Sanningen om Sixten

Nu & 2007. Ungefär ett år efter att min mamma blivit sjuk så började vi prata om en hund. Jag tror att hela familjen på något sätt behövde något roligt att fokusera på. Jag hade alltid önskat mig en egen hund och när jag fyllde arton år gick släkten ihop och betalade hälften – och jag betalade den andra halvan med mina ihoptjänade slantar.

Jag visste att jag helst av allt ville ha en röd cockerspanielhane och besökte flera olika uppfödare.  Vi bestämde oss efter noggrant funderande för en hund i en fin kull några mil utanför Umeå. När våren kom och det började vara dags för att hämta honom så hade valpen sorgligt nog dött. Eftersom vi så gärna ville ha en hund den där sommaren så skyndande vi oss att leta reda på en annan uppfödare längre söderut. Den här gången hann vi inte göra så noggrann research innan. Det skulle vi få ångra.

Så fick vi då Sixten. Underbara knäppa Sixten som ni som läst bloggen länge känner igen. Han var min följeslagare från arton års ålder till jag fyllde tjugotre då vi fick avliva honom.

Sixten var en väldigt egendomlig hund. Han var kelsjuk och gosig och kär i sin familj. Han ville helst sitta i ett fönster om dagarna och kolla på fåglar eller köra ner ansiktet i en snöhög. Men redan som valp visade han upp en rad oroväckande beteenden – som jag dock intalade mig skulle växa bort med åldern.

Jag gick hunddressyrskurser, tränade honom i lydnad och läste allt jag kunde komma över om hundar. Men Sixten kunde utan förvarning eller provokation svänga om från att vara glad och nöjd till att morra och gläfsa åt en. När vi pratade med uppfödaren sa hon att det var vi som behövde uppfostra honom bättre. Men när vi pratade med folk som tagit hundar ur samma kull så visade det sig att deras valpar betedde sig på samma sätt.

Sixten såg ut som en stor nallebjörn – och på många sätt var han också en sådan. Kramig, kelen och tillgiven. Men totalt oberäknelig. Och han förstod sig absolut inte på andra hundar – och de undvek i sin tur honom. Ungefär som vi på bussen undviker att sätta oss bredvid någon som är klart psykiskt instabil. Det var som att hundarna kunde märka att Sixten inte var som han skulle.

Medan Sixten levde skrev jag aldrig om de här problemen på bloggen. Det kändes så skamligt att ha en hund som var aggressiv. Och precis som mästrande morsor tror hundfolk alltid att de vet vad som är fel på andras hundar. Han ska domineras. Han har bara ont någonstans. Du behöver kastrera honom.  

Cockerspaniels behöver mycket trimning och vård för att inte få problem med pälsen. Så vi hade munkorg när vi trimmad honom men tillslut blev han också arg när munkorgen togs på. Det slutade med att jag skrev ett panikartat brev till Hundskolan i Go’kväll och berättade om våra stora problem. Redan veckan därpå fick jag svar  – de skulle komma och hjälpa mig!  Under den inspelningen lärde jag känna Barbro Börjesson som är en helt fantastisk varm och fin människa.

Vi filmade avsnittet med Sixten och jag hade sådan ångest att jag skakade. Jag hade byggt upp en stor rädsla inför trimning och träningssituationer med honom efter att ha blivit biten. Men hur det nu än blev så klarade vi utmaningen. Sixten blev trimmad utan att morra. Barbros strategier hade god effekt. Programmet sändes i TV men jag skrev inget om det i bloggen. För jag skämdes på något sätt.

Tyvärr blev lyckan kortvarig då problemen snart flyttades till andra områden. Aggressionen skulle ju ut någonstans. Varje gång han skulle duschas efter en promenad eller torkas när han var blöt kunde han få för sig att hugga efter ens hand.

Senare fick jag höra hemska saker om uppfödaren som tydligen var ökänd för sina aggressiva hundar. Som avlade på snygga champions men aldrig brydde sig om hundens lynne. Säkert förekom all möjlig inavel och oegentligheter som gjorde djuren sjuka. Jag blir så arg när jag tänker på det.

I backspegeln kan jag inte förstå att jag lät honom leva i hela fem år. Men Sixten var ju mitt och mammas projekt och efter att hon dött så kändes det som att jag genom att behålla honom kunde behålla en bit av henne också. Men en dag var det som att poletten trillade ner och jag fick nog. Det var när jag efter en promenad skulle ta av kopplet och han utan förvarning högg mot mitt ansikte.  Det vara bara tur att jag hann dra mig undan.

Jag skrev ett förtvivlat mail till Barbro och frågade henne om råd. Hon bad mig att fatta det beslut jag själv egentligen redan tagit. En hund som är så aggressiv – som varken människor eller andra hundar förstår sig på – en sådan hund är bortom räddning.

En julidag tog jag och Jakob och min syster och åkte till veterinären med honom. Hon fick ge honom sömnmedel motsvarande en trettio kilo tung hund för att kunna lugna ner honom. Han bara morrade och gläfste. Tillslut slappnade han ändå av och jag satt och strök över hans päls och grät medan han somnade in. Det sista som hördes ifrån Sixten var dovt morrande. Ända in till slutet fick han kämpa med sin ilska.

