Erica var ny på jobbet när hennes bh klättrade ut genom tröjan. Äh, det var väl inget, säger jag som slängt ett par använda trosor genom skolkorridoren och visat tuttarna inför hela klassen!
Nya poddavsnittet handlar om de pinsamma delarna av livet och varför du inte ska prutta nära en strukturtapet.
Musiken du hör i podden är Olov Antonssons Himlen över Hedlunda.
Har du missat något avsnitt? Här finns allt om podden samlat med senaste avsnittet först. Prenumerera gärna på En Underbar Pod så missar du inga avsnitt!
46 svar
Härligt med ett nytt avsnitt! 🙂
Hej,
Läste i ditt brev att du kommer till Ven snart, vad härligt! Jag har spenderat många somrar och helger där då mina föräldrar skaffade hus där i början av nittiotalet. Jag älskar den där ön så mycket att jag faktiskt gifte mig i S:t Ibbs gamla kyrka för ett par år sedan. Missa inte denna fantastiska lilla kyrka med makalös utsikt över sundet! Ät en glass på Hvens glassfabrik när ni kommer till Bäckviken med färjan, fika på Pumpans kafé, cykla längs kärleksstigen, spana in den fina Tycho Brahe-utställningen, njut av utsikten vid gamla kyrkan, ät rökt fisk nere i Kyrkbacken och passa på att ta ett dopp, besök Nämndemansgården för en flykt tillbaks i tiden. Köp rapsoljeprodukter gjorda på ön, besök det otroligt mysiga durumbageriet, spana in whiskeytillverkningen. Det finns så mycket att se och uppleva på denna fina ö! Och du, Alice Lyttkens gård ligger på vänster sida av landsvägen bara en liten bit från Bäckviken, spana in… Ha en bra resa!
Under en av mina praktikperioder var jag med på ett mindre ingrepp som patienten behövde sövas inför. Patienten som låg på bordet fick en reaktion på det läkemedel som användes för att söva hen och situationen blev ganska akut. En av sjuksköterskorna lämnade undersökningsbordet för att hämta ett läkemedel till patienten. Jag stod i ett hörn med ett gämg AT-läkare och tittade på. Jag var alldeles skakis eftersom att detta reutiningrepp hade blivit en riktigt akut situation. Plötsligt ropade sjuksköterskan vid läkemedelsskåpet “Hur går det för er där borta?” och eftersom att ingen annan i rummet sa något svarade jag högt och tydligt “Menar du med oss?”. Alla tittade på mig och såg väldigt roade ut och det gick upp för mig att hon självklart hade pratat med sina kollegor som stod vid bordet och tog hand om patienten. Jag höll på att smälla av så mycket som jag skämdes…
Hahaha åh hahaha fy vad roligt 😀 är själv sjuksyrra och det är gulligt och kul när läkarstudenter/nya läkare “gör bort sig” hihi
Blir alltid så lycklig av er podd!
Jag var ute och åkte och behövde gå på toaletten på en järnvägsstation. Det här var en handikappanpassad toalett och dörren kunde bara öppnas genom att trycka på en dörröppnarknapp. Väl inne minns jag att jag såg länge på instruktionen om hur dörren skulle låsas, det fanns inget mekaniskt lås att vrida om, utan det var någon knappvariant även här. Jag rycker i dörren för att kolla att den verkligen är låst.
Det är en ganska rymlig toalett och många steg bort till själva toastolen.
När jag sitter på toan flyger dörren upp på vid gavel, för jag har ju inte alls låst! Utanför står en kvinna som blir väldigt upprörd och bara kan upprepa “men herregud, men herregud”. Själv sitter jag med byxorna nere och känner inte att jag kan göra så mycket heller. Dörren står uppe ett visst antal sekunder (och det är många) och innan dess går det inte att stänga den. Jag försöker säga till kvinnan att hon kan väl ställa sig i dörröppningen och skyla mig (det är ju massa folk som går utanför), men efter ett sista “men herregud”” så går hon bara och lämnar mig för öppen dörr.
Det värsta kan vara att jag sedan måste gå ut i vänthallen, och sätta mig och vänta på mitt tåg, tillsammans med de andra som sitter där och antagligen har sett hela spektaklet…
Hahaha, skrattade så jag grät!
