Hur fuskar du för att småbarnshelgerna ska funka?

Clara i ljusblå känning med sonen Folke på armen.

När helgens härligaste höjdpunkt är att få åka och handla själv på ICA måste något vara fel! Jag tycker det är svårt att få till bra helger som småbarnsfamilj. Istället för skidutflykt, skratt och bra mat blir det lätt bråk, skrik och kladdkaka framför film på film. Barnen som har fått frisk luft hela veckan på förskolan vill mysa inomhus – medan jag som jobbar hemma bara vill komma bort och se något annat. Och så tittar jag på alla andras helger och tänker att de verkar ha det så trevligt jämt – medan jag ofta mest är trött och ganska sur.

I nya poddavsnittet gråter jag ut i Ericas famn. Hon som har större barn än mina tycker att jag ska fuska mer. Småbarnslivet blir mycket roligare när man gör förbjudet fusk som funkar på barn menar hon. Hur gör du?

Musik: Himlen över Hedlunda av Olov Antonsson.

Tips! Prenumerera på podden så får du ett nytt avsnitt så fort vi lägger ut det! Här hittar du alla avsnitt samlade.

• Underbaraclara i samarbete med Unicef •

Claras resa

Jag tänker ofta tillbaka på min Malawiresa. När vi flyger in över Blantyre och ska landa och jag undrar om det är ett ökenlandskap jag ser? Jorden alldeles torr och bränd av den heta solen. Vi kliver av på en liten och mycket enkel flygplats. Termometern visar 45 grader. Hjärnan slutar snart att fungera.

Jag gör den här resan för att möta utsatta familjer – och dokumentera det UNICEF gör för att försöka hjälpa dem. Malawi lider av den värsta torkan på tio år och två tredjedelar av Malawis befolkning lever under fattigdomsgränsen. Majoriteten av dem bor på landsbygden och är beroende av att odla. Nu har de ingen möjlighet att äta sig mätta.

Den första natten på hotellet sover jag oroligt. Obekant med alla nya ljud och lite rädd inför hela situationen. Ska jag fixa detta? Vi ska filma konstant närmsta dagarna och jag ska möta många utsatta människor. Försöka ta in alltsammans och vara respektfull. Utan att bli så berörd att jag inte kan utföra mitt jobb. Jag tänker tillbaka på min Kenyaresa med UNICEF ett halvår tidigare. Där jag på en förlossningsklinik tappar fattningen och bara får gå undan. Jag hatar gråten. Det är ju inte mig det är synd om. Inte jag som ska gråta.

Tidigt morgonen därpå sätter vi oss i bilen och åker ut till den by vi ska besöka. Det är en två timmar lång resa längs slingrande vägar uppe i bergen.  Vi har stämt möte på ett hälsocenter. Med Emanuel och Elesi och deras son Malekano. Centerna är mycket spartanska byggnader, där hälsoarbetare utbildade av UNICEF undersöker barnen. Här upptäcker man om någon är i riskzonen för undernäring.

Hälsocentrena ligger långt ifrån varandra och det är inte ovanligt att mammorna måste gå i två timmar bara för att ta sig dit. Gå i fyrtiofem graders värme med ett barn på ryggen i stekande sol. Det är omänskligt men de går ändå. För det är på centret de kan hämta ut nötkräm till sina undernärda barn. Och samtidigt få dem undersökta.

I regel är barnen mammornas ansvar och några män syns inte till på centret. Men familjen vi ska träffa är annorlunda. Emanuel har fått låna en cykel och skjutsar sin fru och son till centret varje vecka. Det är en lång väg att åka – och jag blir väldigt berörd av Emanuels starka engagemang. Förtvivlan är stor över att Malekano är undernärd. Men jag uppfattar också ett stråk av genans. Över att som pappa inte kunna försörja sin familj – över att vara otillräcklig.