Jag bar ut Sixten i famnen och satte mig i bilen. Hela vägen hem grät jag. Och många dagar efteråt. Jag såg ut en plats på gården i lärkträdets skugga där jag grävde en djup grop och la ner honom. Snickrade ett kors och skottade igen graven. Nu fick han vila. Nu behövde han inte vara arg längre.

Jag har aldrig velat blogga om det här tidigare för jag har inte orkat. Det var så mycket skam, sorg och saknad inblandat i allt det här. Tiden med Sixten gjorde mig också otroligt hundrädd – vilket Melker så småningom botade mig helt ifrån.

Nu har det gått många år sedan det här hände och jag kan se klart på situationen. Jag har gråtit så mycket över denna fina, älskvärda, hemska och knäppa hund. Och jag vet att jag gjorde allt jag kunde för honom. Men att det ändå inte räckte.

Den här berättelsen är en del av temat Nu&2007 som jag har under november, mer om det kan du läsa här. Hoppas du vill läsa mina tankar om att jag som bloggare både blivit både mer professionell och mer ängslig – och kolla gärna in mina outfits de senaste 11 åren!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

107 kommentarer på “Sanningen om Sixten”

  1. Skickar en stor kram till dig, har själv haft en Melker – en fantastisk golden retriever som hängde med oss i 14,5 år, han fick somna in i augusti. Så olustigt med din första hund, som såg ut som en nallebjörn men som verkar ha varit minst sagt oberäknelig. Ni tog helt rätt beslut!

  2. Åh Clara. Så starkt, fint och modigt av dig att dela med dig av detta ❤️❤️❤️

  3. Sorgligt att läsa, och med alldeles för hög igenkänning. Hade det i stort sett exakt likadant med vår hund, en fransk bulldog. Hon hade stora aggressionsproblem, dels pga fel i ryggraden som orsakade smärta, men säkert också medfödda mentala problem.
    Skämdes som fan av att vi jämt fick vara på vår vakt, inte kunnat ”uppfostra henne rätt” och knappt vågade låta andra klappa henne. Ännu större var skammen när vi efter flera års kämpande beslutade oss för att ge upp, och låta henne somna in. Vilket misslyckande.
    Nu i efterhand förstår jag inte hur vi stod ut så länge, men vi älskade henne så, för den underbara hund hon var när hon inte var aggressiv.

    1. Jag har också en fransk bulldogg som är lite knepig. Han är världens underbaraste oftast men i närheten av barn = kaos. Kan inte lita på honom alls vilket gör att vi aldrig kan ha barn hemma hos oss. Förutom våra egna, de klarar han kanon. Han är också omöjlig att ta till veterinären…

  4. En sorglig historia, förstår dina känslor. Har varit i en liknade situation, med en hund som på grund av rubbning på bukspottkörteln blev totalstressad av minsta lilla sak och det gjorde honom svår att hantera. Han fick bli 2 år. Det är länge sedan nu, men jag tänker fortfarande på honom ibland.

  5. Stackars Sixten. Det kan inte varit lätt att älska er så mycket men samtidigt inte kunna kontrollera sin ilska.
    Förstår att det var ett tufft beslut men du gjorde som sagt allt du kunde.
    Jag har en arg liten snutta här hemma. Hon avskyr andra hundar. För att hon är rädd. Och blind. Däremot gör hon absolut ingenting mot människor. Aldrig visat någonting mot en människa utan älskar alla. Alltså får hon leva så länge hon mår bra.

  6. Vad sorgligt att läsa! Jag blir så arg på människor som helt klart inte har kunskapen till att kunna ta hand om djur på rätt sätt. Vilken hemsk uppfödare och vad hemskt att tänka på alla andra hundar och människor som råkat illa ut på grund av denna person.

  7. Fint att du delar med dig, tror många kan känna skam över att ta bort sina djur i ung ålder, som utåt sett inte verkar vara sjuka, men som har aggressionsproblem. Min syster och familj hade också en hund med aggressionsproblem från ung ålder, som de försökte arbeta bort och det gick inte. De fick också ta beslutet om att ta bort sin hund, då bara 3 år gammal. Jag tror att det är viktigt att hundägare delar med sig även av de mindre positiva delarna av att vara hundägare. Att det sedan också är viktigt att faktiskt göra som du skriver att noggrant välja uppfödare, för att ha någon form av försäkring att få en frisk och sund hund som en kan leva med länge!

  8. Vilket fint inlägg! Sitter här med tårar i ögonen. Man har så mycket kärlek till sin hund men någonstans går ändå gränsen. Det är en familjemedlem, men det är ett djur. Ibland måste man ta svåra beslut. Tror många kan känna igen sig i ditt inlägg. Kram

  9. Bra att du kommit underfund med att det inte var dig det var fel på!

    Det så kallade Rage-syndromet hos bl.a cocker och springer spaniels blev uppmärksammat under 80-talet (mindre nogräknade uppfödare avlade på utseende istället för lynne med påföljder som detta) och det verkar inte finnas något att göra åt det för individer som är drabbade. Kan neurologiskt liknas vid epileptiska anfall, men medicinering hjälper oftast inte.

