Kalaseriet

Tack för alla fina varma kommentarer på förra inlägget. Tog en ledig fredag och lördag och gjorde just ingenting. Jo, lite kalasförberedelser förstås. Jag och Folke bakade chokladbollar

För idag hade vi födelsedagskalas för Bertil och alla släktingar var inbjudna. Jag gjorde även tårta och hallonmuffins.

Detta recept höftade jag fram – men eftersom det blev succé får jag dela det på bloggen inom kort!

Gjorde en festlig tårta med paraplyer och godisar på. Samma recept jag alltid använder – blir så gott!

Så kom släkten och firade Bertil med pakethög och allt.

Något jag har fått med mig från Jakobs familj och som jag verkligen tycker om, det är leklusten. Självklart leker man på kalas och alla vuxna ställde upp på Bertils lekar. Två barn och åtta vuxna mellan 30-80 som fick studsa som studsbollar, stå på ett ben och leka tagen. Garanterat bra stämning!

Nu har jag lite knip i mammahjärtat för på torsdag åker Jakob och Bertil till Tokyo! Visst har jag rest långt bort ifrån Bertil – men det är en helt annan sak när han reser ifrån mig. De ska hälsa på en kompis till Jakob och dessutom min systers familj som kommer vara i Tokyo några månader den här våren för att arbeta.

En sjuårings födelsedag

I måndags fyllde Bertil sju år. Så märkvärdigt på något vis. Att ha en sjuåring här hemma – skolredo och och med ben långa som på en giraff.

Vi kom med tårta på sängen och Bertil fick blåsa ut ljusen.

Men de sista fick Folke blåsa för att han inte skulle bli ledsen. Älskar deras miner!

Sedan blev det presentöppning för hela slanten. Han fick en gitarr och en bok och löfte om hål i öronen. Men den största presenten vet han ännu inte om – det är att han ska få överta hela vårt stora sovrum och ha som lekrum. Det kommer bli en överraskning för honom  –  jag och min pappa göra iordning rummet när Bertil är bortrest en vecka med Jakob.

Barnens födelsedagar känns så speciella för jag tänker tillbaka på förlossningen. Smärtan, glädjen, rädslan. Lättnaden när det var över. Jag fattar inte vart dessa sju år har gått?  Och om sju år till är han en tonåring som går i högstadiet. Den här födelsedagen blev det så tydligt att han bara är till låns under några år – och att vi måste njuta honom medan vi får.

Om jag vetat

Om jag vetat att komma hem till mina barn efter en dag på jobbet är som att komma hem till kattungar, harpaltar och hundvalpar. Gånger hundra i söthet.

Om jag vetat att precis som det känns att vara nykär – så känns det varje gång jag snusar dem i nacken, överöser dem med kyssar eller kliar dem i hårbotten.

Om jag vetat att jag struntar i mina egna julklappar och struntar i att gå till frisören. För att det är roligare att se vad de får i paketen och roligare att låta dem klippa sig fint och få glittergele i luggen.

Om jag vetat det.

Då skulle jag ha skaffat barn mycket tidigare.

Natural cycles och sånt

Efter den senaste veckornas rapportering om preventivmedelsappen Natural Cycles har frågan kommit om vad jag anser om alltihop. Så här skrev en anonym läsare:

Är det inte dags att ta ansvar för vad du väljer att sponsras av och åtminstone komma med nån form av uttalande angående Natural Cycles. Tänker att du bör vara intresserad av att behålla lite trovärdighet?

Jag har använt NC i drygt två år – i hela 1 1/2 år innan jag överhuvudtaget hade något samarbete med dem.  Har man som mig provat varenda preventivmedel på marknaden med dåligt eller ofta katastrofal resultat – ja då är NC är en räddning! Jag är känslig för hormoner (och har av läkare blivit avrådd att ta dem pgav bröstcancer i släkten) och andra hormonfria preventivmedel har funkat väldigt dåligt för mig. Så vad ska kvinnor i min sits göra då?  Berätta det för mig! Och förklara hur i hela friden det är fel att prata om en produkt jag själv använder?