När jag började gymnasiet så blev vi nya elever indelade i grupper med andra elever från årskursen över. Tanken var att de skulle visa oss runt på skolan första dagen och att vi skulle äta lunch ihop. Alla nya var jättenervösa, speciellt jag, och saken blev inte bättre av att den snyggaste och coolaste killen på skolan ansvarade för min grupp. Till lunch var det Spagetti och köttfärssås och jag hade på mig en röd klänning med djup urringning. När vi skulle sätta oss vid bordet hamnade jag mittemot den snygga killen och tänkte liksom flörta lite försiktigt genom att luta mig lite framåt och diskret visa honom urringningen. Bara det att jag missbedömer avståndet till tallriken och mina bröst landar rakt på gaffeln som av någon anledning ligger underst på tallriken, under spagettin. Det blir en slags hävstångseffekt så det slungas liksom en halv portion Spagetti och köttfärssås, blaff, rakt ner i urringningen… Högröd i ansiktet piper jag fram att jag behöver en servett…
Haha! Älskar den här och ser hävningen framför mig – och mitt skolelev-jag lider med dig!
När jag skulle flytta en gång så skulle jag vänta på min flytthjälp och tänkte därför parkera inne i ett p-hus och vänta på honom. Tänkte dock inte på att höjden var begränsad i p-huset, varpå taket på flyttlastbilen jag körde smällde i rejält! Därför fick jag börja backa ut med lagom många bilar bakom som skulle in och stod och tutade åt mig.
Fick lite småpanik och lyckades backa ner 2 trafikskyltar innan jag slutligen kom därifrån… Ingen blev dock skadad som tur var, men jag var alldeles skakis resten av dagen… :/ Piiinsamt!
Åh! Du behövde nog skaka ut all adrenalin ur kroppen!
Hahah jaa, min flytthjälp fick köra istället för mig.. ^^
Tack för ett jätteroligt avsnitt! Har suttit här och skrattat högt?
Ett av mina pinsammaste minnen är från när jag var 12 år. Vi hade precis flyttat till Lima i Peru och jag hade gått några veckor i min nya skola. Jag var den enda på skolan som kom från ett annat land, så folk tittade ofta nyfiket på mig vilket ledde till att jag försökte göra mig så osynlig som möjligt. På skolan gick elever från första klass till sista året på gymnasiet. Snyggaste killen var en av de äldsta på skolan. En dag satt han i datasalen dit jag behövde gå in. Han satt precis vid dörren och jag minns att jag tänkte att jag bara skulle glida förbi lite coolt, kanske bara snegla på honom lite. Eftersom jag var så upptagen med hur jag skulle bete mig så märkte jag inte att han satt och sträckte ut ena benet då att hans fot stack ut i dörröppningen. Så när jag går in så snubblar jag över hans fot och ramlar rakt ner på golvet och slog i näsan. Den där känslan av att vara lite cool och inte märkas var svår att hitta tillbaka till… och varje gång jag stötte på den snygga killen var jag tvungen att titta bort eftersom jag blev så generad☺️
Jag var 17 år och nyförälskad i en kille. Den sommaren var hans föräldrar på semester och vi fick den lyxiga äran att vara husvakt vilket vi utnyttjade till fullo. Vi sov dessutom i hans föräldrars säng på nätterna.
En morgon när jag vaknar lite före honom känner jag att jag liksom är kladdig där nere. Inser snabbt att jag fått mens under natten! Sängen såg ut som en mordscen. Blod överallt. Jag fick svälja min stolthet och väcka killen. Han tog det med ro och vi skyndade ur med sängkläder, torkar så gott vi kan av och vänder på bäddmadrassen.
Än idag undrar jag vad hans föräldrar tänkte när de upptäckte blodet på undersidan av bäddmadrassen.
Haha underbart avsnitt! Tack för många skratt!
När jag var 14 var jag på ett ungdomsläger och skulle bada. Det var väldigt kallt i vattnet så bara de djärvaste klarade att bada. Resten av lägret ca 30 personer stod på stenar vid sidan av stranden och tittade på. Jag har aldrig velat bli sammankopplad med någon form av badkruke-egenskap så det var självklart att jag ska bada. Jag minns hur jag springer där i min trekantsbikini, lycklig och nöjd med mig själv. Jag springer och springer för det är väldigt långgrunt innan jag dyker ner i vattnet. När jag kommer upp ut vattnet möts jag av den söta killen på lägrets stora brunögda blick och skräckslagna min. Sedan hör jag min kompis ropa: “men Vicke, din tutte tittar ut!”. Då har jag alltså sprungit hela denna långa sträcka glad i hågen medan mitt ena bröst dansat fritt till publik av hela lägret. Kan bara föreställa mig den stackars söta killens nervösa tankar på hur han ska hantera detta. När jag och mitt hoppande bröst bara kommer närmare och närmare och inte anar något ont. Haha!
