Mens på blodigt allvar

I år är det drygt 20 år sedan jag fick min första mens. Den kom när jag var nio eller precis fyllt tio. Jag fattade inte ens vad det var. Inte kunde man väl få mens i min ålder? Ingen kompis hade fått det ännu. Knappt min storasyster. Jag var först ut i klassen och skämdes så fruktansvärt. Dessutom gjorde jag misstaget att berätta det för min bästa kompis. Hon var senare utvecklad än jag var (det dröjde nog fyra år till innan hon fick sin mens). Och kanske var hon avundsjuk på mig? För hon förde det vidare till några killar i klassen – och sedan var jag Mens-Clara under en lång tid. Och då skämdes jag ännu mer.  Vad var det för fel på mig? Varför skulle just jag få bröst och blödningar långt innan alla andra?

Jag räknar ut att jag hitills haft mens ungefär 200 gånger i mitt liv. Kanske blir det ungefär 200 gånger till innan det är över? Det bästa med graviditeterna (förutom att få ett barn som belöning!) har varit att slippa ha mens. Fasen så skönt det är att slippa blöda under ett och ett halvt år. Och efter graviditeterna har den värsta mensvärken försvunnit. Den där smärtan som gjorde mig sängliggande.

Men jag har fortfarande känningar av mensen och den första dagen har jag ingen ork. Ont i lederna, svårt att öppna burkar, bära tungt, springa eller gå snabbt. Jag är ledsen och på dåligt humör och känner ångeststråk i kroppen.  Jag vill helst bara ligga ifred under täcket och om det bara går att lösa så brukar jag göra det också. Som en snällhetsgrej mot mig själv. Jag har lidit nog av min mens genom åren.

Nu i vuxen ålder tycker jag inte att mensen är äcklig – snarare fascinerande. Som det faktum att min menscykel har synkats med mina nära vänninors – och att vi får numera mens samtidigt. Är det inte märkligt? Den av oss som hinner få först skickar ett sms till den andra.  ”Om du mår piss idag är det för att du kommer få mens imorgon.” Ja, just det, tänker man. Det förklarar varför livet från en dag till en annan känns värdelöst. Varför man vill byta jobb, skilja sig och säga upp bekantskapen med alla man känner.

Jag är så glad för att dagens unga tjejer har Clara Henry och andra förebilder som på ett enkelt och oladdat sätt pratar mens med allt vad det innebär. Och att dagens tjejer inte bara kan välja på tampong eller binda utan att menskopp faktiskt också finns som alternativ.

Jag vet inte om unga tjejer fortfarande blir retade om de får mens först av alla? Eller om det är ännu värre att utvecklas sent? Jag hoppas i alla fall det blivit lite bättre under de tjugo år som passerat sedan jag fick min första blödning.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

64 kommentarer på “Mens på blodigt allvar”

  1. Fick också mens för 20 år sedan och tror jag var den första i klassen att få det. Försökte dölja det men det var svårt. Det är ju egentligen ett friskhets tecken och även om det är jobbigt ibland. Känns idag som att det inte är lika stor grej då internet och dess sökmotorer finns om allt mellan himmel och jord.

  2. Apropå mens så blev jag i förra veckan tipsad av min osteopat om den här podden, där Jenny Koos, som arbetar med holistisk kvinnohälsa och fertilitetsförståelse, berättar om menscykeln – på riktigt!

    http://www.halsosant.nu/avsnitt-59-jenny-koos-forsta-din-menscykel-en-gang-for-alla/

    Jag trodde att jag hade koll på ungefär hur det gick till, och trodde att det skulle vara ganska trist med en timmes prat om menscykeln, men det var så sjukt häftigt och empowering att lyssna på denna podcast och liksom lära sig förstå sin kropp på djupet. Och Jenny Koos brinner verkligen för sitt ämne, och den peppen smittade av sig!

    Så – den är en rekommendation till alla som menstruerar eller känner någon som gör det. 🙂

  3. Haha igenkänningsfaktorn är stor!!
    ” Ja, just det, tänker man. Det förklarar varför livet från en dag till en annan känns värdelöst. Varför man vill byta jobb, skilja sig och säga upp bekantskapen med alla man känner.”
    Exakt så är det ju, för mig oftast veckan innan som jag blir jätteupprörd för skitsaker, kommer på mig själv med att mucka gräl med mina barn eller känner att allt är bara meningslöst och skit. Och så kommer mensen och så fattar jag förrän då varför jag är helt labil.