Betyder det att NC är något för alla? Nej. Det finns inget preventivmedel som passar för alla. För att använda NC måste man följa deras rekommendationer. Du ska vara över 18 år och leva i ett stadigt förhållande. Och du ska inte ha problem med att hålla rutiner eftersom det krävs noggrannhet när du sköter temperaturtagningarna. Lever du ett oregelbundet liv med flera partners eller har en oregelbunden menscykeln skulle jag definitivt välja andra alternativ. Detsamma skulle jag för övrigt säga till någon som äter p-piller, då det även där är viktigt att tabletterna tas regelbundet för att få ett fungerande skydd.

Så för att bevara kommentaren jag fick: Anledningen till att jag samarbetar med NC är för att det är en preventivmedelsapp som är certifierad av EU och som jag själv använder. Och eftersom endast 0,3 procent av mina läsare är under 18 år och den största läsargruppen (hela 76,1 procent) är mellan 25-44 känner jag mig trygg med att jag inte gör reklam för NC till unga kvinnor som inte är dess tänkta målgrupp.

Med det sagt tycker jag att det är bra att barnmorskor rapporterar in dessa fall till läkemedelsverket. Ju fler som använder ett preventivmedel – desto fler oönskade graviditeter med just den metoden kommer tyvärr som en bieffekt. Samma faktum gäller för alla preventivmedel. Men säkert finns det utrymme att bli bättre och tydligare i kommunikationen kring hur man använder NC och så hoppas jag blir fallet.

Tills vidare fortsätter jag använda NC och känner mig trygg med det beslutet. Så nu vet ni.

• innehåller reklam för yawama of sweden •

Säg hej till mej

På onsdag är jag på plats på Formex från morgon till kväll med min syster Anna och Nicola som vi driver Yawama of Sweden tillsammans med. I monter C23:40 lanserar vi en ny kollektion virkade gosedjur. Vi satsar stort på att nå ut till fler återförsäljare runtom i landet. Om du är bloggläsare, press eller inköpare och befinner dig på mässan – kom förbi och säg hej vettja!

Om ni visste vad vi kämpat med Yawama under åren. Att starta en produktion i ett land som Zambia är inte det lättaste. Att utbilda kvinnorna. Att arbeta upp en infrastruktur kring hur garnet ska levereras till producenterna som bor långt ute på landsbygden.  Och sedan hämta igen de färdiga djuren och  kvalitetskontrollera så att de är finast möjliga och håller högsta säkerhet. Det är inte det småpotatis. Men vi gör det för att vi vet att när man hjälper en man så hjälper man en man. Men när man hjälper en kvinna så hjälper man en hel familj. Och Yawama är hjälp till självhjälp – ”Empowering Women” är ju vår slogan.

Som sagt – kom och hälsa på i monter C23:40 på Formex på onsdag!

Varje dag blir du lite mer din egen

På kvällen går jag in i ditt rum för att släcka lampan som du vill ha tänd när du somnar. Ser din scoutkalender som hänger bredvid sängen. Med månadsbilderna omsorgsfullt fastklistrade runtom. Tänker på hur du längtat efter att få klistra upp dem, undrat när det ska bli ny månad. Jag ser glasögonen du lagt på nattygsbordet, med glaset upp så att det inte ska repas. Du är så noggrann. Optikern berättade bara en gång och nu berättar du för oss hur man ska rengöra och sköta dem.

I fönstret står den lilla installationen av strandfynd från Spanien. Lenslipat grönt glas och trasiga tjocka snäckor vi har gjort smycken av och gett bort i julklapp. Här finns avancerade legobyggen högt upp på hyllan – långt ifrån klåfingriga småsyskon. Diplomet från dansskolan och Bamsegympan. Och den blå transformern du fick i julklapp förra året. Som du sov med i början, men som nu tappat ena hjulet.

I fotänden ligger den stora lurviga hunden som kallas för Nils Poppe. Delfinen har ramlat ner på golvet och jag plockar upp och lägger honom bredvid dig på kudden. Rättar till Sverigekartan som åkt på sniskan vid sängens huvudände. På den pekar vi ur var mostrar och fastrar och kusiner egentligen bor. Och så kollar vi särskilt efter den där sjön där de säger att det finns ett storsjöodjur.

