Skulle det funka med en tyst revolt? Tex boka tvättid till dig och dina kläder, din handduk osv. När han inte har några rena strumpor så bokar han väl tvättid. Låt hans tallrik stå kvar på diskmaskinen.

  13. Bra skrivet! En annan sak som stör mig apropå detta: En oförmåga att fira mors dag. Dvs ta ansvar för att våra gemensamma barn firar mig som är deras mor (borde inte vara förvånad eftersom han inte firar sin egen mamma). Fast jag påmint honom flera dagar innan så har hela Mors Dag gått och inget har hänt. Tycker inte det är OK. Han borde lära barnen att man firar sin mamma, plockar blommor, ger en teckning. Istället föreslog han hämtpizza och blev jättesur för att jag frågar om det blir någon uppvaktning. Barnen ledsna. Nu hävdar han att jag bara vill ha grejer som kostar pengar, och säger inför barnen att jag inte nöjer mig med något som inte kostar någonting. Jag ville ju bara få lite uppskattning, och än så länge måste han som den andra vuxna i familjen ansvara för att barnen ges chansen…

  14. Fantastiskt roligt och beklämmande att läsa :):( Vi mammor får fostra en annan slags man! Som mamma till en pojke var jag konsekvent från början. Han fick som 2-åring plocka undan sina leksaker varje kväll. Jag ville att han skulle vara delaktig i familjens bestyr från början. Idag är han 8 år och städar sitt rum, lägger sin tvätt i tvättkorgen, kan separera ljus tvätt från mörk, tömmer diskmaskinen, slänger soporna, kan handla några matvaror osv osv.. Och för varje år växer ansvaret liksom stoltheten över att klara att ta hand om och tryggheten i att veta hur saker fungerar. Mantrat är att i vår familj hjälps vi åt. Du är behövd. Och ju mer vi hjälps åt desto mer tid får vi tillsammans <3

  15. Mycket bra krönika!! Jag kämpar friskt på med denna mansbacill som har ett vitt och brett utbredningsområde. Skönt att höra att vi kvinnor inte ska sänka nivån, det får jag jämt höra. Har pga prestation och ambition drabbats av samma syndrom som dig och har otroligt svårt att acceptera att jag det. Otroligt att det är 2016 och vi ännu inte är mer jämställda.

  16. Du är bäst Clara! Tack för din förmåga att formulera och belysa problem/situationer på så klokt sätt. Heja!

  17. Jag undrar mest Hur dessa karlar hittar någon att leva med!?
    Skulle aldrig leva med en vuxen människa som jag måste uppfostra och agera mamma åt! Jag vill vara en livspartner inte en personlig assistent.

  18. Håller med dig till viss del. Men jag måste erkänna att jag gör lite samma sak med så kallade mans-sysslor. Jag går gärna in på macken när jag skall tanka och ber dom hjälpa mig kolla oljan, trots att jag vet hur man gör.
    Jag låtsas gärna ”lite dum” när det är saker som är lite mansdominernade som jag inte vill göra. Däremot klarar jag av att göra allt det där när jag inte har något val. Så jag måste erkänna att jag inte alltid kan skylla i från mig. Däremot så tar jag det inte som en bra ursäkt för jag vet att min sambo gör så ibland, precis som jag gör och han låtsas gå med på det som något tyst samförstånd som vi inte pratat om men när det verkligen gäller är vi lika duktiga på allting båda två!

  19. Usch jag får alltid höra att jag ska sänka mina krav…men tycker ärligt talat inte att det är så höga krav att vilja städa en gång i veckan (vi har tre barn under fyra år, så ja det behövs) och att tvätten ska vikas och in i lådorna. Blir såååååå less på det!!!! Men har nått en punkt där jag känner att jag inte vill bli utbränd, så nu ser det jämt ut som skrot här hemma …suck…

  20. Känner igen detta så mycket bland mina vänners män , & mig själv..
    Min kille är väldigt ordningssam, & jag märker hur jag på senare år, pga trötthet & stress, ”glömmer” plocka undan efter mig, ”blundar ” för dammråttor etc. etc.
    Så lat & dumt av mig, tur att min man sagt till mig. Försöker skärpa mig! Men jag skulle aldrig vara dum nog att skylla på att jag inte kan. & skulle aldrig drömma om att be han sänka sin standard. Det är ju den som gör att det är härligt att komma hem, lätt att hitta barnens kläder i garderoben & allt annat som underlättar vardagen.
    Heja alla där ute. & tack Clara för bra artikel!

  21. Uppväxt och omgiven av mängder av div män som ser hushåll, vardag -ja allt och mer därtill – som delade uppgifter har jag svårt att ta till mig det du beskriver. Även om jag fullt förstår att det fungerar så i många hushåll. En beklagande och fnissande ?(eftersom flertalet bedyrar att mannen inte kan) sång kan höras om detta i ett alldeles vanligt lunchrum. Jag är så van att det aldrig handlar om vem som gör vad utan alla gör allt. Hos mig kan lika gärna jag byta däcken som att min man vattnar, städar eller bakar hallongrottor. Och inget är viktigare något annat. Likaså i den familj jag är uppväxt, i min mans familj och hos många andra. För mig handlar det inte om att peka ut vad vissa män gör och inte gör utan vikten i att paret (oavsett partner – för den här bacillen du pratar om finns säkerligen i alla relationer och således per definition inte enbart tilldelad en man?) gör saker utan att väga det mot vad den andra gör. Är ett team. Strävar efter samma mål.