Jag hörde en forskare inom sociologi uttala sig om vad som gör människan lycklig. Han konstaterade att när man bedömer en människas upplevelse  av att ha ett lyckligt liv innebär lycka inte frånvaro av bekymmer. Istället innebär det att uppleva bekymmer och sedan överkomma dem. I lättnaden efteråt när man klarat det svåra – där finns lyckan.

Det tänker jag ofta på och kanske stämmer det. Lika ledsen som jag var över att mamma dog, lika mycket har jag vett att uppskatta livet och verkligen njuta av det. Lika jobbigt som det var att gå igenom en utmattning, lika skönt är det att komma ut på andra sidan och börja känna mig friskare. Hade jag inte upplevt det ena kunde jag inte känna det andra. Jag tänker på det i stort som smått.

Många gånger har jag pressat mig själv att klara prövningar. Jag hade kunnat ha ett så annorlunda, mindre utmanande liv om jag gick in för att undvika bekymmer till varje pris. Men någonstans letar jag också efter det. Inte bekymren i sig men utmaningarna. Det på gränsen till för svåra när jag verkligen hinner misströsta om att klara det. För efteråt känns det som att jag rent fysiskt växt mig större. Och i den stunden. I lugnet efter den stormen. Då upplever jag lycka.