Jag samlar ihop dina låneböcker i en hög. Det är så fint att se titlarna du plockar med när du själv får välja. Strandfynd, Allt om hajar och en Pettsonbok vi redan har men som försvunnit i stöket här hemma.

Varje dag blir du lite mer din egen. Och lever lite mer i en värld som inte tillhör mig. Saker händer som jag inte får reda på. Känslor kommer som jag inte kan råda bot på.

Här hemma kan du vara precis den du är. Och kanske räcker det för att klara av en värld där du ofta måste vara någon annan.

Orimliga funderingar

Jag hade många orimliga funderingar som barn. Till exempel grubblade jag på om…

Det är jobbigast att göra en bok eller göra en film? Det är klart att det är mycket jobb med att göra en film – man måste ju liksom ha kamera, skådespelare och en plats att filma på. Men för att göra en hel bok måste man ju skriva ner jättemånga ord?! Varenda ord i hela boken måste ju skrivas ner.  Så det är nog jobbigare.

Hur kan Markus fylla år den 20 april på min födelsedag – när han är tre år äldre än mig?! Han måste ha missförstått alltihop.

Hur gör de när teveserier går i repris på nätterna? Måste Rederiets skådisar vara uppe på nätterna och spela teater då? Och hur ordnar de dagsljus mitt i natten?`Och en serie som visas i repris flera år efter att den visades första gången – hur gör de för att det inte ska synas att skådespelarna har åldrats? Och blir de inte trötta på att behöva komma tillbaka och spela upp samma avsnitt vare gång det ska visas en repris?

Det svåraste att tillverka i hela världen måste ju vara puzzel? Tänk att sitta och såga ut alla dessa bitar och sedan försöka få dem att passa ihop med varandra!

Och så var jag säker på jag att min fasters man också var min farbror. Och att min faster Inger alltså hade gift sig med sin egen bror Ulf. Och jag tyckte att det verkade jättepraktiskt att vara gift med sin bror!

Fem fina sällskapsspel för hela familjen

Den här julen har vi spelat massa sällskapsspel. Den äldsta vid bordet har varit åttio år och den yngsta sex – så man har fått bra känsla för vilka spel som funkar över åldersgränserna. Så nu tänkte jag tipsa om fem favoritspel hos oss. 

Bandu är ett spel för 2-4 spelare eller lag. Från åtta år men med lätt modifierade regler kan mindre barn också hänga med i spelet. Man ska helt enkelt bygga det högsta tornet av träklossar i osannolika former som kulor, pyramider och stora romber. Man kan köpa eller bjuda ut en egen kloss på auktion – eller ge bort en riktigt taskig kloss till sin motspelare för att sabotera. Tornen blir fantasifulla och fina och man sitter som på nålar precis hela spelet! Här gäller det att vara fingerfärdig och samtidigt strategisk. Ett spel som är enkelt att förstå, men med möjlighet till flera olika varianter och upplägg. Det här gillade jag så mycket att jag omedelbart gick och köpte ett eget.

Dobbel är ett spel med enkla regler som går lätt att lära. Här premieras snabbhet och goda reflexer. Dobbel innehåller ett femtiotal olika kort, som alla visar ett antal symboler och bilder. Finessen är att varje symbol endast existerar på två av korten. Genom att försöka hitta symbolerna som liknar varandra får man ett rappt, roligt och utmanande spel! Lagom från 6 års ålder och kan spelas av 2-8 personer. Spelet kommer i en rund liten plåtask så den är perfekt att ta med på resor.

Dixit är ett supermysig spel med fina illustrationer. Rekommenderas från åtta år men vår sexåring älskar detta! Man behöver vara åtminstone tre spelare men fem-sex gör spelet ännu roligare. Alla spelare får ett gäng kort i sin hand. Bakom varje bild finns en historia –  en mystisk ledtråd/gåta som sagoberättaren i spelet hittat på och som de andra ska lyckas para ihop med rätt bild. Men du får akta dig –  för endast en av bilderna är rätt – resterande är fällor gillrade av dina medspelare.

Det är ganska svårt att förklara närmre vad Dixit egentligen går ut på – men det är i alla fall ett otroligt mysigt, fantasifullt, och klurigt spel för hela familjen. Och det är inte givet att störst är bäst – när vi spelade vann barnen oftast! Stort plus för fantastiskt fina illustrationer på spelkorten och att tempot är lugnt för de som inte gillar hets.

