Vi har så höga förväntningar på att barn ska lyckas med allt det goda som vi vuxna aldrig lyckas med. Barn ska inte vara avundsjuka eller arga på kompisar som har något de själva önskar sig. De får inte bråka och vara egoistiska. Men vi vuxna är ju avundsjuka och missunnsamma hela tiden. På andras kroppar, karriärer, hus, ekonomi, stabila äktenskap. Men barn ska vara de moraliska föredömen som vi själva inte förmår vara. Inte vara avundsjuk. Inte vara missunnsam. Glad för andras skull ska du vara!
Eller denna märkliga fixering kring barn som leker krig. Man ska inte ge leksakspistoler eller svärd till barn. Inga låtsasvapen. Det är dåligt att uppmuntra krigslekar. Men varför skulle inte barn leka krig? När folk krigar över hela världen och krigat i alla tider. Barn processar allt som de ser vuxna göra. Och självklart ska pojkar uppmuntras att leka med annat än stereotypiska pojkleksaker och detsamma gäller flickor. Men i slutändan handlar det inte om pistoler eller svärd. Det handlar om att lära sina barn empati. Och att barn skjuter med pistoler betyder inte nödvändigtvis att de leker att de skjuter ihjäl någon. Eller ens fattar vad det innebär. Mina barn leker med vattenpistoler och varvar mellan att sikta på varandra, vattna blommorna och tvätta mina fötter när jag dricker kaffe i trädgården.
För de allra flesta barn är vapen inte avgörande för våldsamhet. Man kan lika gärna slå hårt med en pinne, kasta en barbiedocka i huvudet på någon eller puttas hårt. Jag klöste och slogs med min syster ända upp i tonåren. Vi klarade av att göra det alldeles utmärkt utan vapen – naglarna räckte långt. Oftast bråkade vi om att jag tagit hennes saker. När vi hade våra pistoler var det däremot aldrig aggressivt. Då var det lek. Då var jag en spion som kröp bland syrenerna eller en cowboy som sköt en tågrånare.
Jag lär mina söner att krama och klappa snällt om de gör illa varandra. Råkar de göra illa mig får de säga förlåt och trösta. De måste visa hänsyn när de leker. Ser du att din bror blir ledsen när du gör så där? Du måste lyssna när han säger nej. Nu försöker han berätta något för dig – nu får du höra på. Ge honom en kram och säg förlåt. Nu behöver lillebror din hjälp. Nu behöver storerbror din hjälp. Om du inte lyssnar kan du inte vara med och leka. Märker du att han blir ledsen när du skrattar åt honom? Det är vanliga fraser hemma hos oss. Att hela tiden hjälpa dem att bli uppmärksamma på andras känslor och reaktioner och agera därefter.
Det viktigaste är att man empatitränar sina söner. Hjälper dem att förstå sina egna känslor och tolka andras. Inte att man plockar bort dolken från leksakslådan och tror att man gör något radikalt. För den som på allvar tror att det löser problem – den har inte fattat någonting.
75 svar
Du är så himla klok! Och så välformulerad! Du är typ en nutida filosof! Fortsätt gärna skriva såna här resonerande inlägg om moral och barnuppfostran. Ibland känns du som den enda sansade rösten i barndebatten.
Håller verkligen med dig! Min son tre år leker att han “skjuter en kanin så den inte dör och sen kan man fånga den”. Jag försöker säga att det inte är så roligt när nån blir skjuten men han säger åt mig att det bara är på låtsas. Jag har fått inse att han inte förstår vad det innebär att bli skjuten, och att det är något man får vara tacksam för. Om man behöver berätta för barnet att vi lever i en hemsk värld för att motivera varför en lek inte är bra, då är det kanske bättre att barnet får leka sin lek och att den vuxna biter sig i tungan och försöker se det oskyldiga istället för att dra paralleller till verkligheter.
Jag tycker det låter som om han leker att han skjuter bedövningspil på kaninen ?
