Saker jag älskar med att bo på landet

Att titta ut genom fönstret en novemberkväll och fundera var det grönlila ljuset kommer ifrån? Stiga ut på farstubron och se ett sprakande norrsken över hela himlen

Att det finns många vuxna som känner mina barn. Att de på byns affär stöter på kompisar och fröknar och kassörskor som de känner igen och som vet vilka de är. Det är litet och lättöverskådligt för ett barn.

Att gå på morgonpromenad med hunden – samma skogsstig som alltid – och bara en eller två gånger om året stöta på någon annan ute i samma ärende.

Att folk inte låser så noga och om man behöver låna något får man veta att nyckeln ligger i handskfacket eller i skon på farstubron.

Att det råder obefintlig märkeshets på förskolan. Minirodinikläder är ytterst sällsynt.

Att det som faller som regn vid kusten faller som snö hemma hos oss.

Att det inte är så fjompigt med barn och djur och sånt där. Klart de får såga och snickra. Klart Bertil fick klättra högt upp i en björk och leka apa på förskolan. Och ingen blir hysterisk av en och annan lösspringande hund eller katt som sprätter runt i rabatten. Man får bara vänja sig vid det.

Att det inte finns en massa alternativ och valmöjligheter. Det finns en förskola och en mataffär. Så man slipper göra onödiga val som tar energi och kraft ifrån en.

Att få se en älg nere på åkern en tidig morgon eller en räv som försvinner bakom knuten.

Att det är få ljud och lugnt tempo. Jag hade inte kunnat åstadkomma hälften av det jag åstadkommer i mitt jobb om det inte fanns tillgång till lugn och tystnad.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

44 kommentarer på “Saker jag älskar med att bo på landet”

  1. Att det nästan aldrig är kö någonstans. Att man aldrig behöver betala för att parkera.

  2. Jag är tvärtom. Jag har på senare år blivit allt mer knuten till innerstan. Jag vill gärna bo i nära anslutning till stan. Jag vill ha nära till allt och mår bra av den rörelse som jag har utanför fönstret. Jag växte upp utanför stan, på ”landet” kan man väl säga. Där kände man till alla. På den tiden behövde man inte låsa och jag kunde röra mig fritt tillsammans med vännerna. Men jag var också väldigt begränsad, allt annat som pågick utanför missade jag och finns sällan ta del av. Man växte upp i en väldigt sluten bubbla, på gott och ont. Det är mycket med ”landet” som jag uppskattar men skulle inte inte kunna bo där. Inte nu i alla fall.

  3. Så var min uppväxt, fast i Småland. Nu bor jag och min familj i Göteborg och jag ”hatar” det. Jag känner i varje cell i kroppen att jag behöver flytta till landet. I April kommer vi förhoppningsvis flytta till landet norr om Uppsala. Det du beskriver är min stora längtan och strävan… tillbaka till mitt ursprung (landsbygden).

    1. Välkommen till landsbygden norr om Uppsala! Hoppas du kommer trivas på nordupplandsslätten ❤️ /bonnatös i Norduppland

  4. Mycket av det du skriver känner jag igen från Stockholm också, och jag känner inte igen märketshetsen eller ängsligheten i förskaloan mina barn har ett härligt nätverk omkring sig. Jag går samma stig i Årstaskogen varje vecka. Men det du skriver om stressen att ständigt kunna välja. Den skulle jag verkligen kunna vara utan.

    1. Jag bor på landet och har vuxit upp i en stad med 3.5 miljoner invånare. Det finns idioter och icke-idioter både i stan och på landet, precis som det alltid finns både fördelar och nackdelar med att bo i en liten by eller i en stor stad.

  5. Det du beskriver säger exakt vad jag vill ha! Jag är uppvuxen i en liten ”förort” till en mindre stad i Norrland och bor fortfarande kvar där. Det är litet, men inte så pass litet så man bara springer på kända ansikten i matbutiken. Jag tycker inte om stressen här och att det måste hända något hela tiden. Det du beskriver låter verkligen som någonting att sträva efter, problemet är bara att min man inte vill bo så som du beskriver. Han skulle helst bo i storstan, så vi kompromissar genom att bo här men jag har förhoppningen om att en dag kunna övertala honom, speciellt nu när vi precis fått vårt första barn.