Jag kan knappt tro att Malekano är jämnårig med min son. Lilla Folke som pratar hål i huvudet på mig, klättrar, springer, hoppar och drar skämt. Och så lille Malekano som inte säger ett knyst under hela dagen. Som inte kan gå och som inte ler en enda gång.  Jag försöker få ögonkontakt med honom. Locka fram en reaktion. Men han sitter bara helt apatisk i sin pappas famn.

Jag pratar med Elesi och Emanuel  om deras tankar och rädslor. Och det som slår mig är utsattheten. De har verkligen ingen i sin närhet att vända sig till för hjälp. Ingen att låna pengar eller få lite extra mat ifrån. Ingen att be om ett gott råd. Ingen av deras äldre släktingar insåg ens att Malekano var farligt undernärd. I denna extrema fattigdom har alla det lika svårt.

Väl inne på kliniken börjar jag gråta. Hela situationen är så overklig. I rummet sitter massor av mammor  – alla med små barn som är undernärda, slöa och sjuka. Några har också malaria. Kvinnorna lever i en ständig kamp. Ändå är de vänliga och tar sig tid att prata med mig. Och så sjunger de. Om att alltid sätta barnen främst och att maten ska gå till dem. Och att de måste hjälpas åt att uppfostra morgondagens ledare, läkare och lärare. Och jag tänker att vi är skyldiga att hjälpa dem på vägen – inte bara sitta passivt och betrakta vad som sker.

Se min film från mötet med Malekano och hans föräldrar. Och bli Världsförälder precis som jag! UNICEFs arbete är i många fall skillnaden mellan liv och död.

(foto Clara Lidström och Nike Lindblom)

Frozen yoghurtglass

Frozen yoghurtglass är riktigt fräscht och gott. Och jag är väldigt glad för glassmaskinen jag har som gör jobbet enkelt. Min maskin har två byttor – så att man kan göra två olika sorter på en gång.

Jag brukar göra glassen av turkisk yoghurt men idag hade jag bara treprocentig yoghurt hemma så jag adderade lite vispgrädde. Jag gjorde hallonglass och citronglass och det blev farligt gott!

Här är ett ungefärligt recept som räckte till två stora portioner yoghurtglass.

Blanda ca en halvliter yoghurt med några matskedar grädde. Och blandade sedan i vaniljpulver och florsocker. Hur mycket florsocker beror på hur söt smak du vill ha.

Blanda ner frysta hallon i hälften av smeten. Du behöver inte tina bären för maskinen tar sönder hallonen.  Häll glassmeten i maskinen och kör tills den tar ihop sig. När den naturella glassen börjar frysa häller du ner någon matsked citronsaft i smeten. Smaka av och addera eventuellt mer citron.

Kör i maskinen i ca 30 minuter tills glassen frusit. Om du inte har en maskin kan du frysa glassen i en bytta  och röra om en gång i halvtimmen. Servera genast.

Sol på näsan och present till mig själv

Varenda vårvinter är det samma sak. Solen lyser starkt men vindarna isar. Och ingenstans på gården finns det en lä-vägg att sitta mot. Jag längtar ut. Men vart? Drömmen har varit en liten punschveranda där jag kan få sol i ansiktet och dricka kaffe och både vara ute och inne på samma gång. Igår hände det. Solen nådde över berget och värmde hela rummet. Idag premiär-satt jag där ute och lyssnade på podcast och drack kaffe. Nästan pirrig i kroppen. Äntligen!

Folke gjorde mig sällskap.

Den här verandan är min 30-årspresent till mig själv och jag kunde inte vara mer nöjd.

Känner ni förresten igen det där med att när man har färska blommor så flyttar man runt dem? Jag tar med mig buketten mellan olika rum så att jag ska få njuta dem. Som mina påskliljor och tulpaner.

Lördagsbestyr och våfflor

Åh vilken underbar lördag! Jakob har rest utomlands för att jobba i tre veckor och jag är själv med barnen. Så jag bestämde mig imorse för att försöka göra något bra av den lediga dagen själv med ungarna. Och det blev bra. Solen sken från blå himmel och vi gjorde en liten utflykt till närmsta samhälle. Slog till på en härlig bukett med påskliljor och tulpaner.

