Åtta saker att tänka på

Jag fick en läsarfråga från en mamma som fått en son och funderar mycket över hur hon ska uppfostra honom till en mjuk och fin kille. Jag vet såklart inte – jag har inget facit. Men dessa åtta saker försöker jag tänka på i uppfostran av mina pojkar. 

– Jag pratar jättemycket med mina söner. Inte minst om känslor och relationer. De har fantastiska ordförråd och kan sätta ord på sina känslor som jag är väldigt noga med att höra på när de gör det.

– Jag ger otroligt mycket fysisk ömhet och närhet. Gosa, pussa, krama massor varje dag. Vi badar till exempel ihop nästan varje kväll.

– Jag lyfter och uppmuntrar deras omhändertagande sidor. Berömmer dem för att de är så snälla och omtänksamma och är så duktiga på att ta hand om mindre barn, om Melker och om varandra.

– Uppmuntrar dem att iaktta andras känslor och respektera dem. Istället för att skrika ”Lugna ner er!” när leken blir våldsam och någon av dem protesterar adresserar jag det så här ”Lyssna på din bror. Han tycker inte om när du gör sådär mot honom. Du måste respektera honom”. Ja, det låter högtravande (och ibland har jag bara lust att ryta SKÄRP ER OCH HÅLL KÄFTEN!) men jag tror verkligen på att sätta ord på varför de ska lugna ner sig. Att det inte är okej att passera andras gränser.

– Jag peppar dem mycket i vad det innebär att vara kille. Båda mina pojkar är väldigt orienterade mot att vara ”storbarn” och jag markerar alltid tydligt att storbarn/storpojkar är de när de är snälla, kärleksfulla, omtänksamma osv. ”Oj vad fint du tröstar din bror. Det märks verkligen att du blivit en storkille”

– Det här är ju inte direkt min förtjänst men båda har nästan bara tjejkompisar och leker därför väldigt tjejigt orienterade lekar vilket ofta är mycket lugnare och socialt tränande lekar än

– Genom hur jag är som mamma visar jag för dem också vad en flicka/kvinna kan vara. Chef, familjeförsörjare, bestämd, modig. Jag tänker att det gör att de i livet inte kommer skrämmas av sådana kvinnor.

– Jakob tar störst ansvar för hemarbete och de ser att städa, tvätta, lämna på förskolan och laga mat är naturliga sysslor för en pappa och något de själva kan räkna med att få göra som vuxna.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

27 kommentarer på “Åtta saker att tänka på”

  1. Jag har också två pojkar och den stora var väl 3,5 när han sa att han inte kunde gå till förskolan för att han skulle vabba eftersom hans ”Dockis” var sjuk. Vi, barnens pappa och jag, har delat på f-ledighet och vab och vi delar på hemarbete och förvärvsarbete – det tror jag är bra för barnen att se.
    Sen tror jag också att man ska erbjuda alla möjliga leksaker, aktiviteter och färger på kläder t ex, och det gäller såklart för både pojkar och flickor. Inte låsa in sig i pojkfärger och flickleksaker. Och prata mycket med barnen om hur man är en bra kompis och hur man är mot varandra i familjen.

  2. Låter som att du gör ett bra jobb som ”pojkmamma”. Jag är en ”flickmamma” och hur mycket jag än försöker rusta mina tjejer genom att peppa dem och visa dem att de ska tro på sig själva, att de har rätt till sin kropp och sina åsikter, att det inte är deras fel om någon säger/gör nåt dumt mot dem osv så kvarstår ju problemet med alla dessa män och killar som de kommer att möta i livet. Det är ju hos männen ansvaret ligger och därför är det ju så viktigt att göra precis som ni gör, att visa pojkar att det är viktigt att vara snäll och lyhörd inför andras känslor – inte att bröla högst i omklädningsrummet.

    1. Fast varför ligger ansvaret alltid hos männen? Hur menar du? Flickor och kvinnor kan ju vara otroligt elaka mot pojkar och män också!

      1. Det har du helt rätt i. Men tänker spontant att de tjejer och kvinnor som är dumma och elaka mot pojkar och män också är dumma och elaka mot tjejer och kvinnor. Till skillnad från killar och män som inte är dumma och elaka på samma sätt mot killar och män. De springer tex inte och tar varandra mellan benen eller bedömer hur liggvänliga de är eller säger att kvinnans plats är i hemmet och/eller bakom spisen. Däremot säger män ofta negativa saker om andra män, ofta det som anses vara klassiskt kvinnligt. Tex fjant, fjolla, svag, klen, känslig, ”pussy”, mesig. ”Är du bög eller?” eller ”är du en tjej eller?” har man ju ett antal gånger. Eller ”jävla toffel” om en kille väljer sin flickvän framför grabbgänget. En flickvän däremot förväntas ju att spendera tid med sin pojkvän. Hon ska ju vara omhändertagande, omtänksam, snäll, gullig och rar.
        (Och förväntas vara i hemmet där hon hör hemma kanske?).

