Vi går en kvällspromenad med hunden och storpojken pekar ut Karlavagnen för mig. När lärde han sig att känna igen den? Lillebror hittar inte Karlavagnen med däremot Racerbilen. Ett fint stjärntecken.

Precis innan han somnar berättar pojken att han ibland bli så glad att han börjar gråta. Nu gråter han av glädje när han tänker på en snäll sak som pappa gjort. Mitt lilla HSP-barn. Så glad jag är för närheten till känslorna och kontakten han har med dem. Må världen aldrig slipa av hans känslighet.

Jag lägger barnen och lovar att ligga kvar på övervåningen tills de har somnat. Istället somnar jag själv och vaknar av att storpojken är uppe och bäddar om mig med täcket.

Vi ska hämta storebror som hälsar på hos en kompis. Lillebror vill gärna gå in och kolla hur kompisen bor men vågar inte för att det är flera storbarn där. “Jag kan följa med dig” säger storebror. I mörkret i bilen hem säger treåringen “Tack för att du följde med mig Bertil”.

“Jag har en kompis som dricker välling i vällingflaska fortfarande, mamma. Men jag har lovat att inte berätta det för någon så jag kommer aldrig berätta för dig vem det är”.

Det är dagen efter halloween och lite skrajsna är de trots allt. De får ligga i min säng på varsin sida. ””Jesus, Jesus, Jesus, Amen” hör jag honom mumla som beskydd innan han somnar.