Nu & 2007. Minns ni som läst mig länge hur min blogg såg ut waaaay back then? Jag minns knappt själv. Jag har försökt hitta blogglayouten från 2007 men utan resultat. Däremot hittade jag den här. Tror den är från 2008 när jag började på Västerbottens Folkblad och flyttade min blogg dit. (Sorry för kass upplösning).

Jag hade bloggat på som hobbyprojekt i nästan tre år när jag blev ditkallad på en intervju. Just då var jag sjukskriven för att mamma hade dött men egentligen pluggade jag litteraturvetenskap och planerade för att söka till en journalistutbildning. För jag hade kommit på att jag nog ändå ville bli journalist. Jag blev alltså kallad på intervju utan att riktigt veta vad jag intervjuades för.

Det visade sig att man ville erbjuda mig en plats som redaktör på familjesidan och att jag skulle flytta min blogg till VF. Jag hade alltså aldrig jobbat som krönikör eller journalist innan men fick erbjudande om att testa. Jag tackade överlyckligt ja – 21 000 kronor i månadslön var en hissnande summa. Minns att jag träffade min bästis Elina på stan strax efteråt och att vi gjorde glädjeskrik inne på stadsbiblioteket.

I efterhand förstår jag inte hur jag vågade tacka ja. Jag var inte utbildad journalist, jag skrev inte särskilt bra och jag kunde bara nästan hantera en kamera. Men jag gav mig in i det hela med liv och lust och intervjuade snart tanter som fyllde jämnt och tjugoåringar som precis kommit hem från ett utbytesår. Intervjuandet passade mig perfekt eftersom jag är sjukligt nyfiken. Plötsligt fick jag fråga hur mycket jag ville utan att framstå som oförskämd.

Jag inser ju att den enda anledningen till att jag fick det där jobbuppdraget var att man ville ha min bloggs besöksstatitsik. Men jag är väldigt glad för den chansen. På Västerbottens Folkblad trivdes jag himla bra och fick så småningom ett uppslag varje helg som hette Claras Helg där jag började experimentera med recept och hemma hos reportage. Det ena ledde till det andra och så småningom handlade bloggen allt mindre om mode och allt mer om hemmaliv, inredning och matlagning…och bloggen bara växte.

Jag släppte till och med tre nummer av min egna tidning – Clara! Vi bad bloggläsare som ville ha ett ex skicka 20 kronor i ett kuvert till Västerbottens Folkblad. Det skulle vi aldrig ha gjort. Tusentals kuvert kom med posten och den stackars receptionisten fick sitta och föra över alla prenumeranters adresser manuellt.

Jag lärde så småningom känna Erica när hon intervjuade mig för tidningen Amos. Jag hyrde en plats på hennes frilanskontor och hon kläckte iden till att göra radio tillsammans. Programmet blev Pikant i P4 Västerbotten. Tror vi gjorde 70 avsnitt totalt eller något.  Ett lekfullt pysselprogram inspelat hemma i mitt kök.

Under den här tiden växte också kritiken mot mig. Jag fick försvara varför jag gillade att baka, ha femtiotalskläder och leka med husmorsestetiken. Var jag en galen konservativ kristen? Antifeminist? Ja, sådär gick det på. Maria Sveland, Natalia Kazmierska och andra feminister jag såg upp till gick ut och kritiserade mig.

2010 flyttade jag från Västerbottens Folkblad till Västerbottens Kuriren. Här fick jag min första egna och riktigt fina layout. Jag vände mig till duktiga illustratören och bloggaren Annika Bäckström som tog fram formen åt mig. Den blev en pangsuccé med en gif i bannern och allt!

Nu fick jag lön för att blogga utan att ha någon som helst reklam på min sajt. Samtidigt skrev jag för tidningen och fick allt fler frilansförfrågningar. Men eftersom jag inte hade ett företag visste jag inte hur eller om jag skulle ta betalt. Jag gjorde massa uppdrag gratis (!) bara för att jag inte visste hur man förhandlade. Men jag lärde mig mer med tiden.

Den här hösten kom också ett roligt genombrott – för Pikant i P4 Västerbotten blev plötsligt Husmorsskolan i P1. Tidningarna skrev om hur bloggvärlden flyttat in i finrummet. Folk rasade över det bakåtsträvande temat, att jag hade femitotalskläder och lärde ut hur man kunde städa med ättika. P1s lyssnare både älskade och hatade programmet. Det lät inte som P1 brukar göra och det väckte reaktioner. Samtidigt ledde stormen till höga lyssnarsiffror. Totalt gjorde vi tre säsonger. Husmorsskolan ledde också till att jag fick sommarprata i P1. Det var det stora genombrottet då jag plötsligt nästan dubblerade mitt läsarantal. Självklart var det Erica som producerade programmet så fint.