  4. Älsk på temat!

    Jag kommer ihåg allra första gången det hände. Jag var nyss fyllda 12 år och på dagens sista lektion skulle vi städa våra bänkar och sen sätta oss på bänklocken och vänta tills alla var klara. Jag satte mig på mitt lock men kom ihåg nåt jag glömt, och när jag reste mig upp var det blod över hela locket! Skyndade mig att lägga min väska över, knöt min munktröja runt midjan (byxorna var ju nerblodade också) och gick in på toa där jag stoppade trosorna fulla med papper. Tog med mig uppblött papper tillbaka också för att kunna torka av, och väskan åkte väl i soptunnan när jag kom hem tror jag… Den skammen alltså, det kändes som det värsta som skulle kunna hända var att någon såg blodet!

    På samma tema så såg jag detta TED talk för nåt år sedan som är himla tankeväckande. Jag fastnade särskilt vid det här att män har totalt sett lika mycket (eller mer) humörsvängningar som kvinnor har!
    https://www.youtube.com/watch?v=aI8KiPiVLyY

  5. Åh mens alltså. Varken kul att vara först eller sist ut. Jag var sist. Tror jag. För mig var det alltså en lättnad när den kom och jag hade flera år på mig att förbereda mig och bli besviken när varken den eller brösten kom. Väldigt skönt när den kom förutom att jag sjukt illamående och började kräkas. Trodde jag var sjuk så stannade hemma från skolan.

    Håller med om att det bästa (ja en av de bästa) med graviditet och amning var att slippa mensen. Nästan så att jag skulle kunna bli gravid igen bara för att slippa mensen. Men bara nästan 🙂

  6. Det är såååå skönt att veta att det finns fler som upplever mensen likadant! Jag känner mig som värsta bitchen ungefär en vecka innan jag ska få mensen, och då muckar jag gräl med alla och hatar allt! Sen kommer mensen och jag känner mig förstörd/sjuk under de två första dagarna, innan det vänder igen. Nu har jag haft mensen i ungefär 15 år, och precis som dig så var jag först med att få mens i klassen. Men jag upplevde inte att jag blev retad, snarare blev det så att de andra tjejerna kom till mig för att berätta när de hade fått mensen för första gången också. Nu vet jag ju inte om det kanske hänger ihop med att vi gick på en byskola, så alla vi barn, på hela skolan, var som en enda stor familj. Men jag vill gärna tro att den goda sammanhållningen kom sig av att det var en liten skola med små klasser, så vi hade möjlighet att faktiskt verkligen lära känna varandra.
    Att få mens, för tjejerna i min klass, blev som ett bevis på att man var på väg att bli kvinna, så det var något som folk strävade efter. (Dock var det mer av en orsak till oro för mig, eftersom jag knappt hade fått någon information om mens innan jag fick den för första gången).

    Tack för en härlig blogg!

  7. Visste redan innan jag skulle få min mens att jag skulle få den tidigt. Fick t o m göra nån undersökning för att ev förskjuta den. Fick den tidigt men inte allra först i klassen. Tror det är värst att vara antingen först eller sist. Lagom i mitten är nog bäst. Skämdes inte så mycket. Hade fått en mensbok av min mamma som jag tyckte var bra (som jag gömde under sängen). När den väl kom gratulerade hon mig och sa att vi skulle gå ut och fira det. Dock gjorde vi aldrig det vilket jag tycker var trist såhär i efterhand men hon hjälpte mig iaf att se mensen som något lite mindre skämmigt. Dock har jag lidit mycket pga mensvärk, rikliga blödningar, endometrios mm. Är nu gravid och tycker också det är sååå skönt att slippa! Brukar ligga första mensdagen i vilrummet på jobbet med mer eller mindre kramper pga tycker det är så dumt/oekonomiskt att jag ska behöva sjukskriva mig en dag i månaden.

  8. Jag har tvingat min man att lägga in påminning i sin kalender om när min PMS kommer. Han gjorde hela tiden tvärt om mot det man har behov för de dagarna.

    Varje månad är det två dagar då jag gråter nästan konstant. Kan jobba, men måste låsa dörren till kontoret. Kan inte stoppa tårarna som kommer utan anledning.

    Helst vill jag vara själv med min värk och mitt humör.