  6. PRECIS så är det! (Ok, det där med snön får jag ta bort från min lista) Det är just genom att bo som jag gör, som jag orkar så mycket. Hade inte fått nåt gjort om jag bodde mitt i stan jämnt, hade vart som en våt fläck! Däremot behöver jag ladda metropol-batterierna ibland, andas storstad och känna mig som en världsmedborgare. Men så skönt det är att komma hem och landa sen. Word!

  7. Jag tänkte på en sådan sak bara häromdagen, när det började brumma och mullra (mer än det alltid gör) utanför lägenheten och hela bostadsområdet skulle iväg till jobb och skolor. Det är ett himla virrvarr och det känns som att hela området blir oroligt. Där jag växte upp på landet så, åkte en bil så visste man vem det var. Samma om det kom en bil. Medan det här känns som en oro när det låter av bilar och folk så var det snarare en trygghet på landet. Speciellt när man var liten och kanske var ensam hemma, om man då såg att grannen kom hem så blev man lite tryggare och starkare att man nog visst kommer klara sig själv tills mamma och pappa kommer hem.

  8. När jag är hemma i min hemby Pello i Tornedalen så är det absolut skönaste att ingen bryr sig om man skrotar runt i sina gamla Pello IF-byxor och pappas alldeles för stora stövlar. Man kan gå till affären klädd så utan att få dömande blickar, för att det är helt naturligt att vara ”skogs- och påta-runt-i-trädgården-klädd”.

    Annat är det i stan där folk tittar på en som om man är en snattare om man så har på sig friluftskläder till matbutiken. Usch för det.

  9. Att alla känner alla är för mig motsatsen till bra. Jag är själv uppvuxen på en liten ort där det alltid pratades och skvallrades pga att alla visste vem alla var. Aldrig var jag anonym och det var otroligt tröttsamt. Det finns såklart fördelar med det men inte för mig.

  10. Fint och sant alltihop, och det är ändå bara en bråkdel av fördelarna. Tack för en fin blogg!

  11. Jag skulle så gärna vilja ha riktig vinter i år. Hos mig har det inte varit riktiga snörika vintrar på flera år.

  12. Vi köpte hus på landet i somras. Dock en bit utanför Göteborg, så några fantastiska norrsken finns här inte tyvärr. Önskar jag får se det någon gång.
    Men jag älskar tystnaden och lugnet. Att vandra i skogen med hunden utan att joggare springer förbi och gastar något om min hund. Alla djur jag ser ute i naturen. Att kunna stå och titta ut på den vackra sjön från köksfönstret och ”bara vara”. Att få ha fågelbord och stå och betrakta alla fina fåglar som kommer och äter. Det är så mörkt här på kvällarna att man ser stjärnhimlen mycket tydligare än där gatubelysning stör. Ja listan kan göras lång. Älskar att bo på landet. <3

  13. Är märkeshetsen mindre på landet (eller, tja, högre i stan)? Intressant! Bor själv i stad och tyckte det var fritt från sånt i förskolan, men pang kom hetsen när skolan började. Har tänkt att det hänger ihop med barnens ålder istället.

  14. I min utmattningsdepression blir jag så extremt avundsjuk över det jag läser. Bor i Stockholm och det enda jag längtar efter är landstället 10 mil härifrån. Så trött på stress, rusningstrafik och ljud 24/7. Inte nog med det så bygger de ett jävla höghus framför min lägenhet så det är inte ens lugnt här hemma…. sorry för gnället, men tack för alla bra texter om utmattningsdepression du skrivit och tack för allt fint i din blogg mitt öga får vila på. <3

  15. Det här gör mig ännu mer övertygad om att det är på landet jag hör hemma. Jag är inte ännu så gammal att jag kan välja själv var jag vill bo och bor nu i utkanten av Helsingfors, men när jag blu vuxen ska jag definitivt flytta ut på landet. Tack Clara för din fina blogg och alla kloka tankar och fina bilder. Den är en stor inspirationskälla för mig.

  16. Älskar också livet på landsbygden ♥ Den friska luften, stillheten och lugnet… Att vara nära naturen och årstidsväxlingarna!

