Jag tycker att jag hade en himla bra uppväxt i en villa i stan. Men den uppväxt jag nu ger mina barn – det var sånt jag drömde om att få. Jag ville så himla gärna ha djur. Bo på landet. Ha ett gammalt skruttigt hus och skogen runt hörnet.
Jag är så glad att Bertil och Folk växer upp och håller duniga kycklingar i sin hand och kliar griskultingar på nosen. De gillar alla djur och är inte rädda för några. Och medan jag utan framgång tjatade mig blå i ansiktet efter att få en hund, kanin eller åtminstone ett litet marsvin. Ja då vet jag att när mina barn börjar fråga efter egna djur så kan jag köpa ett par kaniner eller några hönor till dem. Bara sådär. På landet finns utrymme – både rumsligt och själsligt.
Jag är så glad för vår byaskola med små grupper där alla vuxna känner barnens namn. Där tempot är lugnare och lärarna arbetat länge. Jag är så glad för att vi har vår härligt skrotiga gård där de kan leka och röja runt. Vår söta lilla gröna traktor som barnen kommer lära sig köra så småningom. Att en gammal trasig skåpbil som nu agerar kylrum för mat också är deras alldeles egna bil som de kan leka och låtsasköra i. Jag älskar det där hejdlösa, härjiga. Att barnen får gå ner i källaren och banka loss på allt de hittar. Dra hem stenar och brädor och bygga en koja eller gör en lådbil av en gammal pulka.
Nu kan det ju hända – ja det är till och med ganska troligt – att mina barn en dag växer upp och är sura för att de inte bor i stan. De kanske längtar till och älskar städer. Flyr landsbygden så fort de bara kan.
Det är okej förstås. Man måste ju få gå sin egen väg. Men fram tills dess är jag glad att livet på landsbygden är vad som präglat dem.
29 svar
Exakt sådär ska jag och min familj ha det. Så fort vi har pluggat klart ska vi flytta ut på landet och så ska jag jobba i den lilla byskolan och säga hej, hej, vad roligt att se dig till mina elever och deras föräldrar när jag träffar dem på affären eller på kvällspromenaden. Min man och jag ska ha startat upp vårt fotoföretag och våra barn kommer få leka hur länge de vill i skogen och bygga massor av kojor. Jag längtar förfärligt mycket efter det!
Så himla fint och insiktsfullt! Är precis som du, väldigt förtjust i livet på landsbygden ♥
Det är så ofta jag känner igen mig i det du skriver! Blir så fascinerad av att det finns en person som sätter ord på så mycket av det jag känner och tycker. Här vandrar man genom livet med en tvillingsyster i en annan del av detta avlånga land och man skulle aldrig fått uppleva likheten om det inte varit för din blogg. Det är så häftigt, tack Clara ❤️
Jag har haft allt det där och älskade det. Verkligen. Sen gick flytten. Nu går mina barn i en större skola i stan och får något jag faktiskt funderade på tidigare. Som jag kände fattades. De får lära sig laga etiopisk kyckling på hemkunskapen. De får lära sig prata arabiska på rasten. De blir vänner med barn med downs syndrom då grundsärskolan är så självklart integrerad i grundskolan. De lär sig leka alla bollekar barnen från Irak har med sig, barnen som är vana vid asfalterade skolgårdar. Listan kan göras lång och det är så himla fint. Så bra. Min barn älskar det. Jag saknar glesbygdens pärla. Det finns så mycket fint jag saknar. Men jag saknar inte glesbygdsrasismen. Som alltid fanns där. Jag saknar inte glesbygdsbarnen som aldrig sett en person med mörkare hy. Jag saknar inte glesbygdsföräldrarna som inte kunde hantera funktionsvariationer. Glesbygden är på många vis inskränkthetens högborg och det går tusan inte att komma ifrån. Jag har så blandade känslor här. Tack för att du delar med dig!
Fast den tiden är förbi, skulle jag säga. För 20 år sen, visst, men idag ser det inte ut så. För mina barn som växer upp i glesbygd är verkligheten annorlunda. Viss rasism, absolut, men det är bland de äldsta. Annars finns det öppna famnar utöver set vanliga och en hjälpsamhet åt alla, oavsett hudfärg eller funktionsvariation.
