Jag hade som många andra barn låtsaskompisar som liten. Som jag fantiserade och dagdrömde om. Men till skillnad från de flesta andra har detta inte vuxit bort med åren. Jag har fortfarande låtsaskompisar. Dock inte påhittade karaktärer utan riktiga människor.
Två stycken gillar jag särskilt. Den ena är Ingvar Storm (programledare i Spanarna i P1). I mina dagdrömmar är han min morbror. Han verkar så himla snäll och sympatisk och klok och kunnig om det mesta. Jag kan riktigt tänka mig vilken trevlig morbror han skulle vara. Varje gång jag är på jobb i Stockholm skulle jag bo hos han och hans trevliga fru och sitta i deras ombonade bibliotek och läsa. Biblioteket är såklart inrett med laminofåtöljer, en Norrgavelsoffa i trä och massor av antika prylar. Kanske en uppstoppad fågel. Och tusentals böcker. Han skulle bjuda mig på Coq au Vin och Biff Rydberg och andra vällagade klassiker. Och så skulle vi prata politik och mediasverige och han skulle skvallra om hur alla kändisar han träffat egentligen är i verkligheten. Och så skulle jag få ett och annat råd om karriären. Ibland skulle jag följa med honom ut på fågelskådning. Ja ni hör ju själva hur trevligt detta låter. Skulle inte ni också vilja ha honom som morbror?
Min andra låtsaskompis är också känd från bland annat Spanarna och På Spåret och det är journalisten Göran Everdahl. Han verkar så snäll och smart. Plus att han är från Umeå. Allmänbildad och full av roliga anekdoter. Varje gång jag kom till Stockholm skulle jag köpa med mig lite fika och komma hem till honom och dricka kaffe i hans fina lägenhet. På sommaren skulle vi dricka bubbel på hans balkong full av luktärter och han skulle lära mig om någon udda företeelse eller historisk händelse jag inte har koll på. Och eftersom Göran inte har några egna barn skulle han vara gudförälder till Bertil och Folke och betrakta dem nästan som sina egna. Vi skulle ha så roligt ihop!
Ja. Detta är alltså mina låtsaskompisar. Vilka är era? Har ni några? (ps, jag har en bubblare också. Och det att Margot Wallström är min mentor som jag ringer och grinar för när jag upplever motgångar. Känns dock inte som ett helt troligt scenario då en utrikesminister säkert har annat att göra än att coacha bloggare.)
55 svar
Faktiskt så underbart att läsa. Jag tänker sååå samma som du. Trodde jag va ensam. Jag har många låtsaskompisar. Men är nog Mia Skäringer som är mig trognast. Jag tänker att jag å hon åker flakmoppe på hennes Grötö på somrarna och att vi lyssnar på Sven-Bertil Taube.
Meta Velander är min andra låtsaskompis. Hon å jag fikar sockerkaka och hon är som en mormor för mig, i min fantasi, och hon förmanar mig om livets utmaningar. Tack Clara för att du fick mig att sätta ord på detta kuliga i att ha låtsaskompisar fast jag är vuxen 🙂
Och på ett knasigt sätt så trivs jag bättre i livet av dessa påfundigheter, att jag drar iväg till Grötö ibland i tanken.
Önska att Ingvar Storm var ens morbror. En bra bild av den där känslan man har inför vissa kända personer som man skulle vilja ha en relation till, ett band, en självklar rätt till personen. Kul att just innan jag surfade in på din blogg så hade jag lyssnat på Spanarna och funderade på att bildgoogla Ingvar Storm bara för att han är så fin och mysig, (det skulle inte vara första gången). Önskar att han åtminstone kunde vara med i På Spåret!
Men hallå, det är ju du som är min låtsaskompis. Slut på bekännelse pga genant.
Jaaa! Också stannar där pga genant…
Haha! Samma här!
Så kul! Och då mysigt det där låter. Gillar också Göran! Jag har ofta läst om/hört/sett nån kändis som jag skulle vilja hänga med men nog aldrig tänkt genom så utförliga scenarior. Mer typ, det hade varit kul att ta en öl med Steve Buscemi (orkar inte kolla stavning…), käka middag med Graham Norton eller kanske ha en videokväll med Laleh. Jag brukar tänka att det hade varit grymt att ha som en garderob med häftiga och smarta människor som man kunde plocka fram när man behövde sällskap av ett särskilt slag. Ja, alltså inte att jag vill kidnappa och förvara kändisar hemma hos mig, det hade ju varit lite i överkant, men du fattar nog. Folk som hade varit kul att träffa och vilket sammanhang de hade gjort sig bäst. Tänker så rätt ofta om folk men nu kommer jag inte ihåg några fler.
