Hon står framför mig i kassan, i en chic liten hatt. Eller någon slags blandning av hatt och mössa är det kanske. Den välklippta gråsprängda pagen sticker ut under brättet. På kassabandet lägger hon upp fröknäcke, en liten brieost. En av de där små franska marmeladburkarna som är så dyra. Allting verkar utvalt med omsorg. Hela hon är liksom utvald med omsorg. Ett smakfullt silverarmband. En enkel men fin vinterkappa. När hon öppnar börsen för att betala är det inga gamla kvitton som knölats ner och fastnat i börsens dragkedja. Jämna växelpengar. Ordning och reda.
Jag vill följa med henne hem. Som en herrelös hund. Gå hem till hennes välstädade lägenhet. Där ingen hunnit riva ut allt sedan hon gick hemifrån. Med ordning i troslådan och manglade lakan. Jag vill sitta och läsa tidningen ifred varje morgon. Äta mitt fröknäcke med brieost och dyr fransk marmelad – utan någon unge som börjar gasta om att den fått fel pålägg, eller att mjölken ska vara kallare. Jag vill gå ut med väninnorna och fika och se teaterföreställningar. Avsluta kvällen med att ta ett glas på en trevlig restaurang. Jag vill sova i en nybäddad säng. Utan sandlådesmulor. Utan att överraskas av duploklossar i örngottet. Jag vill gå på vattengympa varje morgon och sitta kvar och äta apelsin i bastun. Föna min gråa page i lugn och ro. Och allting jag behöver har jag redan skaffat mig. Och vardagens strid och småbarnsslit har jag lämnat bakom mig.
Jag är sällan avundsjuk. Men jag blir avundsjuk på den jag tror att hon är. Att ha gått igenom småbarnsåren. Storbarnsåren. Leva mormorsåren och mestadels göra som man vill. Ha hälsan i behåll. Och intellektet. Och massor av tid att läsa böcker och äta fröknäcke och tänka tanken färdigt.
Men jag förstår också att om jag någonsin kommer dit. Så är det den tid jag lever i nu som jag kommer längta tillbaka till.
97 svar
Så otroligt fint beskrivit. Jag har en snart treåring och en sju veckors bebis. Din text fick mina ögon att tåras och det kändes som det blåste rakt genom hjärtat.
Så fint skrivet. Det går rakt in i hjärtat. Jag är i andra änden, kan göra precis det du beskriver. Jag köper fröknäcke, brieost och fransk marmelad till middag en vanlig torsdag, för att jag både vill och kan. Men jag blir så ofantligt avundsjuk på er som är i småbarnsåren, för jag längtar så väldigt dit. Jag vet att när jag väl är där så kommer jag längtar tillbaka till nu. Det är vår tids förbannelse att alltid längta bort, att inte njuta nu.
Fint text! Jag är så glad att du skrev det där, “den jag tror att hon är”. För kanske går hon hem med sitt fröknäcke och sin marmelad och sitter ensam och tänker att hon hade så gärna velat ha barn, och kanske barnbarn som stökade runt. Eller inte, hon kanske skulle gå och hänga med sina fantastiska vänner eller nåt. Men visst är det intressant att inse att man ser så olika saker i folk beroende på vem man själv är och var man är i livet. Det man tänker om andra är ibland mest en reflektion av en själv.
(Erkänner att först blev jag lite provocerad, som jag alltid blir när folk klagar över “småbarnsslitet” för jag har inte upplevt det och kommer kanske aldrig att göra. Måste nog bara komma ihåg att vi alla har våra strider, inre och yttre, och tillåta sig vara avundsjuk ibland.. oftast är jag nog ändå tacksam för allt jag har!)
Du… egentligen vet jag inte vad jag ska skriva… men jag skickar några kramar i cyberrymden och försöker.
Jag tyckte texten ovan var jättefin. Absolut. Men jag förstår “provokationen”, det är inte att vara avundsjuk, det är att bära på smärta. Och min smärta den har vid det här laget blivit i styrka med “snart går jag upp till motorvägsbron”. Man kan vara tacksam för det man har men ändå bära en smärta inom som ryter som en mistlur i den tjockaste dimma. Och ibland är omgivningen så väldigt oförstående – men vet du vi styr inte alltid över omständigheterna även om det i dagens samhälle så väldigt ofta framställs som så. Jag tror säkert att du är en fin människa och du duger och är värdefull precis som du är oavsett hur framtiden ser ut.