    1. Tusen tack för den infon! Visste inte om detta och har nu googlat lite på Rage- syndrom och inser att det var exakt vad hunden vi hade under min uppväxt hade.

  10. Du skriver väldigt fint om Sixten. Hur jobbigt mycket än var märks det att du älskar honom. ?

  11. Åh vad berörd jag blev av det du skrivit. Jag gillar inte ens hundar särskilt mycket. Starkt av dig att ändå ta det beslutet till slut.

  12. Vad fick dig som hundrädda att skaffa en till hund efter den upplevelsen? Kan du skriva om Melker och hur ni valde honom?

  13. Åh… <3 Varför ska det vara så skamligt att ha en "knasvovve"? Jag har nästan bara haft såna, men älskat dom mer än livet självt nästan. När jag hade min andra knas så var jag anställd på en hundskola och hade kurser, fick ställa mig upp och berätta att jag hade en mentalt ostabil hund och att jag hade gett upp. Jag hade tränat å tränat å tränat lite till med hjälp av riktigt duktiga instruktörer, men till slut fick både jag och hunden nog. Jag bestämde att nu får det vara nog. Så han fick vara kvar.. =) Men som en redig knasvovve. Å jag usatte aldrig mer honom för något han tyckte var jobbigt. Men vi måste sluta skämmas för våra pälsänglar.. Det är ju bara så dom är… <3 Å de kan vara fantastiska ändå.

  14. Har följt din blogg länge så kommer lätt ihåg Sixten.
    Undrade så mycket varför ni avlivade honom, han som verkade så söt och snäll.
    Men nu vet man ju. Synd att han inte mådde bra 🙁

  15. Att försöka bita sin absoluta favoritmänniska i ansiktet går emot allt man tror på som hund… Tänk vilken förvirring och vilka motstridiga känslor det utlöser som hunden måste hantera. Den finaste gåvan man kan ge en hund med den problematiken är helt klart sinnesro, hur jobbigt det än är för oss människor att fatta sådana beslut. Du valde den lätta vägen för hunden och den svåra för dig själv – Det är äkta kärlek ❤️

  16. Åh jag känner så med dig! Mina föräldrar har dött up Rottweiler i många år och de är de finaste hundarna jag vet, så lekfulla och gosiga. Men så hände det att min favorit hund blev såld, och till en idiot som slog henne. När vi väl fick tillbaka henne var det bara mig hon litade på och jag tränade och försökte i så två år tills det en dag gick för långt Ich hon bet en man i benet helt utan provokation. Jag sörjer henne fortfarande för hon var den mest älskvärda på alla sätt förutom ett. Men jag kände också en stor skam kring att vi var tvungna att avliva henne, som ett misslyckande från min sida när det snare är så att jag ska vara fly förbannad på den man som misshandlade henne och gjorde henne osäker.

  17. Åh! Tack för att du delar med dig av detta <3 Jag är så himla blödig, alldeles särskilt när det gäller djur och blev hemskt gråtig här i min butik.
    Kram till dig och till voven som fick lugn <3

  18. Men jag trodde att du redan hade bloggat om det här, för det här visste jag ju om. Kanske att du har skrivit någon vag antydan i något inlägg och jag fattade eftersom jag själv har haft en aggressiv hund. Jag skämdes också oerhört mycket och hunden begränsade mitt liv så mycket att det är vansinnigt när jag tänker på det i efterhand. Självklart var det rätt beslut ni tog, även om det gjorde ont. Fint att du skriver om det.
    Melker verkar vara av en annan art ? var du rädd för att skaffa hund igen? Jag vågar inte pga tidigare erfarenheter ?

  19. Ååå men herregud, din historia är så sjukt lik min!
    Jag hade länge velat ha en bullterrier. För dom är fina och speciella. Jag och min sambo sparade,plöjde massa böcker, hängde på forum och läste om uppfödare. Det är ju en väldig liten avel på bullar i Sverige. Iaf tillslut stötte vi på en bra uppfödare. Bokade en valp, hälsade på fyra ggr innan vi tog med honom hem. Var superglada när vi väl kunde ta hem honom. En fin liten vit bullhane. Redan i bilen hem nafsade han, morrade och hoppade i mitt ansikte. Tänkte han har kliande tänder.
    Det hela eskalerade. Han kunde komma fram och bita efter en helt oprovocerat. Vi slet vårt hår, pratade med uppfödaren, folk på forum. ”Dominera, var hård, låt honom inte sätta regler ”var tipsen. Kändes inte helt rätt i magen men man grep efter alla halmstrån. Kontaktade tillslut Fredrik Steen, hundcoachen. Han hänvisade oss vidare till en man som testat hundar för polisen många år. Vi träffade honom, han bedömde honom och domen kom. ”Den här hunden är aggressiv. Jag kan inget göra….” sorgen var sjukt stor. Men vi blev tvungna att avliva. Kunde inte ha en bitbenägen hund när vi dessutom snart skulle ha en liten bebis hemma. Fortfarande är det en sorg. Sjukt stor sorg. Det är 7 år sen och jag tänker på honom nästan varje dag. ?