Fast han vet inte vad bedövningspil är, och skjuter med ett cykellyse ?
Håller verkligen med. Jag har ingen lust att berätta för min dotter vad nutida pirater har för sig till exempel. Därför får hon leka pirat – oskyldigt, på låtsas.
Väldigt på pricken Clara! ?
Jag tycker dock att vapen är vidriga. Varför ska barn leka med substitut till saker som dödar andra? Varför behöver barn få leka allt? Jag är övertygad om att du kan få dina barn till fina människor ändå. Det tvivlar jag inte på. Men för oss har det varit självklart att inte leka med vapen. Vi har tillsammans rensat bort från det ärvda legot och pratat om hur dumt det är att vapen ens finns. I din text antyder du att empati är viktigare. Självklart är empati viktigt! Jag upplever att många barn som tidigt skolas in i krigslekar inte blir lika empatiska. Du pratar om barnen som att de inte skulle gå att prata med om vapen? Som att de inte förstår vad man egentligen gör med en pistol. Är inte det lite märkligt? Att de inte får veta hur det ser ut i omvärlden? Även här i landet.
Har lagt ner mycket energi och tankar på detta och valt en annan väg. Det såklart enklare att bara tillåta vapen men det känns helt enkelt inte rätt för mig.
?
Håller med!
Har gjort samma som du, och nu är sonen 12 år med noll intresse för skjutspel. Han är en mjuk, empatisk kille med massor av vänner som spelar lagsport och spel tillsammans.
Kan inte se att leka krig och skjuta på något har en positiv effekt på ett barns utveckling, men det finns ju lika många uppfattningar och teorier kring det som människor ❤️
Om det fanns någon sanning i det du beskriver då hade länder som Sydkorea och Japan toppat statistiken över länder med dödliga skjutningar och mord eftersom så många unga där leker krig genom en massa våldsamma tv-spel.
Den avgörande faktorn är att barn faktiskt förstår skillnaden på lek och känner empati. Jag finner det också fruktansvärt arrogant att du tror att man måste lära pojkar empati och att dom inte kan skilja på lek och allvar. Pojkar fungerar inte som flickor i grunden och leker på andra sätt, men det betyder inte att lekar baserat på krig med skjutvapen är något som formar dom till våldsamma människor, vilket länder som just Japan och Sydkorea tydligt visar genom sin kultur.
Så bra formulerat! Att vi kräver så mycket av barn men inte ens fixar det själva, som vuxna. Och även om vi inte har leksaksvapen här hemma så springer barnen runt och pangar med pinnar och klossar. Då får man, som du skriver, lägga massor med tid på att prata om hur man är en bra kompis och mer handfast avvärja att pinnar och klossar hamnar i någons huvud. Men att inte ha vapen i leksakslådan är ju ingen lösning utan jobbet för att hjälpa dem bli empatiska medmänniskor är något helt annat.
Toppenbra skrivet!
Du ät så himla klok!!
Jag kan ju bara tala för mig själv och för mig handlar min ovilja för krigsleksaker om något större än att empatiträna sina barn. Hela tanken med att det finns en hel industri bakom krigsleksaker är sjukt, det är sjukare att det finns en krigsindustri över huvud taget för visso, men att normalisera krig för våra allra minsta kan enligt mig aldrig bidra till något gott. Det finns dessutom ett stort antal barn i vår omedelbara närhet som har direkta erfarenheter av krig och att göra en sak av att barn minsann ska få leka krig om de vill känns därdör.. hmm, osympatisk. “Krigat i alla tider” är dessutom ingen vetwnskaplig belagd fakta, människan hade sannolikt inte överlevt som art om vi systematiskt dödat varandra i alla tider så som sker idag. Barnen är vår framtid och om vi önskar en fredlig värld för framtida generationer så kan det vara bra att få våra barn att känna sig starka med något annat än vapen kanske!? Ryta ifrån är bra och du vill förmodar jag få lite mothugg, så här kommer lite i all välmening g. Puss
Men behövs det ens krigsleksaker för att leka att man skjuter varandra? Här hemma funkar det bra med ett pekfinger…
Haha, eller hur! Jag minns då min treårige son som inga pistoler hade åt ett knäckebröd så att det fick formen av en pistol, och sköt med den 🙂
?
