Förra hösten fick jag diagnosen utmattningsdepression. Då hade jag mått sämre och sämre under nio månaders tid för att slutligen krascha. Att få en stämpel på vad som var fel med mig var oerhört skönt. Och sedan de första värdelösa månaderna när jag mest låg i sängen och vilade har mycket vänt och blivit bättre. Jag orkar numera jobba. Jag äter bra, sover gott, klarar av att träna regelbundet och har inte för hög arbetsbelastning. Men jag hade trott att när sömnen, maten och träningen var på plats – då skulle jag må bra psykiskt igen. Men ändå känner jag mig konstant trött och sliten. Även när jag sover nio timmar vaknar jag trött. Jag är blå under ögonen och har känningar av både ångest och deppighet, har svårt att hålla vikten, har tunt och sprött hår. Så här ska jag inte må! Det här är inte Clara. Men eftersom jag har mått så här i två år har jag nästan glömt bort hur jag egentligen ska vara. Hur glad jag brukar vara i mig själv, hur mycket ork och energi jag har i vanliga fall. Hur lite ångest och oro som hemsöker mig. Hur stabilt mitt psyke är. Jag är som en annan person idag. Det är en förfärlig känsla. Och jag är så less på det nu.

Så nu är det dags att gräva vidare. Vad fasen kan det vara för fel? Visst kan det vara sviter av utmattningen som hänger kvar – men min magkänsla säger något annat. Jag vet att flera bloggläsare tipsat mig om att kolla om jag har hypotereos. Av någon outgrundlig anledning har jag inte fått tummen ur förrän nu. Jag har fått tid för att testa ifall jag har problem med sköldkörteln och om jag har Hypotyreos, vilket är den teori jag själv lutar åt.  Ärligt talat så hoppas att det ska vara det. Ja, för det vore så skönt ifall det fanns en yttre förklaring till denna skit. Så att allt inte bara handlar om att jag ska gräva ännu djupare i mig själv och min hjärna och försöka hitta svaret. Kanske ligger svaret det utanför mig? Kanske kan jag börja må bättre bara av att ta medicin?

Ja. Vi får se. Ska kolla järnvärdena också, de kanske är låga. Men eftersom ni som läser är världens största kunskapsbank och lite som mitt alldeles egna google tänkte jag fråga er om råd. Är det någon här som har hypotyreos? Hur yttrade det sig? Hur insåg ni problemet? Hur fick ni hjälp? Vad ska man tänka på i kontakt med sjukvården? Tacksam för all input.