Åh, jag förstår också precis den där smärtan och sorgen. För mig hjälpte det lite när jag insåg att jag det är skillnad på att vara avundsjuk och på att vara missunnsam. För jag tycker att jag haft all rätt att vara rakt in i själen avundsjuk på de som fått det jag önskat mej mest av allt, när jag inte fått det själv. För det är orättvist! Men det betyder inte att jag inte unnat dem det. Det är bara det att jag unnat mej själv det där småbarnslivet också…
Hej Malin, vad fint skrivet, blir tårögd. Stora cyberkramar till dig också. Det är precis som du säger. Ibland tror jag den tar sig uttryck i avundsjuka, fast som Sara skriver är det stor skillnad mellan avundsjuka och missunnsamhet, fast det är också något omgivningen ofta missar. Men ja, det bottnar absolut i smärta. Det är faktiskt ganska skönt att när man inser och accepterar det, inte bara tror att man är en dålig människa som inte bara kan vara glad för alla andras skull, även om man är det också. Och inser att andra känner igen sig. Tack båda!
Hihi…tänker ofta så, men då om par med utflugna barn. Tänker att om 20 år så är det där jag och min man.
Du skriver så fint. Jag blir alltid glad av att läsa din blogg!
MEN, hon kanske har fröknäckesmulor i sängen 😉
Så vackert och tänkvärt skrivet!!!
Jag vill bara tacka för en underbar blogg där du delar med dig av stort och smått. Att läsa den lyser upp dagen, ger nya perspektiv, och skänker mig glädje och energi. Allt fint och gott du gör är bara så härligt att se, inspireras av och ibland prova på själv. Ovanstående inlägg är ren poesi, så vackert tänkt och skrivet!
Men alltså ❤️❤️❤️ Finaste jag hört! Tack för peppen och kärleken
En del av dina betraktelser, Clara, har helt klart något Tranströmerskt över sig. Kan inte beskriva upplevelsen av att läsa dem på något annat sätt. Så återigen Tack för din vidgande blick 🙂
Det kan jag skriva under på att du kommer göra. Är där nu.
Exakt så är det Clara och exakt likadant kände jag för 28 år sedan! Blev faktiskt tårögd när jag låste dina ärliga ord för jag kan både (eller kanske mest ?) njuta av den tid som är nu med vuxna barn och tid för allt det du beskriver, samtidigt som det finns en längtan och ett vemod inför tanken på de där mjuka små barnkropparna som behövde en och var så nära. Livet och glädjeämnena var enkla men stora och självklara, hon har lärt sig gå, pratar, jag fick läsa en halvtimme och sova en natt. Man är nära livet. Sedan är det ju helt helt underbart att äta frukost i sängen med en bok och lättjefullt fundera över vad man vill göra denna dag. Allting har sin tid!
Precis så!! Alldeles precis så. När man kommer hem med två trötta barn från förskolan som är hungriga och gnälliga och mannen är bortrest hela veckan så man blir lite låst till hemmet, och så får man ett mms från en kär vän som sitter på en uteservering med sin nya kärlek och dricker vin. I just den stunden skulle jag göra nästan vad som helst för att få byta. Om så bara för en timme. Att få prata hela meningar och att få känna sig utvilad och glad. Sen tänker jag på vem jag själv var för 7-8 år sedan när jag hade all tid i världen på ett sitta på den där uteserveringen och dricka vin med kärleken men barnlängtan rev så i bröstet att jag nästan inte kunde härda ut. Då ville jag inget hellre än att hämta barn på förskola och att gå somna med barnarmar runt mig. Perspektivet gjorde mig glad och istället för att stressa och plocka och fixa fixade vi picnic på köksgolvet och lekte kurragömma halva kvällen. Leve nuet så kan vi bli fröknäckestanter sen.
Precis det där upplever jag också. Längtade så mycket efter barn att jag inte kunde njuta av middagarna längre. Fyra år senare har jag två små men känner mig som världens tråkigaste som aldrig kan följa med ut och följer jag med ut längtar jag efter att lägga mig i havet av barnbarn redan efter ett par timmar. Men det är väl det som gör att man orkar med småbarnsåren.
Jag har två småbarn på halvtid och det där andra livet på halvtid. Inte varje dag är det riktigt så där ordnat och trevligt, men ofta. Gott om tid att ta det lugnt i bastun och äta goda ostar till frukost. Teatrar med vin och läsa bok. Vill ju inte rekommendera separation till någon precis, men att få äta russinen ur två visserligen halva kakor är en fördel man har som singelmamma.
Åh vad jag förstår dig!
I mitt yrke träffar många människor och vissa människor stannar kvar i minnet. Som den gamla damen som måste levt ett liv med så mycket intryck med tanke på all styrka och färg som lös kring henne och ur henne för varje ord, trots att hon bar en vit fin kappa av klassiskt snitt med matchande hatt till och den enda färg hon bar var det röda läppstiftet på hennes gamla smala läppar. Bilden jag målat upp om hennes liv är den som jag vill ha om mitt liv när småbarnslivet är över och storbarnslivet med.
