Om jag vetat att komma hem till mina barn efter en dag på jobbet är som att komma hem till kattungar, harpaltar och hundvalpar. Gånger hundra i söthet.
Om jag vetat att precis som det känns att vara nykär – så känns det varje gång jag snusar dem i nacken, överöser dem med kyssar eller kliar dem i hårbotten.
Om jag vetat att jag struntar i mina egna julklappar och struntar i att gå till frisören. För att det är roligare att se vad de får i paketen och roligare att låta dem klippa sig fint och få glittergele i luggen.
Om jag vetat det.
Då skulle jag ha skaffat barn mycket tidigare.
75 svar
Åh Clara det låter så fint. Här känns det inte likadant. Hade jag vetat hur mina barn suger livet ur mig hade jag inte försökt få barn… Med det sagt, nu är de här och jag tänker inte göra mig av med dem om någon undrar.
Plus en här.
Karin och Flisan, sök hjälp! Jag kände likadant men efter att ha pratat med en psykolog och ätit antidepressiva i ett halvår så har det vänt. Psykologen hjälpte mig så mycket, med olika “knep” och att hitta nya strategier och tankegångar, medicinen hjälpte till att knuffa över mig på rätt sida. Nu känns inte allt som är jobbigt med barnen lika uttömmande längre och jag har börjat längta efter dom, inte bara efter att få vara ifred.
Hoppas det blir bättre för er med, ni måste inte ha det så!
Kunde psykologen ordna med ostörd nattsömn och barnvakt, få med mannen till familjerådgivning, boka tider på BUP för orimlig trots, hantera en dominant svärmor, planera semestrar mm också?
Med denna raljanta harang ville jag bara säga att jag är glad för dig om det hjälpte med medicin. Men det är inte alltid ”felet” ligger hos den onöjda mamman. Min lösning blev att ta ut skilsmässa. Nu är jag en glad och 100% närvarande mamma på halvtid istället för en ledsen och olycklig 20%-mamma på heltid.
Om man är deprimerad på riktigt ska man förstås utreda det och ta den medicin som krävs. För mig hade det blivit som att droga mig för att stå ut 🙁
Och ändå hoppas jag det ska finnas en annan väg men så svårt att hitta den. Härligt att du hittat din väg och det som fungerade för dig. Starkt.
Flisan: hoppas du hittar din.
Nja om man får komma till en bra psykolog så kan hen hjälpa till men hur du hanterar sömnbristen och orimlig trots och ge stöd i skilsmässan. Antidepressiva är ju självklart inte lösningen för alla, däremot borde alla småbarnsföräldrar som upplever att barnen suger livet ur dem få hjälp.
Det låter inte bra. Hur många barn har du?
Det är just detta som jag är så oroligt rädd för. Det är just bland annat därför som jag inte har vågat försökt få barn.
Jag hoppas innerligt att det löser sig för dig, att du har människor i din närhet som kan avlasta dig. Kram.
Jag håller med Katarina, jag är för rädd för att skaffa barn. Upplever att många runt omkring mig känner som Flisan. Deprimerade eller otur i kärlek eller rent av kombination av de två. Barn som blir mobbade, har extrem låg självkänsla, far illa, skriker, bråkar, osv… Kärleken gör ont istället för att fylla på. Kan någon annan relatera till det?
Jag blir glad att det finns så många som verkar ha hela familjer, det känns skönt för framtiden även om jag inte kommer vara en av dem som bidrar med det.
Usch vad tufft.
För mig var det så att bli mamma första gången var det bästa som hänt mig. Och jag hade tusen gånger om upplevt den känslan tidigare. Med andra barnet önskade jag av hela mig hjärta att jag väntat lite längre. Men tror och hoppas(?) att det berodde på förlossningsdepressionen.
Nu är mina barn 4 och snart 2 och livet börjar hitta en bättre form. Och trots att vissa dagar är skitjobbiga så ångrar jag dem inte en sekund. Jag är tacksam varje dag för att jag har dem.
Hoppas du också ska få komma till den känslan snart.
Så var det för mej också. När jag växte upp hade de flesta 2 år mellan barnen, så vi tänkte att det är väl bra. Nu är de 3 och 5 år och nu först känns det kul med två.
Åh, så fint att höra! Våra blir 3 och 5 i sommar och jag känner att det börjar lätta.
Vi tänkte inte heller att två år var så tätt, men så här i efterhand hade det nog passat sonen bättre att hinna bli lite äldre, tror jag.
