Jag känner mig ofta så ful i kläder. När jag är i bara mässingen så tycker jag om min kropp. Magens mjukhet. Höfternas rundning. Bröstens form. Mina starka axlar. Men så fort jag kommer i kläder så känner jag mig ful. Trosor som sitter åt på fel ställe. BH som trycker till ryggen så att fettet väller över. Kjolar som slutar exakt på det minst smickrande stället. Så att låren får en märklig form. Det handlar inte om att jag har fel storlek – utan om att kläderna på något vis är fel konstruerade. Som alla omlottklänningar som är fina på galgen i butiken men som har  urringningar där brösten rinner ur om man böjer sig fram. Kläder begränsar mig så mycket och trycker till och deformerar min kropp. Så att jag känner mig ful. Man ska väl känna sig finare av att klä på sig? Ska man inte det?

På H&M orkar jag aldrig ens gå och kolla längre. Jag får alltid gå upp två storlekar och så känns det som kläderna var gjorda för min sjuttonåriga kropp. Den kroppen som kunde bära upp allting. Med tanke på hur mycket kläder det finns är det förvånansvärt svårt att hitta vad jag söker. Färgstarkt, mönstrat, superkvinnligt, vintagekänsla, fast samtidigt påklätt och värdigt och modernt. Jag köper otroligt lite kläder. Inte för att jag är ointresserad – men för att det aldrig finns något jag gillar. Det slutar ofta med att jag köper något på second hand. Ofta åttiotalsklänningar som ska imitera fyrtio eller femtiotal. Det är den perfekta kombon. Och sedan så låter jag min syster sy om grejerna för att passa min kropp och sitta bättre. Men jag förstår inte att det ska vara så svårt att hitta plagg om man inte vill klä sig som en tonåring men ändå inte känna sig som en tant?