I år är det drygt 20 år sedan jag fick min första mens. Den kom när jag var nio eller precis fyllt tio. Jag fattade inte ens vad det var. Inte kunde man väl få mens i min ålder? Ingen kompis hade fått det ännu. Knappt min storasyster. Jag var först ut i klassen och skämdes så fruktansvärt. Dessutom gjorde jag misstaget att berätta det för min bästa kompis. Hon var senare utvecklad än jag var (det dröjde nog fyra år till innan hon fick sin mens). Och kanske var hon avundsjuk på mig? För hon förde det vidare till några killar i klassen – och sedan var jag Mens-Clara under en lång tid. Och då skämdes jag ännu mer.  Vad var det för fel på mig? Varför skulle just jag få bröst och blödningar långt innan alla andra?

Jag räknar ut att jag hitills haft mens ungefär 200 gånger i mitt liv. Kanske blir det ungefär 200 gånger till innan det är över? Det bästa med graviditeterna (förutom att få ett barn som belöning!) har varit att slippa ha mens. Fasen så skönt det är att slippa blöda under ett och ett halvt år. Och efter graviditeterna har den värsta mensvärken försvunnit. Den där smärtan som gjorde mig sängliggande.

Men jag har fortfarande känningar av mensen och den första dagen har jag ingen ork. Ont i lederna, svårt att öppna burkar, bära tungt, springa eller gå snabbt. Jag är ledsen och på dåligt humör och känner ångeststråk i kroppen.  Jag vill helst bara ligga ifred under täcket och om det bara går att lösa så brukar jag göra det också. Som en snällhetsgrej mot mig själv. Jag har lidit nog av min mens genom åren.

Nu i vuxen ålder tycker jag inte att mensen är äcklig – snarare fascinerande. Som det faktum att min menscykel har synkats med mina nära vänninors – och att vi får numera mens samtidigt. Är det inte märkligt? Den av oss som hinner få först skickar ett sms till den andra.  “Om du mår piss idag är det för att du kommer få mens imorgon.” Ja, just det, tänker man. Det förklarar varför livet från en dag till en annan känns värdelöst. Varför man vill byta jobb, skilja sig och säga upp bekantskapen med alla man känner.

Jag är så glad för att dagens unga tjejer har Clara Henry och andra förebilder som på ett enkelt och oladdat sätt pratar mens med allt vad det innebär. Och att dagens tjejer inte bara kan välja på tampong eller binda utan att menskopp faktiskt också finns som alternativ.

Jag vet inte om unga tjejer fortfarande blir retade om de får mens först av alla? Eller om det är ännu värre att utvecklas sent? Jag hoppas i alla fall det blivit lite bättre under de tjugo år som passerat sedan jag fick min första blödning.

Den här texten är en del av mina röda temavecka, här kan du läsa mer om temat och vad som får mig att se rött.