Skrattade så jag grät, tack för ett härligt avsnitt 🙂
Mitt pinsammaste är nog när jag, andra dagen på ett nytt jobb, blödde ner halva mig och stolen eftersom jag nyss gjort en livmoderhalsbiopsi (detta ska naturligtvis inte hända, men gör uppenbarligen ibland). För att göra det hela värre så sa jag till helt fel person när jag insåg att jag var tvungen att åka tillbaka till kliniken. Hade fått för mig att en kille var gruppchef, fast han egentligen bara var en helt vanlig anställd, så han fattade ju inte alls varför denna skärrade person kom och berättade en ganska intim historia för honom.
Det var såklart inte så roligt just då, men såhär i efterhand kan jag uppskatta humorvärdet..
När jag studerade på högskolan fick jag vid ett tillfälle nackspärr och hade därför nackkrage under ett par dagar. Givetvis fick jag då frågan från folk i min omgivning om vad jag hade gjort. Jag har fått “nackskott” svarade jag självsäkert. När folk ifrågasatte detta och lite försiktigt frågade kom jag inte menade “nackspärr” så argumenterade jag länge och väl för att nackspärr och nackskott var två helt olika åkommor. Det var först när en bekant verkligen spontant började asgarva åt min förklaring och satte upp handen som en pistol mot sin nacke som jag förstod hur det måste ha låtit i andras öron. Ville bara sjunka genom jorden så pinsamt det var. Till saken hör nämligen att jag vid den här tiden satt som studentrepresentant i högskolans utbildningsnämnd och även där förklarat att det var just “nackskott” och inte “nackspärr” jag hade drabbats av. I utbildningsnämnden satt då högskolans samtliga sektionschefer samt vicerektorn. De var lite tveksamma till min förklaring men då jag var tämligen säker på min sak, argumenterade de inte emot…
? jag döör!
Nackskott :’D Tack för dagens bästa historia!
Tack för en fantastisk pod!
Jag jobbade sommaren -99 i caféet på Alsters herrgård utanför Karlstad (Gustaf Frödings minnesgård dessutom!). Just den händelse jag nu ska berätta om utspelade sig en sån där osedvanligt vacker sommardag. Trädgården utanför caféet var fullsatt av mumsande gäster. Jag hade ett vackert, lite gammaldags volangförkläde på mig. Kände mig ganska fin. Dock hade jag ätit konstigt den där dagen. Bara snabbmakaroner och majs? Min mage var i uppror men jag höll ändå in den enorma fis jag kände hotade, så gott jag kunde, medan jag serverade trädgårdens gäster. Tills jag råkade snubbla till på en ojämn trädgårdsplatta. Jag föll handlöst mitt i meningen “Varsågod, en toast Skageeeeeeeeeeeen”. Och så fes jag. En fis så hög och lång att det ekade länge i Alsterdalen.
Först var det alldeles tyst. Alla gästerna vände sig om och stirrade för att se vem som kunde ha gett ifrån sig ett sådant analt primalvrål. Sedan bröt skrattet lös. Jag rusade in i herrgården och gömde mig i det som en gång i tiden varit familjen Frödings källare. Där satt jag sedan ända tills jag var säker på att alla gäster gått hem. Ibland tror jag att min fis fortfarande ekar där i Alsterdalen.
hahaha, tack, behövde ett gott skratt
Hahahaha!!!! Alltså, tack för denna <3 skrattade så jag grät!!!!
Analt primalvrål! 😀 Typiskt att det händer när man känner sig lite fin också!
Hahahahaha det var det roligaste jag läst idag ? Analt primalvrål ?
Hahahahah :’DDD
Hahaha å herre! Och sen sitta i källarn och skämmas, haha nä fy tusan!
Jag har råkat ut för samma pinsamma sak som Clara, men för mig var det strumpbyxan i nylon som viftade med strumpfoten nere vid skon. Bara den känslan av att folk på bussen som jag åkte med varje morgon hade sett, fyllde mig med genans långt efter det hände. Skönt att man inte är ensam om pinsamheterna och kan skratta åt sig själv och andra. Fast det tog tid, har nog förträngt den skamliga händelsen sisådär i trettiofem år. Nu fick ni mig att känna, asch det var väl inte så farligt. Tack för det och er roliga blogg.
Tack för en fantastiskt mysig podd!! 🙂 Skulle tycka det vore intressant att lyssna på när ni diskuterar självkänsla. Vad ger egentligen en god självkänsla? Ett önske-ämne från mig! Kramkram!