Vad ledsen jag blir över att du känner som du gör. Hoppas att du har stöd omkring så att du inte behöver vara ensam med dina jobbiga känslor. Kram
Modiga ni är som vågar skriva det onämnbara.
Tror också det kan vara till hjälp med stödsamtal. Inte för att bota er från era känslor utan för att hjälpa er att bära dem.
Lycka till!
Kan bara hålla med, skulle ha skaffat barn mycket tidigare om jag bara vetat hur underbart det är att få vara mamma!
Mmm exakt så!! Total lycka just där!
Instämmer <3
Jag väntade mig bara “åååh så fint-kommentarer” och så möttes jag av din! Har själv valt att inte skaffa barn och en kommentar som din gjorde det lite lättare för mig att stå på mig, trots att man bara matas med hur fantastiskt underbart det är att ha ungar. Kram på dig.
Min kommentar var till Flisan!
Jeg synes det er veldig mye av den der “barna tar livsgnisten fra meg” – mentaliteten for tiden. Alle mødre skal liksom få lov til å klage og stønne over barna sine. Jeg føler nesten det er tabu å si at jeg elsker å være sammen med dem, at jeg gjør alt jeg kan for å tilrettelegge for dem og at de er det beste som har hendt meg. Men det er sant. Og jeg synes det skal være lov å si det. Barna får et ufortjent dårlig rykte ellers.
Folk som klaga upplever det väl jobbigt helt enkelt. Ärlighet är inte fel, iaf inte anonymt. Om alla är ärliga så får väl barn precis de rykte dem förtjänar.
Folk brukar visserligen klaga men det är väldigt ovanligt att man inte sedan slänger in ”men det är såklart värt det 10 000 gånger om” i slutet.
Jag tycker att om föräldrar behöver klaga över att vara föräldrar är det jättebra att det kan göras mellan vuxna, allt för att föräldrarna inte ska klaga till (klaga inför är en sak, att klaga rakt till barn en helt annan) barnen. För mig finns inget värre än när jag ser föräldrar som konstant säger till sina barn “du är SÅ jobbig”, “hur KAN du hålla på så där hela tiden”, “du kan inte vara ledsen igen, vad är det nu då?” osv. Kanske är det riktigt bra, för alla inblandade, att det finns större utrymme för föräldrar att vara ärliga om det svåra med att ha barn nuförtiden, jämfört med hur tabu det var att klaga på föräldraskap förr.
Det handler ikke bare om ærlighet, men om vinkling. Hva slags rolle spiller det om barna er krevende hvis man elsker dem høyere over alt på jord? Det blir liksom det samme som å klage på at det er slitsomt å vaske fordi man har et kjempestort hus. Feil fokus liksom, selv om man helt sikkert er ærlig når man sier at det er slitsomt å vaske.
Jag tänker att det är enkel logik – det ÄR inte underbart om man inte VILL ha barn (sen är det ofta, ofta tokjobbigt att vara förälder trots att man ville, men för dig som inte vill är det såklart inte “vägen till total lycka” och “det bästa som hänt i livet”…
Så fint. Beundrar din inställning till livet!
Att komma hem från jobbet till sina barn är som att få en present varje dag😊. Sen är de ju galet jobbiga ibland också. Det är därför barn behöver vara så söta😉.
Skaffa inte du barn tidigt, eller iaf hyfsat tidigt? Jag fick mitt första barn när jag nyss fyllt 20, det bästa som hänt mig! Det tog dock en stund innan lillebror kom, då var jag 25.
Ja, det är underbart med barn! Och även när de är större, när långbenta tonåringar kommer utdrullande i köket och med målbrottsraspiga röster muttrar som svar på mina oroliga frågor om vad de gjorde igår, så händer det att jag riktigt översköljs av den där djupa kärleken och stäcker mig upp och kramar om den där finnige halvvuxne surmulne slyngeln som alltid alltid är min prins!
Blev mamma första gången när jag var 20. Folk höjde på ögonbrynen, men dom tänkte inte på att jag fått känna allt det du skriver ända sen dess! UNDERBART! <3
Jamen precis samma här, första vid 20 och yngsta när jag var 36.
Helt underbart!
Så fint! Känner likadant! Och en lite sorg över att jag inte skaffade barn tidigare, för i så fall hade det ännu funnits tid att få nummer tre. Får dock glädja mig över två fina barn.