Vet inte vad jag ska svara på era kommmentarer mer än att, ja.. ni missade min poäng.
Vill även tillägga att av samma anledning som du uppmuntrar dina pojkar att leka med stereotypa flickleksaker så väljer en del “icke-radikala föräldrar som inte fattat någonting” att uppmuntra sina barn att leka något annat än krig. Just saying!
Jag håller inte med dig Clara, jag tycker inte krigsleksaker tillför något positivt alls. Det blir oftast pojkar som leker med dem och de leker inte nått utvecklande alls för empatin eller samarbetsförmågan. Det enda det gör är att saker går sönder, jag får tinitus och “våld och gapigheten” förstärks hos dessa pojkar. Enligt mig.
Håller med fullständigt. Blir oftast bara bröt och stök.
Tack för ett vettigt inlägg i frågan.
En känd barnpsykiater i Finland säger att småpojkar får ut sina aggressioner/överlopps energi med hjälp av vilda lekar/krigslekar samt livlig fantasi. Om de inte får ut dessa aggressioner i form av lek så kan det uppstå verkliga problem eftersom de då kommer att kanaliseras på fel sätt, eventuellt mot andra barn. Så låt dem leka tycker jag med 🙂
Hur får småflickor ut sina aggressioner då?
Genom att också få ränna runt och bröla lite ibland. varför skulle det vara andra regler för tjejer?
Varför har de så kraftiga aggressioner att de måste leka våldsamt för att få utlopp för det? Normer eller biologi? Pojkars hjärnor utsätts visserligen för testosteron som foster men för bebisar fram till puberteten finns det ingen testosteronproduktion. Jag tycker att det låter som det där klassiska “pojkar är pojkar”. För att förändra mansrollen så måste vi ju även ändra “pojkrollen”.
Jag kommer då aldrig försöka göra mina pojkar mer feminina. De är livliga, springer, busar, leker krig, spelar fotboll, rider hästar mm mm de har båda två oerhört stor empati för både djur och människor men kan ibland råka göra illa varandra lite i sina lekar. Helt normalt enl mig. Att pojkar o flickor är olika i naturen tycker jag är tydligt då barnen oftast själva väljer vad de vill leka själva och de allra flesta flickor jag vet är otroligt lugna och “pyssliga”. Istället för att tvinga på barnen någon slags modern könsraderande/identitetslöshet så tycker jag att det är 10 ggr viktigare att låta barnen själva välja SAMT lära dem att respektera barn som inte är som dem.
Går det ens att styrka att pojkar är olika flickor när det gäller intressen och lek rent biologiskt? Från det att vi föds styrs vi ju in i roller för hur man som pojke eller flicka “ska” vara. Att dina söner leker krig och spelar fotboll tror jag snarare handlar om hur omvärlden bemött dem från födseln. Hur vi talar till barn beroende på kön, vad vi ger dem för leksaker och vilka kläder vi klär dem i… Det är inte ett sätt att göra dina barn könsneutrala utan ett försök att lyfta hur vi omedvetet styr våra barn att bli på vissa sätt…
Oj, vad jag gräver i denna fråga. Undervisar i svenska grundskolan och det är många människor som lever med föreställningen att ett nyfött barn är som ett tomt papper som vi fyller i takt med åren som går.
Dock är barn olika, de bär på olika genetiska delar, har olika förutsättningar till olika ämnen – och jag tror inte det går att “ta bort” – min egen uppfattning ?
