Det finns ett beteende som jag finner nästan outhärdligt. Från den där typen av personer som så fort man berättar något hemskt man varit med om – istället för att lyssna och bekräfta upplevelsen  – kontrar med något ännu värre. I deras ögon alltså.

Du har skiljt dig? Ja, men om du visste vad jag bråkar mycket med min man!

Du har en kollega som blev påkörd och dog?  Ja men hu så förskräckligt! Om du visste hur otäckt det känns att tänka på – just den korsningen passerar jag ju varje morgon.

Du har cancer? Ja om du visste vad rädd jag blev när jag själv hade cellförändringar som visade sig vara godartade.

Du har förlorat ett barn? Ja om du visste vad orolig jag blev en kväll när min son inte kom hem och jag oroade mig för att det hänt något fruktansvärt men han somnat hos en kompis.

Din man har haft en affär med din bästis i två års tid? Ja, om du visste vad arg jag blev när jag trodde att Petter var otrogen mot mig. Fast det visade sig  bara vara ett missförstånd. Men ojojoj vad jag var arg och ledsen! Det var hemskt.

Du var med om en terrorattack och fick fly för ditt liv? Ja om du visste hur rädd jag blev när jag tänkte på att det skedde på gatan jag passerat bara en vecka tidigare! Det var verkligen förfärligt för mig, jag har inte kunnat sova på flera nätter. 

I centrum för varje krissituation finns ett offer. Den drabbade befinner sig i den innersta cirkeln och närmaste familjen i cirkeln utanför. Och i cirkeln utanför dessa människor finns släkt och vänner. Och i cirkeln utanför dessa människor så finns avlägsna bekanta. Och så fortsätter cirklarna som årsringarna på ett träd.

En bra tumregel när man pratar om en kris eller katastrof är att man aldrig kommunicerar sitt eget lidande, oro, smärta till någon i cirkeln innanför den cirkel man själv befinner sig i. Utan att man delar det med någon i cirkeln utanför sin egen.  Någon som är längre ifrån det smärtsamma. Man stöttar inåt och klagar utåt.

Man klagar inte över sin egen situation till någon som är värre drabbad.  Och när människor går igenom kriser så kontrar man inte med att upplysa om hur man själv lider. Man lyssnar bara.  Och man har rätt till alla sina känslor och tankar – men man får noga välja vem man delar dem med.

Läs mer på temat sorgens cirklar här – bakom tankarna står Susan Silk och Barry Goldman.