Till Flisan: Hoppas att det vänder för dig. Det kan göra det förvånansvärt snabbt. Någon sade till mig att med småbarn går kvällarna långsamt och åren snabbt. Jag håller med; så många sega, jobbiga dagar som man önskade tog slut. Men mitt i allt märker man att kläderna på barnavdelningen är för små, barnen växt ifrån alla leksaker mm och inser att den tiden kommer aldrig tillbaka.
Ibland tänker jag att jag borde skaffat barn tidigare men då hade jag ju inte haft det där goa som är just nu. Just den fina ålder som barnen är i NU, hade ju redan varit borta då.
Vilken fin tanke. Jag tänker också att om jag skaffat barn tidigare så hade det funnits tid för fler, men när jag läser din kommentar inser jag att då hade det inte varit just de här barnen och inte just nu.
Så himla fint skrivet!
Men ååååååå! Vad jag unnar dig ditt mödraskap! Börjat lyssna så kolossalt mycket på din och Erikas podd och jag gillar den. En av få poddar som är så stor och ’snackig’ samtidigt som den inte är hjärndöd och liksom en balans mellan lättsamhet och djup, man får tankar/inspo av samt en känsla av uppbyggnad efteråt(=mycket bra betyg från mig). Tacksam för er podd samt ER och set SÅ framemot premiäratarten!! Puss på er era KLOKA KVINNOR, jag behöver mer sådana som er i mitt liv. Mvh nittonårig tjej
Åh. Exakt!
Den där känslan när du får dela deras universum en stund. Kliva in i världar av enhörningar och feer och funderingar på livet. Då är livet magiskt. Då önskar jag att jag hade skaffat fler barn och tidigare. Samtidigt som jag är tacksam för att jag får uppleva det.
Åh, jag också! Och då hade jag nog haft tre eller fyra istället för de två som nu hanns med. En sorg att det inte blev fler, men är så oerhört tacksam för de två jag har!
Vad fint. Om jag hade haft en fin vid min sida hade jag velat ha barn för länge sen. Det vill jag nog förresten ändå ha för längesen. En längtan som aldrig går över.
Jag önskade inte barn tidigare, önskade det knappt när jag blev gravid men tycket vi fick till en perfekt tajming i vårt liv. Vilket jag är glad för! Det är fantastiskt att vara förälder och få lukta på honom, få kladdiga barnfingerkramar och få lyssna på svävande funderingar om allt och inget.
Ibland sprängs bröstet av tacksamhet när han somnar lugnt bredvid mig fast hela världen stormar. Det är han än så länge lyckligt ovetandes om.
Jag med!
Men jag håller också med de som skriver här om att de suger musten ur en. Herregud! Jag blev tvungen att skilja mig från den oförstående pappan, dessutom. Nu har jag dem på halvtid och jag uppskattar dem så oändligt mycket mer än när jag var trött och olycklig. Eller, haha, trött är jag nu också. Utmattningssyndrom på heltid sedan ett år tillbaka. Tio år med småbarn, bläkig relation och övermycket på jobbet sliter på den som tar ansvar för allt och alla 🙂
Men barnen är det allra allra dyrbaraste jag har. Och jag hade gärna haft fler.
Åh Flisan, känner med dig! Vet inte om du kan ha någon hjälp av det här. Men det finns ett poddavsnitt där Clara och jag pratar om den tuffa småbarnstiden. https://underbaraclaras.se/2017/02/28/hur-fuskar-du-att-smabarnshelgerna-ska-funka/
Stor kram!
Det låter härligt Clara, och jag kan inte låta bli att bli att bli lite avvis. Det är inte alla som har ynnesten att bli gravida när det så önskar. Här kämpas det på med hormoner och sprutor. Om det en dag kommer en bebis så kommer den vara efterlängtad, de vill jag lova. De är få saker jag har upplevt som så ångestfulla som att inte kunna bli gravid och inget jag kan styra över, men uj vad jag längtar.
Tänkte precis samma sak, hormoner och sprutor här med! Så mycket vanligare än man tror 🙁 Att skaffa barn är verkligen ingen självklart även fast både man och kvinna är fullt friska.
Sanna och A-K! Känner så för er, en bekant och hennes man började försöka när de kanske var 23 och hade kämpat i sex år när hon berättade det för mig. Jag vet inte hur, om det var genom hundrade försöket av hjälp men i somras gick de ut med att de äntligen var gravida och förra veckan föddes deras efterlängtade son. Jag får gåshud bara jag tänker på det och vill bara säga ge inte upp ❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️
Tack för dina ord En annan Clara. Det är bara att konstatera ett barn kommer när det kommer, och kommer det inget barn så är det så. Inget som kan kontrolleras. (Lättare sagt än gjort dock att tänka så). Livet.
