Konsten att utstråla integritet – hur gör du?

Från socialt kompetent till snipig ragata. Så här ser det ut när jag och Erica övar på att utstråla integritet. Våra stör-inte- just-nu-miner som vi tyvärr inte törs använda. I det nya poddavsnittet pratar vi om längtan efter att få vara ifred då och då och om behovet av att få slippa småprata.

Och om rädslan för att visa de känslorna.  Alla kommer tycka att jag är en otrevlig tråkmåns om jag inte stannar och småpratar vid förskolellämningen! Eller?

Jag testar att cykla i byn utan att vinka och le åt dem jag möter.

Hur gör du för att få vara i fred när du vill det? Skriv gärna en kommentar och tipsa oss!

Musik: Himlen över Hedlunda av Olov Antonsson.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

61 kommentarer på “Konsten att utstråla integritet – hur gör du?”

  1. När jag nyss hade flyttat hemifrån, till en helt ny stad, 20 mil bort, så var jag så nervös över att röra mig ute bland folk och att behöva prata med någon fast jag inte kände för det. Mest för att jag var van att bo ute på landet och med lätthet kunde undvika människor när jag kände för det. Men i stan kryllade det av folk, jag kände mig nästan trängd av alla människorna där. Så jag skapade en fasad varje gång jag gick utanför dörren. Jag fäste blicken högt upp och långt bort, nästan så att jag gick med näsan i vädret, och tog långa bestämda steg. På så sätt tvingade jag andra att flytta sig ut vägen för mig när jag gick på stan, dessutom undvek folk mig för att jag såg så otrevlig ut när jag gick där med näsan i vädret. Funkade jättebra ett tag, tills jag blev mer bekväm med att hela tiden ha folk omkring mig. Numera, när jag vill bli lämnad i fred, så brukar jag försöka se ut som att jag är i min egna lilla värld, som att jag är långt bort i tankarna, för då brukar de flesta lämna mig ifred, då är det bara de mest envetna som stör en.

  2. Intressant tema, kul att ni lyfter det! Att vara social känns lite som ett ”måste” idag, både i arbetslivet och privatlivet. Inte lätt att vara introvert eller i alla fall stundvis vilja vara ”osocial”. Ifred med sig själv och sina tankar. Jag försöker träna på att tänka att jag inte jämt måste vara social och pratsam Att andra kan tycka det är ok ändå. Att jag är ok ändå. Och om de inte tycker det så kanske jag kan stå ut med det? Man fastnar ju lätt i tankefällor kring vad andra ska tycka och tänka om saker, men det kanske inte alla ÄR som man TROR. Den andra kanske till och med är glad att slippa småprata, fast man själv tänker att hen tycker att man är konstig…

  3. Hej!
    När läser äldre inlägg från högerspalten funkar inte länkarna som är länkade till dina egna blogginlägg. Exempelvis ”våga barn trots tunn plånbok”. Där finns länkar till inlägg om tygblöjor och tvättlappar och om man klickar på dessa kommer man till amelia”sidan kan inte visas”

    Förstår att det är en konsekvens av flytten, men är det tillrättningsbart? Är ju väldigt synd på ditt eget material.

    Ha en bra dag!

  4. Varför ska man behöva betraktas som otrevlig bara för att man inte vill småprata? Jag hatar att småprata… De som försöker brukar få springa efter mig (på jobbet). Igår blev jag tvungen att säga ifrån rakt ut att jag inte hade lust att prata för att jag var på dåligt humör. (Bad i och för sig om ursäkt efteråt.) Men varför ska man göra våld på sig själv bara för att vara till lags? Jag har nog problemet åt andra hållet, alldeles för mycket integritet. Skulle behöva finslipa på att vara mer tillmötesgående istället. Har dock mycket svårt för att prata bara för att fylla ett tomrum eller en tystnad.

  5. Ja, jag känner igen mig! Verkligen!
    Och tyvärr har jag lyckats förstöra några vänskaper längst vägen…

    Jag har väl periodvis alltid känt så här (har liksom ni ett stort behov av att folk ska tycka att jag är trevlig, att jag ska finnas till hans, hjälpa dem jag möter bla bla bla… Men tidigare har det funkat bra. Jag har ju ändå GILLAT att träffa folk och oftast har det gett mig energi tillbaks, oavsett vad de sagt/gjort.

