Är jag rädd för döden? Blir sorg lättare att bära med tiden? Jag och Erica har fått många lyssnarfrågor om döden. Det verkar vara ett av de ämnen ni poddlyssnare helst vill höra mer om. Den här veckan följer jag med Erica till hennes släktgrav och vi funderar över sorg, förlust, saknad och kanske ett liv efter detta.
37 svar
Vi blir bara benmjöl!
Jag tyckte om det här avsnittet så mycket! Blev både ledsen och glad.
Fint avsnitt. Jag blir alltid berörd när du Clara pratar om din mamma, jag förlorade själv min mamma i cancer när jag bara var 24. Det är skönt att höra att det är fler som är ledsna länge..
Blev också inspirerad att åka till minneslund och tända ljus:) Mammas grav är 35mil härifrån så jag är sällan där, men kom på att jag ju kan tända ljus i en minneslund här i närheten istället.
Vilket vackert och viktigt avsnitt. Vi behöver prata mer om döden och sorg tror jag. Det råder nån slags missuppfattning att man bara ”ska” sörja en viss kort tid. Men så fungerar sorg verkligen inte. Sorgen och saknaden går i vågor. Känner också igen det ni beskrev att saknaden ibland dyker upp särskilt starkt vid särskilda tillfällen, förknippade med den avlidne.
Jag kan förstå dig Clara då du fotograferat grav och ni din döda mamma t.ex. (Har fotograferat husdjur så.)
Det kan vara ett sätt att minnas hur fridfull hen såg ut då efter en tids sjukdom. Håller också med om att man ser att själen, allt som var hen, har lämnat kroppen och det jordiska.
Jag vill gärna strös för vinden eller i minneslund.
Jag har heller inget behov av att besöka nån grav, de döda är med mig i mina tankar.
Jag vet inte vad som väntar efteråt men tycker att det är spännande att tänka på.
Tack båda för ett mycket fint avsnitt! ❤️
Ska lyssna på podden!
Tack för ett fint avsnitt❣️ Så många tankar som kommer upp. Tänkte mycket på min mamma som gick bort när jag var 16. Och hur min egen sorgeprocess har sett ut, det var fint att höra hur ni bearbetar eran sorg.
Eftersom jag inte bor i Sverige så kan jag inte besöka min mammas grav så ofta. Hon är begravd i Leksand där stor del av min släkt bor, men jag får sällan tid att åka dit när jag är på besök i Sverige. Men förra året kände jag väldigt starkt att jag ville ha min egna minnesplats. Så jag planterade en jättefin rosenbuske utanför köksfönstret. Det känns väldigt fint att kunna stå och pyssla i köket och titta ut och se hur fint rosorna blommar samtidigt som jag minns min mamma.
Så fint att höra <3 rätt tänkt med den där rosenbusken. Kram Mirjam
Så fint, Mirjam.
Förutom minneslunden som brukar finnas på kyrkogårdarna, så kan man ju göra sina egna små minnesplatser när man bor långt bort från de käras gravplatser.
Har inte hunnit lyssna än, ska göra det! Men generellt tycker jag att det är jobbigt att det finns ett sånt tabu runt döden. Varför får vi inte prata om det…? (Eller är det bara jag som har fel familj och vänner) 😉 En av de få sakerna som är säkra med livet är ju att vi alla ska dö nån gång. Tycker det är lite sorgligt att inte “få lov” att prata om döden. Kanske får leta mig ut på nätet?!
Veldig fint avsnitt. Måtte felle en tåre her jeg sitter og drikker formiddagskaffe. Det er en så varm, undrende og ’tillåtande’ stemning i podden deres som jeg liker så godt.