Jag brukade ofta tanka ungefar sadar for nagra ar sedan; “jag onskar att jag var hon, hon verkar ha ett sa harligt liv”. Men naganting hande da jag for nagra ar sedan valde att skapa ett liv med ett langsammare tempo an innan, plotsligt blev det lattare att vara tacksam och att se det fina med varje fas i livet. Livet ar fortfarande langt ifran perfekt men jag ar sallan avundsjuk pa andras liv, det har blivit lattare att se nuet ur ett battre perspektiv. Jag marker att det ar under de veckor som stressnivan blir for hog som jag tappar formagan att njuta av nuet och att vara tacksam for det jag har. Jag forsoker darfor gora allt jag kan for att skydda mitt liv fran att bli for stressigt och fullbokat.
Hon kan vara en av alla barnfria. Som valt just det där. För att man inte har någon som helst längtan eller intresse för barnslitet.
Precis vad jag tänkte. Hon kanske inte alls längtar tillbaka till några småbarnsår utan njuter av att hon levde och lever sitt liv som hon ville, utan barn.
Jag tänker att texten inte handlar så mycket om den specifika damen och hennes faktiska liv (vet vi ens om hon finns, eller är hon en fantasi?) som den är en beskrivning av Clara känslor. Eftersom det är ett eventuellt framtida liv för sig själv som Clara fantiserar ihop baserad på en skymt av en kvinna är det kanske rätt rimligt att tänka att damens liv är som ens eget skulle bli i framtiden, dvs med barn.
Tänk om jag kunde leva ditt liv. Jag lever ungefär som hon i texten men utan barn och med smulor. Mycket som inte blev som man tänkt i livet men det var ok ändå .Varje gång jag ser unga tjejer på stan med barnvagn så önskar jag att jag kunde vrida tiden tillbaka men går ej.
Ibland är du så himla klok!!!
Du är så klok Clara. Att läsa en så tänvärd text till morgongröten precis innan morgonstressen sätter igång var verkligen hälsosamt. Nu kommer jag att väcka ungarna med en helt ny energi.
Jag tänkte på en mening som min 88 åriga mommo sa precis innan hon gick bort; “Vad fort det gick”. Med de orden och din text blir det lite lättare att njuta av duploklossar i sängen och skrik för varm mjölk. (stor igenkäning!)
TACK!!
Väldigt fint och tänkvärt inlägg. Tänkt samma sak, men aldrig så långt som till den viktiga slutklämmen.
Ha en fin helg!
Underbar text
Har exakt samma fantasier. Speciellt när jag som socionom träffade många äldre, satt hemma hos dem i deras vardagsrum, tända ljus, nybakade bullar och pratade om existentiella saker. Jag kommer aldrig kunna gå vidare från det. En del av mig stannade där, kommer alltid vilja tillbaka (idag jobbar jag som socionom med barn). Det är något så oerhört vackert med att ha åldrats. Att ha gjort klart allt det där slitet, att ha ett så stort fokus på sig själv, sina funderingar, sina värderingar. Jag har längtat dit sen jag gick på gymnasiet!
Och nu när jag själv har små barn kan det faktiskt kännas rent fysiskt, längtan efter det. Jag ska gå på Qigong och vara med i en systerorder som jobbar ideellt. Gå mycket på bio och Opera. Mata fåglar i min trädgård och plantera om blommor. Ringa barnbarn och sykonbarn och fråga dem hur det gått på proven och vem som är bästis nu. Snälla Gud, låt mig leva tills dess!!
Apropå samtal med äldre, har jag ett som fastnat alldeles speciellt. En kvinna på ca 85 år som började gråta under vårt samtal. Vi pratade om det, och det kom fram att hon var så orolig, för hennes son skulle skiljas. Visst att han verkade lycklig nu, men hur skulle de vuxna barnen må, osv. Vad var det som fick mig att lägga detta på minnet? Jo- oron och omsorgen om våra barn kommer aldrig ta slut. Från den dagen krysset på pinnen sa “gravid”, till den dagen våra hjärtan slutar slå, kommer vårt medvetande kretsa kring våra barn. Deras liv kommer för alltid prägla våra (om vi så vill). Så när detta arbetsamma med att ha små barn har gått över, då kommer bara period efter period avlösa varandra där vi på olika sätt fortsätter fundera, engagera och sörja över och för våra barn.