    Men sedan jag gick in i min utmattningsdepression för drygt ett år sedan så FUNKAR DET INTE LÄNGRE!

    Jag är ”bara” halvtidssjukskriven och i jobbet träffar jag mycket människor. Jag fixar det under arbetstid, även om det gör mig trött efteråt. Och så har jag ju små barn, vilket också tar energi. Så när jag är ”ledig” vill jag BARA vara ensam. Jag får panik när jag stöter på någon jag känner och får ångest när det ringer på dörren. Okända människor på stan är inte så jobbiga – men bekanta, grannar och vänner suger ur mig energi och jag försöker ofta undvika dem! Och det är ju egentligen ganska hemskt…

    Detta har nog gjort att jag uppfattas mycket mer likgiltig (vilket jag ju är…) och kärlekslös (vilket jag nog också är). Och några (tidigare ganska nära) vänner och grannar tycker att jag är egoistisk och en dålig vän. Vilket någon även sagt. Jag har försökt förklara, men jag upplever inte alls att de förstår. Jag är inte otrevlig och jag tycker att jag fortfarande ställer upp för dem mer än tvärt om, men inte alls på samma nivå som tidigare. Nu i efterhand har jag insett att vår relation byggt mycket på att jag varit den starka och positiva och nu när jag inte orkar vara den personen längre så känner de att jag övergivit dem. Tidigare fixade jag att ”bära” dem, men det gör jag inte längre. Och för dem verkar det vara ”allt eller inget”.

    Så nu vågar jag knappt gå utanför dörren när jag är ledig. Jag som älskar att fixa i trädgården går nästan aldrig ut, i rädsla för att grannar ska kika förbi och vilja småprata. Jag fixar inte småpratet!
    Riktigt dåliga dagar låser jag dörren, släcker alla lampor, drar för gardinerna och låtsas som att jag inte är hemma (vårt hus har tidigare varit ett sådant hem där massa folk sprungit in och ut).

    Så några råd har jag egentligen inte. Tyvärr! Jag har ju misslyckats. Vill vara SJÄLV, men känner mig samtidigt ensam eftersom ingen förstår mina behov. Längtar efter att få flytta långt ut på landet och kunna välja när jag vill vara social (för när jag väl orkar så är jag fortfarande en mycket social människa).
    Jag har några vänner som fortfarande är nära, men de bor inte i samma stad. Och min man är fullt förstående och enkel för mig att umgås med.

    Känner inte ni andra att ni förlorat vänner? Hur gör ni?

    Jag inser att jag låter bitter, haha. Och kanske är jag det?
    Men det var fint att lyssna till ert program, liksom alltid. DET ger energi. 🙂 Känner igen mycket. Så TACK för att ni så öppet och ärligt delar med er av era egna tankar och känslor!

    1. Känner med dig, Soia!
      Delar dina erfarenheter av att ha varit en social och hjälpande person, fått utmattning, klarar vara social på jobbet men inte privat. Mina vänner är rätt så förstående tycker jag, men jag har sörjt mycket att inte kunnat fortsätta vara den person jag varit. Samtidigt är det så skönt när man till slut kan släppa kraven och vara okej med att bara vara. Du är lika viktig och värdefull när du inte är produktiv och social och du kan hitta andra glädjeämnen i den lugna lunken med dina barn. Om ni har möjlighet så kan flytt till landet ge dig mer utrymme.
      Lycka till!

      1. Tack Lovisa! Dina ord betyder mycket!
        Tänker du att detta är bestående för dig? Jag går och väntar desperat på att bli ”frisk” igen, men kanske vore det bättre att helt enkelt acceptera och anpssa livet efter dessa nya omständigheter. Du har ju säkert rätt i att det kan finnas andra glädjeämnen i en lugnare lunk.
        Tyvärr kommer vi de närmaste åren inte kunna flytta ut på landet. Men en dag, när möjligheten finns.
        Stor kram!

