Bullerbyn

r036A3730

Jag älskade Barnen i Bullerbyn som liten och fortfarande ger introt mig magpirr av lycka. Samtidigt var det plågsamt att titta – för jag minns att jag var så ledsen att jag inte fick leva sådär. På en bondgård på landet med djur och odlingar. Och en sprakande vedspis i köket och en snäll piga vid namn Agda.

Det är så fint när jag tänker på att jag istället skapat lite av det livet för mina barn. Visserligen var det ingen i Bullerbyn som hade en mamma som drev en blogg…men i övrigt. Är så glad för våra odlingar. Är så glad för att barnen får växa upp med hund, höns och grisar och att de kan se stjärnhimlen tydligt utan ljusföroreningar. Är så glad för en trygg liten byaskola och en stor skog bakom knuten där man kan härja.  Beklagligt nog har vi ingen mysig piga vid namn Agda hos oss. Men en hel del annat.

Tänk att få skapa lite av ett eget Bullerbyn. Det som jag drömde om när jag skrev det här inlägget  för sju år sedan. Nu är det verklighet!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

13 kommentarer på “Bullerbyn”

  1. Jag kan också drömma om Bullerbyn. Något som slagit mig är hur de val vi vuxna gör verkligen påverkar våra barn, var och hur vi bor, vad vi väljer att göra på semestern. Mitt i all vardag växer de plötsligt upp och har minnen av sin barndom. Det är inte säkert att vi minns samma saker. Hmm detta måste jag nog blogga om…hade mer att skriva om detta inser jag nu😍 Tack för fint inlägg!

  2. Så fantastiskt att få förverkliga en dröm. Jag är övertygad om att det har varit mycket jobb, men så härligt att se resultatet!

  3. Vad roligt att kunna gå tillbaka och följa 🙂 Men du jag blir ju nyfiken på inlägget du länkar till i inlägget du länkar till, den länken är död. Vilket mastodontarbete att ändra alla länkar förresten…. Ha de fint!

  4. Jag drömde också om att få leva i bullerbyn som barn. De närmaste jag kom var i min mormor och morfars stuga. Nära vatten och inne i skogen. Men nu bor vi halvtid på landet med höns och får och barnen åker på hölasset och hjälper till med djuren. Helt fantastiskt. Kram

  5. Härligt att läsa om din lycka i det gamla inlägget, från husköpet. Jag tänker så ofta på dig när det gäller att styra sitt liv och välja hur man lever. Att man, hur man nu än vill leva, försöker att välja aktivt. Inte bara åka med och sedan sitta där och muttra om ekorrhjul, stress och vardagspussel och vara missnöjd.

  6. Jag älskade också Bullerbyn som barn (och gör det faktiskt fortfarande) och har faktiskt haft det som sinnesbild när jag byggt upp mitt liv med min egna lilla familj jag också!:)

    I våras flyttade vi bort från Stockholms förort, ut på landet vid en sjö och vi är SÅ nöjda över det livsvalet för våra barn och för oss själva! För mig känns det hela som att livet blev mer levande ute på landet (låter det vettigt? Haha)

    //Johanna

  7. Precis det jag hoppas kunna skapa för mina kommande barn. Säkerligen så får man bara för det barn som längtar till staden.

  8. Jag älskade också Bullerbyn! Så häftigt att du nu lever din dröm. Det ska jag också göra om fem år. Det finns liksom inget annat!

  9. Och jag var tvärtom, tänkte stackars barn som tvingas bo på landet! Haha! Men tur att vi är olika.

  10. Kära Clara/Claras läsare! Jag är läsare här inne sedan några år. Jag är 29 år och bosatt i en storstad. Min sambo är utbildad inom ett prestigefullt yrke och jag utbildar mig till samma yrke. Jag har tidigare jobbat inom olika serviceyrken. Vi äger vår egna lägenhet och bil. Vi har sparpengar och ett vanligt liv, som många säkert skulle anse som bra och tryggt. Jag har och har haft en del själsliga svårigheter, jag är starkskör och har haft det jobbigt med självkänslan, men jag är medveten och jag har jobbat mycket med mig själv. Jag är ganska tuff, och ser inte på mig själv som offer 🙂. Men har nog dessvärre en lite domedagsaktigt sätt att se på förändringar, och sätter stora krav till mig själv. Jag ser inte på mig själv som ytlig egentligen, värdesätter människor, tror på godheten och vill att världen skall vara en trygg och god plats att leva i, och tänker att jag vill dra mitt strå till stacken för att få världen att nå dit. Jag är kristen, men kommer mig aldrig till kyrkan längre, som jag gjorde förut. Jag har tänkt att ”ekonomisk trygghet”, dvs. Att ha mycket pengar är en viktig grund, helt emot mina kristna principer egentligen, därefter kan jag känna/finna lycka, men känner att livet är väldigt…. tomt 😞. Jag står upp på morgonen, stressar i mig kaffe som jag inte smakar, packar väska och matlåda, går till tunnelbanan, jag är jättestressad över utbildningens stora krav och sitter och läser mellan 8-18 varje dag. Jag är rädd att detta ska bli mitt liv, mitt öde… Ekorrhjulet. Pressen. Att känna pengar och bara låta livet gå förbi på det sättet. Växte själv upp i ett litet samhälle, vi bodde på landet och hade några olika djur och odlade grönsaker för eget bruk. Mina föräldrar pressades dock själva mellan samhällets moderna liv: Dvs. Ha vanligt jobb, och tjäna pengar, så det blev väldigt tufft för dem och drömmen om ett ekologiskt liv, rann ut i sanden efterhand. De hade det tufft själsligen oxå. Men jag drömmer nu om livet du och din familj har, men jag har så många rädslor över att våga ta steget dit, och mina ekonomiska pretentioner och tankar om prestige och rädsla för att inte vara en självständig människa och kvinna, håller mig i ett skruvstäd! Min sambo trivs heller inte med sin ekorrhjulsvardag, vi pratar emellanåt om det livet vi drömmer om, friare, att få vara ute i friska luften, att skapa sin egen arbetsdag, att jobba med kroppen, och att umgås mer med människor (vi jobbar/har skola precis som alla runt oss vilket innebär att vi gör som alla andra, tittar Netflix när vi kommer hem, så lägger oss går upp igen och så fortsätter varje dag). Däremellan träffar vi vänner/familj ibland, men folk bor liksom i stan för de vill vara ensamma? Om du/ni förstår 🙂. Vi saknar båda att ha ett umgänge, folk som ringer och vill komma på kaffe, att vi kan känna glädje, och ha ro. Jag vill känna en gnista till livet 🙂, något jag inte gör nu. OmClara eller någon här på Claras blogg, kan svara på vad man kan göra, för att våga bryta upp, ta språnget och prova livet som man tror kan göra en gott? Vad fick dig Clara att våga, hur har ni fått till drömmen om hus på landet, familjeliv, gårdsbruk och ekonomisk självständighet/självförsörjning? Tänker både rent praktiskt, och sådär tankemässigt/känslomässigt? 🙂. Detta blev ett långt inlägg, vet att många läser, hoppas att någon orkar svara. Önskar alla en fantastisk dag vidare.

  11. Känner igen och håller med om introt (musiken) till Bullerbyn! Måste genast gå till youtube nu och leta…