Bli inte feminist när du får döttrar, utan när du får söner.

En kom till skolan med sår på armarna. Som hon nött upp genom att skrapa något vasst emot dem. Kanske var det en penna. En penna hon gnagde med i huden. Mådde hon dåligt? Var det därför? Fast hon skämtade ju om såren. Visade upp och pratade om dem. Så vi sa inget.

En berättade att hon vaknat mitt i natten av att hennes kille hade sex med henne. Hon lät förvånad. Frågande. Liksom – får han verkligen göra så här? Ja, men det kanske är så när man är ihop? Att ens pojkvän kan ligga med en när man sover? Så vi sa inget.

En började träffa killar. Äckliga, sunkiga killarna som var tio, femton år äldre. Sådana som aldrig kunde få en tjej i sin egen ålder. Hon följde med dem hem och hade oskyddat sex. Tillfredsställde dem i lekparker, på toaletter, i baksätet på skabbiga bilar. Ibland lånade de ut henne till sina kompisar. Efteråt fick hon lifta hem själv. Men hon försäkrade att det var bra och att hon hade roligt. Så vi sa inget.

En skötte skolan perfekt och hade massor av vänner. Men hon var tvungen att avrapportera till sin pojkvän. Vad hon gjorde och med vem. När hon skulle komma hem. Hon drog sig undan mer och mer från oss. För han ville vara ensam med henne. Han var ju så otroligt kär. Och vad visste vi om att vara ihop egentligen? Så vi sa inget.

Jag önskar jag sagt något. Men jag sa inget. Och ingen annan heller. Vi hörde massor om anorexia i skolan. Fick läsa på om klamydia och gonorre. Vi hörde allt om mens och kondomer. Om att våldtäkt är när man blir överfallen i parken. Men allt annat: Självskadebeteende. Sexuellt utnyttjande. Samtycke. Hur killar får och inte får bete sig. Om det visste vi bara lite. Men killarna visste ännu mindre.

Jag hoppas att det förbättrats sedan jag själv var femton år. Jag tror faktiskt att det gjort det. Litegrann. Men jag får ont i magen av att tänka på mina barns tonår. ”Fast du som inte har döttrar behöver inte oroa dig” sa någon. Fast jag oroar mig ännu mer. Det är ju vi som bär ansvaret – vi som uppfostrar söner.

Ibland går någon snubbe ut och berättar att han blivit feminist för att han fått en dotter. Ett jävla slöseri. Det är ju män med söner det kommer an på. Pappor till söner måste vara engagerade. Vara vettiga. Känna sina söners värderingar och beteenden. Och prata med dem om det som annars inte pratas om.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

70 kommentarer på “Bli inte feminist när du får döttrar, utan när du får söner.”

  1. JA! Alldeles för sällan man hör något från föräldrar till söners perspektiv och ansvar. Tack för bra text!

  2. Så himla klokt skrivet! Är själv nästan mest rädd över att få söner i framtiden för jag känner att jag inte vet hur man ska ta upp sådant på ett bra sätt… Det är lättare på något vis att varna flickor för fula män/gubbar än att inse att ens egen son kan vara en eventuell förövare. Hur kommer du (eller ni andra läsare) prata med era söner för att förhindra sådant?

    1. Jag tänker att det främst är det vuxnas beteendemönster som barn tar efter. Om föräldrarna sätter värde på sig själva och andra så är det var barnet kommer lära sig..

    2. Jag har en son som är en klok liten pojke men än så länge helt omedveten om allt det här såklart. Sedan han började förskolan för 1,5 år sedan har jag försökt ta vara på alla tillfällen som ges för att prata mer allmänt om att man inte får slåss (men försvara sig får man), att man ska vara snäll mot kompisarna osv. Sådant som han kan relatera till. Om man bara har en sådan dialog om vad som händer i barnets liv så tror jag att man kommer kunna ta upp svåra ämnen också när den tiden kommer. Och inte vara för sträng eller ha fel reaktioner så att min son blir rädd för att berätta för mig vad som händer i hans liv när han blir tonåring. För det är nog ganska vanligt att man kopplar bort sina gamla föräldrar och sedan känns det inte självklart att komma till dem när man får problem.

