036A2132-700x911

Det är morgon och jag har vaknat. Efter natten när hon försvann från mig. Ute är det oändligt vackert med frosten och solen som glittrar i den. Jag ser det genom glipan i persiennen. Men ligger kvar under täcket med kroppen tung mot madrassen. Vågar inte resa mig upp. Vågar inte starta dagen. Den första dagen utan henne.

Hur kan solen går upp fast hon är död? Hur kan människor äta havregrynsgröt och sätta sig på bussen? Ringa telefonsamtal och och skicka mail? Fast hon inte längre finns.

Några dagar senare vågar jag mig ut. Går skogsvägen vi brukade gå med hunden och möter en granne. Hur är det med henne, hur mår hon?  Hon har dött säger jag. Hon dog förra veckan. Hittills har hon varit levande i hans medvetande men nu är hon död även för honom. Jag njuter i hemlighet av att se att han blir illa berörd. Av hur han ryggar tillbaka.

Jag längtar reaktion. Himmel som som rivs upp. Människor som skriker ut smärta. Som möter min sorg på samma sätt som jag känner den. Utan botten. Istället för onaturligt samlade och lugna. Jag längtar reaktion. Folk som gråter och frågar. Tränger sig på och vill veta. Istället för detta tysta avståndstagande som får mig att känna mig smittad. Besmittad med något det är säkrast att hålla sig ifrån.

Sorgen är förunderlig och vacker. Men jag bär den ensam. Som ett stort tomrum håller jag den mellan mina händer. Och måste orka bära.

Allhelgona är en speciell tid för mig. Att få bära min sorg och mitt vemod utan att försköna eller dölja. Besöka kyrkogården och se alla ljus som lyser, tända av de som går igenom samma sak som jag. Jag tänker på min mamma och minns. Vem minns du?  Svenska kyrkan har en fin kampanj vid Allhelgona som jag stöttar   – en uppmaning att ta en stund och tänka på och hedra de du älskar, minns och saknar. Det ska jag göra i helgen. Ta en minut du också, dela ditt minne under #taenminut