Sedan gräddade jag och Folke våfflor. Ser ni solljuset? Folke tittade förvånat på väggen där solen sken och frågade vad det var som lyste så starkt. Sammanfattar svensk vinter ganska bra. Barn hinner glömma bort vad solen är för något.

Den gulliga lilla hjälpredan hann förresten med att ramla ner för hela källartrappen idag när jag gick ner för att elda. Han studsade verkligen för trappstegen hela vägen ner och jag trodde att han skulle slå ihjäl sig. Men efter lite gråt piggade han på sig och började leka igen som om inget hade hänt. Själv var jag inte riktigt lika snabb på att hämta mig.

När jag gör våfflor använder jag mammas gamla våffeljärn i gjutjärn. Det är kalasbra.

Och till våfflorna kokade vi hallonsylt. Fint att ha egna bär. Hallon, blåbär, lingon, hjortron, vinbär och krusbär har vi. Men tyvärr inga jordgubbar.

Våffelreceptet jag använder är detta fantastiska recept. 

Sedan smaskade vi i oss ett dussin våfflor och spelade några parti Uno. Och nu ligger barnen i vår säng och lyssnar på Emil i Lönneberga på Spotify medan jag sitter och bloggar i lugn och ro.

På jobbet

I vanliga fall sitter jag ju mest hemma och jobbar men igår och idag har jag klämt in en himla massa jobbmöten i stan. Ganska fint att byta mitt lugna hemmakontor mot ett stimmigt cafe.

Har klämt min första semla också. På Kulturbageriet. En tung och kompakt sak – precis som jag vill ha mina semlor. Inga luftiga bullar här inte!

Igår kom Annakarin förbi och vi arbetade med marknadsplan för vårt nya gemensamma projekt!

Snygga glajer och snyggt klänningstyg.

Och idag träffade jag Nina som är inredare och driver webbshoppen Äkta Hem och fotografen Matilda med företaget Avbild – (hett tips ifall du behöver en bröllopsfotograf i sommar). Inspirerande möten. Nu tar jag helg med barnen. Får se vad vi hittar på.

En avslöjande röst

Radio är ett sådant naket medium. Rösten kan inte förställa sig – även om man försöker. Av film luras man. Bilden distraherar från det rösten berättar.  När jag lyssnar på våra gamla podavsnitt så hör jag mitt mående genom avsnitten. Det var Erica som påpekade det först. Du låter så mycket gladare nu för tiden. Det var mycket färre skratt i våra första avsnitt. Och det är nog sant. Vissa avsnitt har vi spelat in precis när något bra har hänt och vi liksom bubblat av energi. Andra är det tvärtom med. Man hör till exempel att vi var väldigt trötta och slitna när vi spelade in avsnittet Vid Umeåälvens strand. Det var under en jobbig period kring jul när vi båda behövde vila upp oss och jag hade ett ångesttryck kring bröstet, ständigt närvarande.

Jag tycker att hela den här poddupplevelsen är lite läskig. Visserligen har jag bloggat i elva år men jag släpper ju in er på ett helt annat sätt i podden än i bloggen. Man får ju en annan känsla för personligheten genom poddar. Kanske därför de är så populära?

Jag upplever samtidigt poddformen som mycket mer förlåtande. Medan jag ibland känner att jag knappt kan skriva någonting i bloggform på grund av risken att missförstås – vågar jag säga nästan vad som helst i podden. För när man hör rösten så hör man nyanserna och tolkar allting lättare. Det är fint. Tack för att ni lyssnar. Och tack alla som skrivit och sagt att ni nästan kört i diket eller kissat på er av skratt till våra senaste två avsnitt. Det är roligt att få underhålla er.

Arbetsdagen

Idag var det extra skönt att jobba hemma. Snön vräkte ner från himlen och blåsten kröp in under jackan på morgonpromenaden. Och så har jag bara fått sitta vid köksbordet och arbeta. Besvarat mail, gjort en film till min youtubekanal och lite annat smått och gott. Och här sitter jag och posar med dator. Tittar man länge på bilden ser det ut som en främmande klo har placerats på min ena axel…

Jag har redigerat bilder till ett jobb också. Och druckit otaliga te och kaffekoppar.