  3. Hej!

    Så otroligt bra skrivet. Precis så tänker jag. Jag är mamma till tre söner; 9 år, 6 år och 3 månader..Jag oroar mig också för jag känner att jag (och min man) har ett otroligt stort ansvar att uppfostra dem till ”bra män”/respektfulla medmänniskor. Jag vill känna stolthet över hur de behandlar andra. Jag märker redan att en del barn har tendenser till en inte alltför fräsch syn på tjejer/kvinnor när jag hämtar och lämnar på skolan och det skrämmer mig mycket. Vi pratar mycket hemma och jag får höra hur en del pojkar pratar om jämnåriga flickor och det gör ont i hjärtat att höra en del saker..De är bara nio år! Min son kom hem en dag och frågade vad en kn-llapa var för något för det hade en pojke sagt att någons mamma var…ett annat barn hade med sig sin telefon och visade andra barn porr! Jag tog upp detta med läraren. Jag blir mörkrädd! Vi måste alla prata med våra barn och ta vårt ansvar som vuxna. Tack för ett klokt blogginlägg.

  4. Du har så rätt
    Det är ju killarna som behöver lära sig hur man beter sig i en relation med en tjej. Eller. …i alla fall många av killarna. Om det ska förändras. ….om mäns våld mot kvinnor ska sluta.

  5. Jag tror det har ändrats något men inte mycket tyvärr. Jag håller med att vi med söner behöver lära dem vad som är att respektera en kvinna men också lära våra döttrar att deras nej är lika starkt som en killes nej.

    Jag har en dotter och en son. Hur de behandlar varandra är ett sätt att lära tänker jag men framför allt hur min man och jag är mot varandra. De gör som vi gör. Som i allt annat.

  6. Så bra skrivet, och så viktigt. Jag är helt övertygad om att vissa saker har blivit bättre sedan jag var tonåring för tio år sedan (som mångas attityder och kunskaper om vad man får och inte får göra), men samtidigt finns nya fallgropar nu som jag knappt vet något om. Bävar lite för hur jag ska lära mina framtida barn internetvett t.ex. Och måste i god tid utarbeta någon slags strategi för att lära söner&döttrar hur man lyssnar, bemöter med respekt och läser av andras signaler. Att föregå med gott exempel är en bra början – men sedan då?

  7. Word! Så himla bra skrivet med hög igenkänningsfaktor. Skrev min C-uppsats om sexualundervisning på en gymnasieskola, gjorde en utvärdering helt enkelt och pratade med eleverna om deras upplevelser. Det var 2011 och obotligt sorgligt. Enbart en massa tjat om könssjukdomar och bara bilder på manliga könsorgan – ”hur ska vi veta hur det ser ut på tjejer!?” sa en jag pratade med. Skolan hade vidare visat tecknad porr för att illustrera hur ett samlag går till, överflödigt enligt alla. När jag frågade om hur man tagit upp värderingar och ideal, sociala medier, egen vilja, sexuellt utnyttjande och så vidare satt alla först som frågetecken. Men när jag konkretiserade frågorna blev alla plötsligt engagerade och utbrast ”nej! vi har inte pratat någonting om det, fast det är ju verkligen det vi behöver!”.

    Så jag skrev utvärderingen med fokus på elevernas önskemål, så attskolan skulle kunna utveckla det vidare. Tyvärr fick jag inte minsta respons efteråt, inget svar om att de ens läst det. Förmodligen för att skolsköterskan vägrade ta till sig kritiken då hon var orimligt stolt över att de var en av få gymnasieskolor som faktiskt satsat på ämnet, så vad gör det väl då att man har förlegad undervisning, man undervisar ju.

  8. YES!!! Jag hoppas jag och min man fár iaf en son som min fina, känsliga och självkritiske make (och jag sáklart) kan vara förebild för. After all: hans Pappa (och Mamma) var och är just en sádan förebild själv.

  9. Hallelulja! Precis så tänker jag också. Att försöka uppfostra en pojke till att respektera flickor och inte känna sig tvungen in i machorollen hur lyckas man med det? Samtidigt, om världen någonsin ska bli jämställd måste vi ju börja där.