  20. Så fint at du skriver om dette, jeg kjenner fortsatt på skam over å ha ”gitt opp” hunden vår for ca 12 år siden. Takk <3

  21. Så fint skrivet! Fick en tår i ögat. Gick ut och lekte med min hund i snön lite extra länge.

  22. Starkt att dela det här med oss. Jag är i samma situation själv där jag periodvis brottas med tankarna om att ”ge upp”. Väldigt skamfullt att ha en hund som är aggressiv.

  23. Åh vilket berörande inlägg, svårt att hålla tårarna borta. Uppskattar de lite- ”bakom kulisserna”-inlägg. Om både högt och lågt. Tack för att du delar med dig om något så känsligt och privat och som varit förknippat med skam. Så synd att vi ska vara så fördömande mot andra människor, många av oss gör ju så gott vi kan, gäller inte minst de vi älskar, som Sixten. Jätte-fint skrivet tycker jag.

  24. Jag har en vän som var med om något liknande och köpte också tyvärr en hund utan att ha gjort all den efterforskning som borde ha gjorts och i efterhand så ångrade hon sig väldigt mycket. Hunden hade enorma rädslor och nafsade efter folk. En dag bet han hårt en mycket hundvan person som inte gjorde något speciellt alls utan bara skulle sätta fast kopplet i halsbandet. Han uppmanade min vän att ta sig en funderare och ta hunden till veterinär för att utesluta att det blev så pga något fel. Efter att hunden inte visat några fysiska fel så valde hon att med mycket tungt hjärta avliva hunden. Senare skaffade hon en ny hund och hade gjort läxan bättre och med den gick det mycket bättre.

  25. Så fint skrivet. ❤️ Har själv två hundar, en Amy och en Sixten faktiskt, och förstår hur svårt det måste ha varit att fatta det beslutet. Ville bara säga att du absolut inte ska känna någon skam över hur det blev. En hund som oprovocerat attakerar sin ägare, den personen som är den hundens hela värld och som de älskar över allt annat, mår inte bra. ? Så synd att det finns vissa idioter bland uppfödare. Har själv fått erfara det med vår Amy som kommer från en uppfödare som mer brydde sig om pengarna än att hundarna skulle må bra. Amy är dock tack och lov världens snällaste trots en trasslig bakgrund (vi är liksom hennes 4:e hem) och är idag certifierad räddningshund och patrullhund. ❤️ Kramar till dig från en annan hundälskare

  26. Åh, jag sitter här och tårarna sprutar. Kan riktigt känna hur du hade det med denna hund. Jag kan nog verkligen förstå vad du gick igenom. Tack för att du berättar ❤

  27. Bra skrivet och klokt att fatta det svåra beslutet. Ibland är det det snällaste man kan göra mot sin hund.

  28. Känn ingen skam mer! Du gjorde helt rätt. Jag sitter också med tårar i ögonen för jag känner hur svårt det måste varit att fatta det beslutet – både för kärleken till hunden och länken till mamma. Stor eloge till dig för att du till slut orkade ta beslutet trots att det var så svårt och gjorde så ont! Jag har en hund som är i slutfasen av livet och jag känner med hela mitt inre hur jobbigt det är och kommer att vara att ta beslutet när det är rätt för HENNE snarare än för oss.
    Kram!

  29. Så fint att du delade med dig av berättelsen om Sixten. Skönt att du kunde få bekräftelse av Barbro när du behövde ta det svåra (men rätta) beslutet. Kram!

  30. Åh jag saknade verkligen Sixten när han försvann! men nu förstår man ju varför och jag är glad för att du skrev om det kanske kan det hjälpa andra i samma situation. ❤

  31. Fy fasen vilket fint inlägg! Förstår varför du valde att inte berätta något då, har också haft en hund som inte har varit helt riktig och den skammen var tyvärr stor.

  32. Så otroligt sorgligt och jobbigt. Halvvägs in i texten fick jag göra uppehåll då jag var nära att börja storgråta och satt på jobbet. Min mormor hade en hund då jag var barn, som jag älskade den hunden. Men hon var den vildaste i kullen och mormor borde ha valt en lugnare hund. Men antagligen var det något mer fel med hunden också, hon blev mycket aggressiv och fick åka till hundhimlen då hon var kring året. Det var en stor sorg för mig som gosat, lekt med och tränat henne. Det verkar gått fort utför också, från att vara en vild och busig hund till att bli totalt opålitlig, instabil och aggressiv.

    Ni gjorde så gott det gick och ibland måste otroligt svåra val tas som man helst velat slippa. Men som hundägare är det ens ansvar. Stor kram och förståelse från mig.

  33. Åh Gud så vacker text! Jag älskar bilden på er där ni kramas, då riktigt känner man hur mycket han betydde för dig!

  34. Åh vad fint att du delar med dig. Man hör ju sällan om sådant här från de som känner hundarna.
    En grannhund fick somna in efter att oprovocerat ha attackerat mina föräldrar. De kände skuld fast de bara varit utsatta. Jag kände också skuld för att jag blev lättad att det inte var mina barn som var där just då.
    Den hunden var också tränad osv osv men kunde tydligen plötsligt ändra humör.
    Även vi som inte kände hunden berörs av hans öde. Precis som att vi berördes av hans ilska (eller vad det var).
    Tack till alla hundägare som tar ansvar både för hundens och oss andras skull.

