Sagt av en rödstrumpa

”We’ve begun to raise daughters more like sons…but few have the courage to raise our sons more like our daughters” – Gloria Steinem. 

Ja så har Amerikas kanske främsta feministiska tänkare sagt. Och det ligger så mycket i det. Att uppfostra flickor mer som pojkar är att höja deras status – eftersom killar har högre status. Att göra tvärtom är att sänka pojkars status eftersom de kliver ner i hierarkin. Det svåraste men kanske också viktigaste jag som pojkförälder kan göra, är att uppfostra mina söner mer som jag skulle uppfostrat döttrar.

Flickor får från ung ålder träna sig på så oerhört många viktiga egenskaper som pojkar inte får utveckla i samma utsträckning. Sånt som handlar om relationsbyggande, kommunikation, empati och fysisk närhet. Men ska jag vara ärlig får jag erkänna att det ibland tar emot att uppfostra mina pojkar mer som flickor. För att jag är rädd att jag genom att göra det också sänker deras status i samhällets ögon. Och inte minst deras förmåga att hävda sig i sammanhang med stökigare killar. Det är sorgligt men sant.

Kanske blir tonåren jobbigare om de inte kan passa in i killrollen som föreskriver vassa armbågar och bröl? Eller så kommer de ha massa fina tjejkompisar att hänga med istället? Jag är i alla fall övertygad om att egenskaperna de får utveckla när de uppfostras mer som tjejer är något de kommer ha nytta av resten av livet. Även om samhället inte nödvändigtvis premierar det.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

34 kommentarer på “Sagt av en rödstrumpa”

  1. Clara, du är så fantastiskt klok! Jag håller med dig till 100 %. Om fler uppfostrade sina pojkar med detta i åtanke hade världen nog varit en bättre plats.

  2. Åh denna tanke uppfyller mig också! Jag uppfostrar mitt barn som en tjej, eller snarare som jag själv skulle velat bli behandlad då min son är så otroligt lik mig till personligheten. Tyvärr blev jag mobbad i skolan och det är något jag vägrar att min son ska bli, så jag lär honom att inte ta någon skit heller, utan han ska kunna säga ifrån och vara uppkäftig om det så behövs. Jag försöker jobba fram en trygghet i honom, att han känner sig själv och vad han gillar och inte (för att jobba emot grupptryck), lära han respektera andras gränser (förklarar varför om och om igen) och så försöker vi bemöta alla vi träffar likadant. Mycket jobb! Men jag tror det lönar sig i slutändan

    1. Låter som du tänkt mycket fint! Bara en tanke kring det här med att inte vilja att barnet ska bli mobbat och uppfostra att säga ifrån, jag tror själva uppfostran är bra, men tyvärr gör det inte alltid skillnad i om barnet sedan blir mobbat. Det handlar så lite om barnets beteende. Det jag tänker är att det är viktigt att inte kommunicera med ditt barn att du minsann sak se till att han inte blir mobbad, för om det Gud förbjude ändå skulle vara så att han blir det kan det vara en oerhörd skam och göra att han inte vågar prata om det. Så var det tyvärr för mig och min mamma, hon ville inte att jag skulle bli mobbad och pratade lite då och då om att hon försökte uppfostra mig så jag skulle slippa det. Det gjorde att när jag väl blev mobbad så kändes det som *mitt* misslyckande och jag vågade inte prata med mamma om det för att jag var rädd att hon skulle bli ledsen och arg. Tyvärr ligger det fortfarande lite emellan oss. Så fortsätt med vad du gör, men tänk på att försöka kommunicera med ditt barn så att bli mobbad inte upplevs som mer skamfyllt än det redan är, och så han kan ha dig som stöd om det trots allt skulle bli så. 🙂

      1. Jag pratar aldrig om mobbing med min son, jag har turen att ha en mamma som är psykolog så hon får enormt mycket frågor om hur jag ska göra. Det är svårt, men helt klart värt all extra tid det tar. Tråkigt att det ligger där emellan er, det måste vara tufft.

        1. Ja, det är tufft. Men låter som du tänkt toppen! Var inte meningen att skriva på näsan, ville bara ge ett ytterligare perspektiv. ✨

  3. Jag tänker så mycket på det här. Vill så gärna tänka att jag ser mina barn för dem de är och inte tänka på dem som min son och min dotter utan mina älskade barn. Men jag tror att jag kommer att behöva vara starkare och starkare ju äldre de blir. Medan de är så här små är det ju ganska lätt. Men sedan då? Kommer jag klara det då?

  4. Intressant det där…
    Jag har också två pojkar och vi tänker självklart på de värdier som vi ger våra pojkar genom uppfostran. Vi tänker dock mest på att man skal kunna umgås alla, markera sig när det är behov för det och visa respekt och empati, oavsett vem det är man möter på sin väg genom livet. Det har inte med kön att göra, mer vem man är som människa. Och killarna har haft både pistol och docka i leksakslådan, när de var mindre.