Vildkatten är ett spel perfekt för barn i förskoleåldern. Spelet består av en stor spelplan med 300 bilder och en låda med brickor föreställande likadana bilder – som snabbast möjligast ska kunna paras ihop. Vildkatten ger många timmars familjeunderhållning och reglerna är enkla att förstå även för de minsta. Här har faktiskt barnen en fördel framför de allra äldsta spelarna – att vara riktig kvicktänkt är en bonus.

Uno är ju en odödlig spelklassiker som typ alla uppvuxna på 80- & 90-talet spelat på fritids och förskola. Det är lagom från sju års ålder ungefär (fast Bertil har spelat det sedan han var fem så det funka för mindre barn om de kan siffror). Ett toppenspel för att bli bättre på sifferföljd och precis lagom utmanande tempo för barnen utan att bli tråkigt för vuxna! Uno kan 2-10 personer kan spela spelet samtidigt!

Präglad av landsbygden

Jag tycker att jag hade en himla bra uppväxt i en villa i stan. Men den uppväxt jag nu ger mina barn – det var sånt jag drömde om att få. Jag ville så himla gärna ha djur. Bo på landet. Ha ett gammalt skruttigt hus och skogen runt hörnet.

Jag är så glad att Bertil och Folk växer upp och håller duniga kycklingar i sin hand och kliar griskultingar på nosen. De gillar alla djur och är inte rädda för några. Och medan jag utan framgång tjatade mig blå i ansiktet efter att få en hund, kanin eller åtminstone ett litet marsvin. Ja då vet jag att när mina barn börjar fråga efter egna djur så kan jag köpa ett par kaniner eller några hönor till dem. Bara sådär. På landet finns utrymme – både rumsligt och själsligt.

Jag är så glad för vår byaskola med små grupper där alla vuxna känner barnens namn. Där tempot är lugnare och lärarna arbetat länge. Jag är så glad för att vi har vår härligt skrotiga gård där de kan leka och röja runt. Vår söta lilla gröna traktor som barnen kommer lära sig köra så småningom. Att en gammal trasig skåpbil som nu agerar kylrum för mat också är deras alldeles egna bil som de kan leka och låtsasköra i.  Jag älskar det där hejdlösa, härjiga. Att barnen får gå ner i källaren och banka loss på allt de hittar. Dra hem stenar och brädor och bygga en koja eller gör en lådbil av en gammal pulka.

Nu kan det ju hända – ja det är till och med ganska troligt – att mina barn en dag växer upp och är sura för att de inte bor i stan. De kanske längtar till och älskar städer. Flyr landsbygden så fort de bara kan.

Det är okej förstås. Man måste ju få gå sin egen väg. Men fram tills dess är jag glad att livet på landsbygden är vad som präglat dem.

• Annonssamarbete med Nøstebarn •

Att klä sig för kyla

På vinterhalvåret försöker jag vara noga med att ha bra kläder till barnen. Det ska vara skönt under overallen och inte kännas klumpigt. Det ska värma –  men får samtidigt inte bli för varmt.  Vi vuxna är ju vana att klä av och på oss själva och snabbt reglera värmen. Men barn är inte lika snabba på det – och ofta börjar de koka när det blir för varmt. Jag minns med fasa hur jag som liten hatade att gå i affärer på vintern. Det kändes som att vara inlåst i en bastu.

Nåväl –  ull är toppen närmast huden eftersom det hjälper till att reglera kroppstemperaturen när det pendlar mellan varmt och kallt.

Nøstebarn är ett märke jag länge gillat och när pojkarna var små hade vi fina bebisset därifrån. Kläderna görs av obehandlad ull. Det betyder att plaggen är fria från från all kemisk behandling som ull vanligtvis utsätts för. Det finns alltså inga skadliga ämnen i kläderna.

Dessutom är det faktiskt bara obehandlad ull som har kvar alla ullens goda egenskaper. Bland annat gör det naturligt höga fettinnehållet i ullen att kläderna blir smutsavstötande och håller sig fräscha längre.