Mödrar är nog det vackraste jag vet
(pappor också, men mödrar! det är nåt magiskt för mig)
Ditt sista stycke är vad min mamma brukar säga – lagom när känner att man kan börja oroa sig LITE mindre för sina vuxna barn måste man börja oroa sig för barnbarnen istället. Men det är väl det som är att ha familj – mest glädje, men också mycket oro ibland.
Jag kan också få den känslan ibland. När barnen flyttar hemifrån ska jag och sambon bo litet, ha få vardagssysslor, bara äta god mat när VI vill och jag ska göra mig av med så många måsten jag kan. Längtet efter att få vila när man vill efter jobbet… Men känslan följs alltid av en jobbig känsla. Skulle hellre vilja stoppa tiden. Tycker tiden det får så fort och vill samtidigt inte att barnen någonsin ska flytta ifrån oss, vill ju ha dem jämt! Så på så vis är det en tröstande tanke, att tänka på fördelarna med det livet. Jag ska inte äta pasta eller pannkakor någonsin mer då.
Jag känner som du, inklusive att man inte vet om man kommer få bli så där gammal och om man kommer vara frisk eller om cellgifter kommer vara ett återkommande inslag. Fuck cancer. Och tack för ett fint inlägg!
Så fruktansvärt ledsamt för dina barn,med en mamma som känner så! Oftast avspeglas ju hur vi känner,i sättet vi förhåller oss till saker/personer. Att längta bort från barnen,som är så beroende av dig som vuxen att vara närvarande. Leva i nuet går inte att fejka för ett barn.
Jag tror inte att du riktigt har förstått texten. Clara skriver ju en fantastik text om hur man kan längta till något annat FAST man vet att den bästa tiden är just nu.
Jag tänker använda den här texten som exempel i min svenskundervisning.
Fast nä. Clara älskar ju det liv hon lever. Det skriver hon ju hur ofta som helst. Att man ibland dagdrömmer om något annat, ser en vision av en framtid när livet är i ett annat skede, det är väl inte så konstigt? Jag tror säkert att Clara är hur närvarande som helst för sina barn. Två minuter i kassakön kommer inte att påverka det ett smack.
Där är vi igen! Varför vill du skambelägga en annan kvinna för att hon gör något som är helt naturligt för oss alla? Att dagdrömma och fantisera om andra världar, fundera på att “tänk om…” gör vi alla. Det har ingenting att göra med om vi är en bra eller dålig människa/partner/förälder vilket du påstår.
Det var inte alls min mening att skuldbelägga clara.(får man endast kommentera om det görs i form av hyllning?)Jag tycker det är ledsamt med folk som längtar bort från sina barn. Tyvärr är det många som är så upptagna med att förverkliga sig själva, att dom till slut brinner upp. Visst, man kan vara mamma och ha tusen andra projekt samtidigt, men inte utan att något får stryka på foten. Tycker personligen att “småbarnsåren” inte bör ses som en uppoffring, utan snarare en investering i framtiden. Det är ju då grunden skall läggas.
Dagdrömma gör många,men förhoppningsvis längtar inte alla bort från sin familj,och sina barn! Sen har jag ingenstans skrivit att clara skulle vara en dålig människa, bara att det måste (enligt min åsikt) kännas ledsamt för dom som hon sp djupt (som det kändes när jag läste texten) längtar bort från.
Har du läst de andra kommentarerna? De allra flesta verkar ta texten som en uppmuntran i att njuta av småbarnsåren. Att den egentligen beskriver kärlek till tiden som familj.
De flesta människor behöver ibland lite påminnelse just om att ta vara på det småbarnsåren ger, när det är som slitigast. Det du skriver, att inte längta bort från livet med sina barn, kommer inte alltid automatiskt utan man kan behöva lite påminnelse och uppmuntran , och det är just det denna text erbjuder (för många).
Men snälla nån, snacka om att läsa Claras inlägg som fan läser bibeln…
Vad olika vi är! Jag tycker synd om de barn vars föräldrar på allvar tror att det skulle skada barnen att föräldern ägnar en minut av sin tid åt en fantasi/framtidslängtan/verklighetsflykt. Tänker du att barnen märker en hastig dröm om framtidens vuxna barn när jag torkar tredje glaset utspilld mjölk? Tror du barnen lider om jag läser en bok, som ju också är en form av verklighetsflykt och fantasi.
Den som tror att en förälder måste vara konstant närvarande och nöjd bär ju på helt orimliga krav. Hu, så tråkigt det måste vara att leva med en människa som kräver perfekt uppmärksamhet, tacksamhet och glädje varje stund med barnen. Tycker jag. Hoppas för din skull att din eventuella partner tycker annat.