For meg betyr det mye at du, Clara, snakker om din mamma og hvordan hennes bortgang har påvirket ditt liv. Jeg mistet også min mamma i kreft da jeg var 19-20 (og pappa i kreft da jeg var 12). Selv om våre historier såklart er forskjellige så er det så fint å høre deg snakke om det du har gått gjennom. Det gir meg anledning til å reflektere litt mer over mine egne opplevelser på en god måte. Og en slags tillatelse til å se at det fortsatt påvirker meg og hvordan jeg har det. Tror jammen jeg skal hente opp noen fotoalbum i kveld og ha en liten minnestund 🙂
<3 så fint att få läsa din kommentar Kaja
Fint att lyssna på ❤
Åh vad fint avsnitt. <3 Tack. Sorg pratas det så sällan om och det är liksom förväntat att det ska vara över efter en tid. Och det är det väl på sätt och vis, men tiden är olika för olika människor och beroende på relationen man hade. Det finns outtalade regler. Man får inte sörja en människa mer än ett år, för då "grottar man ner sig". Djur får man bara sörja någon vecka, annars "överdriver man". Sorj ändrar karaktär med tiden, men tiden är olika för olika. Jag har ännu inte mist någon riktigt nära människa, men jag har mist x antal djur. Sorgen har varit olika varje gång.
Min första hund hade jag en vacker relation med. När hon var åtta lade hon sig ner och dog och vi fick sedan veta att hon hade cancer i tarmarna. Då var det en chock, för hon hade verkat fullt frisk. Samtidigt hade vi fått åtta underbara år tillsammans och jag visste ju att hundar inte lever så himla länge, så det kändes inte orättvist. Det var lätt att fokusera på det vackra och att gå vidare. Jag har mist x antal katter och kaniner och hamstrar, men det har inte heller varit särskilt svårt. Det har känts naturligt och det har varit lätt att gå vidare och dem ligger alla på samma plats i skogen med en fin minnessten – vår egen lilla minneslund.
Men i våras miste jag min andra hund – min första hunds dotter – och då var allt annorlunda. Då var jag i USA, fick inte säga hej då, och vi fick veta om cancern en månad drygt innan hon gick vidare. Jag var med i skype när hon somnade in. Hon hann aldrig fylla 7 och där var ångesten extrem. Jag är ännu inte klar med den sorgeprocessen. Bara jag skriver det här så gråter jag. och jag tror det handlar om att jag inte var klar. Jag hade så mycket mer jag ville ha gjort med henne, så många drömmar som aldrig slog in. Så dåligt samvete för att jag inte var där när hon mådde dåligt och dog. Skuldkänslorna känns som en sten i bröstet när jag tänker tillbaka på henne. Att förlora ett djur kan vara fruktansvärt beroende på vilken relation man hade med djuret, vad man gått igenom tillsammans och hur det sker.
Jag har ännu inte förlorat någon riktigt närstående men jag kan tänka mig att det är på samma sätt. Ju närmare relation, ju mer dramatiskt eller oväntat, ju mer komplicerad historia man har och vart man är när det slutar, påverkar hur sorgen upplevs. Jag har förlorat äldre släktingar och en syssling jag knappt kände, lärare och vänner till familjen men de flesta var äldre då. Jag tror det är lättare när dem är äldre och man själv är yngre. Sorgen efter min syssling påverkade mig mest, för han var bara 16 och jag var typ 12 och förstod inte då utan förstod gradvis medan jag växte upp och umgicks med hans yngre systrar.
Jag känner mig lyckligt lottad som har mina nära och kära i livet och sedan min bästa väns pappa dog för ett år sedan är jag noga med att säga till dem att jag älskar dem. Och framförallt på att visa att jag menar det. Närheten av döden gör livet mer dyrbart, uppskattat och vackert.
Jag sitter på mitt jobb, jag jobbar inom psykiatrin, och hade just ett jobbigt patientsamtal. Jag lyckades hjälpa personen men dennes ångest smittade liksom av sig och letade sig in i min kropp. Jag tittar runt på olika webbplatser för att försöka avleda känslan, gjorde lite fysiska övningar. Så slår det mig! Jag måste ju gå in på Underbaraclaras. Sagt och gjort! Och ångesten lättar.