        1. Hej igen Soia!
          Roligt att orden värmer.
          Tja, alla är ju olika, men för min del tar det så lång tid att ”komma tillbaka” från utmattning- har gått ca 5 år- att jag mer och mer tänker att jag håller på att bli en annan människa. En människa som lyssnar mer på sin inre röst än på andra och det känns som en positiv utveckling av detta jobbiga, så jag klamrar mig fast vid det när jag är ledsen för vad jag missar och inte orkar.
          Kram Lovisa

    2. Hej Soia
      Jag förstår så väl din känsla. Du orkar helt enkelt inte med att vara lika social som tidigare. Tyvärr förstår eller accepterar vissa inte det. Jag har också mist kompisar under perioder då jag mått dåligt ock ”blivit jobbig” som dessa personer har sett det. Det är sorgligt varje gång det händer men rent krasst så vet man i alla fall vem man kan förlita sej på efteråt… Jag brukar säga som det är, ock sedan får jag stå ut med konsekvenserna. Varför ska jag behöva må ännu sämre genom att tvingas ta på mej en mask? Det kostar ännu mer tycker jag. Sen brukar man ju träffa nya människor på vägen också som har en större förståelse för vart man är i sitt liv just nu. 😙
      Hoppas du mår bättre snart ock att du träffar nya vänner som stöttar ock låter dej vara ifred när du behöver det!

    3. Tack för att du delar med dig öppet och ärligt Soia!

      Känner igen mycket av det du berättar och när jag läser minns jag flera gånger fått höra att omvärldens förståelse är viktig för tillfrisknandet när det gäller utmattning. Låter som att du har en bra man!

      Tråkigt att att en del av dina vänner inte verkar förstå. Kan du skriva till dem?

    4. Hej, låter som att du håller på att växla spår i dina relationer, från att varit ”loket” till att ha mer ömsesidiga relationer. Heja dig! Håll ut! Är i samma sits själv att jag tidigare ”drivit” mina vänskaper men nu pga tvillingar inte vill och orkar fortsätta så. Jag är inställd på att förlora gamla vänner men att de nya som kommer till blir bättre för mig. Kram till dig!

  6. Min terapeut säger att jag behöver pauser då tanken får vandra fritt när jag går mellan jobb och hem (ibland via affären). Jag har slutat lyssna på musik och poddar när jag promenerar dit och hem, men jag har ändå lurarna i öronen. Om jag möter en bekant jag inte har lust att prata med säger jag bara ”mm” och ”nää”, så tror hen att jag är upptagen i ett telefonsamtal. Då räcker det att nicka och le istället för att hälsa. Jag ogillar när folk jag känner låtsas ignorera mig så jag försöker alltid visa att jag ser personen ifråga, men samtidigt visa att jag inte har tid till mer än en nick. På jobbet försöker jag sitta och jobba i tysta rum för att undvika energikrävande kallprat. Bokar in luncher med vänner på stan så att jag får en liten promenad och slipper kallprata med kollegor som undrar över innehållet i matlådan. Det är en fin balans, att ha integritet utan att bli otrevlig! Tack för en fantastiskt trevlig och välgjord podd, det är min favorit just nu.

    1. Haha, kallprat om matlådor känner jag igen! Håller helt med om det där med balansgång. Jag blir också störd när människor låtsas att de inte ser mig och då vill jag inte vara sådan själv, fast jag också ska hushålla med energin. Jag övar vidare på din korta bekräftande nick helt enkelt!

  7. Jättebra tema!
    Har själv jobbat så länge med alla typer av människor att jag nästan börjar bli sociofob.
    Jag är en sån som slåss med näbbar och klor för min (fysiska) integritet! Har nog blivit duktig på att sjasa bort folk helt enkelt, antingen genom att se otrevlig ut eller vara otrevlig. And it works! <3
    kram
    Emma

  8. Hej, kan man ladda när podcasten för att lyssna senare pa en powerwalk eller i bilen?
    Tack!!

    1. Hej Sonja,
      Smidigast är att prenumeraera på podden då laddas avsnitten ner till din telefon och du ska kunna höra oss var som helst. Clara och jag hoppas att fler ska prenumerera så lyssnar inte missar några avsnitt, dessutom verkar prenumeranter hittills vara mer skonade från tekniska småstrul. Sen förra veckan har till exempel iTunes inte matat ut avsnitt som de brukar, men som prenumerant spelar det ingen roll – du ser de nya avsnittet ändå.