    Är också förtjust i skogspromenaderna och att ofta både se och möta vilda djur. Underbart! ♥

    1. Funderat mycket på vart vi hör hemma. Älskar ju landet! Vill kunna ströva runt ensam i naturen, som du beskriver.
      Men så där riktigt på landet vet jag ändå inte. Vill ju kunna leva ”lokalt” utan att behöva använda bilen till vardags. Det betyder mycket att kunna gå/cykla överallt, tycker jag. Alltså behöver det vara ett tillräckligt stort samhälle där det finns skolor, lite affärer och jobb! Och aktiviteter som barnen själva kan ta sig till.
      Hur tänker ni om det? Blir det inte väldigt mkt skjutsande (jobb…. barnens simskola, fotbollsträning, handla, BVC, besöka vänner…. bil, buss, tåg, bil).

      Så för mig är det nog utkanten av en småstad som gäller!
      Men gärna i närheten av en större stad – där man kan njuta av lite kultur, shopping och trevligheter. 🙂

      1. Förslag på trevliga småstäder, i närheten av en storstad (inte mer än 6 mil) mottages gärna! 🙂
        Med härlig natur!
        Och gärna i mellersta Sverige (tänk uppland, Södermanland eller Östergötland typ).
        Shooot!

          1. Funderat på Alingsås faktiskt! Aldrig varit där, men har fina vänner där!
            Men… lite flängt bort tror jag. Har familjen i Sthlm, Uppsala och lkpg. Vill vara nära barnens kusiner.

          1. Verkar vara jättemysiga samhällen! Och geografiskt HELT rätt f oss!
            Och närheten till vatten! 😍
            Men… så dyrt!!?

  17. Kände det plötsligt så starkt, att jag vill flytta från stockholm, hem till småstaden igen. Jag fokuserar inte på det som är rätt för mig när jag är i stan; jag drar runt i klädaffärer, äcklas över all reklam och köphets men dras med i tänket för att det mellanmänskliga krymper. Jag omformas till någon professionell, lagom trevlig men tillräckligt på min vakt för att inte hunsas när någon skriker Jävla idiot om jag vinglar till på cykeln eller någon irriterar sig på att man står mitt på stigen i skogen. Även om folk kan vara otrevliga i småstan, så är folk i stockholm så otrevliga t.o.m. om man går en konstkurs, för då blir det konkurrens om bästa platserna. Det är så ledsamt. storstaden är så full med olyckliga personer som är duktiga och fina människor men snuvas på det fina och spontana och vanliga i livet. Och ja; herregud så det fjompas med barn; i småstaden låter man dem leka med varandra men i stockholm går alltid någon vuxen bredvid på gården och säger krystade uppmuntrande ord. Relax! Men se, det är något man inte kan göra i stockholm, man kan aldrig, aldrig slappna av, för då kanske man glömmer att ställa sitt barn i kö till en gymnastikkurs när hen är 1 år och då är det kört, då får man aldrig någonsin plats…ve och fasa! Det lustiga är att man ska hämta på förskolan tidigt, betala och köa för en aktivitet som man ska ta barnet till kl. 15 på eftermiddagen och när man kommer dit så vad gör de på aktiviteten – jo leker kull…om jag inte missminner mig så gör man det på förskolan också.

  18. Att en inte ens vet vad minirodinikläder är så telefonen skriver hellre miniridskola. Sådan är min lantistillvaro. Och mina stackars barn har kläder som de ärvt i generationer och av varandra.

  19. Det verkar nästan provocerande för mina vänner i storstaden när jag berättar om barnens byskola med väldigt små klasser, att de går till skogen och lär sig om djur och natur, att mina barn kan springa till byns lilla lekplats själva utan att jag måste övervaka dem på vägen dit, att vi betalar halva priset av vad ett hus kostar i storstan etc etc. Detta är visserligen i Skåne, där städerna ligger nära varandra, men det är ändå en sån himla livskvalitet att bo utanför stan och låta barnen växa upp i en helt annan frihet och trygghet. Här finns ingen märkeshysteri eller superstylade barnrum där ingen törs leka. Så befriande!

  20. Jag tänker att det är för-och nackdelar med allt. Är född i skogen på landet och uppvuxen med ”Bullerbykänsla” o har bara bra minnen från barndomen på landet. MEN det kan också vara tufft med att alla känner alla. Den lilla by skolan kan vara tung för den stackare som inte passar in eller har för få kompisar att välja mellan.
    Man har inte samma möjligheter heller med fritidsaktiviteter då allt hänger på om du har föräldrar som orkar skjutsa långa sträckor.
    Bor i stan nu o saknar landet ibland men skulle inte vilja bo liks avsides igen….