  5. Sååå bra inlägg, har nyss fått en son och funderar (och bekymrar mig) mycket över just detta.

    Men Clara, vilka saker i uppfostran är det konkret man gör för flickor son bygger de där egenskaperna tror du?

    //Malin

    1. Exakt samma sak undrar jag. Jag har inga barn (men vill gärna ha i framtiden) så jag kan inte så mycket om barnuppfostran. Men kan du inte ge lite exempel på hur du gör när du uppfostrar dina söner mer som döttrar? För mig blir det bara ord, eftersom jag inte vet någon konkret innebörd.

      1. Några saker jag gör
        – pratar jättemycket med mina söner. Om känslor och relationer. De har fantastiska ordförråd och kan sätta ord på sina känslor som jag är väldigt noga med att lyssna på
        – fysisk ömhet och närhet. Gosa, pussa krama flera timmar per dag
        – hylla och uppmuntra deras omhändertagande sidor. Berömma dem för att de är så snälla och omtänksamma och är så duktiga på att ta hand om mindre barn
        – uppmuntrar dem att iaktta andras känslor och respektera dem.
        – peppa dem mycket i vad det innebär att vara kille. Båda mina pojkar är väldigt orienterade mot att vara ”storbarn” och jag markerar alltid tydligt att storbarn/storpojkar är de när de är snälla, kärleksfulla, omtänksamma osv.
        – de har nästan bara tjejkompisar och leker därför väldigt tjejigt orienterade lekar.
        – genom hur jag är som mamma visar jag för dem också vad en flicka/kvinna kan vara. Chef, familjeförsörjare, bestämd, modig. Jag tänker att det gör att de i livet inte kommer skrämmas av sådana kvinnor
        – Jakob tar störst ansvar för hemmarbete och de ser att städa, tvätta, lämna på förskolan och laga mat är naturliga sysslor för en pappa

        1. Du tänker stt det främst är döttrar som får fysisk närhet och ömhet från sina föräldrar och ger dina söner det som en medveten uttänkt plan menar du? Det är inget som kommer naturligt? Jag kan inte tro att det är så du menats men blir förskräckt över att du tillskriver det förhållningssättet till avkommor som något som normalt sker i första hand till döttrar?

          1. Självklart tror jag att pojkar får mindre fysisk närhet och ömhet från sina föräldrar. Jag tänker aktivt på att fullkomligt överösa dem med det. Hade jag haft flickor hade jag inte behövt göra det för då hade det kommit naturligt. Så funkar liksom patetriarkatet. Vi beter oss olika mot flickor och pojkar

        2. Åh så fint konkretiserat! Jag tänker precis på samma sätt i mitt föräldraskap när det gäller mina tvillingar varav en är pojke och en är flicka. Men att jag måste tänka på hur samhället utanför dem ”fostrar” dem och därför nu när de börjat förskoleklass behöver tänka på att uppfostra min son mer som en dotter och vara försiktig med vissa saker som gäller min dotter så att hon inte ska bli den prestationsperson som jag är och som ledde till utmattningssyndrom för mig.

  6. Har söner som jag försökt uppfostra på samma sätt som min dotter. I yngre tonåren har det varit mer en nackdel, i grupper med andra killar… men som äldre tonåringar och vuxna män har de vunnit ofantligt på det.

  7. Så bra, klokt och – som jag förstår det, svårt. Jag är själv flickföräldrer och det ligger så mkt i det du säger. Plöjer om kväöllarna Mad Men nu, som jag vet att du sett också, och får så många tankar om såväl mans- som kvinnorollen under dessa decennier som gått, eftersom de också till viss del är mina decennier (född -65). Dessa eviga omogna män, som väljer och vrakar bland kvinnor, framgångar, livsstil – men också motgångar, missbruk, tuppiga tävlingar och förväntad syn på kvinnor. Och så dessa kvinnor som antingen ska slita hårt i jobb, inte ses som fullt kompetenta (utom några få, typ Peggy), behaga, eller vara hemma och vänta, vänta på en man som kommer i stort sett när han vill. Och bli deppig och drick för mkt. Känner igen mkt även om vi inte var glamorösa Manhattan-bor.
    Tänk ändå vad vi har vunnit, men vad långt vi har kvar – på samma gång! Jag förstår dina farhågor kring dina pojkar, men jag tror att tiden är mogen för män som går ut i livet med många fler bitar av livsväven tillgänglig – jag tror att dina kommer att vinna i längden, oavsett en och annan ev armbåge! Och modiga pojkföräldrar blir också exemple som får bana väg för andra lite mindre modiga, tänker jag. Som du ju redan gör i bl a klädstil och annat som varit aktuellt här i bloggen.