  9. Jag fick mens när jag var 12, snart 13. Det var inte en stor grej för mig faktiskt även om jag känner igen att jag tyckte det var äckligt först. Jag avskydde att ha mens tills jag började använda menskopp, efter det kändes det ungefär som vanligt de dagar jag hade mens och nu har jag försonats med den.

  10. Har du testat menskopp? Kan tipsa alla om att det är det bästa jag köpt! Hur bra som helst, kan vara knepig att få till rätt de första gångerna, men det är ju som det mesta övning ger färdighet! Älska mens!

  11. Jag tyckte det var jättejobbigt att prata mens när jag var yngre, och kanske tycker jag det till en viss del fortfarande. Helt sjukt egentligen. MEN jag vill ju såklart att mina barn ska kunna prata naturligare om men än jag gjort. Mitt första ”test” dök upp för någon vecka sedan då min fyraårige son hittade en tampong (oanvänd då) under vår plocka-skräp runda. Han lekte lite med den (det var nog en raket) och frågade sedan vad det var och vad man hade den till. Jag svarade så enkelt jag kunde att mammor blöder i snippan ibland och då har man den typ som ett plåster. Hans svar va: Jaha. Och så gick vi vidare, helt odramatiskt. Han undrade sedan bara vad den gjorde längs gångvägen, om den nu skulle vara i snippan. Det kan man ju förstå

    1. Tack, bra tips om artikeln!!
      Pratas å skrivs alldeles för lite om hur extremt mensen påverkar en del.
      Jag tillhör den kategori med PMDS och med första mensdagar som får mig att bara ligga i sängen. Jag blir som förstörd för att efter någon dag må fint igen. Men efter 15 år med mens har jag lärt mig hur jag funkar och nu för tiden bara visar vart skåpet ska stå. Jag kräver att få anpassning i tex. skolarbete eller liknande. Aldrig att jag, som innan jag visste bättre, plågar mig till svimfärdighet igen!!

  12. Va sjukt, jag kommer inte ihåg alls att det var nån big deal för nån att man fick mens? Inte bland tjejerna iaf? Däremot var mens förstås ingenting man pratade om med killarna precis, det var skämmigt. Eller… man gjorde bara inte det? Idag är det förstås annorlunda och tur är väl det. Finns inget konstigt med mens. Kroppsvätska som kroppsvätska.

  13. Ååh minns mensvärken där i tonåren. Jag led av extrem sådan som gjorde att hela magen körde ihop sig och jag fick feber. Första gången (när jag ännu inte fått mens) åkte vi in till akuten med förmodad blindtarmen. Där avskrev läkarna direkt mensvärk eftersom ”det är helt omöjligt att mens skulle kunna drabba tarmarna”. Inte sista gången jag hörde det, trots att jag vid varje mensstart satt fast på toaletten med diarré, feberyrande och svimningar, innan jag slutligen slocknade och bara låg ner i någon timme. Inte så kul att svimma medan man sitter på toa när man är tonåring! Jag kan i efterhand bli så förbannad på alla vuxna som negligerade mina problem, för de gjorde att jag skämdes enormt. I gymnasiet fick jag till slut P-piller för att dämpa problemen, vilket inte fungerade alls men det vägrade de liksom inse..? Som tur är gick de här besvären över i vuxen ålder, nu har jag bara vanlig mensvärk och det känns fantastiskt 🙂 Men när jag åkte in på förlossningen med mitt första barn förstod ingen hur mina starka värkar inte påverkade mig. ”Eeeh så här hade jag det varje månad hela tonåren, jag är van”, typ. Så visst, just den detaljen var väl positiv med besvären 🙂 Men tänk att så många tjejer går omkring med smärta som är lika stark som krystningsvärkar, utan att de tas på allvar? Det är märkligt.

    Idag har jag förresten världens PMS istället, och jag har hört att det är rätt vanligt efter att man fått barn. Fattar inte riktigt den biologiska rimligheten i det, men jag tar premalex och det funkar perfa!

    1. Helt vansinnigt… Det är så typiskt att vuxna (män) tar inte tjejers problem på allvar. Kvinnor är inte viktiga och gör man forskning så forskar bara på män och tycker att bara deras problem är allvarliga. Blir så arg att du blev bemött på det sättet.