  10. Bra att du lyfter denna aspekt som vi är många som känner är viktig! Men att det är slöseri med pappor till döttrar som öppnar upp för dessa frågar, det håller jag såklart inte med om. Dessa pappor föregår med gott exempel och visar också döttrarna hur killar och män ska bete sig.

    Heja alla oss föräldrar som tänker, reflekterar och agerar kring dessa frågor!!

  11. Jättebra skrivet! (Det bästa är förstås om så många som möjligt är feminister.)
    Önskar att fler vågade uppmuntra sina söner att inte välja det typiskt ”pojkiga”, och erbjuda andra alternativ.

  12. Trist att läsa när man som jag är ensamstående med min son.
    Han pappa var/är allt som man inte vill att söner ska komma nära.
    Så, starka kvinnor bör väl kunna fostra bra söner utan en man?
    ”Ett jävla slöseri. Det är ju män med söner det kommer an på.”

    1. Nä alltså, det är förstås inte DU som avses med ”ett jävla slöseri”. Den sista meningen ”Det är ju män med söner det kommer an på.” betyder ju att det kommer an på de männen som har söner, inte på dem som har döttrar. Därmed blir det ett ”slöseri” att en massa män med döttrar blir feminister, när det är de män som har söner som verkligen måste göra förändringen. Typ så.

    2. Det säger ju alltså ingenting om din roll som mamma till en pojke, utan någonting om vilka föräldrar det är som måste göra skillnaden (de som har söner!).

  13. Här håller jag inte alls med faktiskt. Det är väl vansinnigt viktigt att föräldrar lär sina döttrar hur man ska förvänta sig att bli behandlad av pojkar/män (och alla människor för den delen). Annars kanske dottern står där och ”vet inte bättre” och inte ryter ifrån när det väl gäller.
    Jag är mamma till två pojkar och blir faktiskt lite trött på att få höra att det minsann är mitt ansvar att mina söner inte blir våldtäcktsmän. Ja, tror sjutton det, att det är mitt ansvar att fostra mina barn till att respektera andra människor, inte falla för grupptryck, att våga gå på sin egen känsla av vad som är rätt och fel osv… Jag kommer att fostra min dotter på samma sätt.

    1. Ja såklart men det är inte vårt/dina döttrars ansvar att se till att de inte utsätts för våldtäckt mm, det är männens. Att veta sitt värde absolut men kvinnor ska inte behöva försvara det hela tiden.

      Så bra skrivet Clark men du borde skriva detta nån annanstans egentligen för jag tror och hoppas att du sparkar in öppna dörrar här hos dina läsare (som jag tror mest är kvinnor).

    2. Fast hur fint vore det inte om dina döttrar slapp ryta ifrån redan från början? Jag tänker att det är det Clara försöker förmedla, behandla själva sjukdomen och inte enbart symptomen på det så att säga.
      Sen ska ju tjejer SJÄLVKLART kunna säga nej och liknande och förstå viktigheten och nödvändigheten i det vid andra tillfällen – men om pojkar, killar och män lär sig att exemplena som Clara skrev ovan inte är okej, minskar ju iallafall en otroligt viktig sak att behöva säga nej till.

      1. Ok, du/ni har en poäng såklart. Men fortfarande förstår jag inte varför det nästan blir en anklagande ton mot mig som pojkmamma; ”gör du inte sitt jobb blir det våldtäcktsmän”. Ser det så självklart att fostra mina pojkar (och min dotter) till omtänksamma individer. Och så tror jag mkt på vad ngn annan skrev; barnen blir som sina föräldrar, är det viktigt för mig och min man att man ska respektera varandra gör barnen det lite mer per automatik också.

