Är det inte typiskt. Här har jag slagit knut på mig själv för att barnen ska få så långt sommarlov som bara är möjligt. Och sedan börjar sonen gråta för att han längtar efter att börja igen. Och tvingar av mig ett löfte om att han aldrig ska behöva ha så här långa sommarlov igen. Otack är världens lön. Men jag är förstås glad för att han längtar tillbaka. Vore ju värre om det var tvärtom.

Den här sommaren har varit så fin. Visserligen har vi just nu en galet bestämd treåring med eldfängt humör. Men ändå. Långa stunder leker de med varandra. Pussas, kramas, gosar och bygger kojor. Plötsligt har det gått en timme utan att någon har illvrålat eller ropat efter att jag ska ingripa och styra upp någonting. Biter mig då i tungan för att inte lägga mig i och störa. För så fort de är lugna och försjunkna i lek är det som att jag vill vara med. Då är de ju så trevliga! Men börjar jag pocka på uppmärksamheten bryts lugnet.

En viktig ingrediens i föräldraskapet som jag ständigt påminner mig om är distansen. Att ge barnet utrymme. Att aldrig störa ett barn som leker nöjt. Att låta barnet klättra i ett träd eller balansera på en stol utan att direkt ropar ”AKTAAAA, FARLIGT!” Att inte rätta när barnet säger fel och inte lägga sig i det som inte ska läggas i. Och tydligen: inte ge dem så sablarns långa sommarlov.