Som en bonus är designen underbar! Jag älskar att det är rejält, unisex, lekvänligt och skönt. Inte minst byxorna är toppen! Den här modellen kallades förresten för kalasbyxa när jag var liten. Fler som kommer ihåg det namnet?

Obehandlad ull formar sig extra bra efter barnens kropp och är klifria (en av mina söner är jättekänslig mot plagg som känns minsta stickiga). På bilden har Folke på sig resårstickade byxor, luvjacka i ullfleece, randig tröja och fodrad fleecemössa. I skorna har han gråa ullstrumpor.

Bertil har på sig knapptröja, resårstickade byxor, rätstickad tjocktröja, fodrad ullfleecemössa, grå ullstrumpor och gul halsduk.

Jag har också fått hem och testat detta sköna set i ullsilke. Långkalsonger och tröja som är perfekta som mysigt hemmaset eller under kläderna kalla dagar  – men också funkar fint som underställ när man tränar. Jag som svettas kraftigt har svårt för att motionera i syntetkläder som direkt börjar lukta. Ull är mycket bättre och extra viktigt på vintern då man samtidigt behöver hålla sig varm.

Tycker också mycket om den ribbade yllekjolen med hög midja som värmer väldigt skönt. Den gula grovstickade sjalen och mössan piffar till en dova ytterkläder.

Nøstebarn är ett norskt klädmärke som levererar till Sverige! De producerar med respekt för människa och natur. Bor du i Stockholm har du tur för fram till jul finns deras pop up-shop i Skrapan. Gå in där och hitta kläder till barnen och dig själv – eller klappar till nära och kära! Ni andra kan såklart följa Nøstebarn på instagram och Facebook. 

Men tänk på barnen?!

Ibland får jag frågan om hur jag känner inför att mina barn ibland syns i kommersiella samarbeten på bloggen – eller på bild i mina böcker.

Jo, så här känner jag: Jag har inga som helst problem med att ha med mina barn i mitt jobb. De är ju med hela tiden i våra liv. När vår gårdsbutik Marstorps Mat var öppen så hängde barnen såklart med och pratade med kunder. När jag har journalister eller fotografer på besök får de vara med och kanske lära sig något roligt om en människa från en helt annan plats än vår lilla by.

Skulle mina barn komma till mig när de blir större och säga ”Varför lät du oss vara med på sponsrade blogginlägg för barnkläder eller leksaker? Varför var vi med på bild i dina barnböcker”. Då kommer jag svara.

-För att de pengarna bidrog till att vi hade råd att byta tak så att det slutade regna in i ditt sovrum

-För att de pengarna betalade ditt utbytesår i USA under gymnasietiden.

-För att jag kunde vara ledig två veckor extra med er den sommaren

-För att vi är en familj och för att familjer alltid hjälps åt.

– För att jag alltid värnat er integritet och aldrig skulle dra med er på en filmpremiär eller tramsigt jippo där ni ska visas upp.

-För att det kanske känns jobbigt nu när du är femton men när du är tjugofem kommer blogginläggen, barnböckerna och allt där ni finns med vara en tillgång. Något som berikat ert liv och är ett fint minne att spara.

Och är det något som jag publicerat nu som om tio år inte känns bra – då kommer jag avpublicerar det från min blogg i god tid.

Så tänker jag kring att  ha med barnen i sponsrade blogginlägg. Hur jag resonerar kring att över huvud taget ha med barnen i bloggen och på sociala medier kan ni läsa mer om i detta inlägg.

Åtta saker att tänka på

Jag fick en läsarfråga från en mamma som fått en son och funderar mycket över hur hon ska uppfostra honom till en mjuk och fin kille. Jag vet såklart inte – jag har inget facit. Men dessa åtta saker försöker jag tänka på i uppfostran av mina pojkar. 

– Jag pratar jättemycket med mina söner. Inte minst om känslor och relationer. De har fantastiska ordförråd och kan sätta ord på sina känslor som jag är väldigt noga med att höra på när de gör det.

– Jag ger otroligt mycket fysisk ömhet och närhet. Gosa, pussa, krama massor varje dag. Vi badar till exempel ihop nästan varje kväll.

– Jag lyfter och uppmuntrar deras omhändertagande sidor. Berömmer dem för att de är så snälla och omtänksamma och är så duktiga på att ta hand om mindre barn, om Melker och om varandra.