        Självklart får inte tjejer vara elaka eller dumma. Lika lite som killar får vara det. Men skillnaden är väl kanske att tjejer redan förväntas vara snälla och förstående. När de inte är det blir de dubbelt bestraffade. Mer än en kille som är dum. Du vet, killar kan ju vara lite dumma sådär. Studier visar tex att killar får mer uppmärksamhet i klassrummet än tjejer får. Studier visar också att när tjejer tilldelas lika mycket tid i klassrummet som killarna så anser båda (!) att tjejerna får prata mycket mer. Studier visar också att killar som pratar rakt ut, tar ordet från andra och avbryter lärarna inte får lika mycket tillsägelser och framförallt inte lika hårda tillsägelser, som tjejerna får om de pratar rakt ut, tar ordet från andra och avbryter. Varför? Tja, för att vi generellt har, tar och får olika roller och identitet utifrån våra kön. Eftersom män har, tar och får mer plats hänger det mer på dem att dels med sig, än vad det gör för kvinnorna att ta för sig.

        Hoppas mina tankar framgick någorlunda!

      2. Om någon (t ex en kvinna) är elak/våldsam/begår övergrepp mot en man/pojke är det på individnivå. Om män/pojkar är elaka/våldsamma/begår övergrepp på kvinnor är det på en strukturell nivå.

        Såklart finns det våldsamma kvinnor och såklart finns det män som inte slår och förnedrar kvinnor. Men det är nåt annat. Jag talar om strukturer. Det är t ex inte en slump att det framförallt är kvinnor som mördas av sina makar och inte tvärtom. Det är inte heller en slump att fler män döms för våldsbrott, fler män är våldsamma (både mot andra män, kvinnor och barn) osv.

  3. Så fint! Viktigt att tänka på. Det enda jag vill addera är att även berömma dem när de hjälper äldre människor, gamla grannar, släktingar etc. Tyvärr är mitt barns mormor, min mamma sjuk och det är så fint att se hur barnet lär sig hjälpa äldre, ha tålamod, vänta, öppna dörrar etc även för okända människor i vår närhet.
    Empati!

  4. Jättefina tips verkligen! Tänker också mycket på att sonens pappa ska prata med honom, gosa, bada etc

    Men måste få fråga: ”badar ihop nästan varje kväll”. Hur i hela fridens namn får ni tid till det? Utan att ljuga, mina barn badar typ varannan söndag. Tvättar sig dagligen, men aldrig bad oftare än så. OOT jag vet.

    Nu tycker säkert många vi är äckliga men varför ska man bada så ofta? Mina barn är aldrig sjuka, har inte torr hud, etc.

    Och det här var ingen kritik, blev ärligt bara så förundrad över hur vardagen kan se så olika ut för oss människor.

  5. Härligt inlägg! Jag har också två små pojkar och mycket av det du skriver är hur jag också tänker. Mycket fysisk närhet, kramar och att prata mycket. Har resulterat i en otroligt fin och ömsint kille som också är otroligt varm mot sin lillebror. Fick också ännu lite nytt att tänka på, exempelvis vid förmodade framtida situationer mellan dem. Tack!

  6. Jag försöker på ungefär samma sätt med min pojke som är 7. Sen är ju det här med tjejkompisar inte min förtjänst, det är ju han själv som gjort det valet, men oj vad jag är glad för det. Fram till att han var 6 hade han nästan uteslutande tjejkompisar. Nu är det mer blandat, men jag är rätt glad att hans bästa kompisar primärt är tjejer för att jag märker vad det gör med leken. Många studier visar ju faktiskt att barn som leker könsöverskridande leker mer kreativt och det tycker jag syns rätt tydligt bara man tittar på barnen på skolgården.

  7. Vi pratar mycket och accepterar barnens känslor och fått lära oss att det är viktigt att ha rätt tonfall när man pratar med barnen. Tex så om man frågar varför barnet gör på ena eller andra sättet så ska man vara så neutral som möjligt, för att kunna komma vidare i en konstruktiv diskussion och ta reda på varför för att sedan kanske komma fram till om det var bra eller dåligt.

    Sen har jag ett tillägg, visst ska man pussa, krama och ha mycket kroppskontakt, om barnet själv vill. Min yngste var tidig (1-1,5 år) med att säga nej till kramar och pussar och det fick mig att inse att en del i all lära mina barn att andra har rätt att säga nej till ovälkommen kroppskontakt är att jag respekterar deras nej. Så nu frågar jag vid lämning, nattning eller situationer där de verkar behöva en kram. Kramar går för det mesta fint och stora sonen kan acceptera en puss på kinden, men yngste sonen tillåter inga pussar alls.
    I början var det svårt med mor/farföräldrar men de vande sig de också och belöningen kommer istället nu när barnen ibland kramar dem för att de vet att det inte är tvång utan för att de själva vill.
    Jag kan säga att få en kram eller höra ens barn säja ”Jag älskar dig” och veta att barnet gör det för att barnet själv vill är den bästa belöningen.