Håller inte med. I Malmö gick min femåring med 26 barn på sin förskoleavdelning, det var skrikigt och bråkigt och faktiskt rätt hopplöst. Då spelar det ingen roll varifrån barnen kommer. Nu går hon i en byaskola på den skånska landsbygden med få barn i varje klass. Massor av arbetsro, lärare som ser henne, större barn som leker med henne. De är inte alla vita, det finns även barn som flytt krig, och de är framförallt inte alla rika. Ja, det finns rasism på landsbygden, men också hårt kämpande människor som hjälper varandra och en gemenskap som jag aldrig upplevt i Malmö.
Håller med helt och hållet. Man måste verkligen se till att barnen får en open mind när man bor i mindre samhällen. Jag tampas med det varje dag.
Vackert skrivit och beskrivet. Dags att ge våra barn ett djur känner jag. Speciellt vår mellanpojk på 7 år önskar sig ett djur “nästan vad som helst, men helst en hund eller katt”.
Oo blir rörd av denna text! Så fint skrivet och väldigt inspirerande. Du är en fantastisk förebild på så många vis!
Underbart.
Jag undrar dock om alla som växer upp i småstäder längtar bort som tonåringar eller unga vuxna, eller om det bara är de som längtade bort och tog sig iväg som man sedan hör? De som kanske blir berömda musiker, skådespelare, författare, designers osv. Som i intervjuer kan berätta om hur fel de alltid kände sig i uppväxten, kanske utanför i skolan, annorlunda jämfört med de andra barnen, hur tråkigt och instängt allting var, hur mycket de längtade bort.
Är uppvuxen på landet utanför en norrländsk småstad och ja, det var snarare norm än undantag att man som ung längtade bort. Man visste inte riktigt till vad och man visste inte vad man hade, men man skulle såklart tycka att man bodde i en jävla håla och att allt var skit. Runt 20 flyttade många till Sthlm eller Gbg, för där hade man hört att det var coolt att bo. Andra blev kvar och få verkade särskilt nöjda med livet just då, men de “tog sig inte iväg” av olika anledningar bara. Sen gick det några år och storstan var inte lika spännande längre, många började längta “hem” och folk började flytta tillbaka för att stadga sig och skaffa familj och nu vid 30+ har de flesta återvänt. Men några är ju kvar såklart, framförallt de som lever för sin karriär, men också en och annan “rastlös” själ där kanske inte landsbygden räcker till. Tänker att man ju saknar perspektiv som ung, och jag tror att det är bra att testa vad det nu är man längtar till så slipper man undra vad man missat/inte missat senare i livet. Kanske är det till och med nödvändigt för att faktiskt uppskatta det man har och det man haft 🙂
Jag förstår vad du menar, och allt detta vill jag också uppnå, speciellt sen vi flyttade från stan ut till en liten tätort i våras. Men har kommit på att det där hejdlösa, härjiga inte alltid är toppen. De drar in stenar och brädor, men vem får städa? Moi. Bygga en koja, vem plockar undan: toujours moi. Har försökt att tänka på dett harmoniskt, men känner mig ganska stressad av att saker ligger över allt. Och när jag ber att de ska plocka upp, ja då blir det massa tjat. Det är inte heller roligt och leder till bråk… Hur tänker du kring detta?
Sådär är det för mig fast resan jag gjort är tvärtom. Jag är uppvuxen på landsbygden, på bondgård med djur osv. Men bor numera i villa i en medelstor stad och älskar att erbjuda mina barn det JAG inte fick som liten. Dvs massor av kompisar (klasskompisarna bor nästan allihopa på samma villaområde så ungarna springer här mellan husen. Jättehärligt). Själv hade jag långt till de flesta kompisar och var ofta beroende av skjuts om jag ville åka till kompis eller t ex om jag skulle till fotbollsträningen. Mina barn har nära till skola, träningar, kompisar och kan ofta cykla eller gå dit de ska. Sen kan vi som familj lättare gå ut på restaurang, gå på bio osv. Men som sagt, man längtar kanske efter att få ge sina barn det man själv saknade som barn? Sen kanske det visar sig att mina barn vill flytta ut till landet, eller till en storstad – vem vet.