Jag vill tipsa dig om denna artikel från Svenska Dagbladet:
https://www.svd.se/foraldrar-paverkar-inte-sina-barn
Sades det något om varför det just var små POJKAR och inte flickor som hade sånt överskott av aggressioner? Tänker att det kanske är bättre att gå till orten med DET problemet…
“Finska pojkar” låter verkligen som ett eget litet släkte isf!
Har du länk till det inlägget eller namn på den finske kända psykologen!?
Jari Sinkkonen heter den finska barnpsykiatern som det refereras till ovan. Tror det är i en av hans böcker som han uttalat sig om krigslekar. Han vurmar för biologism och är rätt kontorversiell i Finland, även om måga medier fortfarande använder honom som go to-expert. En pensionerad riktig old school-psykiater.
Håller med! Förutom att jag undviker att säga åt någon att säga “förlåt”… Jag skulle själv hata att bli påtvingad att be om ursäkt för något innan jag själv känner mig redo att förlåta. Och det finns ju sätt att be om ursäkt utan att det innehåller ordet förlåt, en kram, lite hjälp med läxan, en bit godis… och ibland känns det lättare att ta emot ett sånt “förlåt” också.
Väldigt märkligt resonemang. Är knappast den som ska be om ursäkt som har något att förlåta. Möjligen att man har ett behov av att förlåta sig själv för att man gjort en dålig handling. Ber om ursäkt gör man för att man begått ett fel eller för att man sårat någon. Barn gör dumma saker, det är normalt hyfs att de då ber om ursäkt, något vuxna för all del bör göra i större omfattning också.
Fast det är väl den “utsatte” som ska förlåta och den andre som ska be om ursäkt?
Om dina barn gör ngt dumt mot varandra – får den ena ge en godis till ditt syskon då?!
Nej, jag tycker inte att man ska tvinga någon att säga förlåt, eller ge någon annan en kram. Det handlar om personlig integritet. Det tycker jag visas bäst genom att själv be om ursäkt i såna situationer. Det finns som Anna sa andra saker man kan göra för att visa medkänsla.
Ofta är ju inte situationen så svartvit att det är en person som gjort fel och den andra är helt oskyldig. Då är det ju båda som behöver försonas och visa medkänsla.
Tycker heller inte att ett framkrystat förlåt är värt någonting. Men vi kan ju tycka olika 🙂
Förövrigt finns nyanser i allt, och jag menar inte att någon antytt att de tvingar någon till något.
Jag tror inte Clara tvingar på sina söner ett krav på förlåt. Snarare uppmuntrar och lär hon dem i vilka lägen det kan vara bra att fundera på om jag kanske sårade någon och om det behövs ett förlåt. Hur ska våra barn lära sig att säga förlåt om de inte får vägledning i det?
Jag brukar hålla med dig om mycket. Men här håller jag inte riktigt med dig i ditt resonemang. Självklart är det viktigt att utveckla empati och att fokusera på det. Så långt är jag med. Men jag tror att barns lek med vapen (som tex pistoler eller svärd) är starkt förknippade med att göra illa någon. Jag ser verkligen ingen anledning till att mina söner ska använda det. Och de har inte frågat efter det heller. Som sagt så är det självklart så att man som förälder vill fokusera på att bygga på tillit, värme, ömsesidighet och empati i relationen till sina barn. Men leksaksvapen tycker jag är onödigt. Och jag tror att jag har fattat en del 🙂
Så bra skrivet!
Intressant inlägg och jag håller inte med dig. Empatiträna barn finns det 100 (minst) andra sätt att göra som är bättre än att just leka med leksaksvapen.
Du resonerar helt rätt här tycker jag. Har själv två killar på 3 och 6 år och har funderat väldigt mycket på detta. Har sagt nej till pistoler men visst har de lite piratsvärd och lasersvärd och liknande. Har inte riktigt kunnat formulera en egen åsikt om detta, har nog mest velat uppmuntra till andra typer av lekar än det våldsamma som oftast blir, i vårt fall, av vapenlekar. Men det går ju förstås att göra på andra sätt. Det är så svårt det där tycker jag. Balansen. För övrigt tycker jag att din senaste krönika om gubbglinen är spot on!
