Vissa offentliga personers bortgång blir man mer påverkad av än andras. Både Gösta Ekman och Hasse Alfredssons var sådana människor för mig. Sådana dödsbud som fick mig att slå händerna för ansiktet och utbrista ett ynkligt neeej vad tråkigt. Trots att ingen av dem dog i oväntat ung ålder. Men jag tyckte om dem och de är så tätt förknippade med min barndom. Mumin, Jönssonligan och inte minst Äppelkriget.

Men så tänker jag på min mormors perspektiv på deras död –  hon som är äldre än de båda och rimligtvis inte borde överlevt dem. Undrar hur det känns när hennes livs kändisar går ur tiden? Sådana hon roats av och följt i kanske femtio år? Jag har ju egentligen ingen relation till dem (om man jämför med min mormor) men hur kommer det kännas för mig om jag har turen att bli så gammal som mormor?

Jahaja – nu dog Robyn också. Inte långt efter Little Jinder. Robyn som man dansat så mycket till i sina dagar. Det var förfärligt att cancern skulle ta henne.  Och att Danny Saucedo skulle kolavippen knall och fall hade jag inte trott – men han var ju skröplig där på slutet. Alexander Skarsgård har man bara väntat på. Han har inte sett kry ut de senaste tjugofem åren. Men nog var det synd att Beyonce skulle dö på det viset. En gång så vacker och vilken sångröst – nu en bitter, sönderopererad sängrökare….

Ja sådär kommer jag kanske också prata. Som mormor pratat om Monica Zetterlund, Hasse Alfredsson, Per Oscarsson och Ingrid Bergman genom åren. Det är lite overkligt att tänka på att unga, vackra och kända människor som jag följer kommer åldras ikapp med mig. Och att för mig är de en del av min historia. Men för mina barn kommer deras död bara vara någon random farbror eller tants bortgång som de läser en minnesruna över men sedan aldrig mer tänker på.