• Underbaraclara i samarbete med Unicef •

Claras resa

Jag tänker ofta tillbaka på min Malawiresa. När vi flyger in över Blantyre och ska landa och jag undrar om det är ett ökenlandskap jag ser? Jorden alldeles torr och bränd av den heta solen. Vi kliver av på en liten och mycket enkel flygplats. Termometern visar 45 grader. Hjärnan slutar snart att fungera.

Jag gör den här resan för att möta utsatta familjer – och dokumentera det UNICEF gör för att försöka hjälpa dem. Malawi lider av den värsta torkan på tio år och två tredjedelar av Malawis befolkning lever under fattigdomsgränsen. Majoriteten av dem bor på landsbygden och är beroende av att odla. Nu har de ingen möjlighet att äta sig mätta.

Den första natten på hotellet sover jag oroligt. Obekant med alla nya ljud och lite rädd inför hela situationen. Ska jag fixa detta? Vi ska filma konstant närmsta dagarna och jag ska möta många utsatta människor. Försöka ta in alltsammans och vara respektfull. Utan att bli så berörd att jag inte kan utföra mitt jobb. Jag tänker tillbaka på min Kenyaresa med UNICEF ett halvår tidigare. Där jag på en förlossningsklinik tappar fattningen och bara får gå undan. Jag hatar gråten. Det är ju inte mig det är synd om. Inte jag som ska gråta.

Tidigt morgonen därpå sätter vi oss i bilen och åker ut till den by vi ska besöka. Det är en två timmar lång resa längs slingrande vägar uppe i bergen.  Vi har stämt möte på ett hälsocenter. Med Emanuel och Elesi och deras son Malekano. Centerna är mycket spartanska byggnader, där hälsoarbetare utbildade av UNICEF undersöker barnen. Här upptäcker man om någon är i riskzonen för undernäring.

Hälsocentrena ligger långt ifrån varandra och det är inte ovanligt att mammorna måste gå i två timmar bara för att ta sig dit. Gå i fyrtiofem graders värme med ett barn på ryggen i stekande sol. Det är omänskligt men de går ändå. För det är på centret de kan hämta ut nötkräm till sina undernärda barn. Och samtidigt få dem undersökta.

I regel är barnen mammornas ansvar och några män syns inte till på centret. Men familjen vi ska träffa är annorlunda. Emanuel har fått låna en cykel och skjutsar sin fru och son till centret varje vecka. Det är en lång väg att åka – och jag blir väldigt berörd av Emanuels starka engagemang. Förtvivlan är stor över att Malekano är undernärd. Men jag uppfattar också ett stråk av genans. Över att som pappa inte kunna försörja sin familj – över att vara otillräcklig.

Jag kan knappt tro att Malekano är jämnårig med min son. Lilla Folke som pratar hål i huvudet på mig, klättrar, springer, hoppar och drar skämt. Och så lille Malekano som inte säger ett knyst under hela dagen. Som inte kan gå och som inte ler en enda gång.  Jag försöker få ögonkontakt med honom. Locka fram en reaktion. Men han sitter bara helt apatisk i sin pappas famn.

Jag pratar med Elesi och Emanuel  om deras tankar och rädslor. Och det som slår mig är utsattheten. De har verkligen ingen i sin närhet att vända sig till för hjälp. Ingen att låna pengar eller få lite extra mat ifrån. Ingen att be om ett gott råd. Ingen av deras äldre släktingar insåg ens att Malekano var farligt undernärd. I denna extrema fattigdom har alla det lika svårt.

Väl inne på kliniken börjar jag gråta. Hela situationen är så overklig. I rummet sitter massor av mammor  – alla med små barn som är undernärda, slöa och sjuka. Några har också malaria. Kvinnorna lever i en ständig kamp. Ändå är de vänliga och tar sig tid att prata med mig. Och så sjunger de. Om att alltid sätta barnen främst och att maten ska gå till dem. Och att de måste hjälpas åt att uppfostra morgondagens ledare, läkare och lärare. Och jag tänker att vi är skyldiga att hjälpa dem på vägen – inte bara sitta passivt och betrakta vad som sker.

