Ynnest

IMG_0290-550x770

Det känns så fint att få vara med min mormor Rut några dagar. En snart 92 år gammal änka. Både pigg och skröplig på en och samma gång. Att få hjälpa mormor med att tvätta håret, ta på strumporna, göra den godaste laxmackan hon kan tänka sig – och truga starkt kokkaffe med grädde sex gånger om dagen. Att få se henne hålla en fyramånaders bebis och vara precis lika klar och alert som hon var under min barndom. Lika fin och självklar med barn. Det är lätt att se vad hon inte längre klarar av och orkar – och glömma borde det hon faktiskt orkar med. Att blir besviken, ledsen och vemodig till sinnet av att tänka på hur allting har varit och aldrig mer kan bli.

Men tänk så fantastiskt att få bli 92 år gammal och ha en fiskevecka med sina barnbarn och barnbarnsbarn. Varav några rest 150 mil bara för att få umgås. Att få sitta ute i eftermiddagssolen. Och beundra de gula lövträden, den höga blå himlen och känna den sköna septembervinden mot ansiktet.

Jag hoppas att jag en gång får bli 92 år. Och att mina barn och barnbarn tycker så mycket om mig att de bryr sig om att komma hälsa på. Rullar ut mig så att jag får andas septemberluft. Pratar högt och tydligt och tar om när jag inte förstår. Och att de inte har något emot att tvätta mig eller knyta mina skor. Precis som jag tvättade och knöt deras skor när de var små.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

39 kommentarer på “Ynnest”

  1. Åh va ja saknar min mormor ♡♡♡♡♡ fint du har det…

    Jag gillar verkligen din/er pod! Är sugen på att lyssna på fler podder dock har du nåt bra tips?:)

  2. Åh jag blir nästan tårögd av dina fina ord! Önskar att alla kunde se sina gamla släktingar som du gör. Jag jobbar själv med äldre och dem har så mycket kvar att ge, att berätta, att lära ut. Alltför ofta ser jag hur dem sitter själva för att deras barn, barnbarn inte har vett att ta tillvara på den här sista, dyrbara tiden i livet.

    1. så tråkigt att det är så. min mormor dog när jag som äldsta barnet var 5, och min mamma dog när jag var gravid med första barnbarnet. avundas alla som har äldre kvinnor i sin släkt…

  3. Ja, det är en ynnest att ha kvar den äldre generationen när man själv är vuxen. Så fint du skriver om din familj och din mormor. Man vill liksom också vara med och ha fiskevecka med er😍

  4. Åh så fint! Mormödrar är det bästa! <3

    Väldigt fin blogg du har nu också! Känns lite mer som "gamla Clara" som man en gång till sin stora glädje hittade!

    Lite jobbigt bara att det ploppar upp en massa roliga gamla inlägg, recept och bilder överallt så att jag känner starkt behov av att sitta och titta/läsa 3 timmar i sträck typ…. 😉

  5. Så vackert skrivet <3 Du är briljant på att sätta ord på känslor och relationer. Min mormor är 85år och en av de bästa vänner jag har!! Känner så igen mig i den vemodiga känslan du beskriver, kommer då och då över mig, vemodet att mormors kök och tryggheten där inte för alltid kommer att finnas.

  6. Fint skrivet Clara, saknar min mormor så himla mycket när jag läser det här.
    Hon gick bort för en månad sen och precis som du skriver så kan man inte få tiden tillbaka så man får leva på fina minnen.

  7. Japp, där brast det! Vilken förmåga du har att klä känslor och skeenden i livet med ord. Fantastiskt. Tack

  8. Du beskriver din mormor sa kärleksfullt att jag blir varm i hjärtat. Man säger alltid att det är en gava att fa se sina barn växa upp. Och det är det ju. Med tiden har jag ocksa kommit att inse att det är en precis lika stor gava att fa se familjemedlemmar (föräldrar och mor-/farföräldrar och även andra) bli gamla. För det är ju inte självklart att man far det. Det har gjort mig mer ödmjuk för aldrandet och framförallt vardar jag mina relationer till mina föräldrar, svärföräldrar mfl mycket försiktigare idag än förrut. De var vi en gang, och en gang blir vi dem.

  9. Så ljuvligt skrivet! Och så fin bloggen är! Den är lättläst i mobilen också 🙂

    Grattis till tio fantastiska år! Jag ser fram emot att få följa i många till!

    God lördag!

  10. Tack Clara för inlägget om din mormor. Det satte varma spår direkt i hjärtat och jag ska spara den känslan när världen känns kall och hård.
    Stor kram till dig!

  11. Just så är det ju. Roligt pch vemodigt på en gång. Just den där sorgen över svunna tider som inte kan komma tillbaka… jag övar mig i att bli bättre att leva i nuet. Det kan vara svårt ibland, hoppas att övning ger färdighet. Kram.

  12. Åh ja, dessa mormödrar. Min bor sådär dumt bort så man måste ta just en helg för att åka dit. Jag försöker hinna med, men det funkar inte alltid. Nu har jag börjat skriva kort med hjälp av den där appen Riktiga Vykort för att i alla fall få iväg en hälsning en gång i veckan.

    Vi var hos min mormor i somras. Det var så himla fint. Hon har en så avslappnad syn på ungarna (typ när yngsta tryckte vattenkannan i blomkrukan svarade hon med ”jaja, de blommade ändå aldrig”) vilket är så skönt som småbarnsförälder. Men jag kan sakna henne så, och att vi aldrig riktigt hinner lära känna varandra.

    Jag hoppas också bli en mormor som de gärna hälsar på. Och inte ska jag bry mig om några krukväxter går åt när en 1,5-åring ska leka trädgårdsmästare.