Jag hade precis en sådan uppväxt som du beskriver och det är det jag vill ge till mina barn. Landsbygden i all ära, älskar verkligen ron och lugnet, men samtidigt är det finaste jag vet frihet och vill kunna ge det till mina barn. Frihet att själva kunna ta sig till vänner, stan eller skolan.
Känner exakt samma! Är också uppväxt på landet, och har alltid varit så avundsjuk på dem som kunde gå till sina kompisar. Så DET vill jag ge mitt barn. Att inte ha 4 km till bussen och alltid vara ensam pga att ens föräldrar inte kunde skjutsa 4 mil fram och tillbaka efter skolan bara för att hämta hos en klasskompis. Så även om jag gillar att vara hemma hos mina föräldrar, och såklart vill ge mitt barn det också, så har jag också en väldigt oromantisk bild av det här med livet på landet…. Vilket jag märker när jag jämför med min sambo som är uppväxt i en villaförort. Han tycker det verkar så mysigt att bo på landet, medan jag: eh visst, men sen kommer vintern, och det är oplogat… osv osv
Ja precis Ida och Johanna! Tror också att jag som är född och uppvuxen på landet har den oromantiska bilden. Men visst, livet på landet är fantastiskt på många sätt – men det är inget för mig.
Åh vad fint du skriver om ert liv på landet! Tack för att vi får läsa! Jag har längtat till landet halva mitt liv, vill tillbaka till delar av livet jag hade på somrarna som barn. Men då gifte jag mig ned en man som inte vill och vågar flytta från storstadsförorten. Men min längtan och mina drömmar finns kvar, att en dag… För även för oss kommer det bli så, vi får köpa hus i den delen av landet där pengarna räcker. Här där vi bor har husen rena fantasipriser, och sitter så tätt att man ser mär grannen äter frukost. Glad december till dig och familjen!
Så himla vackert och idylliskt!
Kram
http://www.jagraktuppochner.se
Ser så himla trevligt ut 😀
Va spännande! Själv är jag uppvuxen på landet (eller snarare i urskogen) med syskon, djur, släkt i närheten, spark och skidturet. En vanlig lek för mig och mina syskon var att ta varsin slö såg och gå ut och såga ner småträd (!!). Vi hade en otrolig frihet och jag tror att de fria lekarna till stor del har resulterat att jag är mer händig och kreativ än många och jag har lätt att lösa olika problem. Ändå så var min högsta bodröm som barn en häftig vindsvåning i typ NY. Jag bara längtade till ljusen, ljuden och pulsen. Så det kan vara.
Så fint skrivet Clara, jag är glad att kunna ge mina barn detsamma och även jag är uppväxt så. Vad det sedan väljer att göra senare i livet får vi se, men så länge tänker jag erbjuda allt det goda som kommer från landet. Kanske ärver de mitt brinnande intresse för djur och gårdsliv, eller så flyttar de till stan men har med sig erfarenheten av landet. Sedan önskar jag verkligen att alla barn som vill ha ett eget djur fick chans att ha det ❤️
Väldigt vackra bilder! Den översta får mig att vilja flytta norröver, pronto.
Jag älskar också livet på landet och vad det ger mina barn.
När mitt äldsta barn var tre år var vi och hälsade på hos min farbror. Efter en stund undrar min dotter om vi inte kunde gå och titta på hans ladugård. Fast han har ingen ladugård. Dottern tyckte att det var jättekonstigt och kunde inte förstå att alla inte har en ladugård. Så hon har verkligen präglats av livet på landet 😍
Tänker att de flesta föräldrar vill ge sina barn det de själva saknade som små. För mig är det den sociala delen av livet som jag saknade mycket som liten. Ensambarn och med en pappa som jobbade borta på veckorna och en mor som nog är rätt introvert. Alla långa helger som bara släpade sig fram om vi inte hittade på något stort. Så jag håller hårt i mina vänner, framförallt dem med barn i samma ålder och vi umgås och hittar på saker. Viktigt för mig också att skaffa minst två barn så att de har varandra. Och de har de verkligen, leker jämt ihop.