  35. Så sorligt och så tragiskt för Sixten och för dig. Vad modigt av dig att dela med dig, en viktig berättelse för alla som vill köpa hund.

  36. Dette var fint og sterkt å lese om. Jeg bare ELSKER bildet av Sixten og teddybjørnen og bildet av deg og Sixten nederst 🙂 For en vakker hund! Så fælt at noen avler fram hunder på den måten.

  37. Så tragiskt att det finns folk som väljer att avla på rädda och stressade hundar. Blir så arg och ledsen över er berättelse. Så ska det inte behöva bli 🙁 men man kan inte ha en hund som är är och stressad hela tiden, ni tog rätt beslut.

  38. Tack för ett så öppet och ärligt inlägg, verkligen både fint och sorgligt att läsa.

    Håller så mycket med om att det är lätt att känns skam över en hund som inte är som alla andra, vilket är så himla knäppt! De är ju individer precis som oss människor.

    Jag känner dock att jag måste skriva att både Barbro Börjesson och Fredrik Steen (som nämns i en tidigare kommentar) använder väldigt förlegade träningsmetoder (vilket ju också visar sig i Claras erfarenheter där problemen förflyttades och eskalerade med Barbros metoder). Och för andra som läser de här kommentarerna och kanske kämpar med en hund så vill jag bara säga att det finns så mycket vetenskaplig kunskap om hundträning idag! Föreningen Sveriges Hundföretagare är ett bra ställe att börja på för att söka efter hundtränare med moderna metoder. Med det inte sagt att hundar inte kan ha så djupa och svåra problem att det ändå inte går, men vi bör ge dem en rättvis chans med bästa möjliga träning, tycker jag. Detta är alltså inte menat som kritik eller skuldbeläggning, utan som tips för andra i samma situation. ❤

    1. Fast nu var ju Sixten uppenbarligen resultatet utav en sönderavlad hund som hade oturen att vara psykiskt sjuk, något som vare sig Barbros, Fredriks eller någon annans metoder, oavsett hur avancerade, hade kunnat råda bot på. Gamla metoder behöver inte alltid vara dåliga och nya behöver inte alltid vara fantastiska. Alla hundar kan inte räddas hur gärna man än skulle vilja, vissa hundar föds aggressiva och sjuka helt enkelt. Jag tycker Clara verkar ha tagit helt rätt beslut och hon har varit oerhört stark som vågat delge detta med oss!

      1. Liisa – Absolut! Jag menar inte detta som kritik mot Clara eller Sixten (varför jag också skrev att hundar kan ha så svåra och djupa problem att ingenting hjälper och att jag absolut inte vill skuldbelägga). Men jag tycker det är viktigt att peka ut att Barbro och Fredrik som nämns som tränare inte är rätt väg att gå om en har en hund med problem som en vill försöka jobba med. De behöver ju inte alltid bero på avel utan kan vara olycklig uppväxt eller liknande som faktiskt går att jobba med, med rätt metoder (som bygger på att bygga självförtroende hos hunden och tillit till dess människa).

    2. Tack, precis vad jag tänkte! De flesta ”kändishundtränare” vi ser på tv har inte ett reko förhållningssätt och det är så himla tråkigt att gamla förlegade metoder och prat om tex dominans och korrigeringar fortsätter spridas när det nu finns massa ny forskning på området.

      1. Jag kan bara hålla med Ingela!
        Framförallt om en har en hund som känner att den behöver försvara sig genom att morra eller bita – då är dominans och korrigeringar en (bokstavligt talat) livsfarlig väg att gå!

        Men jag tycker att reko-metoder sprider sig allt mer, låt oss hoppas att det får fortsätta <3

  39. All kärlek kring detta. Jag har också haft en cockerspaniel. Som precis som Sixten var världens sötaste men kunde också hugga utan provokation. Han behölls också väldigt länge, och vi försökte med allt. Jag vet inte om han kom från samma uppfödare som Sixten, men jag vet att det är vanligt bland många cockerspaniels, då hela rasen bivit avlad för att vara vacker och inte för att vara trygg osv. Säkert någon annnan i fältet som skrivit om ”rage” och så. Kram kram!

  40. Vi hade en likadan,Robin Hood som han hette, hade precis samma beteende, vaktade mej hela tiden och kom någon för nära så skällde han och morrade, men när han gick emot vårt barnbarn och var på väg att bita, då hade vi inget val, han var hos oss i 3 år, nu vilar han i sonens trädgård, detta hände för 20 år sedan.——- men någon sa att de rödhåriga hundarna kan ha detta beteende?? han hade en bror som var svart, de hade aldrig dessa problem med sin.

  41. Åh vilket fint inlägg om Sixten. Så himla fint att du tog upp både hans bra och mindre bra sidor.

    Har själv två hundar som jag tränar och tävlar mycket med så får själv gå under titeln hundnörd. Blir så blir jag så oerhört förbannad på dessa uppfödare som föder upp hundar utan att ta hänsyn till mentaliteten, oavsett renras eller blandras. Det blir ju många gånger ett livslångt lidande för hunden och ett långt lidande både under och efter för ägaren. Tyvärr är det många sådana uppfödare som inte heller drar sig från att säga att det är ägarens fel fastän det så uppenbart är hunden som inte är som den ska.