    2. Hade också vansinnig mensvärk som tonåring. Kräktes av illamående och smärta och minns hur jag ringde mamma på jobbet och bara grät för det gjorde så ont att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Fick tid på Kvinnokliniken för att utreda/undersöka alternativ smärtlindring och där sa läkaren att ”ja, den här typen av smärta är att jämföra med lättare förlossningsvärkar”. Mycket riktigt, många år senare när förlossningen av vår dotter satte igång så tänkte jag ”ja, ok, den här smärtan ”kan” jag”. Klarade också mycket av öppningsskedet utan smärtlindring, delvis tror jag pga att jag kände igen smärtan och hade fått hantera den så många gånger tidigare. Men visst är det sjukt att man låter kvinnor ha sådana smärtor utan att det uppmärksammas mer.

      Som mamma har jag rejäl jävla pms istället och blir en riktig bitch veckan innan mens..

  14. Fint skrivet. Minns inte att vi ens pratade om mens i min klass på varken låg, mellan eller högstadiet (alltså tjejerna emellan). Minns bara att vi alla var överens om att det var rimligt att ha det varannan idrottslektion som vår gamla lärare inte fattade alls orimligheten i.

  15. Hörde av en väns pappa som är Officer att främsta anledningen varför inte kvinnlig värnplikt infördes då den var obligatorisk för män, var att kvinnor som ofta är tillsammans synkar sina menstruationer. Skulle alla kvinnor göra lumpen och därigenom få sina mensperioder samtidigt skulle inte försvarets sanitetsanläggningar klara trycket….
    Spännande tanke !

  16. Bra inlägg! Jag har en fråga som inte handlar om själva mensen men om ägglossningen. Många mår ju dåligt även då, lite som du beskriver den där första mensdagen, medan andra (jag) blir energisk, kreativ och kåt! Jag skriver till exempel bättre under äl-dagarna, får vildare idéer, hittar nya sätt att skapa ocv har lättare att ta tag i saker etc. Min fråga är ifall du känner igen något av det?

    1. Jag känner igen mig helt å fullt!
      Mår försvisso dåligt vid ägglossningen, yr o delvis illamåendel. MEN mina bästa idéer får jag vid ägglossning. Jag blir fin med extra lyster i hyn och fixar å donar med allt möjligt då äggen släpper loss. Knas i kvadrat hur häftig kroppen är ändå 🙂

    2. Det sägs att många kvinnor blir mer beslutsamma och får mer drive kring ägglossning, det är säkert en del i den ökade kreativiteten. Jag tyckte det var spännande att få veta att även om PMS kan vara ett problem så är ägglossningen lite av en superpower. Jag märker att jag blir klart mer bestämd mot min man och får klart högre kapacitet allmänt kring ägglossning.

  17. Skönt att läsa att fler känner av humörsvängningar innan mens. Förra veckan var jag helt down och när jag kände det välbekanta ”ontet” i magen för några dagar sedan så förstod jag direkt varför. Kommer garanterat ha glömt bort det lagom till nästa månad…

  18. Jag känner mig extremt lyckligt lottad när det gäller min mens. Fick det för cirka 11 år sen och då tyckte jag att det var jättespännande att få den. Alla tjejer i min klass tyckte det var coolt att få mens. Att man är väldigt mogen då. Jag kommer ihåg hur jag tjatade ”Mamma, när ska jag få mens?” Gång på gång. Och jag har inte heller nåra minnen att killarna skrattade eller retades med tjejer som hade mens. Kanske gjorde de det, men vi tyckte att vi var så coola och mogna att vi inte brydde oss?
    Jag har inte heller nån PMS eller nåra större besvär vid mensen. Ibland har jag lite ont ( men nästan aldrig nu när jag har p-ring) och min mage blir lite större, men mer markant än det blir det inte.
    När jag läser hur andra upplever sin mens så känner jag hur otroligt mycket tur har jag som slipper att känna mig nere i minst några dagar varje månad.

  19. Jag vill bara säga att va glada så länge ni har mens för när den slutar och menopausen sätter igång är det inte så kul. Personligen ville jag inte ta hormoner och försökte med olika naturliga kurer men funkade inte så bra. Härligt att vakna på natten och bada i svett och då mannen bara rörde vid mig började jag svettas.
    Så tjejer njut av er ungdom och att kroppen fungerar som den ska!☺

    1. För mig var det underbart med menopaus! Visst vallningar inte så kul vid alla tillfällen men i övrigt känner jag mig väldigt jämn och fin till humöret. All hemsk PMS och humörsvängningar helt borta. Så här är det alltså för ”vanliga” människor (läs män kanske) tänker jag. Inte konstigt att män tycker det är svårt att förstå hormonobalansen effekter. Mer forskning tack! Agnes Wold satsa på detta!

