På kvällen går jag in i ditt rum för att släcka lampan som du vill ha tänd när du somnar. Ser din scoutkalender som hänger bredvid sängen. Med månadsbilderna omsorgsfullt fastklistrade runtom. Tänker på hur du längtat efter att få klistra upp dem, undrat när det ska bli ny månad. Jag ser glasögonen du lagt på nattygsbordet, med glaset upp så att det inte ska repas. Du är så noggrann. Optikern berättade bara en gång och nu berättar du för oss hur man ska rengöra och sköta dem.

I fönstret står den lilla installationen av strandfynd från Spanien. Lenslipat grönt glas och trasiga tjocka snäckor vi har gjort smycken av och gett bort i julklapp. Här finns avancerade legobyggen högt upp på hyllan – långt ifrån klåfingriga småsyskon. Diplomet från dansskolan och Bamsegympan. Och den blå transformern du fick i julklapp förra året. Som du sov med i början, men som nu tappat ena hjulet.

I fotänden ligger den stora lurviga hunden som kallas för Nils Poppe. Delfinen har ramlat ner på golvet och jag plockar upp och lägger honom bredvid dig på kudden. Rättar till Sverigekartan som åkt på sniskan vid sängens huvudände. På den pekar vi ur var mostrar och fastrar och kusiner egentligen bor. Och så kollar vi särskilt efter den där sjön där de säger att det finns ett storsjöodjur.

Jag samlar ihop dina låneböcker i en hög. Det är så fint att se titlarna du plockar med när du själv får välja. Strandfynd, Allt om hajar och en Pettsonbok vi redan har men som försvunnit i stöket här hemma.

Varje dag blir du lite mer din egen. Och lever lite mer i en värld som inte tillhör mig. Saker händer som jag inte får reda på. Känslor kommer som jag inte kan råda bot på.

Här hemma kan du vara precis den du är. Och kanske räcker det för att klara av en värld där du ofta måste vara någon annan.