Nu&2007. Jag hade bloggat i ungefär ett år när lokaltidningarna fick upp ögonen för mig. Det var stort 2007. Jag tror inte mamma eller pappa hade förstått att bloggar var något av värde och att jag faktiskt höll på med någonting vettigt där jag satt instängd på mitt rum och hamrade på tangenterna. Men så blev jag alltså intervjuad och fotograferad. TILL EN RIKTIG TIDNING. Och i min värld var det ett riktigt genombrott.

På den här tiden var ju alla anonyma på nätet – och som ni ser i inlägget från 2007 har jag blurrat mitt efternamn. Jag ville helt enkelt inte att läsarna skulle veta vad jag hette. Det var ju nog djärvt att jag visade ansiktet på bild. 2007 tog nämligen de flesta modebloggare outfitbilder där de kapade bort huvudet och bara visade kroppen.( Idag är det helt otänkbart då sociala medier bygger på relationer – och det är svårt att ha en relation till någon som saknar huvud).

2007 hade min blogg undertiteln “Underbaraclara – The kristet, fashionistiska, feministiska alternativ du älskar”. Och det var ett jädra liv om det där att jag var kristen och feminist. Och alla som inte förstod referensen till punkbandet The kristet utseende påpekade att jag det skrivit fel.

Mitt starkaste minne när jag ser detta reportage är hur dåligt jag mådde när det gjordes. Jag hade precis flyttat ihop med Jakob i vårt första hus på Axtorpsvägen i Umeå. En liten funkisvilla med fantastiska parkettgolv. Jag läste Litteraturvetenskap på Universitetet och jobbade extra på klädbutiken Kii i Umeå. (Fun fact – där hade jag Filippa Rådin som chef – som så småningom gifte sig med Anja Pärsson).

Bloggen hade jag lite på sidan av. Och dagen vi skulle fota detta reportage åkte jag hem från skolan för att byta kläder. Men jag var så stressad och uppjagad och förvirrad att jag rev ut hela garderoben på golvet och sedan for runt som en virvel i huset och slängde saker och rev ner smink. Det slutade med att jag skulle öppna ytterdörren och gå ut men glömde bort hur man gjorde. Jag lyckades alltså glömma hur man öppnar en ytterdörr. Jakob fick komma och öppna den åt mig. Den där förvirrade känslan påminner starkt om hjärntröttheten jag haft under min utmattning. Och kanske var det heller inte så konstigt att jag var hjärntrött – för under den här tiden var min mamma svårt sjuk.

Idag är jag inte ett dugg anonym och jag har (med illa dold stolthet) prytt många tidningsomslag.

Och jag får obehagsrys av att tänka på vad som hade hänt om jag aldrig börjat blogga? Några av mina bästa vänner, roligaste upplevelser och mest spännande lärdomar har jag ju fått tack vare bloggen.