  20. Tänk att det skulle ta 20 år för mig att förstå sambandet mellan totala emotionella sammanbrott och mensen som kom typ veckan efter?? Och ändå är man inte helt dum i huvet? Förstår inte att det inte klickade innan. Känns sååå skööönt dock, älskar att leva med en cykel. Faktiskt! Funderar på att sterilisera mig men vill gärna behålla min mens. Så är det!

  21. Jag var också först. 9 år och förvirrad. Sa inget till någon i klassen men hade däremot jätteont i magen så fick ofta stanna inne på rasten och vila.

  22. Jag önskar att jag hade vetat då vad jag vet idag. Det finns så bra hjälp att få mot mensvärk, stora blödningar och PMS. Värken minskas inte bara av värktabletter/ antiinflammatoriska utan även av att minska mensblödningen. Blöder man rikligt så tar sig även en del blod och slemhinna ut bakvägen via äggstockarna in i bukhålan och där gör det ont. Man tror även att det är så cellerna som fäster och blir endometrios kommer dit. Det finns receptfria läkemedel som minskar blödningarna som passar för många. Tar man p-piller kan man hoppa över uppehållen ett par gånger och endast menstruera 3-4 ggr/ år vilket många mår mycket bättre av. Jag önskar att alla mammor och pappor pratar om det här med sina döttrar och tar med dem till ungdomsmottagningen om de har ont/ riklig mens så att fler slipper lida i onödan.
    /allmänläkaren på UM

    1. Min mamma tog med mig till barnmorskan när jag var 13, hade skaffat pojkvän men hade inte en tanke på att ha sex (samt var fast inställd på att använda kondom när jag nån gång i framtiden skulle ha det), men min mamma propsade och sa att det ju dessutom var jättebra mot mensvärk och pms (hade inte ens problem med det vid den tiden). Så jag började äta det och märkte inte förrän efter flera år när jag slutade hur mycket det faktiskt påverkat mig. Fick extrema humörsvängningar med mycket gråt och plötsliga ilskeutbrott, depression osv, och fick bara höra att jag bara var en ”normal tonåring som utvecklades” av både föräldrar och vård. Har provat olika p- och minipiller i flera omgångar efter men varje gång har det varit samma sak, helt personlighetsförändrad, kan inte kontrollera mig och mår jättedåligt psykiskt, men försvinner så fort jag slutar. Trots detta blir jag fortfarande ifrågasatt när jag pratar med vården (30+ och kör med kondom eller ”säkra perioder” (obs aldrig blivit gravid på dessa typ 10 år så verkar funka för mig men vet att det inte är att rekommendera för alla), och de försöker alltid övertala mig att testa något med hormoner. Delvis pga mensvärk men tyvärr så verkar de mer orolig över att jag ska råka bli oönskat gravid (vet inte varför kondom som ju även skyddar mot sjukdomar ses som sämre alternativ?!). Sist sa jag att jag faktiskt inte vill testa något med hormoner alls för vill inte/har inte tid att fucka upp mitt mående igen, men frågade min barnmorska om pessar i silikon….hon visste inte ens vad jag pratade om (trodde jag menade 80-tals pessarer). Okej lite OT i slutet men tycker att p-piller osv skrivs ut alldeles för lättvindigt till (unga) tjejer och att det är dålig uppföljning, och man får sällan veta riskerna med biverkningarna, eller blir misstrodd när man berättar om dem. Önskar det fanns andra/bättre alternativ mot mensvärk/pms att få vid kontakt med vården, och att det satsades mer på forskning om det…men ja, det är ju ”bara kvinnor” så vem bryr sig.

    2. Förlåt allmänläkaren men du framstår som enormt dryg här. Så vansinnigt bra hjälp får man väl knappast för PMS? Varken p-piller eller antidepressiva passar alla och vissa hjälps inte av något av alternativen. P-piller funkar ju heller inte om man vill bli gravid eller vill ha kvar sin cykel men inte må piss. Jag skulle snarare säga att detta är ett område som det behövs insatser på. Det verkar ju dock som det finns lite möjligheter med forskning bla i Umeå så folk kan bli hjälpta på riktigt, i källan, och inte genom att man håller på och trycker ned något symptom här och där.

