I måndags fyllde Bertil sju år. Så märkvärdigt på något vis. Att ha en sjuåring här hemma – skolredo och och med ben långa som på en giraff.
Vi kom med tårta på sängen och Bertil fick blåsa ut ljusen.
Men de sista fick Folke blåsa för att han inte skulle bli ledsen. Älskar deras miner!
Sedan blev det presentöppning för hela slanten. Han fick en gitarr och en bok och löfte om hål i öronen. Men den största presenten vet han ännu inte om – det är att han ska få överta hela vårt stora sovrum och ha som lekrum. Det kommer bli en överraskning för honom – jag och min pappa göra iordning rummet när Bertil är bortrest en vecka med Jakob.
Barnens födelsedagar känns så speciella för jag tänker tillbaka på förlossningen. Smärtan, glädjen, rädslan. Lättnaden när det var över. Jag fattar inte vart dessa sju år har gått? Och om sju år till är han en tonåring som går i högstadiet. Den här födelsedagen blev det så tydligt att han bara är till låns under några år – och att vi måste njuta honom medan vi får.
18 svar
Åh så fint skrivit, tack!
Och om ännu 7 år till är han 21 år och gör sitt eget “race”. Kanske som min son i Stockholm och galen bostads situation, “mamma hjärtat” omväxlar med att svämma över av stolthet och oro för “allt” med vetskap om att jag inte kan påverka/rädda honom från okloka beslut nu. Jag hoppas och tror att vi föräldrar samt övriga i hans uppväxt har förberett honom för vuxenlivet, det är ju det allt går ut på, att förbereda barnen att bli självständiga en dag, medföljande såklart en stor dos av självkänsla.
Nja, om 7 år till är han väl ändå 14? 😊
Nä, inte om man läser Claras text ordentligt, för där skriver hon att om 7 år är han 14 år och tonåring och det är det som Anna S:s text handlar om…
Hej!
Följt din blogg i många år och tycker det är så fint att få följa med i hur åren går och du och din familj utvecklas i olika faser samtidigt som det samma händer i mitt liv. Blev lite gråtfärdig av detta inlägg från din sons födelsedag när jag insåg hur rätt du har – har en tvååring hemma och en till på väg och kan förstå känslan av det fina med att se dem växa samtidigt som det är en sorg att behöva släppa ifrån sig dem sedan. Längtan efter frihet under småbarnsåren(lite mer egen tid) och samtidigt saknaden som säker kommer komma när de inte längre vill sova i samma säng, eller kramas och gosa. Tack för en fin blogg. Och ja, semlor är inte roligt- framförallt är det gott! Mvh Frida
Åh vad fint! Hurra för Bertil!! Själv har jag snart en 15-åring härhemma, det är precis som klyschan, det gåår såååå fort!
Brukar aldrig kommentera men blev så glad för mindes den speciella känslan när jag som 6-åring kom hem en dag och mamma och pappa hade flyttat ut ur stora sovrummet och gjort om det till mitt rum, bara för att jag skulle ha plats att leka. Lyckan var helt obeskrivlig. Blir fortfarande tacksam när jag tänker på det och det har ändå gått 25 år.
Vilken underbar mix av presenter! men nu blir man ju nyfiken, vart ska ert sovrum hamna? 🙂
Gratulerer så mye med dagen til Bertil 😉 Og du har så rett Clara! Min pappa brukte alltid å si at barna våre er bare til låns. Og jeg likte at pappa sa det. For selv om jeg var (er) veldig glad i foreldrene mine, hadde jeg ikke lyst å være noens “eiendom”. Jeg hadde behov for å føle meg som et selvstendig individ. Elsket, med tilhørighet og under streng opplæring ja, men fortsatt selvstendig.
Och jag älskar norska! Vi bodde på Halsnoy i tre år, och jag önskar jag vågade skriva på norska:) barnen har behållt sin nynorsk efter 15 år och är trespråkiga
Men va! 7 år! Grattis Bertil! Detta får mig att tänka på hur länge jag har läst din blogg… Ni bodde inte ens i huset då. 🙂
Grattis med fødselsdagen! Det minner om da Lisa i Bullerbyn fikk eget rom i presang, en av mine favoritthistorier derfra! Hun måtte ha bind for øynene og pappaen bar henne rundt og opp og ned trapper, ut av huset og inn igjen og hun ante ikke hvor hun var da de kom fram til det nye rommet. Fantastisk!
Se ovan om min norska….
Grattis till både Bertil och dig!
Jag har också en nybliven sjuåring hemma, dock min yngsta, så han får ju vara “lillebror” för alltid men en väldigt kramgo sådan är han länge till hoppas jag. Men ja, de växer snabbt och får egna delar av sitt liv som man knappt har någon insyn i.
Vilken fin och viktig grej ändå… våra barn är bara till låns och man måste njuta av dem så länge hi får. Ska lägga den tanken i bakhuvudet och plocka fram den på trötta dagar med gnäll, bråk och känslan av att inte orka.
Vi, inte hi såklart
Å, jag tänker på den där scenen i Mamma Mia -filmen … med låten “Slipping Through My Fingers”… Gråter alltid då… Så kort tid vi “har” dem. Så vemodigt och så underbart att se barnen växa upp och dra iväg i sina egna liv.
Så fint skrivet! Kram!