Både jag och min man är uppväxta på landet, och vill inte utsätta vårt barn för det. Visst har jag många idylliska och fina barndomsminnen med att hoppa på höskullar, bygga kojor i skogen och klappa kalvar.
Men jag saknade hela tiden någonting i det sociala. Man var utanför om man inte var släkt med minst 3 andra familjer i byn.
Det är rätt härligt att ha en 5-åring som vet vilken sida man står på i rulltrappan och som har kompisar med rötterna i många olika länder. Och med förmånen att ha en sommarstuga på landet får han möjlighet att klappa kalvar också.
Jag har precis flyttat till landsbygden och trots att jag (ännu) inte har djur så känner jag mig så ofantligt mycket rikare. Tre månader in är jag fortfarande djupt tacksam varje dag, över att få fnissa åt småfåglar och ekorrar utanför fönstret, hänföras över varje skiftning i naturen, över ett lugnare tempo och en plats där jag har ett sammanhang.
Det är en djupgående känsla av att vara tillfreds som jag inte känt någon gång under hela min uppväxt och mitt vuxna liv i storstad/förort. Det är naturen och enkelheten som ger mig den och jag tror den är mer fundamental än vi ger den cred för i ett samhälle där stad & instant gratification är norm.
Jag hoppas att (och tror faktiskt hobby-psykologiskt) att fler kommer att få upp ögonen för ett liv på landsbygd – i en modern tappning. Jag har dessutom börjat jobba för det 🙂
Du är en grym inspiration i frågan – både du och Jonna Jinton har varit oaser av lantlig skönthet innan jag vågade ta steget själv och nu inspireras jag av hur ni utvecklar livet på landet. Tack!
Du skriver så vackert och bilderna du tar är magiska! Tycker också det är en idyll Att få växa upp så. Jag bor inte lika lantligt men väl med lantbruk om knuten och skog till granne och ser nästan fram emot den dagen barnen önskar sig en kanin för jag vet att vi kan.
Jag har ett önskemål om inlägg! Jag undrar hur du gjort för att “introducera” Gud och kristendomen för dina barn? Var så fint när du skrev hur Bertil en kväll mässat “Jesus Amen” eller vad det var… själv betraktar jag mig inte som regelrätt troende (hur man nu är då) MEN jag går i kyrkan ett par gånger om året, och värnar om kyrkan och att regionen ska hållas levande. Det vore så fint att kunna föra vidare en del av berättelserna om kristendomen till barnen även på hemmaplan även om de senare kommer få det i skolan. Hur pratar du exempelvis om Gud och förklarar vad det/hen är? Jag har försökt prata om vad det är när man är död i samband med att min kära mormor dog förra året och vad Gud är för treåringen (han undrade vad Emil i Lönneberga gjorde när han knäppte sina händer och bad om att sluta med sina hyss….) men det är inte helt enkelt. Vore så intressant att höra dina tankar kring detta.♡♡
Ja, det är ju sådär man vill ha det! Jag är uppvuxen på landet, lekte mycket i skog och mark och använde fantasin oerhört mycket. Jag tycker om hur det har gjort mig till den jag är, samtidigt som jag önskar mig lite mer av modet och styrkan som jag upplever att många av de jag känner som vuxit upp i stan har. Men, det beror såklart inte bara på vart man är uppväxt, utan också på familjen och andra människor i ens omgivning.
Idag bor jag i stan, men jag hoppas innerligt att jag kan ge mina eventuella framtida barn en barndom på landet.
Är själv uppvuxen på landet. Det är jättemysigt minne av min barndom att komma ihåg alla bondgårdar, alla fria fält och pulkbackar från min uppväxt. Första åren av mina barns liv bodde vi mer centralt med gångavstånd till andra barn. Sedan två år tillbaka bor vi numera ute i en by med 11 hus och inte lika många barn, men upplever att barnen mår bättre idag än tidigare med all denna friska luft och en annan frihet till rörelse utomhus. Älskar verkligen landsbygden ❤️