Se min film från mötet med Malekano och hans föräldrar. Och bli Världsförälder precis som jag! UNICEFs arbete är i många fall skillnaden mellan liv och död.

(foto Clara Lidström och Nike Lindblom)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

38 kommentarer på “Claras resa”

  1. Bra för oss alla att se! En undran: vad är det för nötcréme? Vad innehåller den och är det den enda mat i födoväg de får? Vem tillverkar den i så fall och vem har koll på näringsinnehåll? Förstår att det gäller så små barn så de kan inte äta vad som helst men jag måste forska vidare om nötcréme och hoppas du kan berätta mer för oss.

    Det är förfärligt nu med all svält som drabbar miljoner barn, svältkatastroferna är ju värre igen än på många år. Vi får alla försöka göra något.

    1. Den innehåller noga beräknad näring. Jag frågade faktiskt UNICEF om det inte är ett problem med barn som har eller får nötallergi och de sa intressant nog att det aldrig är det. Det verkar som att detta är ett problem främst i västvärlden.

  2. Jo jag ser när jag kollar hos Röda Korset, är gjord av jordnötter och berikad med vitaminer och mineraler, innehåller ju mycket kalorier så man hoppas det ska hjälpa att öka vikten. Undrar lite ändå, här är ju allt så rigoröst när vi ger våra barn något nytt att äta men det är svårt i dessa situationer. Hoppas det går bra. Här föreslås ju det i minimängder för att förebygga eventuella allergier, det är vad man tror just nu, imorgon kan det vara andra rön.

  3. Vilken film! Så fin och skör på samma gång! Tack för att du belyser den här frågan, det behövs verkligen!

  4. Hej Clara
    Befinner mig just nu i Malawi. Det har regnat rikligt i år. Majsen står hög och fin. Juvlig grönska överallt. Ser ut att bli fina skördar i år. Vi får hoppas på det så att nöden minskar

  5. Oj vilken rörande film.. UNICEF har fått en jättefin ambassadör i dig Clara och jag tror du når ut till många på riktigt. Känns tyvärr som att många idag tappat förtroendet för olika hjälporganisationer men arbeten som det här gör att det känns mer genuint och trovärdigt att hjälpen når fram. Kram, Caroline

  6. Åh Clara, så vacker och sorglig film.

    Jag minns barnen med tomma blickar, som jag träffade i Kenya och tårarna rinner när jag såhär 7 år senare räds över hur många av dom som inte längre finns kvar på detta jordeliv..

    Jag drömde om att göra något viktigt, något som förändrade för dem men det var bara i mycket liten skala, just där och då. Blir varm i hjärtat av att du nu, med inflytande, stora sociala plattformar och kärlek istället sprider detta vidare.

    Tack!

    Alla går vi under en och samma himmel!

    (Karin som mailade, då för hundra år sedan;)

  7. Tack Clara. Vill skriva så mycket men nu får det räcka med ett tack.
    Om du får veta hur det går för Malekano kan du väl skriva om det?

  8. Fint att du gör detta! Är redan världsförälder, men gick in i shoppen och handlade nötcreme och katastrofkit för 600 kr. Ändå känns det så futtigt.. Det är så enkelt att gå in och klicka och betala. Man vill ju göra mer liksom!

  9. Jag tittar på mina egna barn. Min Milton snart 7 år vars mun går i ett. Han är aldrig tyst och har ständigt nya frågor och funderingar. Alltid. Och min Dante, 2,5 år med en sådan sjuk energi att jag blir helt matt bara av att se honom ibland.
    Men det är ju precis SÅ som barn ska vara. Såhär borde alla barn må. Det är så svårt att ta in, att det finns barn som inte alls har det såhär. Svårt att ta på absolut, men inget vi någonsin får blunda för ♥
    Tack Clara, för att du engagerar och agerar.

  10. Hej,

    Tack för en fin och gripande film. FN har ju fler organ som arbetar mot fattigdomsbekämpning (allt från ekonomiska-program, kvinnors empowerment och framför allt program för utveckling av jordbruk och annan business). Kommer dina filmer på något sätt spegla samverkan mellan organ (inte bara UNICEF)? Om inte så skulle det vara intressant att höra din upplevelse kring FN som organisation. Hur påverkar dessa program (AID) statens ansvar i frågan? Och sist, kommer en annan sida av den afrikanska utvecklingen speglas i filmerna? Det sker en utveckling, oftast ojämställda/ojämlika utifrån socio-ekonomiska synvinklar. Tunga frågor, men jag upplever dig som en klok person som förhoppningsvis har funderat kring dessa frågor på något sätt. Och jag hoppas att du trots samarbete med UNICEF kan fritt spåna kring utmaningar med FN och aid.