Åh, älskade medsystrar i nöden, jag vill bara säga det att adoptera – ni kommer att älska lika mycket, jag lovar! Eller tänk iallafall tanken….. Tänk den flera varv runt…. Jag ljuger inte pga egna erfarenheter = försvara mina egna livsval. Tänk tanken. Vad är det ni vill ha? Barn? Eller bristningar? 😉
Mmm, samma här! Sitter och känner efter om den senaste IVF:en kan ha tagit eller inte. En sån jävla plåga. Och jag läääängtar efter att få snusa mitt barn i nacken med och känner att ordet “skaffa” får så väldigt olika betydelse beroende på vägen dit.
Precis så känner jag också. Skaffade mitt första barn när jag var 31 och mitt andra vid 33. Hade jag bara vetat att det känns som att bli barn på nytt och att man får leka och skoja i all oändlighet och se allting som om man ser det för första gången, ja då hade jag skaffat barn vid 20. Men min uppfattning är att alla;
omkring mig bara pratade om hur jobbigt det är att ha barn, hur lite sömn man får, hur stökigt det blir, trotsåldrar med mera. Men allt det där, även om det så klart existerar, är en piss i havet jämfört med allt det härliga och roliga!!
Åh vad jag önskar att jag hade kunnat få barn…
Så fint du beskriver kärleken till sina barn – håller helt med!
Tack för att du finns och förgyller min, och många andras, vardag! /Terese
Om jag haft möjlighet att få (inte skaffat!) barn när jag önskat (vid 21 års ålder) hade det säkert varit fantastiskt. Fortfarande barnlös och 30+. Grattis till er som lyckats!
Håller med dig.
Fast jag gjorde som du önskade, och började tidigt. Och det är jag väldigt nöjd med.
Håller helt med om söt och kärleks- chocken. Men skaffat barn tidigare hade jag inte gjort- åren innan barn men full energi för kärlek, resor, egen utveckling – vad härliga och viktiga de var. För att jag sedan kunde bli den trygga och bra föräldern jag är idag.
Mittiprick. Fast är ändå så glad att jag skaffade barn exakt när jag gjorde det, för annars hade det inte blivit just den här perfekta varelsen.
Var tvungen att lägga ifrån mig paddan en stund och fulgråta inne i badrummet, för jag önskar så att min älskade make också hade vett att veta det som du skrev här. Det var så fint, så sant. Vad jag önskar att han förstod. Han tror att livet tar slut när man får barn, så han vill inte. Vill inte bli pappa. Försöker förhala det med att säga ”vi tar det sen, det är ju inte bråttom…”. I fem år har jag tålmodigt väntat nu, förra året blev vi gravida mer eller mindre av misstag och mitt hjärta svämmade över av glädje och tacksamhet. Han var livrädd men försiktigt positiv när läget ändå var som det var. Det kanske kunde bli bra ändå.
Det slutade med missfall. En del av mig dog med det barnet. Det var så otroligt efterlängtat, jag grät floder. Maken var övertygad om att jag skulle dö på riktigt, trots att det var helt odramatiskt förutom alla tårar, så om han var tveksam till barn tidigare är han så gott som helt övertygad nu. Vill absolut inte. Jag älskar honom, han är så snäll och fin. Perfekt på alla sätt. Det är bara den här lilla saken med barn, som i vår relation har växt från en liten sten i skon till en ständig regnskur i vårt hus. Jag vill inte tjata, ändå tjatar jag. Han vill inte säga nej, ändå säger han nej. Det sliter oss itu.
Så tills jag – kanske – en dag kan glädja mig åt egna barn smygnjuter jag av att få läsa om dina Clara. Tack för att du delar med dig av dem på ett så generöst och samtidigt respektfullt sätt <3
Men kära du. Jag har ingen aning om vad jag ska skriva men dina rader gick rakt in i mitt hjärta, det vill jag säga. Din starka barnlängtan känns svår att neka livet ut, eller? Omöjligt att råda dig, inte heller har du bett om några. Bara en sak. Sköt om dig och respektera din egen önskan <3 Kram
Fina M. Jag förstår att det är svårt att bryta en relation som man trivs med i övrigt och med en människa man älskar. Men barn, vill du så gärna få barn så tror jag inte du kan förhandla bort det.
