Ansiktsmask föreställande rynkig gammal häxa eller trollgubbe med långt hår som tittar in mot kameran.

Nu&2007. För tio år sen drog jag på mig den här masken och matchade med röda jeans och ett par ännu rödare klackskor. Klick klick! Ett par bilder, sen direkt ut på bloggen! Rubriken var “Mitt bästa stylingtips”  och jag skrev raljant om hur bra plastmask funkade mot ovälkomna krogragg.

I efterhand känns det här inlägget som hämtat från en enklare tid. Då var jag modebloggare och det räckte att vara en smula ful för att vara kul. Inlägg kunde vara sånt här nonsens och ändå fick jag femtio glada kommentarer med pepp.

I dag får jag jobba mycket hårdare för att underhålla dig som läser. Jag vrider och vänder på foton och ord. Är det här relevant, roligt, intressant? Så fort den ängsligheten smyger sig på dör blogglusten. Rädslan och rösterna i huvudet som förutser varje kritisk kommentar jag kommer få och som dödar varje försökt till humor.

Jag är stolt över att bloggen är mycket mer professionell nu är 2007. Men samtidigt är den ju ängsligare. I dag skulle jag aldrig leka loss och publicera oseriösa inlägg – för jag är alldeles för rädd för att vara ogenomtänkt, klumpig, vulgär eller trampa någon på tårna. Och trots den rädslan händer det ändå hela tiden att jag gör just det.

När instagram kom för några år sen blev det roligt att lägga ut “ful- och kulbilder” igen. Alla de där bilderna som jag inte tyckte höll för bloggen fick en ny chans. Skämt och knäppa detaljer i vardagen funkade för att de var underhållande. Men idag är instagram så proffsigt att det inte går att publicera något ogenomtänkt som inte stämmer ihop med flödet – utan att tappa massa följare.

Jag säger tack och lov för instastories! Den enda plats där det känns som att jag kan flamsa loss en smula utan att tänka igenom allt så noga först…