    Däremot vill jag gärna dela en fråga som jag hört från flera tonårsföräldrar här i Sthlm: att tonåringar ofta talar om detta med könstillhörighet, vem man egentligen är, är man kille/tjej, om man kanske är lagd åt ena eller andra hållet, om man ska/bör ”byta”. Till och med min 10-åring kom hem från skolan och frågade om detta med att det finns ”könlösa” personer osv. Jag måste säga att oavsett var man står i den diskussionen känns det inte som att våra barn behöver ännu en grej att oroa sig för, ännu ett ”är jag fel”? ”har jag fel kön kanske?” I så unga år!
    Hellre i mina ögon få vara den man är men en rikare ”bredare” personlighet. Få blomma, prova, våga, men också få vara en blyg liten iakttagare om man vill och behöver.

    1. Åh vad glad jag blir av att höra att tonåringar pratar om könstillhörighet och att ens biologiska kön inte alltid är det självklara för dem. Så fantastiskt att få ha dessa diskussioner med tonåringarna. Vi har redan dom diskussionerna med mina 6 åringar och det är inte ”ännu en grej att oroa sig för”. Vi måste sluta oroa oss för att barnen blir förvirrade när vi öppnar upp perspektiven och går ifrån det normativa tänkande. Och det är precis i unga år vi ska börja prata om detta. När det inte är något konstigt. För barnen fattar direkt till skillnad från de vuxna (som är de som på riktigt blir förvirrade). (läs gärna detta inlägg. http://ladydahmer.nu/2017/september/om-barnen-blir-forvirrade-sa-far-man-val-forklara.html)

      1. Jag förstår vad du menar men håller inte riktigt med. För i detta fallet var föräldern oroad. En ganska omfattande diskussion förs i t ex flera sammanhang om att RFSU:s allenarådande sexualsyn, genus-och könssyn m.m. är den enda som får ”predikas” på svenska skolor numera. Vi har många som av bl a religiösa skäl inte delar den agendan – och det är inte extremister, inte moralpoliser. Jag tror faktiskt att man kan skapa problem hos unga också – känns för mig inte sunt om 13-15-åringar ska grubbla över om de ska operera sig och byta kön – under en tid då de grubblar över så mkt i identiteten ändå.
        Att däremot som Clara skriver, ge pojkar och flickor möjlighet att leva rikare genom att inte snäva in vilka de ska vara, är för mig en helt annan sak.
        Låt ungdomarna landa och vila lite i sig själva!

  8. Förstår precis din oro, men bara fortsätt att försöka bryta könsnormen i uppfostran. Vi har tre grabbar, i åldrarna 9 år, 5 år och 1,5 år. Vi har försökt att vara så genusmedvetna vi kunnat, och vår stora kille har kommit att bli en fantastisk mjuk, trygg och otroligt omtänksam person, som inte måste gå alla andras väg. Han har massor med kompisar och är samtidigt ”cool” utan att vara den coolaste killen i klassen, om du förstår hur jag menar. Var inte orolig, för samhället ser ju ändå till att de faller in i könsnormerna, och kan vi som föräldrar vara med och påverka/bredda deras möjligheter i hur man ska vara/inte vara utifrån kön, så är ju det toppen. Bra och viktigt inlägg! 🙂

  9. Har uppfostrat min nu 14åriga kille precis så. Och det är inte alltid lätt att se på när han inte är med alls i (det ganska stökiga) killgänget i klassen. Flyter fram i skolan och hänger med lite olika tjejgäng. Har EN riktigt bra kompis som haft en svår uppväxt. Min son är så glad över förtroendet han får när kompisen anförtror honom sina känslor.
    Jag blir så stolt över att han får cred från skolpersonal att han är en sådan himla schysst kompis, alltid inkluderande och empatisk. MEN det är ju inte alltid så att han i sin tur blir behandlad snällt och då kommer han hem och är så jäkla ledsen. Jag hade inte kunnat fostra honom annorlunda, jag tror han kommer att vinna på det i längden.

  10. Min kille, 27 år, har tydligt uppfostrats mot det flickiga hållet. Underbart är det. Han tar ansvar och upprätthåller sina egna relationer, ser och inkluderar människor i sociala sammanhang, väldigt omhändertagande. Tar inte saker för givet. Det är så enkelt att leva med honom. Första personen jag själv skulle vilja ha barn med 🙂 Så jag hejar på dig! Dina pojkar kommer bli de finaste vuxna männen.