Jag vill inte ha barn av olika anledningar och det vill inte min partner heller i dagsläget. Jag har dock sagt att om min partner vill ha barn och jag inte ångrat mig så får han gå vidare. Har sett hur människor har mått senare i livet som förhandlat bort barn och vill inte att min partner ska må så.
❤
M,
Du kan inte tvinga någon att vilja ha barn. Men du kan inte heller låta någon annan få dig att leva utan något som du mest av allt vill ha. Jag förstår att ni älskar varandra, det märks i hur du skriver. Men kanske är det dags att i djupet av era hjärtan känna efter om barn är en deal breaker eller inte, ur båda perspektiven. Om vi ponerar att ni skiljer er och du får barn, utan din nuvarande man, då kanske du ångrar dig för skilsmässan. Men du kommer aldrig ångra skilsmässan på bekostnad av ditt efterlängtade barn. Aldrig. När du inte längre kan få barn, är det enda du kommer sakna, just ditt egna barn. Du hade ett liv innan din man och om din man verkligen inte vill ha barn kommer du ha ett liv igen som inte delas med honom. Men kanske förhoppningsvis ett liv med barn. Jag hoppas ni kan få hjälp och att ni båda tar det beslutet som är det rätta för er båda. Vad det än är. Din kommentar berörde mig verkligen.
Allt gott önskar jag er båda,
Joanna
Allt det där kan jag verkligen ana. Det är därför jag länge velat ha barn. Men jag är singel och klarar inte av (och vill unte!) ha barn ensam. Men livet är tomt när man inte har några egna att älska. Sen får man försöka bekämpa tomheten på olika sätt. Men sorgen känns till och med fysiskt.
Det är trist med så låg förståelse från de som ser på barn som något man “skaffar” (bara ordet “skaffar” visar på människans tro på att hon är gud), brist på ödmjukhet och säkerligen en stor portion självgodhet.
Precis det jag tänkte, det är långt ifrån alla som kan bestämma när de ska ”skaffa” barn.
Ja om det ändå vore så lätt att få barn som på beställning. Vi fick efter 4 år äntligen en dotter och nu är hon 4,5 år och ännu inget syskon. Vi har gått igenom och säkert betalat 70 000 på ivfer och även genomlidit jobbiga missfall. Att få barn glorifieras ofta och även småbarnsåren. Det är ingen slump att antalet sjukskrivningar för stress,utbrändhet och depression sker under denna tid. Samtidigt är det det finaste som hänt mig.
💜 Känner med dig. Vi hade en relativt lätt ”resa” med ivf första gången, gick på andra försöket. Min man vill att vi ska försöka få en till, jag har bromsat. Så blev jag gravid naturlig väg innan jul. Chocken! Hade ju inte blivit det på 5 år!! Och så fick jag missfall förra veckan o känner nu att jag så gärna vill kunna få ett syskon till vår son snart 3 år. Får krupp på alla ”skaffa” hit o dit. Man skaffar inte man får barn, det är en ynnest. Har fått säga till vissa som tjatat: varför skaffar du inte barn? Jaa du, barn kan man inte beställa på postorder. Brukar funka. Hoppas det löser sig för er. Jag funderar på återföring av ägg snart. Vi får se.
Tack fröken K! Det är verkligen en ynnest som du skriver. Okunskapen bland människor som tror att man bara kan ”skaffa” barn är stor!
Håller med. Och vill tillägga: det är inte så himla bara att adoptera heller. Har fått ”men du kan ju adoptera” slängt i ansiktet så många gånger. Jag kan inte adoptera. Det av samma anledning som det är svårt för mig att bli gravid. Plus att adoption kommer med många andra svårigheter och överväganden – det är inte som att det finns en massa barn som är adoptionsredo, även om många verkar ha den bilden.
Jag har fått mitt efterlängtade barn. Jag är så tacksam för det. Jag önskar så att alla som längtar ska få ❤️
Åh jag med Clara! Hade jag vetat hur svårt det skulle vara att skaffa barn hade jag börjat mycket tidigare! Så att jag inte nu står här och det är för sent.