      Du kan prenumerera via iTunes app podcaster, Acast app eller annan valfri poddapp.

      Ha en skön powerwalk!

  9. Jag slipper ofta småpratet på jobb och i kollektivtrafiken. Jag har fått höra att jag ser sur ut när jag koncentrerar mig, så det kanske är därför. Annars är jag rätt bra på att inte försätta mig i situationer när jag måste småprata. Nu har jag ett väldigt stort ensamhetsbehov, då jag behöver få koppla bort alla andra (helst ska inte maken vara hemma ens), så jag är ganska bra på att säga till när jag behöver få vara för mig själv. Men det är en svår balans tycker jag, särskilt när det gäller någon man lever ihop med. Han har ju ett behov av att få umgås med mig och jag vet inte alltid var jag ska dra gränsen och vems behov som ska komma först.

  10. Jag förstår inte grejen med att INTE vinka åt folk (eller åtminstone nicka åt folk) man träffar varje dag eller flera gånger i veckan? Har grannar som inte ens tittar på en när man går, cyklar eller kör förbi och jag blir tokig. Jag är ju inte intresserad av att småprata. Bara erkänna varandras existens. Tycker det hör till vanligt hyfs, och då är jag ändå introvert och HATAR att småprata. De här grannarna kommer ibland och ber om tjänster och jag säger alltid tvärnej, för de har inte visat common courtesy och då ser jag inte varför jag ska hjälpa dem eller ens vara trevlig. Säger hej till varenda en jag går förbi på mina hundpromenader även om jag aldrig träffat dem förr men det händer max i ett fall av 1000 att någon börjar prata med mig.

    Tycker inte alls att det här har med integritet att göra.

    1. Jag tycker du har en poäng där. Verkligen. På min arbetsplats städar personal från en annan firma, dvs inte nån av oss. En ny person började städa rätt nyligt och hade återkopplat till sin chef att hen kände sig utfrusen eftersom ingen i personalen (dvs VI) hälsade på hen!! Skäms! Så får det inte bli. Även om vi inte känner den som städar eller jobbar med denne, så är det nån vi ser varje dag, som vi saknar om den inte är där och som inte har något annat fikarum än vårt att fika i. Självklart hälsar man då på varandra!

    2. Jag håller med dig. Det är liksom vanlig hyfs och gör livet allmänt trevligare med den enkla bekräftelsen som ett hej eller ursäkta (om man vill komma förbi t ex) kan bidra till. Har bott i England ett tag och det är stor skillnad på hur man bemöter dem man träffar i byn, på busshållplatsen, i kön etc. Måste absolut inte leda till ett löngre samtal eller kallprat, men det kan bli fina samtal om man har lust att fortsätta prata efter att han hälsar. De är också duktiga på korta humoristiska kommentarer. Jag är abdolut inte en social person annars, vill helst vara själv, men detta tyckte jag var underbart och skapade en slags samhörighet mellan människor som inte känner varandra. Men det är kanske lite utanför ämnet som Clara och Erica tar upp i podden i och för sig.

      1. Tycker helt klart att du håller dig till ämnet. Skulle själv gärna bli bättre på korta humoristiska kommentarer som fick stå för sig själv. Eller bara kortkorta bekräftande. Lite mer ”Morning love!” i vardagen.

  11. Jag bor på landet ock här hör det till att man alltid hälsar (vilket jag inte har något emot). Ibland känner jag dock inte alls för att stanna ock prata ock då vinkar jag bara ock fortsätter gå. På så vis tycker jag att jag visar att jag inte är sur men att jag just nu inte vill eller kan prata. Sen finns det förstås människor som har lite svårt för att läsa av signaler. Som ändå stannar ock börjar prata, ock då tycker jag att det är helt i sin ordning att bara vinka glatt en gång till ock fortsätta gå.

