Mina händer och hans

september036A1163

Mina händer håller i samma redskap som min morfar en gång höll. Han finns inte längre. Men när jag sitter på hans hemsnickrade bänk med fiskenätet vid fötterna och en hal abborre i nävarna så är det hans stora arbetarhänder jag ser. Hur de vant och säkert styr båten. Plockar loss fiskarna. Hänger näten på tork.

Jag hämtar hans bärplockare från vedboden och initialerna K-G står skrivet på ovansidan. Den gamla sortens plockare som också är den bästa. Går upp i backen ovanför gården där han föddes. Fyller en spann med rött höstguld.

Om han såg allt jag gör, sånt som han en gång gjorde, så vet jag hur stolt han skulle vara. Mormor gav inte komplimanger, men morfar gjorde det. Opassande stolt. Märkvärdig inför andra.  Ja, jag har sådana riktiga flickor så det kan ni aldrig tro! Om mig och min syster. Till alla som iddes lyssna.

Riktig betyder rejäl. Det finaste omdömet man kan få av en gammal timmerman och murare som slitit hela sitt liv.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

36 kommentarer på “Mina händer och hans”

  1. Så otroligt fint och jag känner igen mig.
    Att vara rejäl är så norrländskt, segt och hederligt på nåt sätt. Det innebär smutsiga händer, okammat hår och nån man kan lita på.
    Så tänker jag jag!

  2. Åh älsk på ordet riktig som en komplimang. Uppvuxen i Norrbottens inland var det det finaste omdömet man kunde få. Jag tycker att det säger så mycket. Riktig. Rejäl. Pålitlig. En bra människa. Jag siktar på att vara riktig.

  3. Vilka vackra tankar.
    Och jag känner igen mig så mycket, bara att det var med det småländska uttrycket ”redig”.
    Är så tacksam att du delar med dig av sådant här.

  4. åh, sitter här o gråter för du slog an på något som gjorde hur jag minns min morfar. tack <3

  5. Du skriver så otroligt vackert och verkar vara en så himla härlig individ! Älskar din blogg!

  6. Sitter just nu och läser en bok som är sorglig och fin och säkert tänkt att framkalla tårar, men ändå är det när jag tar en paus och läser dessa korta stycken som tårarna kommer. Omedelbart.

    Jag är alldeles övertygad om att din morfar ser allt du gör och spricker av stolhet varje dag.

    Tack för den här fina texten. <3

  7. Härligt med sådana minnen av dem som lämnat oss <3 min morfar var bonde dog för snart 2 årsedan! Igår var jag upp och plockade svamp i hans skog och tänkte på att det var han som hade hållt efter skogen kändes nästan som han gick bredvid. Gick över en nyslagen åker och sa till min mamma här luktar det morfar! Vi är präglade utav den äldre generationen och vad vi saknar dem men minnena har vi kvar!

  8. Så vackert du skriver om din morfar och dig! Så härligt ändå, att få leva kvar med så fina minnen <3

  9. Åh, nu sitter jag här på lunchrasten på jobbet och känner den där tryckande klumpen i halsen. Så otroligt fin text❤️

  10. Hej du underbara kvinna! Jag har läst din blogg länge, länge men aldrig kommenterat tidigare.
    Suck var ska jag börja…? Jag får ett lyckorus varje gång jag klickar upp din blogg. Av sättet du skriver, dina fina bilder och av din varma utstrålning.
    Du lever på det sättet jag så länge jag kan minnas velat leva. Lite utanför allt annat sas, odla och föda upp så mycket som möjligt på egen hand och ja bara ut i skogen och kunna plocka en massa gott. Jag förstår att ditt liv inte bara är en dans på rosor men att slippa storstaden, alla människorna, prestationskraven och ångesten det medför verkar så underbart skönt att jag ler bara av tanken. Själv bor jag i en storstad och kan inte flytta pga min mans karriär. Någon gång hoppas jag kunna få leva som du, ute på landet. Att få ta ett djupt andetag och bara vara så tacksam över livet självt.
    Ville bara skriva att du gör så mycket som är bra och uppskattas av oss läsare.

    1. men alltså TACK för peppen – var precis vad jag behövde höra idag! Stora kramar till dig F. Hoppas du någon gång får uppfylla drömmen om livet på landet

  11. Det här var väldigt fint att läsa just idag då vi begravde min morfar för fyra år sedan på dagen. Han älskade också skogen, fast den dalsländska, och tog med oss ut på turer för att plocka bär och svamp. Jag fick ta över hans gamla bil när jag tog körkort och när han sedan gick bort var det just något väldigt fint och speciellt med att sitta och greppa tag om ratten som han hade hållt i och känna den svaga lukten av luktgranen som han hade satt dit. Han älskade också att resa och jag och han hade just bokat in en resa till Kina, dit han hade längtat så länge, när han lite plötsligt togs ifrån oss. Men jag är ändå glad nu över att han som alltid varit så energisk och handlingskraftig fick vara pigg och stark ända tills slutet, även om det kändes sorgesamt och orättvist då.

  12. Åh så fint du skriver! Blir tårögd och kan nästan se hur din morfar, stolt som en tupp, berömmer sina riktiga flickor! 💖

  13. Precis som min farfar. Det är inte förrän efteråt man kommer ihåg det. Men oj vad jag minns (nu när du påminde) hur stolt han var!