    Tack för en bra blogg!

  11. En undran, vad gör de styrande i Malawi för att hjälpa sin egen befolkning så att de inte måste svälta o gå under av sjukdomar?

  12. Hej Clara. Stodjer allt jag kan just nu. Tack for paminnelsen. Har Malekano blivit battre?

  13. Tårarna rinner! Tack för att du låter Gud använda dig genom samarbete med UNICEF. Kram

    1. Hur får du in Gud i den ekvationen? Jag ser ingen självklarhet att en Gud är med i den där soppan av svältande barn, välgörenhetsorganisationer, Claras ideella arbete och pengarna som skänkts av de som har mer. Är du säker?

      Heja Clara och alla andra människor som på ett eller annat sätt bidrar!

  14. Tack tack tack för att du gör det här Clara! Tack för att du orkar se katastrofen i ögonen och tack för att du tar med oss dit. Jag hoppas verkligen ditt engagemang gör skillnad för de drabbade. <3

  15. Tack Clara för dagens blogginlägg med den mycket gripande filmen som avslutning. Jag hoppas att ALLA som läser din blogg nu gör slag i saken och ser till att göra något för barnen… på något sätt.
    Den här dagen har din blogg så mycket vettigt innehåll. Önskar att de kommer flera liknande reportage.
    ( Själv har jag ett fadderbarn, en flicka, i Indien. Det är inte mycket jag gör… men lite. Jag hjälper i alla fall en! Och det känns bra).

  16. Vilken berörande film och starkt möte.

    Jag är världsförälder men skänker bara 20 kr i månaden nu. Det är futtigt, men bättre än inget. När jag har studerat klart och har lön istället för miniminivån i mammapeng ska jag öka min månadsdonation.

    Till de som tycker att 100 kr är lite för maffig summa att ge i månaden (som går back ekonomiskt varje månad precis som jag) så kan man ringa direkt till UNICEF och anpassa summan. Som sagt, 20 kr är bättre än inget och de flesta kan avvara minst 20 kr i månaden.

  17. Herregud vad starkt! Sitter här med tårar på kinderna nu..,
    Du är en fantastisk ambassadör. Minns de besök jag gjort på barnhem i Thailand och hur det berörde. Är förälder för Unicef men ska absolut göra mer.
    Tack för att du delar Clara!

  18. Jag blir varm i hjärtat att läsa dina erfarenheter. Ända sedan jag var litet barn har jag haft en dröm att komma till länder i Afrika, få kontakt med bybefolkningen och hjälpa till (framförallt). Åren har gått, och flera därtill, och jag har inte kommit närmare mitt mål (trots idoga försök). Istället glädjs jag med dig som har fått uppleva och nu påverka. Du behövs. Du gör gott för jorden!

  19. Äntligen fick jag tummen ur att bli världsförälder jag också! Jag är nästan 20 år äldre än dig Clara, men vilken förebild du har blivit för mig, jag tycker du är helt fantastisk!

  20. Så otroligt bra film. Och så bra insats. Jag har inga ord, bara måste gå in o bli världsförälder nu!!!

  21. Tycker att ni har lyckats så bra att belysa problemen med full respekt för människorna i Malawi. Tack för det enormt viktiga arbetet du gör. Kram

  22. Tack för att du gör det här. Jag grät med dig. Så hemskt att som förälder behöva se sitt barn undernärd. Och så här i Sverige pratar vi om lördagsgodis. Så olika världar.

  23. Så fint och rörande och samtidigt så oändligt sorgligt… Tack för att du belyser den här livsviktiga frågan. 😌

  24. Men lilla hjärtat, tre år? Jag har så mycket gåshud att det gör ont på kroppen. Så fint och sorgligt och hemskt. Lilla lilla killen 🙁