Jag har bara 7 år kvar till mormortiden. Men med utflugna barn kan jag säga att jag längtar redan. Tillbaka.
Så bra skrivet! Tack! Jag börjar nästan gråta av igenkänning. Varje tid i ens liv har sin charm och också sin baksida. Kram!
TACK för en fin text och en fin blogg. Och nu vet jag inte om det var syftet men om det var det: tack för att du vågar skildra olika typer av känslor en mamma kan ha. Att det får va ok. Kram!
Du skriver så fina texter! Fint skrivet och det ger tid till eftertanke, tror precis det är så som du skriver så idag ska jag istället njuta av pusselbitar i helabvardagsrummet och barnens krig om samma leksak! ?
Hahaha exakt exakt så (minus brieosten) tänker jag också. Särskilt på sista stycket.
…..eller så går hon hem till sitt lilla hus med hästar och hundar och byter om och far på långritt med hästen, hunden springer med :).
Tack för den här texten, jag behövde den! Idag ska jag uppskatta mina barns smulor som ligger kvar på frukostbordet, deras leksaker som ligger spridda i huset, tvätthögen som jag aldrig kommer ikapp och vantarna som hänger på tork över elementet. Jag ska uppskatta att jag lever i nuet tillsammans med mina barn och jag ska minnas den här tiden med glädje när jag sitter gråhårig i bastun på badhuset. All kärlek till dig Clara!
Ljuvligt… jag vill också!
Trevlig helg från snöstormigt Luleå
Vackert. Tänker liknande då och då. Speciellt när det är lite mycket med skola, syskonbarn, trött mamma eller tom kyl. Men så kommer jag på att detta är en kort period och alla de ljusa stunderna är livets frosting.
Så fin beskrivning av en känsla som jag så väl känner igen.
Jag är nog på sätt och vis kvinnan du beskriver. Mina barn är vuxna och jag är skild från deras far. Har ett särboförhållande, ett roligt jobb, en lägenhet som bara jag bor i och ett opera-abonnemang. Och ja – jag njuter av att få bestämma själv både var skåpet ska stå och vad jag ska äta till middag och av att ha tid att träffa mina väninnor. Fast jag har kommit hit efter en jobbig skilsmässa, försäljning av mycket älskat hus, osv. Mitt liv blev inte riktigt som jag hade tänkt mig. Men jag är medveten om att jag kan välja hur jag ser på min situation och jag väljer att se de positiva sidorna. Dock är det alltid roligt att fantisera om andra liv, och småbarnsåren är ju jobbiga, så jag förstår dig!. Du kan ju trösta dig med att medan kvinnan med fröknäcket inte kan bli ung småbarnsmamma igen så kan du vara rätt säker på att en dag bli medelålders och ha vuxna barn. Tills dess – njut av dina söta barn och ditt mysiga hus! (Och snön – det jag verkligen är avundsjuk på i ditt liv är all denna underbara snö! Själv bor jag i Skåne, där vintrarna är något slags grått, mörkt, blött blaha blaha som inte fyller någon funktion alls.)
Men så fint skrivit Clara! Och jag känner så himla mycket igen mig i det.
Längta inte bort de här åren Clara! ❤️
Jag är farmor nu och sista barnet är precis utflyget. Jag förstår inte att det plötsligt gått 30 år sedan vi bildade familj!! Jag känner mig inte särskilt mycket äldre 🙂 Jag har bestämt mig för att njuta av den här livsfasen, fast det är med både glädje och lite sorg.
Njut av nuet!
Åh, vad fint.
Så vackert skrivet! Började gråta lite här…
Vilken fin text! Jag blev väldigt berörd när jag läste den (det är första gången jag läst på din blogg). Det gäller verkligen att påminna sig själv om att leva i nuet och vara tacksam för det man har – det låter så slitet och klyschigt när man säger det, men ju mer man försöker leva efter det, desto viktigare inser man att det är.
Fint!
Jag köper boken. Boken om Claras vardagsbetraktelser. Små historier om folk och bestyr som skapar roliga bilder av alldagliga människor och miljöer i mitt huvud och får mig både le i samförstånd samt gråta av hjärtesorg och beröring. Som får mig att skratta högt och nästan rodna av förtjusning i den kanske förbjudna erkännelsen i var mans mun. Ser fram mot stort släpp-party dagen då det händer. Go, go, go.
Kärlek
Annette
❤️ Tack Anette
Så himla fint beskrivet. Man kan längta bort men samtidigt är att vara här och nu som är det viktigaste.
Fantastisk å fantasireise med mennesker man bare treffer i et glimt. Det gjør jeg ofte.