Tycker du ska läsa på corstadi.wordpress.com! Himla fin liten läsning om när stort och smått blandas, lite poetiskt utan att vara dikter. Tipstips! Plus så heter hon också Clara, bara en sån sak liksom.
Tack för ett jätteroligt avsnitt! Här kommer ett av mina bästa papphammar-ögonblick.
Jag har alltid varit rätt dålig på att knyta skorna, jag gör det för snabbt och sedan går knuten upp efter en stund. En dag när jag var ute och cyklade hände det på bägge skorna samtidigt, och utan att jag märkte det började de lösa skosnörena snurra upp sig kring tramporna. Helt plötsligt kände jag hur det liksom stramade i fötterna, jag tittade ner och insåg att jag satt helt fast. Jag kunde varken kliva av cykeln, eller trampa ett enda varv till. Så jag gled framåt fram tills farten tog slut och välte sedan förhållandevis odramatiskt åt ena sidan. Problemet var att jag inte kunde komma loss. Alltså, verkligen inte. Jag låg på marken, men jag satt ändå fortfarande grensle över cykeln med rumpan mot sadeln och fötterna limmade mot tramporna, och jag nådde inte ner till mina fötter eftersom cykeln var ivägen. Jag började inse att jag skulle få ligga där tills någon kom förbi och kunde hjälpa mig. Så där låg jag i en liggande cykel-pose mitt på cykelbanan, tills jag efter vad som kändes som en evighet blev räddad av en farbror med rullator, som efter ett antal “men vad gör du?” och “men varför då?!” insåg min belägenhet och lyckades böja sig fram och peta av mig ena skon. Så kan det gå.
Haha!!! Underbart ju!!
Haha! Lite som Ronja och Rumpnissarna – Våffå då då? 😀
Men stackars :’D
Oh detta hände också mig ett par ggr i min ungdom, jag trodde att jag var ensam om det. Kul att vi är flera 😉
Claras asgarv är smittande. Man kommer på sig själv hur länge sen jag skrattade så!
Men jag tyckte det här avsnittet blev för äckligt. Efter den där om sängfisen på tapeten var det dags att byta till P1 ett tag på jobbet, haha.
Ser fram emot nästa avsnitt. 😉
Å, det fina (tyvärr?) många händelser att välja bland från min tid runt 20års åldern…
En gång på T-centralen i Stockholm fick jag syn på en vän på perrongen. Med en vattenflaska i högsta hugg smyger jag fram mot honom, i tanken att chocka honom. Fråga mig INTE varför jag planerade detta rackarnstyg, men när jag är precis bakom honom häller jag vattnet över honom. Han vänder sig såklart chockat om – och jag ser då att det är en vilt främmande man. Förskräckt vänder jag mig bara om utan att säga något och springer illa kvickt därifrån…
Alltså tack, TACK för detta underbara avsnitt! Gapskrattade för mig själv och tårarna rann (skratt-tårar). Precis vad jag behövde. Ni är bäst! ?
Asså herregud!
Jag skrattar så jag nästan kissar på mig på tåget till jobbet!
Detta lättade verkligen upp ett 0605 tåg, med bara sura vita män runt om mig. Tack för alla skratten ♡♡♡ Ni är underbara förstås.
Jag ska spendera resten av resan med att tänka på mina egna pinsamma minnen. Minns jag några bra så kommenterar jag igen och berättar. KRAM Malin
Härligt avsnitt! Har verkligen börjat gilla formatet på er pod också som jag från början tyckte var lite spretig. Nu uppskattar jag att varje avsnitt är det andra olikt 🙂
Tack för ett väldigt roligt avsnitt, fullt av pinsamheter! ;-D Mina egna känns små i jämförelse. Liksom du Clara, så går jag in i saker och har därför ofta blåmärken. Det gör ont. Men det är värre att det också är pinsamt då nån ser…
Detta avsnitt var det roligaste sen Swenglish tror jag. Älskar att ni vågar bjuda på er själva till en så vid publik. Tack!!
Superkul!! ?
Tonårstiden bjöd verkligen på en del pinsamheter.. Som när jag en dag på högstadiet kom till mitt skåp och sa till mina kompisar: “Titta! Någon har ritat ett A på mitt skåp! Hur kunde de veta att jag hade mitt skåp här” (jag heter Anna). Bara det att det var inget A utan en ditklottrad snopp..
Eller när jag också på högstadiet spelade rundpingis (kul grej) lyckas fånga pingisbollen högst upp mellan låren. Den liksom fastnar lite där och jag försöker illa kvickt skaka loss den, men gapskratten haglar. Och många söta pojkar var där..