Det du gör hjälper, och det lättar upp – för mig. Nu. För att inte tala om din och Ericas underbara pod! Jag skrattar ofta ikapp med er. Tusen tack! Från psykpersonal
Finns det någon jobbkompis du kan ventilera med när det blir svårt att härbärgera och/ eller hantera dina egna reaktioner? Någon som du kan ha som avlastningsperson och som i sin tur kan ha dig som samma? Jag jobbar själv inom psykiatrin och att ha en person och ibland avsatt tid för bollning är guld värt. Men det är klart, ibland behövs ju “bara” distraktion i form av lite surf mellan patienterna och då är UC ett bra ställe.
Mvh psykkollega ?
Tack för att jag får fungera som ett litet vattenhål i din vardag. Så glad att höra det <3 kram och heja för det viktiga jobb du har
Vilket fint avsnitt så här i Alla helgons-tider 🙂 Måste dela med mig av ett minne från när mitt syskonbarn var med och besökte sin gammelmorfar i minneslunden. Syskonbarnet var väl 4-5 år och hade inte riktigt förstått vad det hela gick ut på. Det första han gjorde var att titta på den tomma fontänen i minneslunden och utbrista “De har pool här!”
Oklart vilka “de” var i hans värld, men det var omöjligt för oss vuxna att inte bli fulla i skratt och det var så himla skönt att få tillåta sig att skratta på den platsen.
Haha 😀 alla som dör borde få tillgång till en skön pool!
Tack för ett jättefint avsnitt! Så nära och varmt och innerligt. Ni är underbara båda två som delar med er så öppet. Stort tack!
Tack, riktigt fin podd! (Som alltid!) Döden som vit och krispig stannar lite extra i hjärtat hos denne dryge krischansta-bo ? tycker så mkt om att lyssna till ert sätt att se på världen eftersom jag ofta tycker att det skiljer sig mkt från min egen världsbild och att den berikas av att få sitta tyst o lyssna till era samtal ❤️
Hurra Sara,
glad att du känner att du blir rikare av andras världsbild! Låter som raka motsatsen till att vara dryg : ) Hoppas du får en fin dag strosande genom Tivoliparken eller någon annanstans i stan!
Tack!
TACK för alla era fina kommentarer kring podden. Det gör mig och Erica så glada att höra att ni lyssnar och tycker om den.
Uppskattar att få lyssna till era samtal, gillar att ni inte bara sitter still och pratar utan att man hör vad som pågår runt omkring.
Min pappa dog när jag var 15. Och åren därefter tillbringade jag många stunder på kyrkogården efter midnatt. När vi vänner skilts åt efter helgernas aktiviteter tog jag ofta en sväng förbi kyrkogården för att hälsa på pappa. Där mitt i natten fick jag vara ifred med min sorg.
Idag besöker jag graven väldigt sällan, men har en stor kärlek till kyrkogårdar.
Ett intressant och fängslande avsnitt, mycket bra! Jag påminns om min egen sorg efter pappa som hastigt och oväntat gick bort för 1,5 år sedan. Mycket ni pratade om som jag kände igen mig i. Det pratas mycket om sorgeåret och att livet går vidare. Egentligen går inte livet vidare, men tiden däremot, den går hela tiden vidare. Sen blir ju sorgen mindre akut varefter tiden går. Skönt att få höra att man kan må dåligt t o m 5 år efter en nära anhörigs död, det skulle alltså vara ok att vara sjuk i sorg nån dag…. ?. Det allra bästa och mest tröstefulla med ert podavsnitt om döden tycker jag är att få höra er prata om himlen. Att det finns ett liv efter döden, ett evigt liv. Så tror även jag. Det bästa har vi faktiskt kvar… ?