  11. Min man har uppfostrats av två (skilda) föräldrar med väldigt olika syn på hur man ska vara som människa. Min svärmor är väldigt mjuk, omtänksam, vill prata om känslor och tankar, säger aldrig något hånande eller förminskande. Är snäll mot djur och natur. Min svärfar är ”lite fin i kanten”, väldigt principfast och bestämd, har en rå jargong och kan bete sig lite nedsättande mot människor som avviker lite (tex tillhör vad han tycker en lägre klass eller har någon typ av funktionsvariation). Är noga med yta och andras uppfattning om saker och ting.

    Väldigt olika alltså, och jag tror att det bidragit mycket till att min man har dåligt självförtroende och många gånger känner sig osäker på hur han ska vara. I nya sammanhang är han ofta ganska tyst och upplevs som blyg, och måste han ”prestera” på något sätt bland människor han inte känner så väl finns det en risk för att han blir lite lik svärfar. Tack och lov är han absolut mest lik svärmor, som varit väldigt noga med att uppfostra sina två pojkar väldigt mjukt och känslofullt. Som du själv funderar kring och som några andra också har kommenterat, var det nog inte helt lätt när de var yngre men i vuxen ålder är egenskaper som ödmjukhet och förståelse svårslagna.

  12. Vilken bra och klok text! Som så många, många andra du skrivit. Det är så tragiskt att pojkars status sänks när de uppfostras mer som flickor för pojkar behöver mer av det! Det är att göra pojkar en stor tjänst att lära dem att känslor och att prata känslor är ok, att våga be om hjälp, att vårda/hjälpa och vara schysst är fint och bra! Jag brinner för böcker och tror att vi kan göra skillnad genom att läsa många olika typer av böcker för barn. I mina egna böcker har jag killar i huvudrollen men där fokus är snällhet, hjälpa andra osv istället för superhjälteböcker och sport.
    Hampus Nessvolds bok Ta det som en man borde varenda kille få i present från högstadiet och uppåt! Den boken kommer göra skillnad för killar som vill bryta med machokulturen! En kille kan vara på så många olika sätt. Ha en fin helg!

  13. Hej, jag måste ärligt säga att jag inte förstår frågan; uppfostra barn olika pga kön? Idag år 2017?
    Jag har tänkt feministiskt hela mitt liv och tagit den diskussionen med barnen sedan de var små. Alltid inpräntat allas lika värde och att pojkar inte ska få fördelar pga sitt kön. Men har aldrig ens tänkt att jag skulle ha uppfostrat min son och dotter olika?
    Så klart har vi hela tiden fått arbeta med och prata mycket om de yttre värdering de utsatts för. Men hemma, där har samma regler gällt för dem båda. Och hans älsklingsfärg som liten var rosa.
    Förstår inte det där med att flickor skulle få mer närhet etc??
    Tror att upplysning, samtal och likabehandling är den väg man måste gå.
    Idag är både han och hon vuxna, empatiska, medvetna. Missar fortfarande inte ett tillfälle att tala könsvärderingar med dem.

  14. Det är ju jättebra att du hjälper dina pojkar att utvecklas inom kommunikation och empati etc, men varför inte också stärka dem i de positiva manliga egenskaper som kan komma att hjälpa dem i den framtida tonårstiden som du oroar dig för? Jag tänker på saker som att vara målmedveten, självständig, stark, beskyddande etc.
    Det vore nog bra för deras självförtroende att lära sig att det är bra att vara man, precis som det är bra att vara kvinna. Eftersom de är pojkar, är det faktiskt enormt stor sannolikhet att de kommer att bli just män. Så lär dem att uppskatta sig själva, som män. Inte att de borde vara mer kvinnliga än vad de är.
    Innan någon klagar så, ja självklart kan kvinnor inneha positiva manliga egenskaper också, och alla inom ett visst kön är inte lika manliga/kvinnliga.
    Se även: https://www.youtube.com/watch?v=9PaL5FW5src angående de dokumenterade könsskillnader som finns, och som inte i sig står i någon som helst motsats till feminism.

    Tack för en fin blogg med vackra bilder och bra recept!

    1. Eftersom resten av samhället tränar dem i det dygnet runt är det ingenting jag behöver ägna extra energi åt

  15. Hej Klara (och alla andra). Hamnade i en diskussion med min vän häromdagen där han hävdade att han inte sett någon skillnad i ”socialt ansvarstagande” mellan könen, varken i hans uppväxt eller nu. Jag blev förvånad och vi slutade diskussionen med att vi båda skulle tänka över vad den andra sagt. För mig känns det bara som att han inte har kollat och därmed inte har sett, eftersom han själv är man och tar mycket socialt ansvar, antar han att även andra gör det. Men han ville ha bevis (typiskt). Eftersom du tagit upp detta mycket undrar jag om du (eller någon annan) har läst någon undersökning eller statistik man skulle kunna använda som argument i framtiden, eller om du som jag går på egna uppgifter och (vad jag trodde var) allmänt vetande? Tack för en fin blogg!