Är så glad för att jag har några av mina närmsta vänner som kollegor. Först pratade jag en lång stund med Anna, sedan ringde Erica och därefter surrade jag med Annakarin. Om jobb såklart – men också sådant där trivsamt småputtrigt som jag annars går miste om när jag inte har arbetskompisar. Är så glad att jag faktiskt inte bara jobbar själv längre.

Saker jag velat veta när jag var 15

I  veckan släpptes antologin ”Saker jag velat veta när jag var femton” – och jag är en av författarna i boken.  Tillsammans med Mia Skäringer, Bodil Malmsten, Lena Andersson, Anna Hedenmo, Ebba Witt-Brattström, Alexandra Pascalidou och flera andra grymma kvinnor. Jag har precis fått hem mina egna exemplar från tryckeriet och inte hunnit bita tag i läsningen ännu – men jag tror och hoppas på mycket pepp och inspiration.

Min text i boken handlar om självbedrägeri. Och om vikten av att vara lat. Något jag önskat att mitt femtonåriga jag förstått och hållit kvar. Så kanske jag sluppit bli utmattad och deprimerad i vuxen ålder. Här ser ni förresten en bild på mig som tonåring.

Bakom projektet står redaktörerna Diana Olofsson och Johanna Wester –  och jag är så glad över att få vara en del i denna viktiga bok! Följ gärna bokens FB-sida också för uppdateringar på temat!

Och köp boken till någon femtonåring du känner. Eller kanske lika gärna till någon kvinna i din egen ålder som behöver lite pepp och en stunds reflektion.

Skjut mig långsamt – jag reser mig som ett stolpskott igen!

Talesätt som går i baklås,  låneord som trillar fel och språkliga missförstånd skrattar vi åt i dagens nya poddavsnitt!

Jag fick nyligen frågan av Bertil hur långt det var kvar av vår bilresa. Trettio minuter, svarade jag. Är det längre än en huggorm? undrade han.

Den här gången är det Erica jag skjutsar i bilen och hon ger tips på vad man INTE ska säga när man beställer varmkorv i Paris – medan jag förklarar varför ett loppisbesök är som att öppna Pandoras ask.

Innan bilresan är slut hinner vi möta en stor dansk regissör, en schlagerdiva som dansar i en å och en amerikansk kund som svarar nej på frågan: Shall I rape this christmas-clap for you?

Musik: Himlen över Hedlunda av Olov Antonsson.

Missade du förra avsnittet när jag kom ut som karltokig? Här finns det och alla andra tidigare avsnitt samlade. Och kom ihåg att prenumerera på kanalen =)

Hemkomst

Idag reste jag hem från min syster. Alltid så tråkigt att åka ifrån varandra. Även om jag vet att vi är väldigt privilegierade att kunna hälsa på så ofta trots att vi bor 110 mil isär. Hon hälsade på en vecka i julas och sedan en vecka i slutet av januari och nu kom jag och stannade nästan en vecka. På två månader har vi varit ihop i tre veckor och det är ju inte fy skam. Mer än många som bor i samma stad hinner umgås. Plus att vi ringer till varandra en eller två och ibland tre gånger per dag.  Ja, det låter ju helt sjukt nu när jag beskriver det. Men vi har mycket att avhandla helt enkelt.

Är så glad för att ha fått rå om mina systerdöttrar några dagar också. När jag har med mig mina egna barn så blir det ju inte riktigt samma sak som när jag bara får vara moster.

Här är för övrigt min fina syster under förra veckans plåtning.

Tycker så mycket om den här bilden Krickelin knäppte av mig i en paus för lunch.

• Inlägget är ett samarbete mellan Underbaraclara & Unicef •

Min nya serie!

Nu ska jag berätta en nyhet som jag är väldigt stolt över!