    Vilken tur Melker kom in i era liv. Det är en speciell kärlek den där mellan människa och hund.

  42. Vad modigt av dig att skriva detta inlägg! Väldigt tänkvärd läsning för den som går i hundköpartankar.
    Älskar kram-bilden, den visar hur mycket kärlek det ändå fanns där <3
    Måste även tillägga att den här månadens tema är så bra!

  43. <3 <3 <3 <3 Åh, vad jag känner med dig! Och med Sixten förstås… man föds ju med sin personlighet… Kram! <3 <3 <3 <3

  44. Fy vad jobbigt! Jag hade själv en hund för länge sen som nafsade folk i benen. Fick ta bort honom till slut.
    Ett gammalt ex skaffade sig en aussievalp en gång som redan vid 8 veckor kröp in under soffan och morrade när det kom folk. Uppfödaren tyckte det var vårt fel. Exet sålde tillbaka honom till slut och hunden blev avlivad efter att ha bitit en person.
    Önskar ju att uppfödarna tog sitt ansvar och tog bort hundar ur avel son ger knäppa hundar. Sorgen blir ju enorm när man tar en gullig och älskad valp och det går så fel.

  45. En sådan vacker och ömt skildrad text om något svårt och sorgligt. Tack för att du delar med dig av det. Förstår att allt inte kan visas i en blogg, och tänker också att det är bra att det får vara så, samtidigt som det är fint att få se bakom kulisserna i efterhand och inse att livet rymmer alla nyanser.

  46. Åh tårarna rinner. Har varit med om precis samma sak. Också med en röd cockerhane som hette Ludde. Inget du ska skämmas över. Du gjorde allt du kan och lite till. Det gjorde vi med, men till slut gick det inte då han oprovocerat högg grannflickan i ansiktet när hon satt stilla och läste.
    Tack för att du delade med dig. Stor Varm Kram.

  47. Åh Gud. Sitter på kontoret och tårarna rinner. Fy vad fruktansvärt tungt det är med djur ibland. Att behöva fatta de där tunga men nödvändiga besluten.
    Jag blir också extra glad för Melker. Vilken lycka att han fick komma till er

  48. Å vi hade också en cockerspaniel hanne vid namnet Bob som var helgalen. Han blev ungefär tio år. Blev avlivad för att han hade en tumör på hjärnan. Känner igen och du ska inte känna skuld. Man kan hata och älska samtidigt. Så är det bara. Kramar

  49. Min fasters cockerspaniel var likadant, själv har jag en pitbull blandning som är mjuk och snäll. Jag tänker ibland på -vad skulle jag gjort om han blev agressiv? Tack o lov, han morrar aldrig, vi kan klippa hans klor. Jag förstår din frustration över det hela, men jag tycker att du gjorde helt rätt.

  50. Alltså. Din blogg.
    Jag blir så glad! Du bjuder verkligen oss läsare på så mycket. Så otroligt läsarvänligt och snyggt. Fasen vilket jobb! Klart du ska ha betalt, gärna massvis av reklam och annonser i bloggen för att du ska kunna fortsätta känner jag ba! Håller inte alltid med dig om allt (hehe varför känns detta viktigt att säga? Kanske för att man verkligen vill att komplimangen ska tas som annat än tomt smicker ?! Hmm…får fundera på varför jag gjorde så 🙂 ), men uppskattar din blogg så mycket och vill skicka en stor kram och ett TACK!

  51. Alltså ?????????????? läste detta på jobbet o tårarna rinner. Hjärtat bara brister. Tycker verkligen du har skrivit så fint och modigt om detta. Har själv en cocker spaniel som är världens finaste och det är verkligen en stor sorg när en hund försvinner. Också en tankeställare att verkligen kolla upp uppfödaren ngr extra varv innan köp. Tack för att du delade med dig! ❤️

  52. Det finns ett fenomen som förekommer hos röda cockrar som heter Springer Rage Syndrom, det låter som det. Så synd att det alltid ska letas skuld – uppfödaren tycker att valpköparen borde ta tag i hunden och valpköparen kommer fram till att det var uppfödarens fel. Jag tänker att det också rätt ofta är ingens fel och de flesta inblandade gör så gott de kan, men hundar (& hästar) kan bli knäppa ändå. Fint att du har Melker nu och tack för en fint inlägg! Mer om rage: http://www.ingridtapper.se/publikationer/artiklar-2/artiklar/

    /en som också haft/har ‘problemhund’