  21. Det är nog olika beroende på person. Min mamma växte upp i en mindre stad och flyttade till huvudstaden ganska omgående efter att hon fyllt 18 och har inga önskemål om att flytta tillbaka. Hennes sambo däremot växte upp i en annan mindre stad och längtar nog lite tillbaka. De har kompromissat och köpt fritidshus.

    Själv har jag bott i samma stockholmsförort i 30 år och trivs bra. Femåringen i familjen har autism och jag är glad över att det finns specialskolor i närheten om det skulle behövas.

  22. Hej Clara ❤️
    Men men, vad är svårt da? Jag bor mitt inne i stan och ensam och barnlös här känns det inte som att jag behöver tänka på att omlokalisera mig, men jag har äggstockar som ropar och en längtan efter att få ett barn och då tänker jag massor på just sånt här – stan eller landet. Jag själv är uppvuxen på liten ort men det var ju på 80-talet så ändå svårt att jämföra idag då ex saker som val och samhällskrav ju letat sig dit med. Allt du skriver är precis det jag kan drömma om och som kan fattas mig i stan, men vilka svårigheter stöter man på när man bor på landet. Hade varit så nyttigt att få höra från någon som faktiskt bor där. TACK för härlig läsning 🙂

  23. Blir alldeles tårögd av längtan. Ett sånt liv, särskilt i norrland där jag känner mig som hemma, är inte möjligt av familjeskäl. Men längtan efter landsbygd är stor. Tyvärr lär jag få hålla mig strax utanför Stockholm där man inte har råd att köpa ett boende (trots bra inkomst) och att hyra är knepigt då bostadsbristen är enorm. Min högsta önskan just nu är en rejäl bostadskrach eller att jag vinner på lotto. Ensamstående med tre barn får man inga lån på 4-5 miljoner (och uppåt) som är standardpriser där det skulle fungera att bo för barnens skull.
    En dag ska drömmen om landet bli sann. Landet och lugnet, framförallt lugnet.

  24. Är uppvuxen i en jätteliten by i skogen i Norrland och längtar verkligen ut till landet igen. Har bott ett par år i Stockholm tidigare och pluggar nu i en hyfsat halvstor stad. Saknar naturen och lugnet, och friheten att bara kunna gå utanför dörren för att uppleva det. Att man känner sina grannar och hjälps åt/ställer upp för varandra, iaf när det gäller praktiska och konkreta göromål och tjänster. Men tyvärr känner jag kanske inte så mycket mer personlig anknytning och får ofta en känsla av att vi inte har så mycket gemensamt och att jag inte hör hemma där. Rent socialt trivs jag så himla bra i en ung studentstad. Har hunnit få ett stort kontaktnät och så otroligt många fina vänner, och tycker att det är så himla skönt att i princip alla jag möter har samma värderingar och åsikter som jag själv (dvs. feministiska, antirasistiska, hbtq-vänliga, genus-medvetna osv.). Drömmer verkligen om att flytta ut på landet igen ”när jag blir stor” men är rädd för att möta intolerans och inskränkthet. Samtidigt skulle det ju vara fint att kunna vara med och förändra såna inställningar och normer, men vet inte om jag skulle ha tålamod eller orka. Tycker liksom redan nu att det är jobbigt och ångestframkallande att åka hem till familjen under lov och högtider och behöva möta sånt hos släkt/grannar/vänner/bekanta, och hamnar allt som oftast i hätska diskussioner med folk vilket är otroligt energikrävande och nedslående. Hur tänker du kring sånt Clara (och andra som återvänt/flyttat ut till landet)? Är det något du/ni upplevt eller har ni lyckats hamna i byar förskonade från detta?

  25. Jag flyttade från Stockholm city, en vindsvåning med nära till allt! Utom naturen. Man såg knappt vilken årstid det var från fönstret eftersom det inte fanns några träd, och jag ägde inga vinterskor eftersom alla gatorna var uppvärmda.

    Jag saknar: min familj, mina vänner och utbudet.

    Jag saknar inte: tunnelbanan, köerna, svårigheten att ta en helt vanlig promenad pga fanns inga promenadstråk där jag bodde.

    Kommer nog flytta tillbaka i framtiden. 🙂 jag bidar min tid och spar pengar på hög.

  26. Så stämningsfullt och vackert inlägg! Det gör mig alldeles varm. Som jag längtar efter att kunna bo så. En dag!