2011 föddes Bertil och jag fick flyttlådor fulla med presenter från er läsare. Men det var också ganska stormigt. Jag råkade ut för monumentalt mammaskammande från alla möjliga håll. Och efter att jag kritiserat Amanda Schulman för ett fördomsfullt uttalande om lesbiska såg Alex Schulman rött. Han hade på den här tiden Sveriges största blogg och satte igång något slags drev kring mig där han målade upp mig som en galen feminist eftersom jag inte genast berättade könet på mitt nyfödda barn på bloggen. Då minns jag att jag satt och grinade hemma hos pappa med amningshormoner i hela kroppen och läckande bröst. Inte för vad han skrev utan för vad hans svans av läsare skrev. Tror till och med att jag låg etta på hans Utelista i Aftonbladet en hel sommar. Men allt det där ståhejet är jag i efterhand glad för – för den ledde ju till att min blogg växte ännu mer…

Hösten 2011 bestämde jag mig för att ta klivet bort från tryggheten i en fast anställning. Jag satt med en stor verksamhet på händerna där jag hade alla möjligheter men inte kunde ta några – så nu var jag tvungen att bli företagare. Ett halvår tidigare hade jag lärt känna Annakarin när hon intervjuade mig till sin första bok om Digitalt Entreprenörskap. Vi hade ett tre timmar långt samtal och Annakarin var den första som ställde frågor till mig om omsättning, budget, strategier. Tidigare hade jag bara fått prata bullbak. Nu förstod jag att jag satt på något som var större än så.

Mentalt var det dock fruktansvärt jobbigt hösten 2011. Jag startade mitt företag och hade en åtta månader gammal bebis hemma som krävde allt mer uppmärksamhet. Eftersom Jakob pluggade var jag den som skulle försörja oss och vi hade massa onödiga tjafs till följd av ekonomisk oro och hög arbetsbelastning.

Men snart tog föreläsandes fart. Jag och Annakarin började föreläsa överallt och på kuppen blev vi riktigt goda vänner. På väg hem från en föreläsning kläckte vi idén om en barnboksserie med kunskapsböcker för barn mellan 6-9 år. Det första förlaget vi presenterade idén för sa nej. Det kommer aldrig att funka. Den här genren av böcker är död. Då gick vi till Raben&Sjögren och fick napp och Steg för Steg-serien blev en försäljningssucé. Baka blev årets bäst sålda kokbok och Årets Måltidslitteratur och nominerad till Världens bästa kokbok! Böckerna har nu släppt i tolv länder och många andra förlag har försökt kopiera upplägget.

2013 var ett roligt men intensivt år för mig. Jag spelade in dokumentären De Obekväma och fick ta emot pris av kungen. Men jag gick med ett ångesttryck över bröstet och en känsla av att vara på väg in i utmattning. Jag minns inte så mycket av det där året alls faktiskt. Fast jag visste att jag ville bli gravid och funderade på hur jag skulle undvika samma problem som under Bertils barnledighet?

Jag bloggade på under egen flagg fram till februari 2014. Då var jag gravid med Folke och på väg att gå in i väggen av trötthet. Jag hade svårt att få en bra lönsamhet med det säljbolag jag hade och valde att gå över till Amelia som erbjöd en fin ersättning och utrymme i papperstidningen. Nu skulle jag återigen kunna fokusera på bloggens innehåll och lägga ner kärlek och krut på den. Ni läsare var ganska arga på mig över det valet. Men jag var fast besluten om att visa er att jag tänkt rätt – att bloggen (trots sin fula opersonliga layout) skulle bli bättre än någonsin. Och dessutom skulle jag få hjälp att nå Amelias stora målgrupp. Jag ville ju att bloggen skulle växa! Och jag trivdes fantastiskt bra under mina år på Amelia. Men tanken var hela tiden att kunna flytta tillbaka till eget domän så småningom – när livet lugnat sig och jag hade en större finansiell trygghet.

Förra hösten tog jag klivet och flyttade hem. Tanken var och är att arbeta med bloggen lite mer som ett riktigt mediehus. Jag anställde Erica som webbredaktör och vi startade En Underbar Pod ihop. Den nya formen och det utökade innehållet på sajten ledde till att jag vann priset Årets Tidskrift 2017 !

Det närmsta halvåret kommer jag utveckla bloggen ytterligare och faktiskt hela mitt företag runtomkring den. Miss Clarity och böckerna komma jag fortsätta med såklart – men det kommer hända mer.

Ja. Nu vet ni hur allting hände. Och jag vet att det inte kunnat hända utan er. Jag är så glad för att många av er som följt mig sedan 2006 hänger kvar fortfarande. Och jag är så himla tacksam över allt stöd, all kärlek och pepp genom åren. Under kriser, sjukdom, medgång och motgång.

Må det bli minst 20 år till av bloggande!