  53. Vad modigt av dig att dela med dig av detta! Jag läser med igenkänning eftersom vi i vår familj också har haft en hund som inte mådde så bra psykiskt och hade väldigt dåligt lynne. Hon var en oplanerad blandras där det blev helt kaos i mixen (golden retriever/karelsk björnhund) vilket resulterade i aggressiva och oberäkneliga valpar som visserligen älskade familjen men inte kunde umgås med andra människor eller hundar (detta är varför jag fortfarande är väldigt skeptisk till blandraser, åtminstone när människor blandar utan tanke på vad raserna de sätter ihop tillför). Vi var dock inte lika insiktsfulla som dig utan vår älskade hund fick leva hela sitt liv, femton år gammal blev hon. När jag hade vänner hemma som barn fick hunden sitta instängd på badrummet för att hon var så opålitlig 🙁 Så du gjorde rätt beslut med Sixten! Du har inte gjort något fel. Många röda cocker spaniels har dessutom välkända problem med just aggression på grund av dålig avel, så ingen dressyr eller lydnad hade kunnat förändra Sixten. Vilken tur att du har en sådan frisk och fin hund nu i Melker. Jag tror att vår blandras, som var familjens första hund, lärde oss mycket om hur otroligt viktigt det är att välja rätt uppfödare och rätt hund(ras) för att det ska bli tryggt och kul! Idag har min mamma och jag friska, trevliga och pålitliga hundar utan massa rasproblem och det känns otroligt skönt och härligt.

  54. Vilken fin och värdig text det här var. Och jag tycker att ditt beslut var helt rätt. I slutänden är det ändå vårt ansvar som hundägare att göra det som är bäst för våra hundar. Och en hund som är psykiskt instabil mår uppenbarligen inte bra. Jag blir ledsen när jag läser men bara för att jag känner igen känslan. Hur man kämpar och kämpar men i slutändan så måste man bara inse att det som är bäst är kanske att ge upp? Låta det fina vara fint och minnas det med kärlek och värme. Men också erkänna att det bästa vi kan göra för en hund som mår dåligt är att låta den slippa det. Alla sjukdomar går ju inte att bota och jag är helt säker på att Sixtens liv var det bästa tänkbara utifrån hans förutsättningar. Kram!

  55. Tack Clara att du delar med dig om detta!
    Väldigt intressant och givande för mig att läsa, då jag själv har liknande erfarenhet. När jag var i tonåren skaffade mina föräldrar en hund åt min syster, som var rätt ensam och ”kunde må bra av att få en hund” som de sa. De köpte hunden, en cockerspaniel, hos en uppfödare som var billig, det tyckte de var bra, men visade sig vara oerhört dumsnålt. Världens sötaste hund, men oj så oberäknelig. I början bortförklarades hans beteende som ” valpigt” och något som växer bort. Men det fortsatte och blev bara värre. Han var oberäknelig och kunde kela och leka för att plötsligt bara hugga. Vågade inte ta med kompisar hem och skämdes när jag var ute med honom i koppel, för jag var tvungen att be andra barn att inte klappa honom för att han bets. Blev själv biten många gånger och andra barn och mina syskon blev bitna, vid ett tillfälle bet han av en bit av min läpp så att jag fick sy, har ett fult ärr där i dag. Du gjorde det rätta som lät Sixten få somna in, det gjorde inte mina föräldrar med vår hund, jag hade svårt att slappna av hemma och är tyvärr rädd för hundar än idag, 15 år senare. Hunden dog senare av någon form av epilepsi, jag sa aldrig det till någon, men jag tyckte det var oerhört skönt.

  56. Det är så hemskt och jobbigt att behöva ta ett sånt beslut, även om det är det bästa! Du får minnas de fina stunderna med honom.
    Jag har också en röd cocker spaniel. Köpte henne från Irland där hon var avlivningshotad och hemlös. Några av dom som skötte om föreningen jag köpte henne via varnade mig för röda cocker spaniels.. är tydligen vanligt att just den rasen och färgen får något som kallas ‘rage ‘ – raseri, där hunden plötsligt blir humörförändrad och extremt aggressiv. Låter nästan som att Sixten kan ha haft rage…? Då finns det heller ingenting att göra. Utan är som en obotlig sjukdom.
    Ta hand om dig!

  57. Så vackert inlägg. Kärleken till Sixten och din mamma. Och sorgen, kanske besvikelsen, rädslan. Vad fint att du skrev om det.

  58. Så otroligt sorgligt alltihop. Jag blev så berörd av detta. Du gjorde allt du kunde!
    Jag vill också passa på att tacka och berömma alla tillbakablickande inlägg, de är mycket fina och roliga att läsa och jag tycker du på något sätt är modig.

  59. Har en cocker som är fullt fungerande och härlig, men har också förstått att du knappast är ensam om att ha haft en riktig tokcocker. Både veterinärer och trimmare har varit väldigt försiktiga och avvaktande innan de lärt känna min hund. Deras erfarenheter har varit minst sagt blandade.
    Och väldigt bra liknelse mellan hundfolk och föräldrapoliser. Precis samma skammande.
    Alla borde få känna glädjen en hand ger. Kram till dig och fina Melker.

  60. Åh, vad fint att du berättade. Det måste ha varit jättesvårt! Det är verkligen tråkigt att folk medvetet avlar fram instabila djur. 🙁

  61. Alltså, stackars lilla Sixten, och stackars lilla dig. Så svårt och bra beslut du tog. Ni ses nog sen, utan aggressioner ??