Madeleine albright som mormor. Magnus Uggla som farbror.
Ernst Kirchsteiger för ja, inspiration, livsglädje, design och ja, lite i största allmänhet. Han kanske kunde hålla mig “på jorden lite mer”.
Andres Lokko. Älskade Pop. Älskar hans intervjuer med Morrissey. Springsteen. Han kunde få spela alla de där braiga skivorna. Berätta om de fantastiska spelningarna. Och förhoppningsvis få mig att känna mig mindre ensam i min nördighet.
Emmylou Harris. Hennes röst bär jag inombords. Hon är så otroligt vacker därtill.
Hade önskat att Joan Didion var min farmor, typ eller en cool faster. Jag kunde ha fotograferat henne och hon kunde tipsat om mode och böcker osv.
Elizabeth Kirby (bloggen localmilk), Linda Lomelino, för att de tycks gilla ungefär samma saker som mig. Jag kunde ha passat Beths lilla barn och Lindas vovve.
Äsch struntar i att jag kanske framstår som en ensam och lite tokig. 😉 Fyller på med ett par till:
Folket bakom bloggen mokkasin för att bloggaren själv verkar så trevlig och ja allmänt vettig i allmänhet, hon tycker om hus, och så har hennes man en vinylsamling jag är smått avundsjuk på. Och så kanske jag kan kunde få låna alla barnen emellanåt.
Och ja Paul Heaton (The Housemartins) känns som den överbegåvade men ack så struliga kusinen man inte kan låta bli att tycka om. (Lägger med en spotifylänk https://play.spotify.com/track/58RdxKqvxh631GXrvTxJ2z)
Jag hade en låtsaskompis när jag var tjugonånting. Jag läste genusvetenskap och det var så himla mycket som föll på plats och så många tankar om hur de olika teorierna kunde speglas och förstås i mitt eget liv. Eftersom föreläsningarna inte riktigt var rätt forum för min personliga utveckling och förståelse skapade jag mig låtsasstorasystern Ulrika av min föreläsare med samma namn. Ulrika och jag hade många givande samtal och hon hjälpte mig komma fram till många insikter. Hon var så klok! 🙂
Jag har i några år varit bästa kompis med kronprinsessan Viktoria. Vi brukar träffas på slottet 🙂
Nej, inga nu o inga som barn heller. Känner att jag har väldigt dålig fantasi o dåligt med kreativitet. Det närmaste jag kommit är not patetiska ensidiga konversationer med nån chatbot på nätet.
Ingvar Storm är även min låtsaskompis! Förutom honom har jag också Henrik Ekman, som speakar naturfilmer, och Alice Bah Kuhnke. Alice är min coach när jag har det tufft på jobbet. Hon pratar vett med mig och gör mig mer sansad. Henrik är trygg och lugn och berättar intressanta saker om djur och natur och ger mig perspektiv på världen. Ingvar är min kulturella polare som jag har långa litteratursamtal med, utan att känna mig löjlig en enda gång. 😀
Förutom den hemska tanken på att ha någon så hemsk som Wallström som coach så gillar jag starkt låtsaskompisidén! Har själv inga låtsaskompisar (har faktiskt aldrig haft heller) men nog kan man hitta på folks man skulle vilja ha i olika roller i ens liv.
Håller med ang Wallström. Men Maud Olofsson, denna härliga humoristiska och kunniga kvinna får gärna bli min kompis. Att prata med, dricka kaffe eller gå långpromenader med
Ja jag såg att någon annan redan skrivit det men för mig är det du också. Haha. Har fantiserat om att jag suttit i ditt kök och blivit bjuden på soppa med klimp (du skrev någon gång att du brukade bjuda vänner på det). Vi pratar politik, handarbete och strunt. Våra barn kan leka ihop, dom är hyfsat jämngamla. Och så vidare.
Jodå. Min barndoms låtsaskompis dyker upp då och då… Skönt att inte vara ensam om att fantisera.
https://nansomjag.wordpress.com/2015/11/05/fingerat-namn/
Jag har inga låtsaskompisar. Däremot så funderar ofta på hur det skulle vara att känna och umgås med alla bloggare som jag läser. Några personer skulle jag mer än gärna träffa. Sitta på ett fik och snacka och dela erfarenheter.