Det är så lätt att glömma bort att vara tacksam för det man har nu…
Nu blev jag alldeles tårögd. Vad jag längtar efter att få göra precis vad jag vill, när jag vill. Få ha det städat och fint hemma. Samtidigt som jag blir lika tårögd på tanken att mina tre små inte är mina småttingar längre. Kanske de växer upp och inte vill ha något med mig att göra? Kanske de väljer bort mig? Just nu, mitt uppe i värsta småbarnslivet, har jag aldrig upplevt ett så spretigt känsloliv. Och ibland tror jag att det är det jag blir mest trött av – alla känslorna.
Så fint skrivet och beskrivet! Jag blir varm i hjärtat när jag läser ditt inlägg. Vad du berättar passar nog in på många, ibland längtar man så förfärligt efter något annat än det man har. När jag nu är i den senare fasen av mitt liv kan jag göra nästan precis vad jag vill, njuta av godsaker en precis vanlig måndag eller passa på att njuta av barnbarn om jag känner för det eller njuta av att bara vara med min älskade man. Det gäller att passa på tiden går så fort. Tänk att kunna träffa sina väninnor en vardag och njuta av en god lunch på restaurang tillsammans och sitta där och prata tills man blir nästan utslängd. Ta en resa tillsammans med någon man tycker om och uppleva nya saker. Visst finns alltid en längtan tillbaks till åren då barnen var små men är glad åt alla fina minnen och är tacksam för barnbarnen som ger nya upplevelser.
Så jäkla fin text! 🙂
Ibland vill man ju testa att vara i nån annans skor. om bara för en dag^^
kram
Emma
Klockrenaste jag läst på länge. Förstår varenda rad och håller med om allt! Gåshud.
Underbart skrivet .
Jag är den tanten fast – ung. Kan äta vad jag vill, gå på bio när jag vill, sova ut och sitta i tystnad med en bra bok eller serie. Träna varje dag om jag skulle vilja det, göra karriär och resa. Jag bor i ett fantastiskt eget hus med en fantastisk man, men…han vill inte ha barn. Inte än, säger han och åren går. Först ska vi renovera badrummet. Först ska vi renovera köket. Först ska vi köpa den där bilen. Först ska vi ha rest dit och dit och dit.
Jag vet att småbarnsåren är jobbiga. Inte för att jag har upplevt dem utan för att jag har förstått det från såväl vänner & bekanta som div influencers som jag följer, men jag längtar ändå. Längtar så hjärtat skriker efter någon som behöver tröst efter att ha slagit huvudet i en bordskant, längtar så ögonen tåras efter någon att läsa samma bok för kväll efter kväll. Efter mjuka små fötter att hålla varsamt i.
Hoppas att den tiden kommer i mitt liv, även om den är svår. Tiden fram tills dess, tiden nu, är inte särskilt lätt den heller. Mycket sorg och saknad kan man känna även för något man aldrig har haft.
Åh, vill bara ge dig en stor kram.
Hoppas verkligen att den tiden kommer snart för dig.
åh fint skrivet. feel-you.
Va fint du skriver, jag känner igen mig så väl. Själv vill jag vara du, med friska barn och ett vanligt familjeliv. Vi har en sjuk snart tioårig grabb som gör våett liv allt annat än vanligt. Sjukbesök, bostadsanpassning, försäkringskassan, elevassistent och massa annan skitsnygg (rent ut sagt) gör vårt liv annorlunda och ibland längtar jag något oerhört efter det normala och vanliga… men det är inte mitt liv och inga andra föräldrar krigar som vi för våra barn, vi som måste.
Fortsätt vara den förebild du är?
Så fint! Samma längtan här. Men ja, vikten av det där “den jag tror hon är”. Här om dagen råkade jag överhöra ett samtal mellan två vackert gråsprängda damer på ett café, där den ena anförtrodde sig om hur ensam hon är. Att hon har så många att säga hej åt på gatan, men få att äta middag med och hur ohälsosam hon uppfattade sin ensamhet. Krack i hjärtat, alltså. Så tacksam över att få gå hem till mitt dårhus till småbarnsliv efter det.
Älskar mina barn i den ålder de nu är i. Men saknar samtidigt mina älskade i den yngre utgåvan de tidigare var. Äldste sonen närmar sig 14. Hans kropp har ändrats mycket senaste året och han är verkligen inget barn längre. En fantastisk person varje dag, men jag saknar honom så som han var som 1 åring, 2 åring, 3 åring, 4 åring, 5 åring, 6 åring 7 åring, 8 åring, 9 åring, 10 åring, 11 åring och 12 åring.
Minns alla äldre som när barnen var små sa: “-Ta vara på de här åren, de går så fort.”