  8. SÅ HIMLA BRA!!! Tack Clara, om jag någon gång får söner ska jag titta på den här listan.

  9. Tack för viktigt inlägg. Jag har själv två pojkar och jag vill påstå att jag gör det mesta av det du skriver, men jag får inte lika bra resultat. De är båda otroligt högenergi, de älskar att leka med varandra – busiga, retsamma, ”våldsamma” lekar. Det slutar alltid i gråt, trösta, och så börjar de om igen. Jag är på dem precis hela tiden känns det som, vi pratar supermycket om din kropp, min kropp, att respektera, att stopp/sluta betyder stopp/sluta – och att man kan vilja att någon slutar utan att säga det – de måste titta på varandra och se när den andre inte vill längre. Men tio minuter senare är de igång igen…

    1. Väldigt vanligt, säger jag! Barn är ju olika och den mest lugna föräldrer kan ha vilda barn och tvärtom. Mina pojkar är pojkiga så till vida att det ska fäktas, brottas, spelas fotboll och cyklas, aldrig lekas skola, med dockor, i låtsaskök eller liknande. Den ena kan nog vara lite färgad av den andra, men med äldsta sonen har det alltid varit så och känns faktiskt medfött, i hans gener. En pinne blev ett svärd redan vid 2 års ålder. Inte uppmuntrat av oss! Men då kanske det är ännu viktigare att upprepa det som Clara skriver, även om man inte tycker sig se resultat. Och kramar dem gör jag massor, den som är tuffast på dagtid kan vara den mest gosigaste vid läggning 🙂

    2. Ååååååå så är det här också! Jag ”tjatar” på dom att respektera varandras gränser.Men dom drar igång och så slutar det med att nån blir ledsen,eller att jag bryter för dom. Så är det bara att markera och tjata vidare….
      Känns inte alls som jag får dom resultat jag skulle vilja

    3. Jag tror det var Lady Dahmer som skrev ett blogginlägg någongång om att barn inte behöver kunna och lära sig allt på en gång. Och att man kan inte förvänta sig att se resultat av ens uppfostran på en gång (eller resultat förresten, jag ryser lite när jag ser det ordet när man pratar om föräldra – barnrelationer, som om ens barn var ett projekt som ska styras åt ett särskilt håll och mot ett slutresultat. Nä…). Hur man förhåller sig till sina barn kanske märks först om 10 år. Eller 15. Eller kanske först när de är vuxna. Och det är helt okej.
      Tidningen ViFöräldrar hade en artikel för ett tag sedan om att det idag är status att ha lugna pojkar och kaxiga ”Pippiflickor”. Den som har en livlig pojke eller en pysslig flicka måste nästan ursäkta sig. Och det blir ju lika begränsande som de traditionella förväntningarna på hur en flicka/pojke ska vara. Mina 2 söner är vilda, hoppiga, busiga och klättriga ibland och empatiska, lugna, omhändertagande och eftertänksamma ibland. De har tillgång till hela spektrat av sin person utan att omgivningen lägger nägon värdering i det och det är huvudsaken. (De får såklart att inte skrika, riva eller slåss , men det hände såklart att det gör det ändå. Rom byggdes inte på en dag…).

      1. Mina pojkar (13, 9 och 4,5 år) är precis som dina. Lika vilda som ömsinta, busiga & klättriga som eftertänksamma, egocentriska och ändå omtänksamma och inkluderande. Kramiga och mysiga, men också rätt fräsiga ibland. Tycker att det är fint att dom får vara precis så utan att omgivningen lägger någon värdering i det!

        Jag har alltid tänkt som Underbaraclara skriver, att det handlar om att vara mjuk, nära och prata om känslor, hur man är en schysst kompis osv.

      2. Med resultat menar jag typ att dom inte ska slå på varann så fort dom ser varandra etc. Självklart är inte barnen ”ett projekt” jag skaffat mig,men att jag vill styra dom mot ett slutmål,givetvis! Att växa upp och bli empatiska, kapabla individer som kan skilja på rätt och fel. Att dom lär sig ta tillvara på den gåva det faktiskt är att ha syskon,och inte bara bråkar med varandra. Självklart är det ju inte så heller,HELA tiden…..

  10. Så bra at du skriver om dette! Så viktig og interessant.
    Liker forøvrig så godt når du skriver om sønnene dine. <3

  11. Åh! Tror det var jag som ställde den frågan, och bara häromdagen gick jag och funderade på vad det var du hade svarat nu igen.. detta behöver jag skriva ut och läsa om och om igen under åren känner jag 🙂 tack för fina tips!

  12. Så fint Clara! Om jeg noen gang blir å få en gutt skal jeg huske på dette. Og egentlig også hvis jeg får en datter 😉