Vilket fint inlägg. Jag känner ofta (nästan dagligen) att det inte är helt ”kosher” att verkligen njuta av familjelivet, längta hem till barnen, välja bort saker (typ spabesök, stanna ett veckolsut i London efter jobbresan) för att man bara vill hänga hemma med familjen. Eller att säga att man njöt av föräldraledigheten (trots att man gillar sitt jobb), att man tycker det är kul att när man har tid att skämma bort sin familj lite (typ baka, laga mat) o.s.v. Det är så fint att du går mot strömmen här Clara! Beundrar dig verkligen!
En annan fin sak med detta inlägg var ju också den viktiga diskussion den gav upphov till: viktigt att vi som verkligen trivs i vår livssituation också kommer ihåg att det inte alltid är så att man kan njuta av mammarollen: man kanske inte har några barn alls eller har barn, men det går inte att njuta av dem till fullo av olika orsaker. Här är det viktigt att vi tar till vara alla chanser vi har till att stöda varandra, både i ord och handling.
Ha ha, gud vad man kan känna precis tvärt om. Älskar mina två men oj vad man längtar efter lite lug och ro, en stillsam frukost, etc etc. fick min första vid 26 och med facit i hand tänker jag ofta- varför så bråttom? Det blev två sen steriliserade sig maken- inte alls dramatiskt bara skönt att ha fattat ett beslut och försöka njuta så mycket som det går melllan varven och förhoppningsvis inte vara halvvägs i graven den dagen en stillsam frukost blir verklighet. Alla känslor är liksom tillåtna!
Instämmer Clara☺️ Dock inte tidigare (jag var 23 när mitt första barn föddes kändes lagom) men många barn hoppades/hoppas jag på😃
Kram Lina
Gud finaste gåva är barn! Och barn speglar livet som det är: det går upp och ner och är inte alltid på topp men med mycket kärlek så löser sig det mesta. Barn är det finaste som finns särskilt ens egna 💖 längtar tills jag kan skaffa ett till barn när min utbildning är klar.
Well……. Jag fick mitt barn nr 1 när jag var 35,5…. O nr 2 i samband när jag fyllde 39…. Med detta sagt att du har tid på dig att nga till ;-)! Om du o Jacob vill…!
Vilket alldeles alldeles underbart inlägg!!!
Jag känner precis samma, det finns inget underbarare i världen. Ingenting gör mug lyckligare. ♥️
Härligt att höra! Jag är så kluven i barnfrågan. Jag är barnkär (konstigt uttryck) och gillar barn men eftersom jag är sent på bollen (i vår vänkrets) så har en oro växt i mig. Jag upplever att den inställning till barnen som förmedlas till mig är väldigt negativ. För mig som står utanför känns det som att det är övervägande jobbigt att ha barn. Folk har absolut ingen skyldighet att retuschera verkligheten inför mig som är 32 och barnlös men folk säger rakt ut att “skaffa inte barn, det är så sjukt jobbigt”. Blir helt villrådig.
Hej Rebecca,
Jag vet att jag inte heller är någon kompass för dig och hur du ska agera, men jag känner igen mig så mycket i det du skriver.
Jag tänkte också som du, villrådig om jag ville ha barn eller inte, det verkade jobbigt och som ett ansvar som jag inte visste om jag var redo att ta mig an. Till slut kände jag väl att “det är nu eller aldrig” och så efter ett par missfall och kom vårt barn.
Vi hade en kämpig start tillsammans, efter en jobbig förlossning så krånglade amningen en hel del så vår anknytning blev allt annat än enkel. Jag tänkte ofta “vad har jag gett mig in på?” och “hur ska jag kunna klara det här?”. Men med tiden växte kärleken fram, och nu är den något som ingenting annat kan mäta sig med.
Nu är min absolut största rädsla att förlora mitt barn, den tanken kan göra mig helt förlamad och jag vet inte ens om jag skulle kunna hantera det.
Men den tsunamin av oro och alla “kan själv”, “vill själv” och “nej mamma” som kommer från en 2,5-åring – det är INGENTING mot all den kärlek som fullkomligt lamslår mig varje dag.
Det är kämpigt, man blir trött, och man vill kunna gå på toaletten ifred emellanåt, man gör rätt och man gör fel, och man får säga förlåt ibland. Men för mig så har det varit värt det.
Nu väntar jag dessutom mitt andra barn, en liten krabat som kommer och gör vår familj komplett! Jag säger inte att barn är den rätta vägen även för dig, men jag tror inte du ska lyssna för mycket på dina vänner som öser ur sig saker i affekt.
Lyssna till din egen instinkt och ditt eget hjärta – oavsett om den säger barn eller inte barn.