Jag har även ett gäng på Instagram som är mina vänner där och som jag mer än gärna skulle vilja träffa i verkligheten. En av dem är Lise och hon har blivit min mentor. En helt fantastisk person som jag fått äran att lära känna.
Nä vad knäppt! Ingvar Storm och Göran Everdahl är mina låtsaskompisar också! Ser dock inte Ingvar som en morbror utan som svärfar. Vore så mysigt att få följa med på fågelskådning och prata över en kopp te med honom. Jag har även dig (förlåt om det låter konstigt) som låtsaskompis. Du brukar lyssna på mina drömmar att flytta ut på landet och ha får, grisar och höns och ge mig lite tips om hur man gör.
Allt gott!
Hahaha åh underbart jag skulle vilja ha de låtsaskompisarna/låtsassläktingarna också! Jag tänker alltid att om jag bara träfffade youtubern och uppfinnaren Simone Giertz så skulle vi bli kompisar. Skicka roliga snaps till varandra, träffas och fika, gå på kuliga techevents ihop och sånt.
Jag hade velat ha en utekväll med Cameron Diaz, det finns många kloka gubbar och gummor att träffa men dem kan man hämta inspiration från via film eller litteratur. Vad man behöver ibland är att ha riktigt kul. En rolig helkväll går sällan att återskapa på annat sätt. Vi skulle dricka shots, diskutera om allt möjligt och titta på folk. Helt enkelt ta det som kommer – garanterat kommer något kul att hända. Dessutom borde hennes LA-liv och Hollywodhistorier vara en motvikt till mitt eget Svenssonliv hemma i Malmö, med studier och sedan arbete.
Tänk att ha Jan Eliasson som farbror! Vilka intressanta julsamtal om världen i stort och smått, så klok, lugn och smart! Och absolut Margot Wallström som faster, så klok och rak.
Nej vad mysigt! Jag vill också vara med någon gång bland Görans luktärter eller ringa Margot!
Tja, det är väl du och alla andra bloggare jag läser. ? Har ofta tänkt på det, det är ju lite som att ha vänner bara det att jag som läsare blir lite utanför i relationen, därav fantasierna kring hur det skulle vara om man sågs, antar jag. Men å andra sidan väljer jag ju själv om jag vill kommentera. Men, jag vill ha rätt att säga min mening i en relation, därför blev jag lite förbryllad över ditt svar i podden för någon månad sen. Jag tycker att man ska ha respekt för varandra i alla relationer, men på samma gång måste man ju få säga sin mening. Då inte anonymt såklart och återigen utan påhopp och med respekt. ? Tack för en fin blogg. Kram Ella
Har en låtsaskompis från barndomen som hänger kvar. Ser han lite som den storebror jag aldrig fick då jag är äldst. Stilig, och har alltid ett gott råd när jag behöver det.
Underbara låtsaskompisar! Och jag tror absolut att Margot skulle tacka ja till att vara låtsaskompis till dig också!
Ingvar Storm är lite av en favoritperson här med!
Tycker att han verkar så otroligt mysig och sympatisk, en mysfarbror helt enkelt!
Åh, låter underbart!!
Brukar också drömma i samma banor. Så härligt ju!
Jag hade en ganska märklig låtsasvän som hette Arga Musten när jag var liten. Han var någon slags enforcertyp som jag ibland hotade med när jag och mina föräldrar hade konflikterande viljor. Enligt pappa framstod Arga Musten som modellerad efter den gamle gangstern Bugsy Siegel, som byggde ett casino mitt i öknen och pressade folk på pengar.
På äldre dagar har mina låtsaskompisar blivit lite trevligare. Nu är det istället Johanna Koljonen och Edward Blom som håller mig sällskap när ingen annan kan.
Alltså jag skrattade så mycket åt detta. Arga Musten! Det mest geniala namnet jag hört tror jag. Underbart.
Hahaha så dumt, först tänkte jag “vadå låtsaskompis”, men jag inser ju att jag faktiskt också har en låtsaskompis emellanåt, Gudrun Schyman. Min dagdröm går det mest ut på nån slags barnslig “kolla här då” inför andra. För i min fantasi går hon och jag på café och pratar en massa viktigheter och alla runt omkring bara tänker “men va, kolla Gudrun Schyman och vem är det hon pratar med från den här lilla stan”.