Tack för detta avsnitt! Uppskattar att det är sådan tillåtande stämning för alla känslolägen i er podd – det smittar av sig 🙂 Hur Erica bestämt protesterar mot att klippa bort och sedan mjukt leder dig Clara vidare när tårarna kommer – extra älsk på denna fantastiska Erica där och då!
Tusen tack Linda! 🙂
Hej Clara! Har förlorat många nära och kära. Mitt dotter som endast blev en dag gammal, min Mor och Far och syskonbarn. Jag är nu sextio år och och min far gick bort när jag var sju år, min mamma när jag var fyrtio år. Min lilla dotter när jag var tjugotre . Fortfarande kan jag känna saknad och en stor sorg. Så fint att ni tar upp det här med döden . Kram Annebeth
Hej Clara ! Döden ger mig ångest. rullgardinen är upprullad inför natten,vill se träden , månen , regnet, åskan och snöflingorna som singlar ner om vintern. När min syster gick bort i bröstcancer och även min bror så gläds jag att få vakna upp till en ny dag.
Du och Erica är så bra ihop i podden. Ser fram emot varje avsnitt! Kramar Anna
Vad fint avsnitt hörni <3 Kramar
Jag är sjuksköterska och har varit med när många människor tagit sitt sista andetag, främst äldre personer. Jag förstår så väl vad du menar med att dom försvinner från sin kropp i samband med det sista andetaget. Det är liksom bara skalet som ligger kvar, lite som en orm som ömsat skinn.
Kram till dig!
Tack för ett fint avsnitt! Jag lyssnar i USA och det känns varje gång att jag kommer närmare släkt och vänner i Sverige genom att lyssna på era samtal. Jag uppskattar att ni pratar ärligt om sorg och döden, det är så få som gör det egentligen. Jag har själv varit med om det ni berättade om, att ibland gör det ont när folk försöker trösta, för de vet inte vad de ska säga. Jag har stor förståelse för det, för jag hade själv nog inte sagt “det rätta” innan jag hade upplevt sorg på egen hand. Men det gör fortfarande ont. Jag läste en artikel om detta (på engelska) för några månader sen som jag tycker träffade punkten precis. Läs här om du är intresserad, den heter “How not to say the wrong thing” http://articles.latimes.com/2013/apr/07/opinion/la-oe-0407-silk-ring-theory-20130407
Håller med Clara om att sakna en förälder. Min pappa omkom i en olycka för 10 år sedan, när jag var 15. Jag saknar honom fortfarande, kan ibland liksom se en situation utifrån och tänka på att han inte är där. Men paniken och den igenomborrande smärtan har avtagit. Det bästa är att försöka att prata om det, tysta inte ner sorgen eller den avlidne, utan uttryck dig. Då kan du komma långt på egen hand. Det blir bättre.
Hej. Sitter på en spårvagn påväg hem från en trevlig kväll med mina vänner och lyssnar på detta avsnitt. Tycker ni pratar så fint och vördnadsfullt om era nära och kära. Speciellt när ni pratar om oro för era barn och föräldrarollen kopplat till döden. Då kom det en tår, vilka fina mammor ni är!
Hej,
Kanske lite sent att kommentera men det är först nu jag lyssnat 🙂 Jag är 30 och min pappa dog plötsligt för två år sedan. Claras ord “hon är inte där” är identiska med mina, såsom jag beskrivit att se pappa (och andra) död. Det är så skönt att höra att fler upplever detta. För mig blir det beviset på att själen är något annat än bara kroppen. Mina vänner har inte upplevt att förlora en förälder relativt tidigt i livet, och det blir därför svårt att prata om och få förståelse med dem runt omkring mig. Därför uppskattade jag detta avsnitt mycket. Det är skönt att ha något att ventilera sina tankar med. Er pod ställer då alltid upp 🙂 Kärlek till er för att ni bjuder in till era så otroligt fina samtal
Fina Daisy <3 tack för att du skrev. Så ledsen att du förkortar din pappa. Kram och vad fint att du lyssnar på podden