        1. Kära Anna,

          Jag förstår din missriktade vrede.
          Ingenstans säger dock Clara att tjejer inte ska lära sig att ryta ifrån.
          Hon säger att det inte ska behövas. Och att det är hennes ansvar som föräldrar till en pojke att lära sin pojke det. Att ta ut din irritation över att du har ett ansvar för ditt barns framtida beteende här tjänar ingenting till och är bara otrevligt. Sluta läs in saker som inte sägs. Alla föräldrar har ett ansvar. Alla vuxna har ansvar. jag tror du håller med Clara i att din dotter inte ska behöva slåss eller skrika nej, inte gå med nyckelknipan i handen när hon går hem från en kompis. Jag tror du håller med Clara om att dina söners kompisar behöver lära sig hemifrån att nej betyder nej likväl som att du lär dina söner det. Det är lite som att säga: det är okej för barnet att gråta när det trillat ner för trappan, istället för att säga: ja, jag håller med om att trappan behöver säkras så att hon slipper trilla ner, istället för att säga åt flickan att hon aldrig får gå nära trappan utan sällskap.

          Barn blir inte per automatik som sina föräldrar. Dem blir som sina förebilder, och om det innebär dåligt umgänge eller idoler, så spelar det ingen roll hur snäll mamma eller pappa man hade. Men lär man barnen från början, är risken för fel umgänge mycket mindre.
          Jag är säker på att du är en fantastisk mamma. Du hade säkert bara en väldigt dålig dag och var irriterad medan du läste och det lyste igenom i din kommentar. Och det är okej. <3 Hoppas nästa vecka blir bättre.

          Kramar

          1. Annie!
            Vill bara säga att ditt resonemang är finemang och jag uppskattar så himla mycket när folk tar sig tid att bemöta oliktänkande på riktigt och utan en nedsättande ton!

          2. Hold your horses… nu läser du nog in för mkt. ”Vrede” är väl att ta i. Jag skrev att jag blev irriterad. Tycker det är toppen när det blir diskussion i kommentarsfältet. Det är väl ändå det som är meningen; genom diskussion för man frågan framåt och kan faktiskt förändra samhället. Därför tycker jag det är superviktigt att trycka på att döttrarna får lära sig att säga ifrån, för hur ska de annars vara med att förändra samhället (för jag tror tyvärr inte problemet är löst till nästa generation). Tror vi alla står på samma sida här. Och jag är på toppenhumör idag. Tack som frågar!

  14. Som vanligt mitt i prick. Det var säkert därför du fick söner Clara. Det var tur att du fick söner. Två pojkar som får fantastiska värderingar och i sin tur kommer påverka sina vänner, barn o.s.v. När man läser om barn som far illa, växer upp i dåliga hem med dåliga förebilder och värderingar, blir man så lycklig av att tänka på att vissa barn har föräldrar som du. De är vårt hopp!!! Vi som har fungerande hem med humana värderingar kan ibland känna oss skyldiga för att vi har det så bra när andra far illa. Jag vill tänka att vi har ett enormt ansvar. Att sprida kärlek, omtanke, humanism och jämlika värderingar. Vi har ett ansvar att vara generösa och se inte bara våra egna barn utan även andras. Vi har ett ansvar att uppfostra starka, jämlika och kärleksfulla döttrar och söner. Jag är tacksam för att jag har det bra men försöker att aldrig glömma vad världen förväntar sig av mig. Av oss.

  15. Här är jag, mamma till en dotter på 11, snart 12.
    Förtvivlat försöker jag göra allt för att uppfostra henne till en självständig individ som får säga NEJ när det inte känns OK.
    Men ärligt så känns det svårt och riktigt riktigt skrämmande…
    Ibland vill man ju bara stanna tiden och glömma bort att som händer utanför ens dörr…
    So how to…????

  16. Är i medelåldern. Av en slump följde vi med okända män hem på en fest i somras. Alla försökte ha sex med min kompis. Vi kom levande ut därifrån. Men min syn på män ändrades och varken hon eller jag sa nåt. Lika ofta som när någon kommenterar dina bröst eller tafsar eller annat på jobbet och vi tjejer säger inte ett pip. Om man ska uppfostra söner så krävs starka mödrar.

  17. Åh jisses. Fick gåshud. Så bra skrivet. Så klokt. Min sambo sa en gång ”om vi får en dotter, då ska jag uppfostra henne så att hon blir stark och slår tillbaka om någon slår henne” efter att jag berättat för honom om vad som hänt mig under min uppväxt. Jag blev rörd, men jag kände bara, att om jag får döttrar kommer jag inte sova ordentligt förrän dem är i femtioårsåldern och nunnor. Om ens då.

