Vilken dag. Jag hade verkligen världens sämsta morgon med barnen. Jag skulle in till stan och korra slutmanus av min och Ericas bok Hjälp jag är utmattad. Och den här morgonen levde verkligen upp till titeln. Mitt korrmanus var vid avresa försvunnet vilket föranledde ett mindre hysteriskt anfall från min sida. Vi kom iväg för sent på morgonen och skulle dessutom skjutsa en kompis till Bertil till skolan – så även hon drabbades alltså av vår försening. Jag hade magont och var så stressad att jag inte kunde tänka klart och jag blev alldeles för arg på barnen. Och sedan när vi skiljts åt ville jag bara gråta.

Väl hemma hos Erica kröp jag ner i hennes soffa, fick kaffe och godis och manus att korra. Och efter ett tag kändes det lite bättre. Men sedan – efter en hel dags fokuserat korrande – öppnade jag mailen och fann sjuhundra obesvarade mail, sms och telefonsamtal – med varierande irritationsgrad från avsändaren. Och så fick jag skynda mig för att hinna hem till förskolehämtningen. Och då började magkatarrkänningarna komma. Det var flera år sedan jag hade det – men nu har det kommit tillbaka. Så fort jag kom hem och gett barnen mat fick jag gå och lägga mig för att det gjorde så ont.

Och här ligger jag nu. Vilken värdelös dag. Till på köpet helt yrslig och konstig i kroppen, och oförklarligt ledsen.  Och då slår det mig att jag inte tagit min medicin på säkert tio dagar. Jag äter ju SSRI-preparat efter utmattningen och nu har jag glömt bort att ta det. Alltså har jag starka utsättningssymptom.

Skönt att få en förklaring till eländet. Imorgon ställer jag in allting. Avbokar kompisdejt och träning och jobbmöten och materialinköp. Jag ska bara stanna hemma, vårda min magkatarr och försöka komma i balans igen.

En gång utmattad – alltid stresskänslig. Nu får jag ta hand om mig.