  12. Ibland får jag lust att ta bilen till nästa by för att få gå ifred… inser att jag tycker det är lite problemstiskt att få va helt i sin bubbla när man bor i en by och alla vet vem man är… på gott och ont 😊

  13. Haha alltså åh, stor igenkänningsfaktor på integritetsknepen! Sånt där grubblar jag mycket på!
    Ett av mina bästa knep är att om du sitter på en buss eller liknande och inte vill att någon sätter sig bredvid så se sådär totalt uttråkad/likgiltig ut och möt samtidigt blicken på personen som letar sittplats. Det fungerar varje gång – ingen sätter sig bredvid. Hehe.
    Annars sätter sig folk alltid bredvid mig trots att det finns fullt med lediga platser, vilket man kanske inte alltid vill.

    1. Så roligt – jag gör samma! Möter folks blick när jag inte vill att dem ska sitta bredvid. Det funkar verkligen!

  14. Åh, kan ni inte ha ett helt program med västerbottniska?
    Åh, på dialekt! Jag bor i förskingringen och saknar språket varje dag! T ex, så ”beges” inga barn här nere, här ”bråkar” man..

  15. Hjäääälp vad jag känner igen mig! Jag är superskillad i social kompetens medans min man inte behöver eller vill stå och kallprata. Ändå tycker alla om honom.

    Och jag har också en sådan där konstig aura som folk dras till. Jag är kort, lite ”mullig och gullig” och ljus röst. Folk som jag knappt tagit i hand med öppnar upp om sina äktenskapliga problem, om otrohetsaffärer etc, utan att jag gjort något helt annat än fört mig med vanligt folkvett. För mig är det upoenbarligen farligt att vara trevligt, jag har nämligen inte alls lust att ta emot alla problem och skit som främlingar tömmer ut över mig när de öppnar sina hjärtan, det är oerhört integritetskränkande. Jag har aktivt börjat öva på att hålla folk på avstånd, genom att bete mig vad jag för tio år sedan hade tyckt varit otrevligt. Men vad ska man göra…tycker också att sedan jag fick barn har jag inte så mycket mer att ge, absolut inte till främlingar, och jag måste spara på mig.

    Det som hjälper mig att utstråla lite mer integritet är att sträcka på ryggen och prata klart och tydligt. Det hjälper!

  16. Jag tror det går att bryta mot de mönster som ni beskriver som manliga/kvinnliga. Jag känner mest igen mig i Claras beskrivning av Jacob. Jag är social, älskar att umgås med vänner och hämtar energi av att umgås med andra. Men jag avskyr att småprata typ affären eller på stan. Dels för att jag kan uppskatta att vara ifred och dels för att jag är fokuserad på att göra det jag gick ut för att göra (handla mat t.ex.). Dock har jag inga större problem att hålla den typen av samtal eller kontakter ytterst korta!

  17. Jag dog av skratt när Erika berättade om sin morfar! Så tänkte jag på min mamma som är en mästare på integritet. Hon var präst i en by där ALLA kände henne och alltid ville få prata med henne vart hon än gick. Men hon hade en strategi för att undvika folk. Den gick ut på att ”titta i tomma intet” även när hon rörde sig bland folk. Att gå och handla med henne var en helt otrolig upplevelse. Alla människor vi mötte i affären sken upp när de fick se henne, sökte hennes blick och ville säga hej, eller förmodligen prata ännu mer. Men hon gick liksom med tom blick, handlade det hon skulle, helt inne i sig själv. Som ett skal typ. Ingen fick kontakt med henne för hon gav liksom inte uppmärksamhet åt någonting utanför sin egen lilla bubbla, men hon hade ändå inte behövt avböja någon som då kunnat ta illa upp. Handlingen gick snabbt och smidigt. Jag var alltid så imponerad…

  18. Åh vad jag känner igen mig alltså! Jag älskar att umgås och prata men jag är verkligen av och på. Antingen har jag social energi eller så har jag inte det och då kan/vill jag helt enkelt inte anstränga mig till att vara social. Är jag påväg någonstans eller har ärenden på stan vill jag inte bli störd. Mitt bästa knep är att gå fort och målmedvetet, lurar i öronen och solglasögon. Sen tycker jag att det är viktigt att ge av sin glädje och vara tillmötesgående till vissa människor som kanske blir utsatta för tråkigheter, som busschaufförer, tiggare etc. Men jag försöker bli bättre på att lämna samtal som bara dränerar mig på energi. Det är inte värt att ge av den till någon som inte ger något tillbaka.