  62. Grät mig igenom halva. Har en liknande situation med ett annat djur. Kämpar fortfarande.

  63. Du gjorde vad du kunde och det är gott nog ? väldigt fint inlägg och tack för att du delar med dig.

  64. Åh Clara! Kommer så väl ihåg Sixten. Vilken sorg.
    Jag har läst din blogg i alla år och lyssnar ofta på podden. Du har en personlighet som är väldigt lik min mans. Jag säger ofta till honom att i de stunder då han tror att jag ska älska honom mindre, det är då jag älskar honom mer. Hoppas dina nära säger sånt till dig med.
    Så ledsamt att du skämdes över Sixten. Så ledsamt att du inte orkade vara ärlig, du hade säkert fått hur mycket kärlek som helst på den tiden med!

  65. Åh, är alldeles tårögd – så sorgligt och fint du beskriver det hela. Jag minns Sixten väl. Tänk hur galet det blir när människor har betett sig illa mot djur. Min vän fick ta bort sin älskade katt innan hennes första bebis kom, den kunde helt oprovocerat haka sig fast i handen, riva och bita något hemskt. Folk hade behandlat den katten illa innan. Minns också hästar som min ridlärare förbarmade sig över – räddades undan elaka ägare, men kunde aldrig blir riktigt snälla igen. Hade ett i grunden förstörd tillit till människor.
    Tack för att du delar och så fint att ni har trygga Melker nu! <3

    1. Precis, det är ju tyvärr väldigt vanligt med just röd cocker, och även bland en del engelska springer spaniels. Så himla synd att man som förstagångshundägare kanske inte har en aning om detta och beskyller sig själv för hundens beteende.

  66. Åh ? Som så många andra här i kommentarsfältet så grät jag mig igenom detta inlägg för att igenkänningsfaktorn var så stor. Jag hade också valt ut en bra uppfödare efter flera års efterforskningar och planerat ledighet från jobbet och allt, men så blev det inte någon valp ur den kullen kvar till mig. Desperat som jag då blev, så vände jag mig till en annan uppfödare som råkade ha valpar samtidigt. I mitt fall resulterade det i en väldigt rädd hund som fick somna in efter 1,5 år. Skammen över att ha misslyckats var enorm. Han var så otroligt snäll och var exemplariskt lydig, men vad hjälpte det när han fick panikattacker så fort det närmade sig en människa på flera 100m avstånd? Sörjer honom än idag, 8 år senare.

  67. Så berörande du skriver om Sixten, tack för att du öppnar upp dig och vågar skriva om en så jobbig sak <3
    Som andra också skrivit är även jag nyfiken på hur resan från hundrädd till beslutet att skaffa Melker såg ut 🙂

  68. Men å så svårt! Jag gjorde ett liknande fel som barn och köpte en utställningskanin som var ett halvår gammal och knappt något hanterad. Till skillnad från dig var jag för ung för ansvaret och således en hel del tråkig ensamtid i buren för kaninen genom åren. Men jag tror ändå att den fick ett bättre liv än som utställningsdjur. Och jag tänker att det måste varit samma för Sixten – han fick ändå människor som brydde sig och försökte! Ett bättre liv än att stanna hos uppfödaren.

  69. Tack för att du berättar. Jag har själv varit i en liknande situation. Som första hund skaffade jag mig en stor brukshund & omgivningen tyckte att jag var galen. Jag kände pressen på att ”leverera” en perfekt fostrad hund men han var rädd & ängslig & visade detta genom att bli aggressiv. Jag kände att allt var mitt fel, tog på mig skulden & lät omgivningen tro att de haft rätt. Vi fick till slut ta bort honom & en sten föll från mitt bröst. Saknaden & lättnaden över att inte behöva ha total koll på att han inte skulle bita någon var lika stor. Sen skaffade vi en annan hund & då kunde jag förlåta mig själv. Det var inte jag som uppfostrat den första hunden fel. Den hunden vi har nu är lugn & stabil & älskar de allra flesta. Nu har jag det ”hundliv ” jag drömt om. Så tack för att du delar med dig <3

  70. Här blir jag ledsen främst av den sista bilden. En ung kvinna med en söt valp, glädje och stolthet över en egen hund, precis den ras och färg hon önskat. Men så blev det inte som det var tänkt. Tack för att du berättade! Om uppfödaren fortfarande är verksam får du gärna skriva ut namnet, tänker jag?

  71. Tack för att du berättade. Erfaren hundägare som jag tyckte mig vara och ännu är hade jag samma problem som dej med min första vackra Goldenretriver. Skammen och orden från uppfödaren att ”man får den hund man förtjänar” gjorde att jag inte vågade berätta om hennes oberäkneliga och farliga humör för någon utom familjen. Med svepskäl och bortförklaringar till omgivningen och ständigt en särskild koll på henne om humöret plötsligt skulle svänga i många år. När hon på en skogspromenad hittade ett gammalt älgben, fick för sig att jag nog skulle ta det i från henne högg mej i händerna obehärskat. Så misslyckad som jag kände mej när jag åkte till akuten och fick sy och tjepa mina bitna händer. Så otroligt tungt det ändå kändes att låta henne somna in efter allt man kämpat med. Alldeles för länge faktiskt. Min Golden nummer två, med ett hjärta av guld, och elva fantastiska glada trygga år tillsammans har gjort att jag ändå älskar rasen. Hon var helt underbar och min revansch som hundägare. Tack igen! 💕