Förra våren reste jag till Kenya med UNICEF. Det var en omtumlande resa som på många sätt förändrade mitt liv. När jag kom hem därifrån var jag fast besluten att göra något mer med den plattform jag har. För att kunna påverka till det bättre.

En önskan jag hade var att kunna ta med er läsare till ett krisområde där UNICEF gör skillnad. Men inte bara fotografera – utan också filma. Göra en serie till min youtubekanal. Med förhoppningen att värva fler världsföräldrar. Därför reste jag i höstas till Malawi med en producent och fotograf.

Det känns så bra att samarbeta med UNICEF. Och att de var öppna för att ta det här lite annorlunda, tidigare oprövade greppet. Att få förtroendet att åka iväg och filma specifikt för min plattform och mina läsare. Numera är UNICEF min officiella partner. Det betyder att jag arbetar ideellt för att med min plattform dra uppmärksamhet till deras arbete.

Jag har valt att stötta UNICEF på grund av deras höga trovärdighet. Men också storskalighet. När man ser en sådan utbredd fattigdom som i norra Kenya eller Malawi – då förstår man vilken slags organisation som krävs för att kunna göra skillnad.

På torsdag släpper vi den första filmen från resan. Mitt möte med den treårige pojken Malekano – som på grund av näringsbrist ännu inte lärt sig gå. Hoppas ni ska vilja kika! Och gör som jag – bli världsförälder redan idag.

(bilder tagna av @nikelindblom)

Key lime pie

Igår till eftermiddagsfikat hade Annas man bakat Key lime pie som är något av det bästa jag vet i bakväg. Älskar den syrliga, friska smaken! Är lite osäker på var originalreceptet kommer ifrån men jag kan i alla fall varmt rekommendera denna paj.

Botten

200 g digestivekex

150 gram smör

Fyllning

5 äggulor

1 burk sötad kondenserad mjölk

2 lime (det yttersta finrivna gröna skalet)

1 dl limejuice
Gör så här

Sätt ugnen på 175 grader. Kör digestivekexen i en matberedare. Smält smöret i en kastrull och häll över. Kör ihop till en smulig deg och tryck sedan ut den i botten på en pajform. Grädda i ugnens mitt i 10 minuter.

Rör ihop ingredienserna till fyllningen. Häll ner den i pajformen och grädda i 150 grader i ca tio minuter. Ställ svalt några timmar innan servering. Dekorera gärna med skurna skivor av lime.

Lördagens bestyr

Åh vad det är härligt att vara några dagar hos min syster. Även om vi jobbat har det känts som vila för jag får sova i eget rum utan barn som väcker mig tidigt på morgonen. Vi startade lördagen med en rejäl frukost (okej tog ingen bild – detta är från en annan frukost hos min syster men de brukar vara lika härliga så det får funka). Sedan packade vi in oss i bilen och åkte till Limmared för loppisshopping.

Hittade så vansinnigt mycket fint. Framförallt antikaffären Torpdröm har många roliga saker i sitt sortiment.

Som tjusig blå emalj och massor av fiffiga köksedskap. Tror det är den danska emaljen som är blå – svensk emalj är ju ofta vit med blå kant eller kockumgul med grön kant.

Kolla in detta. Vill ha allt!

Jag köpte dock inte riktigt allt utan nöjde mig med lite rekvisitatallrikar och annat smått och gott. Kan visa någon dag.

Efter att vi plöjt antikaffärer i två timmar gick vi till Glasets hus och åt lunch. Så mycket smaklig måltid.

Anna var chic såklart.

Men chicast av alla var min systerdotter Juni. I tiara, halsband, ringar, glitterkjol och coola sneakers. More is more – less is a bore.

Och jag var likblek som vanligt. Hur är det möjligt att vara så här blek och ändå ha perfekta järnvärden?

När vi kom hem hjälptes vi åt att röja upp efter torsdagens plåtning och returnera alla kläder och skor vi lånat in. Nu ska vi snart äta middag och lägga barnen och sedan stundar en degarkväll i soffan. Blir bra!