    1. Hej Elin,
      jag tänker också ofta på det. Att försöka ge ett ”gomorron” till dem som jag misstänker behöver det mest och sen spara energi i andra sociala sammanhang. Skulle också tjäna på att bli bättre på att lämna samtal som dränerar.

  19. Vilket bra avsnitt! Jag var ute på promenad när jag lyssnade och kunde direkt börja testa att inte le trevligt mot alla jag mötte. Så befriande! Jag jobbar som receptionist och har därmed som yrke att le och vara trevlig hela tiden. Ibland känner jag att jag tar med mig beteendet hem och ler därför mot alla i mataffären eller på promenaden. Det är otroligt energikrävande! Nu får det dock vara slut på det, hädanefter har jag ingen skyldighet att vara äckeltrevlig på min fritid!

  20. Jag tycker det är skönt att få utlopp för sin otrevlighet genom att inte måsta vara trevlig jämt – det gäller allt från telefonförsäljare till kompisar och familj. Ibland har jag faktiskt ingen ork eller lust att vara trevlig och då är det så skönt och befriande att helt enkelt inte vara det. Att spara den kraften till mig själv. Det gör mig inte något om dem tycker jag är otrevlig heller, jag har så mycket annat att göra och tänka på istället för om jag upplevs otrevlig.

  21. Hur jag gör. Jag är mest sån ni övar på att vara. Bara korta nick om en möter någon på gatan. Nej tack o lägger på på telefonförsäljare…lyssnar inte ens på vad de vill sälja. Försäljare på gatan, vänder bara huvudet mot dem…sen rakt fram i ett ” jag är inte döv men inte intresserad”. Säger de hejhej kompis….händer det att jag också säger hejhej kompis…går vidare utan att svara på vidare frågor. Korta ja eller nej när folk frågar om en ska ses…inget vel.

    Men det är heller inte helt positivt. Blir sällan småprat med nya människor som kanske hade skapat nya relationer.

  22. Hej! Om detta är avsnitt 35, och det förra var 33, har min podcast-app ätit upp avsnitt 34 eller har jag tappat bort det? (Hoppas att det inte är felskrivning = det finns ännu ett avsnitt att lyssna på 🙂 )
    Tack för en bra pod, och blogg, och alltihopet! Kram

    1. Malin – du är en skarpsynt ängel som såg det!

      Eh… ska jag skylla på din app… eller något obegripligt tekniskt fel. Nä okej, det var jag som numrerat fel och upptäcker det först nu när du skriver det!

      Stort tack! Du har inget missat och på tisdag kommer ett nytt avsnitt. Vårt kusligaste :O

  23. Åh jag älskade det här avsnittet! Jag känner igen mig mycket!
    Jag bor i Spanien sen flera år och här är det HÖGA krav på att vara social. Det småpratas mycket med allt och alla, folk slänger ur sig roliga oneliners som om dom inte gjort annat. Och det är inte direkt jag. Jag har har tyvärr inte så mycket knep, jag har mer försökt pratat på så gott jag kan så att jag blir uttömd på energi som Clara beskriver. Men nu kan jag ju prova med ”jag har det inte lämpligt” fast på spanska ;).

    1. Haha, hur låter det på spanska? Har aldrig tänkt på att det skulle kunna översättas men gillar verkligen tanken 🙂

  24. Här i Finland så slipper jag irriterande säljare både på telefon och i köpcentrum genom att helt enkelt ställa den skräckinjagande frågan:- Pratar du svenska? Jag kan flytande finska men det behöver inte de veta.
    I Gambia när jag och syrran blev förföljda av ihärdiga bumsters (strandraggare) så sa jag att jag hade svår diarré när de frågade hur läget var. Mycket avtändande och väldigt effektivt. Ingen ville följa efter oss efter det.
    Annars så har jag sådana ansiktsdrag att folk tror att jag är sur fast jag är neutral. Så de flesta vill inte ta kontakt med mig. Bra.