  18. Vi har en flicka på 2 år. Hon är försynt, ordningsam, lugn, blyg, mammig och ett mycket lätt ”offer”. På föris säger dom ofta till oss att vi måste lära henne ta för sig, annars kanske hon glöms bort. Vi svarar med att dom måste se till att se henne, hon är 2, snart 3 och det är inte aktuellt att förändra henne. Hon duger och är perfekt som hon är. Hela hennes liv som flicka kommer gå ut på att kämpa för att bli sedd för den hon är och inte för allt hon borde vara/se ut. Jag och min fru vägrar försöka få henne bli tuffare och i vårt föris fall är det inte några pojkar som är brötiga eller kör för tufft utan hela resterande barngrupp med några undantag, däribland vår tös och 2 flickor till.
    Nu vill vi gärna ha ett till barn och har påbörjat den processen. Vi pratar mycket om hur vi som 2 starka kvinnor skulle ”klara” att få en son. Och jag kan ärligt säga att det är en skräck i mig. Att få en flicka kändes naturligt, vi ska stötta henne att vara HENNE. Men en pojke? Är det så enkelt att bara låta en kille vara. Men alla påtryckningar om matcho och grabbig attityd? Kommer vi vara mot honom som föris är mot vår dotter och säga till honom att han inte duger för han är för tuff eller mycket grabbig om han blir det?
    Kanske låter luddigt, är inget debatterande. Bara en stilla undran i hur man hanterar och försökernpåverka sina barns egenskaper beroende på vilket kön barnet har.

    1. Jag tror helt klart det är en utmaning att få ett barn som avviker från hur man själv är/var som barn, oavsett kön.

      Jag har en fin pojke som är VÄLDIGT energisk. Själv var jag rätt lugn och försiktig som barn. Och just den där energin, den är ju svår att stoppa, och har varit svår för mig att hantera för jag gillar inte det där härjiga, röjiga beteendet.

      Jag vet inte om man kan prata om macho och grabbigt, det är mest en energi som han ju har i kroppen och vill få ut, men jag märker ju att den ibland skrämmer försiktiga barn.

      Jag tänker att det är viktigt att lära sina barn att ta det lugnt och försiktigt, särskilt barn som är väldigt energiska. Men man får ju också acceptera att det tar tid.

  19. Intressant grepp och viktigt. Men kanske saknas det fler sexuella uttryck för att texten ska kunna skildra fler nyanser än heterosexuell intimitet/ föreställningar om kärlek. Vad händer med alla de som inte går sig rätten eller får höra att de har rätt till sin egen version av trivsel sexualitet? Alla de som förtrycks under tonåren om de inte hittar en egen liten grupp som står utanför heterosexuella formerna i samhället…
    Tänker att det är minst lika viktigt vare sig sexuellt eller köns uttryck att genom kommunikation kan en först förstå vad en själv och andra gillar och ogillar.

  20. Hälsningar från ett Finland som idag är skakat av nattens händelse: en ung man sköt ihjäl för honom tre okända kvinnor i centrum av en stad mitt i natten. Han bara satt där i sin bil, väntade, steg ut och sköt slumpmässigt utvalda offer och satt sen lugnt och inväntade polis. Mina söner är 8 och 6 och då jag läste den nyheten på nätet stred de som hund och katt över ett dataspel. ”Han gör så att jag dör!” Då kände jag att nej, nu måste jag ta tag i detta. Stängde av spelet, berättade på ett neutralt sätt vad som timat med den unge manlige skytten. Vi funderade på vad man kan göra om man mår dåligt och gör nån illa, om man ser nån annan må dåligt och skada nån, och hur de själva sårar sin bror ibland. De kramades och pussades och började pärla halsband ett tag ❤️ Jag längtar efter en diskussion om hur vi ska prata med våra söner om värderingar och strukturell nedvärdering av tjejer. Det är så ofantligt svårt!