Underbart!:)
Jag har alltid motat låtsaskompisar pga, ja, jag vet inte. För att det känts pinsamt, barnsligt eller vadvet jag. Tack Clara för det här inlägget, jag ska hädanefter välkomna de som vill hänga med mig ☺️
Jag har inga låtsaskompisar men däremot önskar jag att jag hade en mormor & morfar.
Mina egna är döda för länge sen & jag tänker ofta på dem. Är avundsjuka på de som ff har en mormor & morfar att komma hem & hälsa på.
Dricka kaffe & fika i deras nu nötta bröllopservis. Bara prata sådär alldagligt och lyssna på historier om hur de var när de var ung eller när mamma var liten.
Få ta del av minnen från en passerad tid, låna mormors gamla smycken eller få ett råd från en äldre.
Tänker på alla ensamma äldre i min hemby. Jag skulle vilja hälsa på någon av dem men vågar inte för jag tänker det vore konstigt, och vad ska jag säga?
“Hej jag ville bara hälsa på för det vore trevligt att prata med dig?”.
Hejsan! Du kan ju till exempel knacka på och fråga om de behöver hjälp med snöskottning. Eller säga att du ska in till stan och fråga om du ska handla nåt till dem. Du kan börja där! Och sen kan ni lära känna varandra och förhoppningsvis få en nära och djup vänskap.
Bor man i en större stad kan man kontakta http://www.äldrekontakt.se Äldrekontakt finns även på Facebook
Kanske inte riktigt låtsaskompisar… Men jag tänker ofta att jag är med i det där stolliga SVT-programmet där en kändis sitter vid ett bord och berättar vilka hen skulle vilja ha med sig där runt bordet och varför.
Runt mitt bord skulle det vara Jessica Gedin (såååå briljant, också en spanare, bästa spanaren enligt mig!), Lotta Lundgren skulle vara med pga skogstokig, Carl Johan De Geer skulle vara med för hans tokighet tror jag skulle skära sig så bra mot Lottas tokighet, Roxanne Gay skulle vara med för lite internationell touch och för humor… Plus många fler husgudar. En hel lista med samtalspartners alltså 🙂
När jag lyssnar på Morgonpasset i P3 så brukar jag tänka att jag är med i deras gäng och har så roligt som det låter att de har!
Liv Strömqvist och Nour el Refai.
Du är min låtsaskompis!
I mina tankar har du varit det sen jag började läsa bloggen, minns inte när, men det var före du gifte dig och allt sånt. Har också en mamma som inte finns och i mina tankar har jag sagt flera gånger att jag vet hur det känns, att man aldrig glömmer men ändå går vidare. Och så har jag nog diskuterat sjukskrivningar och jobb, lärt mig mycket om mig själv genom dina beskrivningar av hur du går upp och ner i varv. Och så har vi skrattat åt när du fått barn och folk blivit arga för att du varit försiktig med att dela med dig av namn och kön. Ja det var en bekännelse, lite skämmigt. Är annars dålig på att kommentera, men överlag alltid hack i häl liksom, hehe!
Hahaha! Göran Everdahl är ju med i Gokväll nån gång ibland, om du på nåt sätt kan fixa så att ni är med samtidigt (om du fortfarande har relation till programmet?) så kan ni kanske bli kompisar på riktigt!
Hmm, det här har jag inte ens tänkt på men inser att jag också har låtsaskmpisar. Personer som jag träffar på café och pratar företagande med. Skulle helt klart vara fantastiskt att faktiskt göra det på riktigt också. Får ta och bli mer tydlig med vilka de är tror jag. Ligger en terapeutisk bit i detta helt klart.
Hahah, min länk blev helt fel.
Hmm, det här har jag inte ens tänkt på men inser att jag också har låtsaskmpisar. Personer som jag träffar på café och pratar företagande med. Skulle helt klart vara fantastiskt att faktiskt göra det på riktigt också. Får ta och bli mer tydlig med vilka de är tror jag. Ligger en terapeutisk bit i detta helt klart.
Så skönt att veta att man inte är ensam. Underbart inlägg som jag bara var tvungen att kommentera! 🙂
Mina låtsaskompisar är Joakim Berg och Martin Freeman.
Jocke brukar komma hem till mig och spela lite gitarr och pröva nya låtar på mig. Jag och Martin planerar en tv-serie ihop.