    1. Alltså Pia, jag tänker sno det här rakt av. När någon kommer fram frågar jag bara ”kan du finska?”. Lite vanskligt att köra här i Västerbotten i och för sig där ändå en och annan kan det men borde sortera bort en hel del 😉
      Om inte så har jag ju diarrékortet kvar i rockärmen!

  25. Härligt att ni tar upp detta! Känner så igen mig. Både privat och i mitt jobb. Har svår migrän och halvt sjukskriven för detta- när jag lyssnar på er bekräftar ni att det är svårt när man förväntas underhålla samtal, så trött av bara tanken. Nu som mamma till två pojkar har jag nog kommit till insikt i att jag gärna interagerar med dem massor men gärna är den tysta med andra människor. Förstår mer och mer varför jag älskar mina djur så mycket, i stallet, hönshuset tillåter jag mig vara tyst och njuta.

    Ni är underbara! Älskar er podd.
    Varmaste kramar Elin

  26. Tycker mycket om er pod!! Har lyssnat på avsnittet om Erika och tyckte det var extra roligt att höra mer om henne som en inte ”känner” sen innan.

  27. – Jag svarar inte i mobilen om jag inte känner för det. Jag kommer ihåg den tiden när man bara hade hemtelefon och folk inte kunde bli arga för att man inte svarade jämt. Det är ju lite sjukligt att en förväntas svara i alla lägen. Vill minnas att samtalen var bättre förr då den jag ringde till inte svarade när de var på middag hos svärmor, på ett träningspass eller storhandlade med sina fyra barn.
    – På jobbet bokar jag ett litet mötesrum/samtalsrum och sätter mig där och jobbar i lugn och ro. Fri från småpratande kollegor och alla deras problem
    – Jag tar omvägar inne på affärer och blir sjukt intresserad av fläskfilé fastän jag inte äter kött, bara för att slippa stöta på vissa personer. Har ni tänkt på att oftast följs man åt genom matbutiken ändå, oavsett hur mycket eller lite man handlar?
    – När jag varit på fest/konferens/tjejhelg m.m. så behöver jag tid efteråt till att bara ligga och stirra i taket. Metaforiskt då. Oftast tar jag en promenad, sitter på en sten i skogen eller något annat.

    1. Obs, jag vill bara förtydliga att jag inte är socialt inkompetent. Tvärtom. Jag är väldigt trevlig och kan småprata med allt och alla, taxichaufförer, andras föräldrar, tandläkaren m.m. Jag är bara inte intresserad jämt.

  28. Vilket uppvaknade för mig! Har alltid tänkt att jag är dålig och lite obekväm att kallprata med människor som jag inte känner, men jag har visst bara integritet. Så skönt att känna att jag inte är tråkig eller sur!

  29. Tack för er Pod! Jag känner igen mig så mycket i Clara och Erikas personligheter. Går igenom en utmattning å lyssnar på er pod för att koppla av. Väldigt bra. Oavsett tema å innehåll!

  30. Bitchfacet har jag rätt ofta på jobbet. När jag är sjuksköterska på vårdavdelning och har en patient med stor smärta, ångest, hotande eller aktiv cirkulatorisk chock eller annat allvarligt och jag tar mig genom korridorer och rum. Försöker också att hålla behandlingen väl synlig (droppåsar, sprutor eller annat material) för att visa att jag verkligen inte är tillgänglig.

    Efter en krisande patient där jag sprang genom korridorerna för att hämta medicin och ta kontroller och inte hade tid för prat var det en patient som skällde ut mig pga svarade inte. Blev så jävla arg. Sa att jag har en patient som kunde ha dött om jag inte skyndat mig och hoppas att den uppskattar att jag gör sånt när den själv blir dålig. Snäste troligen. Jag är inte på jobbet för att vara trevlig utan för att se till att folk blir friska, behåller hälsan eller får dö på ett bra sätt. Men oftast är jag trevlig.