  23. Värmebehandling av livmoderslemhinnan, minskar blödningar eller i bästa fall avslutar dem helt.

    Jag har alltid haft väldigt riklig blödningar, förstod nog inte riktigt hur rikliga de var förrän min dotter blev vuxen och jag kunde jämföra.
    Nu i 50 års åldern så sökte jag hjälp,( berodde på polyper om jag kommer ihåg rätt) och har genomgått en behandling med ballongkateteter och stark värme. Livmoderslemhinnan förstördes och istället för rikliga blödningar i 8 dagar ( alltså de första 3 så var jag hela tiden tvungen att ha en toalett nära samt ombyte med) så använder jag endast normal (Jippy !!!)
    tampong och har mens i 4 dagar. (JIPPY!!!)
    En tvekan hos mig är om man kan se/upptäcka cancer i livmodern efter detta ingrepp?
    Annars så vill jag säga till dig med riklig mens som är färdig med graviditete:
    Gör detta!

  24. Var nyss fyllda 12 när jag fick mens. Delvis efterlängtad eftersom flera av de coola/populära tjejerna i klassen redan fått både den och bröst. Men tyckte det var jättepinsamt att berätta för mamma, vi hade aldrig haft nåt riktigt samtal om hela mens-grejen men hon hade iaf berättat att hon köpt bindor till mig och lagt i badrumsskåpet när jag skulle behöva. Ibland när bindorna började ta slut och jag bad henne köpa nya så kunde hon säga att ”skynda och ring pappa, han borde vara på väg hem från jobbet nu och kan svänga in på affären”, men jag vägrade för DOG av bara tanken på att min pappa skulle veta att jag hade mens (såklart visste han väl det, men jag låtsades att han inte gjorde det). Hade en kompis vars mamma gått bort i cancer för några år sen och tänkte typ mer på hur pinsamt det måste vara för henne att berätta för sin pappa och be honom om mensskydd, än hur hemskt det måste vara att hennes mamma var borta, vilket ju är helt sjukt. Skämdes även ihjäl när man fick hemskickat reklam och bindor från olika företag adresserat till sig själv, speciellt eftersom detta var den enda post man typ någonsin fick i brevlådan. Uppkommer fortfarande situationer när jag tycker det är jobbigt att prata om mens, men oftast gör det inte det. Pluggar på universitet nu och jag och mina mensande klasskompisar pratar ofta (och högt) om mens-relaterade saker, kan gråta inför varandra vid pms, och turas om att ”ta hand om varandra” när man befinner sig i en känsligt period i cykeln. Så himla fint <3

  25. Verkligen igenkänning på hög nivå! Har just fått tillbaka mensen efter amning och är sååå glatt överraskad av att mensvärken som tidigare fick mig att stanna hemma från skolan och ta citodon nu är helt väck! Fantastiskt. Kanske känner kroppen att nu fan har hon ett barn, hon har inte tid att ligga på parketten och kvida en dag i månaden. Ditt inlägg fick mig förresten att fatta varför jag just var så godissugen att jag stekte äpplen med gammal vaniljvisp ikväll. Jätteäckligt och hjälpte inte alls. Jag ska ju ha mens imorrn!

  26. Hej!
    Trivs man inte med att blöda (eller ha ont eller känna sig deppig) går det utmärkt att använda div preventivmedel som hjälper mot detta! Boka tid hos barnmorska eller gynekolog så kan du hitta fram till något du trivs med!
    Det är inte viktigt eller nyttigt att blöda varje månad: tvärtom är nog våra kroppar byggda för att stora delar av livet pga graviditet och långvarig amning INTE ägglossa och menstruera.

    1. Tack för detta, tycker det har varit så ett förlegat vitsord att det är naturligt och viktigt att blöda varje månad – men när man går under 1,5 vecka i månaden då hela kroppen och själen känns som ett blåmärke, så känns det ganska befriande att hoppa över den känslan en månad eller två.

      Kramar till alla härliga tjejer som har ont, inte ont – blöder mycket, lite eller inte alls.

      Ni är fantastiska!

