Otaliga krönikor har skrivits om söndercurlade barn. Ouppfostrade snorungar som inte säger tack, inte tittar upp från sin padda och inte flyttar sig när de står i vägen. Småglin som bara tränger sig först i kön, lever om och tar plats. Jag håller med om att detta är ett stort problem. I alla fall när de söndercurlade barnen inte är fem år – utan femtio.

Det finns så otroligt många gubbglin. Jag möter dem överallt.

Jag flyger med min femåring och när vi ska kliva av utbryter värre kalabalik än i kön till en fiskdamm på ett kalas. Gubbglinen reser sig upp i mittgången innan skylten med säkerhetsbältet har släckts, stöter portföljen i huvudet på femåringen och tränger sig förbi. Vid bagageutlämningen klarar de inte av att stå bakom den gula streckade linjen utan precis som barn måste de tränga sig längst fram. Där står de och tittar nyfiket på bandet och blockerar samtidigt sikten för alla andra.

”Dom där gubbarna behöver en fröken”, konstaterar min son.

På väg till Frankrike hamnar jag mellan två vuxna svenska karlar som omöjligt kan hålla sig på sin kant. De breder ut sig som rastlösa femåringar med myror i brallan. Jag är klämd i mitten och vet inte hur jag ska få plats, längtar efter åtminstone ett armstöd att luta mig mot. Jag för en inre dialog med mig själv om hur jag ska kunna återerövra armstödet. Så fort den ena mannen sträcker sig för att plocka tidningen ur fickan på stolen framför, skjuter jag ut armarna, breder ut mig och tar plats. När han lutar sig tillbaka är armstödet plötsligt upptaget. Lite fånigt får han krypa ihop för att rymmas. Kanske förstår han hur det kändes för mig? Men nu kommer eldprovet. Kan ett gubbgli som läser tidningen ha den liggandes i knäet? Eller måste han läsa den med utsträckta armar som om han försökte skapa ett vindskydd eller bygga en koja? Han väljer det senare.

Jag får Dagens industri i ansiktet.

Framme i Nice står jag i en kö och väntar på att få betala för min franska Vogue. En äldre svensk man tränger sig framför mig och den lilla flicka som står först i kön. Hon ser förvirrad ut. Var det inte hennes tur?

– Aj wanna baj the tidning. säger han till kassörskan och viftar med handen och en femeuros sedel.

– Oui, monsieur men det är kö. Svarar hon på franska.

– But aj just wanna baj the tidning, upprepar han irriterat.

– Oui, monsieur men ställ dig i kön.

– But I just wanna baj this tidning right nu! Skriker han och smäller med den i disken. This is helt fördjävligt! Ska jag inte kunna baja enn tidning ens?

Men fransyskan rör inte en min utan börjar betjäna barnet som står först i kön. Hon påminner mig om mig själv när jag bestämt berättar för mina söner att de inte lönar sig att de tjatar utan att de får vänta på sin tur.

Jag gör ett snabbt ärende på stan med min nyfödda son sovandes i bebisskyddet och min andra son gåendes bredvid mig. Bilstolen är otymplig att bära på och i den lediga handen håller jag en tung påse. Jag närmar mig butikens utgång, men den blockeras av två gubbar i samspråk. De rör sig inte ur fläcken när vi kommer. “Ursäkta”, säger jag. Då flyttar de sig motvilligt några centimeter. Men dörren är tung, och sonen kan inte baxa upp den på egen hand. Inte ens när jag skjuter på. “Men se öppna dörrjäveln då!” vill jag skrika. Här kommer en mamma med småbarn. Gubbar måste hjälpa barn!

Överallt ser jag män som inte är vana vid att bereda plats för någon annan än sig själv. Som beter sig värre än småglin.

Ibland undrar jag vart deras artighet tagit vägen? Fanns den kanske aldrig? Instinkten att hjälpa till med en tung väska. Att hålla upp dörren och erbjuda sin sittplats i bussen. Låta kvinnor och barn gå först ut. Vi skickar småglin till förskolan där får de öva socialisering, turtagning och att tvätta händerna innan maten.

Vad ska vi göra åt alla gubbglin? Hur ska vi komma tillrätta med dem? Kanske behöver de också en fröken?

– Nej, Göran, du får inte tränga dig före i kön.

– Nej, Roland inte peta dig i näsan och rapa efter maten.

– Nej Jan, inte pilla i kalsongerna bland folk.

– Nej, Kurt, du kan inte prata jättehögt i din telefon och sitta så där konstigt att hon bredvid dig inte får plats. Och lägg inte för mat till dig själv först av alla – börja med att servera de barn som är mindre än vad du själv är.

De flesta småpojkar jag känner är betydligt mer väluppfostrade och omtänksamma än det genomsnittliga gubbglinet. Frågan är när dessa gubbar ska sluta curlas?