  14. Läser på din blogg då och då, håller med ibland, ibland inte alls. Tycker och tänker, lika och olika. Upprörs och tänker hur tänker hon nu, blir inspirerad och tänker Åh så bra hon skriver där… Och det är väl det som gör livet till liv – att vi berörs, engageras, tar ställning. Möts och konfronteras, blandar oss i och drar oss undan. Allt det där som får oss att möta, inte bara den andre utan framför allt oss själva. Vem är jag? I ljuset av andras upplevelser och sanningar kan jag se mig själv, och när jag ser mig själv kan jag se andra. I texten om dig och din morfar tycker jag mig se dig så tydligt, förmodligen för att jag ser mig själv och min farfar som var yrkesfiskare. Nu går jag i hans sjöbod, på samma gamla slitna golv, använder hans redskap och t o m hans båt. Så vackert du skriver Clara, så stilla och stort på samma gång. Du är så mångfacetterad, har så många genuina egenskaper och är en så modig kvinna. Tack för att du delar allt med ”dina” läsare, du gör världen mer levande!!!

      1. Jag är gammal nog att vara mormor åt dina fina killar, och du är en av dem som fått mig att tänka till ordentligt och se över mig själv, mina motiv och mina värderingar. Vid ett tillfälle, t ex, frågade någon i ett inlägg varför dina pojkar, eller någon av dem, minns inte vem av dem det handlade om, har flickkläder. Jag hann tänka att det undrar jag också. Då svarade du henne med frågan ”Varför tror du att det är flickkläder”? Och jag fick något att fundera på. Jag trodde också att det var flickkläder. Varför? Så värdefullt det är att ”mötas” på det sättet, att spegla sig själv i andra! Och nu tycker jag att dina barn har ”Bertil-kläder” och ”Folke-kläder”. Kläder efter don och person och ändamål. Vad är det för konstigt med det? Inget alls. Så fick jag gjort upp med mig själv om det. Vi tycker lika och olika, vi är ju inte ens lik oss själva ett helt liv, vi formas och förändras, förhoppningsvis. Tänker på ditt hem som jag tycker ser såå mysigt och hemtrevligt ut, jag vill krypa in där i bilderna och låta hemtrevnaden skölja igenom mig och i känslan förflytta mig hem till gamla-mormor, som också hette Clara. Dina olika mönster på tapeter och annat, olika former och utseende på prydnader och nyttoföremål, olika strukturer på textilier och växter, i en salig – och jag menar saliggörande – blandning av kontraster och likheter och olikheter och skillnader och… Allt det där som tillsammans bildar ögonfröjd och balans och trivsel! Varför kan vi inte se oss människor på det sättet? Att vi är en bukett som tillsammans kan vara en salig blandning med likheter och olikheter utan att värdera det på något annat sätt än som komplement? Varför håller vi, jag också, på och jämför och tycker och har en massa åsikter på ett sätt som antyder, eller uttalar rent ut, att det ena är fel eller sämre än det andra? Det är så`nt här jag filurar på när jag läser i din blogg. Så – tack själv fina kloka Clara, för att du bloggar, tycker, känner och, ja, finns… Kram och ha en underbara höstdag! Så vackert det är ute nu!!!

  15. Min morfar dog för några månader sedan. Jag fick ärva lite småplock, men ack så värdefullt. T ex ett par Audihängslen och finaste av allt: en hand-handduk där han själv broderat in sina initialer; K.K. Nu finns han inte mer, men hans initialer lyser från den där handduken. Och jag använder den, tycker om att skymta honom i min vardag.
    Tack för en fin text. Ännu en text från dig som förstärker mig. Det i mig som jag har, det som folk kan ha svårt att förstå sig på. Det där djupa, grubblande, eftertänksamma men som för mig är vemodigt lyckligt. Jordnära. Tack för att du påminner mig om att det är ok att vara som vi, även om vi inte är sådär lättsamt glattiga av oss jämt. <3

  16. Jaa, tänker ofta när jag sitter och syr att mormor hade varit stolt över mig. Att symaskinen jag fick i studentpresent nu har fått sällskap av flera maskiner för olika ändamål och att jag syr nästan alla mina kläder själv. Tänk om hon kan se det från sin himmel?

  17. Tack för det här inlägget. Så genomsyrat av kärlek att jag blir helt rörd. Känner igen den känslan så väl.

  18. Så fint du skriver Clara. Så mitt i prick och så att jag riktigt hörde orden uttalas i mitt huvud. Och så tänker jag på min morfar, som också hade stora arbetarhänder. Då blir jag lite gråtmild och tänker att livet är fint och att det är fint att morfar gjorde sig påtagligt påmind så här en tisdag i september, kring lunchtid. Och jag tänker på arvet, i mitt fall det ångermanländska, och jag funderar på hur mycket det formar mig som människa. Att vara rejäl och riktig, det är alltid att stå efter, tänker jag.
    Tack

  19. ”Mina händer och hans”, så fint och mitt i prick. Jag förlorade min pappa mycket hastigt och oväntat i april i år och dagen efter hans död tog jag på mig hans stora handskar, formade efter hans händer och med hans speciella doft, och gick en lång promenad med tårarna forsande utefter kinderna. Då kändes det som att mina händer var i hans. Kram och tack för en fin blogg.

  20. Denna text går rakt in i hjärtat! Jag känner så igen mig när jag utför de arbeten som min mormor lärt mig. När jag bakar mjukkakor, kokar palt, plockar bär eller stickar varma vantar på dubbelt garn precis som hon lärt mig då vet jag att hon skulle säga att jag är hennes riktiga flicka! ❤️