Listan är lång!!
Jag skrev ett låååångt sms till min sambo där jag berättade hur mycket jag älskar honom, hur jag inte klarar mig utan honom och hur livet inte är värt att leva utan honom och vår son… var mycket nöjd och skickade iväg smset..
Tar inte många sekunder dock innan jag ser att jag skickat kärleksförklaringen till sonens nya förskola! Usch jag mådde psykiskt dålig i flera dagar… han var precis inskolad och personalen måste trott jag var helknäpp.. hörde aldrig något om mitt felsms, skönt att vi har flyttat och bytt förskola haha…
Idag har jag sträcklyssnat på de flesta av era poddavsnitt! Jag bara äääälskar er alltså!
Avsnittet om pinsamheter skratta jag så jag nästan grät när jag solade på balkongen. Byggarbetarna på taket på grannes hus måste undra va jag höll på med.
Och du är inte ensam om att ta av dig tröjor så klara ? jag gör de jämt och speciellt under somrarna får man tänka sig för. Bikiniöverdelar åker väääldigt lätt med kan man säga haha.
Sen i avsnittet när ni prata om där din man kom hem mitt i natten… var med om något liknande men i lägenhet. Usch känner fortfarande den chocken i kroppen när jag tänker på det.
Vi hade precis flyttat till en ny stad. Hamna i ett icke så bra område. Under flera ggr första tiden så var de ofta någon/några som knacka på dörren på nätterna, skrik o mycket bråk i trappuppgången och på gården var “vardag”. Min sambo åkte på en fest i stan bredvid med några vänner. Han skulle va nykter och skulle köra men de hade ändå bestämt o sova över på festen. Innan han gick sa han “är hemma i morgon runt kl 13”.
Jag hade en härlig hemmakväll och gick o la mig. Vid 02.53 (minns detta så väl!) vaknar jag o tror att någon knackar på dörren, slänger ett öga på mobilen. Måste ha drömt tänker jag. Men sen hör jag att någon håller på i nyckelhålet. Innan jag hinner fatta går ytterdörren upp. Kan även tillägga att vårt sovrum låg precis till höger när man kom in i hallen.. jag fick inte fram ett ord. Kunde inte skrika. Fick inte upp kodlåset på mobilen. Helt paralyserad. Ser att någon är på väg in mot sovrummet. Jag är bara helt stel o försöker skrika, men inga ord kommer. Paniken alltså!! Ser till slut att de är min sambo. Inte ens då kunde jag säga något utan börja storgråta. Usch de är tusan de äckligaste o närmaste “inbrott” jag kommit. Hans “försvar” var att han inte ville väcka mig..
Men såhär i efterhand är jag glad att han ville komma hem tidigare till mig haha. MEN han har lärt sig och ringa innan han kommer hem på natten;)
Min mor har en förmåga att utsätta både sig själv, och andra, för pinsamheter. Känner så väl igen det här att man är “van” med pinsamheter. Minns under min uppväxt att jag aldrig skämdes för mammas upptåg, utan att det var vardag och mer eller mindre normala händelser.
På den tiden det inte var självbetjäning på Systembolaget, skulle mamma handla en del alkohol inför julhelgen. Stämningen var rätt dämpad, som det ju är på platser där folk köar och utför privata affärer. Tänk banken. Det lokala bolagets kassa var försänkt, för att personalen inte skulle behöva lyfta flaskorna så högt. Sagt och gjort utfördes beställningen, personalen kom sedan rullandes med den fulla vagnen. Mamma, som är hjälpsam av naturen, skulle bistå personalen att lyfta ner flaskorna i påse. Någon typ av turbulens uppstår, då mamma inte bara är hjälpsam utan även hastig i sina rörelser, och en av flaskorna kommer i rullning. För att rädda situationen kastar sig kära mor efter flaskan för att rädda denna och faller i samma veva över disken och landar på andra sidan disken. För att krydda det hela, firar hon av en REJÄL brakskit. I denna stund har även pappa kommit in och skymtar i samma ögonblick ett par bekanta snowjoggers i luften. I en kycklinggul modern snöoverall, tvingas hon dessutom klättra över samma väg som hon föll. Det hela kröntes av ett matchande högrött anlete. Heja lilla mamma.
Var gång Clara skrattar högt, tas jag tillbaka till dom tillfällen mamma, storskrattande, har återberättat den här historien. Ni har båda två ett lik smittande och befriande skratt.
TACK Clara och Erica för att ni förgyller livet med eran fantastiska pod!
KRAM, Sara.