När jag var femton

Jag medverkar (som jag tidigare bloggat om) i den nyutgivna antologin Saker jag hade velat veta när jag var 15. Och nu har Diana och Johanna som är redaktörer för antologin också gjort en podcast som heter När jag var femton. Jag är gäst i det senaste avsnittet och berättar om min tonårstid. Hur jag röt ifrån mot mobbarna, hur jag handskats med min utmattning och att det – med poeten Edith Södergrans bevingade ord – inte anstår mig att göra mig själv mindre än jag är!

Ni kan lyssna på podden i itunes eller valfri poddappe. Eller här såklart.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

8 kommentarer på “När jag var femton”

  1. hej! undrar över din verandratrapp.. skrev inte du att du ksulle måla med roslagsmahogny? vet inte om du gjorde i höstas eller ska göra men du får gärna lägga ut bild på det om du vill 🙂 hade vart kul att se resultatet! kram

    1. Jajjebox det ska vi men det hanns inte med i höst så det blir i vår. Lovar visa bilder =)

  2. Hej! Det här var precis det jag behövde idag, Ediths ord och något att se fram emot att lyssna på. Kan känna igen mig väldigt mycket i dig och kan bara försöka föreställa mig all kritik du kan tänkas få som offentlig person. Och jag hoppas/önskar naturligtvis att du inte tar år dig om du inte känner att det är relevant!

    Jag skulle väl aldrig i livet be någon annan att göra sig mindre än de är, men känner ibland att det är precis det folk vill att jag ska göra, vara lite mer smidig och normal. Lite lite mindre bara, och lite till. Jag kan inte det. Eller snarare jag VILL inte det. Så tråkigt! Bla bla, vet inte vad jag skulle komma till egentligen, mer än att just idag behövde jag just de här orden! Och, om du kan hantera att vara en offentlig person så ska väl jag, en vanlig knegare, kunna hantera ett gäng gubbar på jobbet?! Hoppas det iaf 🙂

    Mvh / P

    1. Tack för dina ord. Glad att jag får inspirera dig. Och nu inspirerade du mig. Tack för det och kör hårt! Kram <3