Intressant skrivet!
Jag är kvinna (47) och lekte med vapen (både egentillverkade och köpta) när jag var liten. Ibland satt jag och kompisarna och pysslade med våra Barbiedockor och ibland sprang vi runt och sköt varandra. Jag tror inte att det påverkat mig särskilt mycket, faktiskt. Jag blev lärare.
Min dotter har inga syskon och mest tjejkompisar. De lekte ibland med dockor, ibland med lego och ibland med vattenpistoler. De skapade en agentfirma i fantasin och smög omkring med vapen i handen. Ibland slogs hon med träkäppar och hemsnickrade yxor med sina stora killkusiner. Det verkar inte ha påverkat henne heller faktiskt. Hon vill bli ingenjör eller barnläkare.
Jag tror på att låta barn leka. Valfria lekar. Mitt vuxenansvar är, precis som du skriver, att prata om känslor och konsekvenser av det man gör. Det, och att sätta plåster på de sår som ibland uppstår, både när man haft svärdskamper och när man kämpat med besvärliga legobitar. Då blir de små vettiga vuxna som gör kloka val.
Så rätt! nu när du säger det så är just vattenkrig och nerf två av dom lekar där mina barn och deras kompisar aldrig blir osams. Alla åldrar och kön är med och man är ute och rör på sig. Dom låter den som är liten få en träff eller teamar ihop sig med den som har svårt att hinna ikapp. Himla bra lek, möjligen inte i en trång lekpark i stan, men definitivt i Tjotahejti där jag bor.
Sedan tycker jag mest att det är löjligt att vuxna människor inte kan se skillnaden mellan att leka jagis i trädgården och kriget i Syrien.
Jaaa
Dock tycker jag att just krigslekar ofta tenderar att urarta. Helt ok om man leker hemma men på mitt barns förskola har det blivit så att en pedagog hela tiden får “vakta” en grupp på fem pojkar som leker krig för att det inte skall gå över styr. Detta leder ju till att de andra barnen får mindre uppmärksamhet. Dessa pojkar triggar varandra och det blir ofta otrevligt. Jag kan inte tycka att det är ok med lek där de skriker att de ska skjuta ihjäl alla poliser.
Jag håller med dig, klokt sagt. Men sen tycker jag att det är helt sjukt att det finns leksaksvapen för barn i massor att köpa i leksaksaffären. Det är ju en sak att vara okej med att de leker att de skjuter och en annan sak att faktiskt köpa vapen som ser väldigt verklighetstrogna ut till barn. Det är knäppt tycker jag!
Håller helt med! Tycker det är skillnad på typ färgglada vattenpistoler och leksakssvärd, och såna där atrapper som är verklighetstrogna kopior av de som används just nu i konflikter runt om i världen… får lite obehagskänslor av dem.
Sen håller jag också med Clara om att det inte handlar om pistoler och svärd utan om att lära barn empati. Min son har inga leksaksvapen
(har är bara fyra år och har inte blivit att vi köpt några) men senast igår pekade han med ett paraply på sina föräldrar, och några för oss okända människor på en offentlig plats och sa “nu har dödar jag er”. Det tycker jag inte är okej och vi hade ett samtal där och då om hur man beter sig mot andra människor. Tror de leker mkt såna lekar på dagis tyvärr. Så även om man skippar de leksakerna får man ju ha de samtalen ändå.
Vi lekte ofta krig när vi var barn. Vi var fyra flickor och tre pojkar som ofta lekte ihop. Ibland var det mamma, pappa barn-lekar och ibland var det krig.
Dock hade vi aldrig några verklighetstrogna leksaksvapen utan vi tog till pinnar som vapen.
Det var en lek. Vi visste inte vad krig på riktigt innebär.
Men jag tror också att det handlar om andra saker som lär våra barn empati och medmänsklighet än att förbjuda leksaksvapen och krigslekar.
