IMG_0290-550x770

Det känns så fint att få vara med min mormor Rut några dagar. En snart 92 år gammal änka. Både pigg och skröplig på en och samma gång. Att få hjälpa mormor med att tvätta håret, ta på strumporna, göra den godaste laxmackan hon kan tänka sig – och truga starkt kokkaffe med grädde sex gånger om dagen. Att få se henne hålla en fyramånaders bebis och vara precis lika klar och alert som hon var under min barndom. Lika fin och självklar med barn. Det är lätt att se vad hon inte längre klarar av och orkar – och glömma borde det hon faktiskt orkar med. Att blir besviken, ledsen och vemodig till sinnet av att tänka på hur allting har varit och aldrig mer kan bli.

Men tänk så fantastiskt att få bli 92 år gammal och ha en fiskevecka med sina barnbarn och barnbarnsbarn. Varav några rest 150 mil bara för att få umgås. Att få sitta ute i eftermiddagssolen. Och beundra de gula lövträden, den höga blå himlen och känna den sköna septembervinden mot ansiktet.

Jag hoppas att jag en gång får bli 92 år. Och att mina barn och barnbarn tycker så mycket om mig att de bryr sig om att komma hälsa på. Rullar ut mig så att jag får andas septemberluft. Pratar högt och tydligt och tar om när jag inte förstår. Och att de inte har något emot att tvätta mig eller knyta mina skor. Precis som jag tvättade och knöt deras skor när de var små.