De hade rätt.
De otroligt intensiva åren, oerhört jobbiga men också underbara, som aldrig mer återkommer.
Jag är mycket tacksam för hur det är nu, men jag saknar allt det där som nu bara är minnen.
En riktigt fin text.
Så sant!Du satte verkligen ord på något jag tänkte på senast idag! Tänker ofta som du. Och i nästa tanke, jag vore ingenting utan de gastande kringstökande härjarna. Att alternativet skulle vara så mycket värre. Som småbarnsförälder kam man verkligen ha våta drömmar om att kunna ta en promenad när man vill, lyssna på ett radioprogram utan att bli avbruten hundra gånger, duscha utan att rodda kringhalkande unge samtidigt… Men ganska fint att man har så enkla önskningar! ?
Åh vad jag önskar att jag var lika smärt, söt och vältränad som henne! Hon liksom dansade fram på väninnans 30-års kalas. “Vem är det? frågade jag min vännina. ” Min brors fru, hon har tyvärr hela magen full i cancer och börjar snart sin strålbehandling ” Mållös står jag och känner mig så dum och i det ögonblicket bestämde jag mig för att försöka inte vara avundsjuk på andras liv-bara omfamna mitt eget.
Åh känner så igen dessa tankar.
Oj hög igenkänning! Kan också drömma mig bort till när jag är äldre och fri och har utflugna barn! 🙂
Jag är på den andra sidan och påminner i mångt och mycket om kvinnan du beskriver – dock inte riktigt gråhårig ännu. 😉 Har inte ångrat en sekund att jag valde bort att leva utefter normen (som “alla andra”, två barn, villa, volvo, vovve). Jag planerade tidigt för hur jag ville att mitt liv skulle gestalta sig. Är högutbildad, egen företagare, inga barn, ingen kärleksrelation. Jag jobbar när och hur mycket jag vill. Mitt hem är alltid städat och snyggt. Jag gör vad jag vill, när jag vill, hur jag vill och min fritid ägnar jag åt att läsa böcker, påta i trädgården, umgås med väninnor och familj samt engagerar mig i föreningslivet på olika sätt.
Ibland måste jag nypa mig själv i armen för jag kan nästan inte fatta att mitt liv kunde bli så här underbart. 🙂 Framför allt är jag tacksam över att jag och alla andra kvinnor i det här landet har möjlighet att välja. Jag valde det som är rätt för mig och det som gör mig lycklig, trots att andra människor alltid har försökt att påverka mig till att följa normen. Tack gode gud att jag inte lyssnade. 🙂
Om jag ändå fick vara hon. Hon som inte låtsades ha vänner utan hade kanske minst tre stycken! Att fika med, prata och skratta med, gnälla med och bara kunna och storgrina. Om jag ändå fick vara hon.
På tal om låtsaskompisar tidigare är jag så glad för En underbar pod! Då blir ni mina kompisar för en stund. Tack!
Men det är ju det som är så bra med att vara skribent/författare. Att för en liten, liten stund leva i det som (man tror att) andra har. För att sedan komma tillbaka dit man är själv, som ju förmodligen är rätt härligt ändå. Hoppas du kände att du var hos henne när du skrev det här, men eftersom det är skrivet med en sådan känsla och närvaro, så vågar jag tro att du gjorde det. Kram
Kännr igen detta otroligt mycket! Fint formulerat.
Åh så fint skrivet! Som poesi. Jag tycker också om att skapa historier kring människor jag ser och känner igen mig i din. Längtan efter det lugnare och tystare samtidigt som en vet att denna tid med mindre barn kommer vara saknad. Vackert!
Älskar att dyka in här och läsa dina varierande men viktiga inlägg om livet.
??❤
Jag förstår texten precis. Skillnaden är att jag blir inte avundsjuk, snarare livrädd för att bli ensam. Personen du beskriver låter så ensam. Äta ensam, handla ensam. Det där med äta apelsin i bastun gav mig rysningar, huh så ensamt och vemodigt.
Jag har panik över tanken att jag och min sambo blir så ensamma och sysslolösa när barnen vuxit upp och flytt boet. Snacka livskris och skilsmässa, vad ska vi göra nu och kan vi göra det dör nu när vi redan är för gamla..!? Är det bara jag 🙂
Men gud så vackert!
Speciellt den sista biten.
Åh så fantastisk text! Så sann och den gick rakt in i hjärtat. Tack. ❤
Blev riktigt rörd av texten. Känner igen mig till punkt och pricka. Det är med blandade känslor man ser tillbaka på småbarnsåren men mest njuter jag faktiskt över det som varit.