  21. Jag funderar också mycket på det här eftersom jag har två söner, 6 och 4 år. Jag har försökt att småprata med dem ända sedan de var nyfödda (eftersom forskning visar att vuxna småpratar mer med flickor och mest ger instruktioner till pojkar) och hjälpt dem sätta ord på sina känslor så att de kan vara medvetna om hela sitt känslospektrum och inte enbart visa ilska. Det har fungerat jättebra men det är så svårt nu när de börjat skolan (vi bor i England så de börjar vid fyra års ålder) och de får andra, mer sexistiska, input på hur flickor och pojkar skall vara. Ibland kan det vara lätt att bemöta som när minstingen kom hem och sade att han inte kan leka med flickor för han är pojke. Då var det bara att räkna upp namnen på alla hans vänner som var flickor så insåg han själv hur befängt påståendet var. Jag bävar lite inför framtiden men försöker redan nu föra in en medvetenhet om att kvinnor och män är lika bra och att varje individ ska respekteras för att den är en levande varelse.

  22. Har en dotter som är två år och väntar i mars en son och det är nu jag och min sambo känner hur viktigt det är att för vår son visa jämställdhet, feminism och hur man som man får och inte får bete sig. Det är först nu vi känner lite oro och ett otroligt stort ansvar att göra honom till en upplyst man!

  23. Kommer osökt att tänka på en FB-statusuppdatering jag skrev i somras..

    ”Inte alla män”…”nä inte alla män”…”men det är ju inte alla män”… Hur många gånger har en fått höra/läsa det?? Fler än en kan räkna snart…

    Jag vet att alla män inte är tafsande idioter och jag önskar att alla de männen skulle kunna stå upp och visa det, visa att det finns vettiga män som inte tycker att det är ok att tafsa på tjejer när som helst, var som helst…

    Under Trästockfestivalen verkar det ha vimlat av män som inte fattar att man inte tar tjejer på brösten, rumpan, höfterna, inte juckar mot dem eller för upp ett knä mellan benen på någon…eller andra klart sexuellt anspelande handlingar… ”Men det var ju inte alla män”….nä det är sant, alla män gjorde inte så… Men nu kommer det läskigaste av allt: INGEN man gjorde el sa något när de såg vad som försiggick… INGEN man reagerade!!! Tjejer runt om på området reagerade och sa ifrån oavsett om det hände en kompis eller någon helt random tjej, tjejerna många i 17-18 års åldern säger NEJ och SLUTA till de tafsande idioterna men männen som ”såg” valde att blunda och vara tysta…. Tur mina döttrar har många fantastiska män i sin närhet annars skulle de inte ha mycket till övers för män….”fast det gäller ju inte alla män”…

  24. Exakt. Så viktigt att lyfta fram att ansvaret faktiskt är pojkföräldrars, och inte bara, som ”alltid”, tjejernas. Well put, Clara!

  25. Huvudet på spiken Clara! Tack för ett fantastiskt inlägg, hoppas många pappor läser det. Passar på att önska dig en fin jul.

  26. Alla människor ska vara feminister tycket jag! För jämlikhet och jämställdhet alltså!

    Vill också passa på att tipsa dig om miljövänligare färger, tex Auro ekologisk färg istället för plastfärger med acryl. Bättre för miljö och hälsa!

    Keep it up med att sprida feminism och ekologism! Tummarna upp!

  27. Det bästa du någonsin skrivit.
    Önskar jag hade läst det när jag var 15. Nu är jag själv mamma till en liten son och en dotter.
    Jag ska komma ihåg det här du skrivit i resten av mitt liv, och berätta det för dem när de kommer i tonåren. Tack Clara.

  28. Det här var så jäkla bra skrivet så det måste bli en krönika!! Så det får spridning. Så enkelt och bra och tydligt som det kan bli. En ögonöppnare för alla föräldrar. Snälla du, det bara måste bli en krönika!

  29. Tack för en bra text. Precis så minns jag min egen uppväxt! Så sorgligt. Har varit ensamstående med 3 söner, nu är de vuxna. Jag är stolt över att ha lyckats att fostra tre fina kärleksfulla, ödmjuka, men stolta män. Det finns hopp, men vi måsta vara raka mot våra söner och döttrar. Bekräftelse är det viktigaste vi kan ge, likgiltighet är det värsta en människa kan utsättas för.