Jag vet inte. Har inga barn och har inga planer på att någonsin skaffa barn. Reflekterar lite över att jag när jag var liten älskade en viss variant av “krigslekar”, de som typ går ut på att med taktik överlista sina motståndare och där själva “dödandet” är sekundärt. Så typ diverse varianter av fortet, spökboll, indiansmyg och allt vad de nu kan heta. Även kurragömma med dunk går ju ut på taktik. Och idag som vuxen älskar jag fäktning och tycker typ paintball är skitkul. Fast jag är närmast pacifist. Jag vet inte, människor är komplexa. Tror inte krigslekar i sig måste vara dåligt, det kan ju bli som vilken sport eller tävling som helst men man använder ordet “dö” för att beskriva “åka ut/förlora”.
Du sätter precis ord på vad jag känt de senaste dagarna när några av mina, i vanliga fall, favoritbloggare moraliserat runt barn och pistoler. Chilla, det är en lek!! Mina barn (två söner en dotter) får verkligen inte leka något som kan skada andra, vi tränar också empati och omsorg, men att de skjuter vatten på varandra med vattenpistoler ser jag inga som helst problem med.
De inlägg som jämställer “krigslekar” med något föraktligt späder (i mitt huvud) främst på den skuld jag som trebarnsmorsa redan känner. Inte nog med att jag inte alltid orkar laga rätt mat och säga nej till glass en tisdag, jag låter dem dessutom spruta vatten på varandra med pistoler.
Mer skuld är just vad vi INTE behöver lägga på varann.
Jag håller inte med i vare sig att “vi vuxna men inte barn får vara avundsjuka och missunnsamma” eller att det skulle vara ok att sälja låtsasvapen till barn. Skulle det vara ok för dig om dina barn lekte att de köpte prostituerade, lekte trafficking eller sålde låtsasdroger, så länge de visade empati, kramade om sina offer och sa förlåt?
…. och varför i allsin dar är det nödvändigt att vattenleksaker är formade som vapen? Finns ju 1000 möjligheter att forma dem till vad som helst annat.
??
Jag brukar också dra den jämförelsen. Ska vi ge barnen små våldtäktsmän i plast? Krig och dödande kommer vissa barn leka ändå men att ge dem färdiga leksaker (precis som någon skrev är hu leksaksvapen rätt uppmuntrande till just art just leka krig och dödande med och anvkbda ju inte till så myvket annat..) till det känns himla onödigt!
Klockrent ???
Jag struntar fullständigt i om det är en lek eller inte. När barn siktar på mig med vapenliknande leksaker blir jag arg, rädd och stressad och reagerar i självförsvar. Och nej, jag kan inte se att det finns någon som helst ursäkt att föräldrar tillåter att barn siktar med vapen på andra eller springer runt och slår på varandra, djur eller hus med pinnar.
Bästa jag läst på länge! Att leka “krig” (i bekärkelsen vattenrkrig, eller spela Risk) kan ju vara hur kul som helst har såklart inget alls mer riktigt krig att göra. Och håller med om att just att fäktas med svärd eller andra lekar som är lite på gränsen brukar vara riktigt bra träning i att känna in varandras gränser, säga ifrån när det blir för mycket, och lyssna även fast man är uppspelt.
Också märkligt att vuxna tydligen får leka krig för fullt, vattenkrig och brädspel och lajv och alltihop.
Veldig godt skrevet Clara!
Fast för mig handlar det om att våld i alla former, framförallt krig, är en så fruktansvärd och förkastlig företeelse att det är rent av osmakligt att iscensätta det i lek, oavsett kontext. Av det skälet skulle jag aldrig tillåta mitt barn, oavsett kön, att ha leksaksvapen eller leka någon lek överhuvudtaget med inslag av låtsasvåld. Det kanske låter radikalt, men så känner jag.