  31. Jag ser småarg ut och möter inte ögonkontakt, det lärde jag mig av pappa. Är jag på glatt humör men ändå inte vill så går jag lite extra snabbt, ler och nickar men saktar inte farten, då låter man inte folk inleda samtal. Är det trångt kan jag ta upp telefonen och pilla på de för att slippa möta människors ögonkontakt.

    Här i Kalifornien i USA är männen lika sociala och trevliga så alla har det problemet 🙂 Hos oss är det dessutom sambon som helst stannar och småpratar. Medan jag hellre går vidare. Han är mycket mer social än vad jag är.

  32. Jag gör det lätt för mig: ser i ögonen och säger nej tack och går vidare (försäljare), hälsar med kort nick och leende men fortsätter att gå (bekanta) och ibland kör jag med ett ”I’m sorry, I don’t speak Swedish” när okända ska börja snacka. Hittills har det aldrig skett att dom byter till engelska, personen blir oftast så ställd. OBS att jag pratar utan svensk brytning när jag snackar engelska, så kan komma undan med den lögnen 😉 nån gång har jag mött nån bekant på affären som man liksom fastnat i, att det bara inte går att klampa förbi, då har jag hållt mig i rörelse och klämt fram ett ”vet du, jag har lite bråttom, men vi hörs!” Funkar alltid.

  33. En intressant grej jag brukar köra när jag möter en ny människa, är att se hur länge jag kan hålla igång konversationen utan att fråga vad dom jobbar med. Om dom frågsr först så anser jag mig ha ”vunnit”. Det är ju en högst oseriös tävling eftersom motparten ej är medveten, men det är en påminnelse för mig själv att inte ställa tråkiga frågor. Jag ”svarar” inte heller på deras svar genom att berätta min story (typ, jaha du har två barn, själv har jag inga ännu) utan svarar bara om dom frågar direkt. Tycker det är rätt kul att titta tillbaka på en konversation och inse stt dom vet INGENTING om mig. Då är jag duktig på småprat!

  34. Så olika man kan vara! Jag älskar att vara lite bekant med grannar, småprata, det ger en vi-känsla och en slags trygghet. Dessutom ger det många trevliga samtal. Vill jag prata så gör jag det och om jag inte vill/orkar/har tid så gör jag som andra beskrivit bland kommentarerna; jag säger hej lite avmätt, skyndar på stegen och behöves det så säger jag att jag har lite bråttom. Upplever inte att det är ett problem för mig. Men det kan vara svårt i servicebranschen om kunder vill småprata och jag inte riktigt har tid. Eller i sammanhang som på en buss eller så…

  35. En gång stötte jag på en gammal klasskompis från grundskolan på mataffären i mina föräldrars lilla samhälle. Det börjar med att jag frågar var han gör nu för tiden, och han svarade lite leende: Jobbar. Han tyckte typ att han var lite underfundigt rolig genom att inte ge mer information. Istället för att göra som jag alltid gör med socialt inkompetenta människor och skratta åt deras dåliga skämt och ställa uppföljning frågor, log jag lite och var tyst. Jag tänkte att nu får han föra konversationen vidare. Det blev helt tyst, han ställde inte en enda fråga och jag bara stod med ett leende och tittade på honom, och efter 1 låååång minut sa jag bara: Ok, ha det så bra, och vände och gick! Det var så skönt. Jag blev inte smörjmedlet för hans dåliga sociala förmåga och jag kränkte inte min egen integritet.

  36. Jag tror inte att Clara behöver oroa sig över att sakna integritet. Jag passerade henne inne på en loppis en dag och hon ångade fram som en mäktig amazondrottning mellan hyllraderna. Utan att för den skull se otrevlig ut så utstrålade hon helt klart ”Stör mig inte”!

    Hoppas att du hittade något fint Clara, det gjorde jag! 🙂

    1. Haha, så fin kommentar Rebecca =) jag blir jätteglad. Amazondrottning låter ju fantastiskt. Skickar världens största kram