Jag har inte tänkt på det på det sättet förut, men på något sätt är ju de bloggare man följer ett slags låtsaskompisar. Väldigt kravlösa och generösa kompisar är de, för de bjuder på sig själva och berättar vad de tycker och hur de känner och man får titta in hemma hos dem och se hur de har det – utan att behöva bjuda på ett smack i gengäld.
Annars var Anne min låtsaskompis i många år. Och i det läget finns det bara EN Anne, nämligen Anne med e på slutet, alltså Anne Shirley, aka Anne på Grönkulla. Jag skulle nog inte då ha formulerat det som att jag hade en låtsaskompis, men långt upp i tjugoårsåldern så stämde jag liksom av allt jag gjorde med henne. Numera tänker jag på två “riktiga” (fast inte levande) personer på samma sätt, nämligen Jane Austen och Charlotte Brontë. Jag har läst deras böcker så många gånger, och deras brev, och andras minnen av dem, och böcker om dem och böcker om deras böcker och så vidare… tills jag tycker att jag känner dem och återigen liksom stämmer av saker i mitt eget liv med dem: “Det här hade nog Jane gillat” eller “Vad hade Charlotte sagt om detta?” Jag får faktiskt påminna mig då och då om att de faktiskt inte känner mig såsom jag känner dem – och kanske inte ens hade gillat mig om de hade känt mig.
Haha! Så grymt kul inlägg. Jag kan också tänka så. Bengt Strömbro, i Mammas nya kille etc. Så himla trevlig. Låter det som:).
I mitt jobb som reporter och fotograf träffar jag många intressanta människor, i bland vill jag bli kompis med en 70-årig konstnär och nästa gång vill jag bli trädgårdsmästare själv….
Radiopsykologen Allan Linnér verkar världsbäst att prata mörka tankar med också…
Jag önskar att jag kunde ringa Mark Levengood för att få ur mig all livsångest och sen skulle han svara med sin lugna stämma att allt nog kommer att lösa sig till slut.
Haha, jag älskar det här! vilken rolig grej 🙂 jag är också ett stort fan av Spanarna och håller med dig om både Ingvar Storm och Göran Everdahl. Till den sistnämnda antar jag att du också får komma på hans omtalade julgransfest?!
Efter det stora kronprinsessbröllopet blev Victoria och Daniel mina låtsaskompisar. Det kändes det så oväntat och roligt för jag är inte monarkist.
Vilket underbart och inspirerande inlägg! Du är så bra!
Hög igenkänningsfaktor på detta! Kommer inte på några kända exempel just nu, men det finns alltid personer i min yttre bekantskapskrets som jag kan låtsas att jag vore kompis med. Ibland borde jag kanske ta tag i saken och verkligen lära känna några av dem, men på något sätt är det härligt att ha dem bara som fantasivänner, haha.
Åh jag vill också ha Ingvar Storm som morbror! Älskar På Minuten i P1 och mycket är för att han är så HIMLA mysig som programledare!
Jesper Rönndahl verkar vara en kul kille att ta långfikor och ha roliga sms-konversationer om allt intressant i världen med. Ja, inte samtidigt då, men jag tror att han är småbarnsförälder och skulle kanske ha svårt att hitta tiden till timmar av fika och då kan sms:en få duga som ersättare. Och så skulle jag gärna hänga med Lisen och Peder Fredriksson på deras hästgård. De kan få bjuda på höstmiddagar med något långkok och en sprakande brasa.
Jag och min syster hade, när vi var små, låtsasvänner som vi kallade våra Osynliga. När det blev bråk mellan oss och den ena låste in sig på sitt rum kunde man säga: mina osynliga går in genom väggen och slår dig.
Jag har i många år haft en och samma låtsasvän; en spännande människa jag brukade se i verkligheten när jag var på väg till skolan för över 15 år sedan. Jag är nog äldre nu än vad hon var då.
Fantastiskt – själv har jag inte låtsaskompisar, istället är jag hela tiden så jäkla bra inne i mitt huvud. Jante har inte hittat in i min hjärna alls kan jag berätta.
Jag till och med tänker på hur andra måste tycka att jag är så himla bra i olika sammanhang. Så pass att jag liksom tänker deras tankar om mig – detta är något jag verkligen kan rekommendera! Det är värsta peppen, som jag tror många skulle må bra av att ha i sitt huvud.
Haha, det låder ju underbart tycker jag