Jag håller med på båda sidor här; tycker att barns lek med vapen är helt onödig och att det är tråkigt att barn så ofta har fysiska lekar som tenderar att bli våldsamma (gäller alla pojkar där vi bor). Samtidigt har jag inte förbjudit vapen i min egen familj. Vad det beror på vet jag inte, men då det började fäktas med pinnar redan i 3-årsåldern (efter att Pippifilm tittats på) så hade det blivit för jobbigt och svårt för mig att försöka undvika alla vapen eller barnfilmer med någon slags vapen. Den fighten orkade jag inte ta! Eftersom jag inte tror att barnen tar skada. Men, därmed inte sagt att jag tycker det är BRA.
Klokt och bra. tack för alltid sunda och bra reflektioner.
Klokt och välformulerat! Jag funderar bara lite över ordet Förlåt. Jag brukar inte säga till mina barn att de måste säga förlåt. Ett förlåt ska komma från hjärtat – för att man menar det. Inte för att man lärt sig “att så ska det vara”, “så säger man när man gjort någon ledsen”, osv. Att det är ett ord som magiskt rättfärdigar allt dumt man gör (för att dra det hela till sin yttersta spets.) Däremot kan man ju som förälder vara ett gott föredöme och säga förlåt själv. Förlåt är ett av våra viktigaste ord. Men det viktigaste av allt är att det kommer från hjärtat.
Jag tror visst att barn behöver få lära sig när och varför en ska säga förlåt. Att uppmuntra och lära dem i vilka lägen det kan vara bra att fundera på om jag kanske sårade någon och om det behövs ett förlåt. Hur ska våra barn lära sig att säga förlåt om de inte får vägledning i det?
Absolut behöver de vägledning! Men man kan fråga om de vill säga förlåt, istället för att uppmana till ett förlåt. Det jag menar är att förlåtet inte ska vara något man säger för att snabbt avsluta situationen, för att få det obehagliga att vara över. Om man blir tillsagd att säga förlåt så kan ordet få fel laddning – tänker jag.
Tankevärt inlägg! Jag tänker dock att de vuxna som krigar inte ska representera vuxenvärlden för mina barn, det gör jag och andra vuxna som inte krigar, som avskyr krig. Därför är det faktiskt viktigt för mig just nu att mina barn inte leker med vapen – det är inget som jag kommer lägga i leksakslådan i alla fall. Det signalerar tvärtom vad jag vill lära dem. Tillsammans med empatiträning 🙂
Mycket bra! Spot on!
Det är som att man vill ta en genväg – att om man bara tar bort vattenpistolen blir det bra.
Jag bara undrar, vilka föräldrar syftar ni (Clara och Malin) på, som tror att de gör något radikalt om de BARA plockar bort vapnen ur leksakslådan och tror att de på allvar löser problem? Finns dom föräldrarna ens? De som “inte fattat någonting”?
Exakt! Som jag skrev det finns ju fortfarande Kottar som granater, Pinnar som vapen, En stor sten i skogen som pansarvagn t.e.x
Fast barnen har ju fortfarande Pinnar i skogen, Fantasin och massa olika saker som vapen, Granater som kottar, Kanske en stor sten i skogen kan vara en pansarvagn?
Sunt bondförnuft! Så bra! Varför krångla till det?
Jag lekte krig när jag var lite för att jag tyckte det var coolt att springa och döda andra personer för sitt egna land och ha skjut vapen och kåpistar också vidare
Hej Clara!
Intressant ämne som jag själv brottas med som förälder. Självklart blir inte alla mördare för att de leker krig- men var tycker du i så fall att gränsen går (om det finns någon)? Ok att inte förbjuda pinn- och vattenpistoler- men att uppmuntra krigslekar som att tex bjuda in till minipaintballkalas- tror du att 7-åringar generellt har hunnit lära sig tillräckligt mycket empati och är så bra på att skilja på lek o verklighet att detta inte sätter spår/ i värsta fall blir en traumatisk upplevelse:
https://www.facebook.com/aventyrsladanhalsingland/videos/220206625254198/