    2. Nja, du har du lyssnat på någon som inte är så kunnig inom historia tror jag. Äktenskapsålder världen över har varierat mycket och i Nordeuropa var det ganska vanligt att vänta med att gifta sig till man var åtminstone i tjugoårsåldern och i vissa perioder till nära trettio eller efter trettio. Kvinnor fick historiskt sett ofta mens senare än idag men säg att en kvinna fick mens vid 15 som sannolikt inte var extremt och gifte sig vid ett rätt genomsnittligt 25 år så hade hon haft oreglerad mens i 10 år. Sannolikt blev hon gravid ganska fort efter hon gift sig, så funkar det normalt sett om man har oskyddat sex och är fertil och här har du rätt att nu inleds en period då många kvinnor får barn med ungefär 2 års mellanrum under kanske 10 år men därefter så går ofta fertiliteten ned och det är sannolikt att kvinnan då hinner komma tillbaka till att ha mens mellan varje barn i de år som är kvar till klimakteriet. Det som avviker från idag är att kvinnor som väljer en icke-hormonell metod oftast får några barn färre än säg en kvinna på medeltiden men de har sannolikt en mer lik hormonprofil än en kvinna idag som tar p-piller från hon är 13 till hon är 50. De flesta som inte använder hormoner får ju också barn någon gång, ofta i ungefär samma ålder som medeltidskvinnan och hon har också ofta en ganska intensiv period med barn med 1-3 års mellan rum på kanske 5-10 år och sedan så blir det normalt inga fler eftersom man då tar upp ett icke-hormellt skydd igen. Kanske motsvarar dagens kvinna som inte tar hormoner men skyddar sig livet för en kvinna med låg fertilitet på medeltiden, de fanns då också. Kanske blev det bara 3-4 barn istället för 7-8.

      Det jag har skrivit förutsätter också att folk inte försökte skydda sig och det gjorde folk. På alla sätt det går. Avbrutet samlag, analsex, celibat, diverse örter och salvor och en hel del av dessa metoder har faktiskt någon form av effekt. Över hela världen i alla samhällen någonsin har det funnits familjer som bestämt sin storlek för att man lyckats med dessa icke-perfekta metoder och massor som försökt och säkert lyckats delvis. Med andra ord faller teorin om att alla kvinnor var gravida jämt ganska mycket här. Det har naturligtvis funnits samhällen som förordat tidiga äktenskap där det du beskriver förekommit men det har långtifrån varit en global sanning.

      Den stora skillnaden nu och då är nog att vi förväntar oss kunna styra vår egen fertilitet medan man förr mer såg det som en bonus om man lyckades. Man var inte dummare förr än nu, man såg att barn i stora familjer och barn som föddes tätt var mer utsatta att dö i förtid och man ville förhindra det för ingen vill förlora sitt barn även om man då var mer medveten om att det kunde ske. Samma så såg man att kvinnor utsattes för färre risker i barnsäng när de hade större mellanrum. De flesta kvinnor ville inte dö och de flesta män ville inte bli utan fru så de försökte lösa problemet.

      1. Fast det är rätt vedertagen kunskap att det är slitsamt för kvinnors kroppar att ha så mycket mens som vi har och att utebliven mens genom p-piller därför kan minska risken för t ex vissa cancerformer.

        Teorin att det beror på att vi varit vana att inte ha mens så
        ofta beror nog mer på stenålderskvinnans liv än t ex medeltidskvinnans.

  27. Bra skrivet, så viktigt! Jag längtade att få mens och trodde att det var något fel på mig för att jag fick mens så sent. En annan tabubelagt sak är att kissa på sig, läckage för kvinnor vilket också är vanligt. Jag har det problemet, särskilt när jag skrattar. Mitt värsta scenario hände på gymnastiklektionen i åttan, då jag kissar på mig! Som tur var trodde alla att det var en mensfläck när jag gömde mig. Detta blev stoff till min monolog: Bruden som aldrig kissar eller bajsar https://juliasfotspar.com/portfolio/bruden-som-aldrig-kissar-eller-bajsar2/

  28. Jag har haft mens i ca 25 år nu och har lidit mycket (och lider fortfarande) av endometrios. Har haft cystor, svimmat av smärta och helt enkelt mått riktigt dåligt i omgångar. Jag är snällare mot mig själv nu och försöker inte pressa mig själv under de jobbiga perioderna, men det är svårt ibland. Jag är högstadielärare i ma och NO och undervisar då bland annat om sex och samlevnad. Jag lägger en hel del tid på att prata om just mens för att jag tycker det är så himla viktigt att livmoderbärarna vet vad som kan vara normalt, att det finns hjälp och att det är viktigt att prata med varandra om sina mensupplevelser. Jag pratade bara mens med min mamma men hon har haft liknande problem och jag insåg inte att jag hade ovanligt stora problem. Jag vill inte att någon av mina elever ska behöva gå igenom det jag gått igenom. Det är också viktigt att snoppbärarna har en förståelse för hur jobbigt det faktiskt kan vara och har koll på grundläggande fakta eftersom det finns en hel del missförstånd när det gäller mens. Senast så klagade några elever på att det handlade för mycket om mens! Mission complete 🙂 Självklart pratar vi inte bara om mens utan också mycket om lust, att säga nej och känna efter, preventivmedel, könssjukdomar och identitet. Sex och samlevnad elelr vad man nu vill kalla det är ett av de absolut roligaste (och viktigaste) områdena att undervisa om!