En period i livet som man faktiskt inte pratar så mycket om vilket är konstigt för det är nog den mest slitsamma tiden i mitt liv. Det är brytpunkten när yngsta barnet fyllt 18 år och man inser att behoven som mamma aldrig kommer att bli detsamma mer. För mig var det en stor sorg som jag inte var förberedd på. När de senare flyttade hemifrån så hade jag faktiskt sörjt klart och det är numera väldigt mysigt att umgås över middagar, shopping- och fikaturer på stan eller en bio. Jag har två söner och undrade hur det skulle bli om de skulle vara intresserade av detta? Men de fick lära sig tidigt att följa med och jag delade ofta på barnen och gjorde saker med en i taget. Väldigt bra för att kunna prata “ostört” utan att brorsan lyssnade.
Så sammantaget har jag tid att njuta och göra allt det där du skriver om och ändå få fin tid tillsammans med sönerna!
Tack för ett väldigt fint inlägg!
Vad vackert det låter när du beskriver det så.
Jag är lite den där tanten tror jag, fast utan finessen i det hela tror jag. Försöker, men känner ofta att håret blåst sönder och kappan fått en fläck när man kommit fram. Men i övrigt ser nog mitt liv ut så. Jag gör precis vad jag vill, och förösker njuta.
Men ändå finns där liksom ett tomrum, precis bredvid mig.
Även i tystnad.
Jag önskar att någon satt mittemot, med sin bok eller tidning, och äter frökäcke. Någon att dela lugnet med.
Ibland, åtminstone.
Samtiden och samhället är konstigt. Individualism och självförverkligande, med mellannamnet ensamhet.
Precis vad jag också många gånger drömmer om och visualiserar i mitt inre.
Nu när man är mitt i småbarnskaoset könns det fint att dagdrömma om det.
Huvvet på spiken! Vad skönt att fler än jag har dessa tankar.
Wow, vilken beskrivning och med vilken känsla! Trots att jag är yngre än dig och inte har några barn ännu, fick dina sista rader mig att tåras.
Så fint beskrivet, känner igen mig helt och hållet.
Ja men ack så ensamt!
Ja, precis exakt så är det, man vill ganska ofta någon annanstans. Man längtar och drömmer och önskar sig till en annan situation, ett annat liv…
Idag är jag den där damen med page (nej, inte riktigt som du beskriver men ganska nära). Damen/tanten som står där med utflugna barn, med friheten, med lyckan att när hon vill i princip kunna göra det hon vill.
Men jag är samtidigt damen som lever ensam, efter att ha blivit lämnad efter många många år av sin livs kärlek. Damen som blev sjuk och tappade energin och livslusten. Damen som singlar runt som ett löv i vinden och är fullständigt vilse. Damen som ständigt funderar på hur framtiden som ensam kommer att se ut…ekonomin…närheten…innerligheten…känslan av att varje morgon vakna ensam. Damen som med längtan drömmer tillbaka till tiden med lego i sängen…drömmer tillbaka till en kropp som är ung och frisk och en själsfrände som alltid fanns vid hennes sida. Damen som står i kassan och hoppas att ingen ser hur ensam och liten hon känner sig.
Livet är märkligt, vi längtar som oftast efter en annan tid i vårt liv…en tid som alltid känns så mycket enklare.
En gång var jag mamman och kvinnan som längtade och avundades kvinnan i page…kvinnan med friheten. Tänkte ofta: Om jag fick vara hon.
Vi måste i trängda stunder få längta och sakna men viktigast är att inte ständigt längta någon annanstans…utan att med kropp och själ försöka se det vackra i det man har just idag, hur svårt det än känns <3
Annika
Vad du är duktig på att skriva. Du beskriver så fint.
Jag minns att jag år 2010 såg en medelålders/äldre kvinna som var ute och gick själv med stavar när jag nyss fått mitt första barn och jag tänkte att det kommer dröja länge innan jag är i den situationen att jag bara kan ta hand om mig själv. Där och då kändes det som att jag satt ihop med mitt barn.
Nu har jag fyra barn och jag tänker att det räcker med barn nu, dels för att jag måste få bli “gammal” någon gång och ha mer tid för mig själv som du beskriver.
Men jag älskar barn och att vara med dem och hoppas att jag får vara barnvakt ofta när jag själv inte har små barn. Jag tänker att jag ska ställa upp som barnvakt när/om mina småsyskon får barn. Sen hoppas jag att jag får många barnbarn.
Det är skönt att få lite andrum ibland, till exempel att få åka och handla själv eller ta en promenad med en vän. För just nu är det rätt kämpigt med fyra barn, varav två är väldigt små.
Så fint och sån igenkänning ❤️