  29. Bra inlägg!
    Jag minns och känner igen det där att killarna kallade tjejer för mens-(och namnet). Mens-Sara! Horder av killar skrek rakt över skolgården. Alla hörde och visste. Både elever OCH personal. Och på min skola fick det bara fortsätta och fortsätta. Undrar så hur vuxna tänkte på den tiden!?
    ( detta i tillägg till alla andra grejor som normaliserats på skolan och tilläts pågå då vuxna visste men blundade)

  30. Man kan slippa mensen nästan helt genom att ta p-piller utan uppehåll. Dock bra att konsultera en läkare först!

  31. Och jag var nästan 17 när jag fick min mens – jättesent! När jag började gymnasiet var jag fortfarande menslös. Så konstigt nu när jag påmindes om det. Var absolut sist bland alla jag kände i min ålder. Och när den då ”äntligen” kom så var det som att kroppen skulle kompensera för alla år jag sluppit.

  32. Så himla bra inlägg, och det kom HELT rätt i tid för mig. Jag fick mens i natt. Du vet, när man liksom vaknar på morgonen och känner mensvärken, och sen måste knipa hela vägen till toan för att släppa ut blodbomben.
    Åh, jag har känt mig så fruktansvärt deppad idag. Allt känns meningslöst. Igår var livet på topp och nu vill jag bara gråta. Ja på riktigt, jag sitter och snyftar till ditt inlägg och alla andras kommentarer, för jag blir på riktigt så tacksam över all igenkänning.

    Jag har fått uppfattningen om att man i vuxen ålder ska kunna det här med mens . Att det inte längre är en big deal, för man har haft det i så många år. Men nej…varje månad förvånar den mig lika mycket ändå. Den har en sådan enorm påverkan i hur jag mår under några dagar i månaden. Och just nu…nu vill jag bara krypa ned under täcket.

    Tack för att du tog upp det här! <3

  33. Jag fick min första mens när jag var 17 år (troligtvis sent pga anorexi) och skaffade nästan direkt därefter ett preventivmedel som i princip helt tog bort mensen. Nu är jag snart 21 år och känner verkligen att jag har noll kunskap om vad mens är eller innebär. Tur att Clara Henry finns och utbildar mig som är ”gamling” och mina yngre medsystrar!

  34. Vid 26 års ålder skaffade jag hormonspiral. Då slapp jag som många andra helt mens med allt vad det innebär. Ingen mens, inget behov av mensskydd, ingen mensvärk, inget behov av annat preventivmedel (om man har fast partner), man kan precis som män bada/campa mm årets alla dagar. Jag älskar friheten den för med sig då jag slipper allt detta. Som en liten frigörelse.
    Ångrar att jag inte provade tio år tidigare.
    Förstår att det kanske inte fungerar för alla men önskar att fler vore villiga att prova!

  35. Fint inlägg! Måste tipsa om pms-podden och deras nya bok ”Har du pms eller?”. Podden hjälpte mig att inse att jag har pmds med besvär under 2 veckor/cykel. Innan trodde jag att jag höll på att gå in i väggen/var lat/hade svagt immunförsvar/var överkänslig för smärta i kroppen/osv. Att förstå min cykel har hjälpt mig mycket trots att jag ännu inte blivit frisk.

  36. Menskopp FTW! 😀
    Jag börjar typ trötta ut folk med mitt tjat om den. Har en härifrån https://www.menskopp.se/ 😛
    Alltså jag minns inte exakt hur gammal jag var när jag fick min mens, kanske 13, men jag minns att jag berättade det för pappa först. Han frågade hur det var med mig, jag sa att jag hade ont i magen. Han frågade varför och jag sa lite sådär stolt ”Vad brukar man få när man är 13 och tjej”. hahaha