– Uppmuntrar dem att iaktta andras känslor och respektera dem. Istället för att skrika ”Lugna ner er!” när leken blir våldsam och någon av dem protesterar adresserar jag det så här ”Lyssna på din bror. Han tycker inte om när du gör sådär mot honom. Du måste respektera honom”. Ja, det låter högtravande (och ibland har jag bara lust att ryta SKÄRP ER OCH HÅLL KÄFTEN!) men jag tror verkligen på att sätta ord på varför de ska lugna ner sig. Att det inte är okej att passera andras gränser.

– Jag peppar dem mycket i vad det innebär att vara kille. Båda mina pojkar är väldigt orienterade mot att vara ”storbarn” och jag markerar alltid tydligt att storbarn/storpojkar är de när de är snälla, kärleksfulla, omtänksamma osv. ”Oj vad fint du tröstar din bror. Det märks verkligen att du blivit en storkille”

– Det här är ju inte direkt min förtjänst men båda har nästan bara tjejkompisar och leker därför väldigt tjejigt orienterade lekar vilket ofta är mycket lugnare och socialt tränande lekar än

– Genom hur jag är som mamma visar jag för dem också vad en flicka/kvinna kan vara. Chef, familjeförsörjare, bestämd, modig. Jag tänker att det gör att de i livet inte kommer skrämmas av sådana kvinnor.

– Jakob tar störst ansvar för hemarbete och de ser att städa, tvätta, lämna på förskolan och laga mat är naturliga sysslor för en pappa och något de själva kan räkna med att få göra som vuxna.

Kvällsbönen

Clara i vitt långt nattlinne, bär en kandelaber med levande ljus genom ett mörkt rum.

 

Nu&2007. Dan före dan före dan för tio år sedan la jag ut en bön på bloggen. Jag firade första julen i mitt eget hus. Och jag gick genom ett julpyntat hem – hade ångest och kände mig ledsen. Och bad och tände ljus för min mamma som var svårt sjuk. Drygt fyra veckor senare var hon borta och jag har saknat henne ända sen dess.

Jag går fortfarande omkring i nattlinne hemma på kvällarna och tänder ljus och pratar för mig själv. Nattlinnet jag har på mig är blått, urtvättat och fullt av hål. Jag borde slängt det för länge sedan men jag fick det i julklapp av mamma och kan inte skiljas från det.

Nu handlar mina kvällsböner om beskydd över mina barn – och bönen är den första bön jag lärde mig. Av Kajsa Kavat till på köpet.

Det går en ängel kring vårt hus
hon bär på två förgyllda ljus
hon har en bok uti sin hand
Nu sommnar vi i Jesu namn

Amen

Det här inlägget ingick i temat Nu&2007 – om du missade det  kan du läsa mer här och kolla gärna in de här bilderna eller läs sanningen om min hund Sixten som blev ett av de mest uppskattade inläggen den här hösten.

En bättre Fars dagspresent kan man inte få

För precis ett år sedan besökte jag Malawi som upplever en svår matkris där stora delar av befolkningen saknar mat för dagen. Minns ni treårige Malekano som jag träffade? Pojken som hade så svår undernäring att han ännu inte lärt sig gå.

Nu har jag fått rapporter från Malawi och kan berätta att Malekano mår bättre tack vare näringsprogrammet han deltagit i. Han har dragit iväg ordentligt på längden som ni kan ana på den nytagna bilden. Allt det här är tack vare att UNICEF finns på plats och hjälper till – och att ni varit med och bidragit ekonomiskt. 

UNICEF är min ideella partner på bloggen – och jag är stolt världsförälder och månadsgivare till dem. Det tycker jag att du också ska bli! Nu inför farsdag får både min pappa och Jakob en gåva till UNICEF ifrån mig. Ge en sådan fars dag present du också och hjälp barn som Malekano till en ljusare framtid.

Stunder som de här

Vi går en kvällspromenad med hunden och storpojken pekar ut Karlavagnen för mig. När lärde han sig att känna igen den? Lillebror hittar inte Karlavagnen med däremot Racerbilen. Ett fint stjärntecken.

Precis innan han somnar berättar pojken att han ibland bli så glad att han börjar gråta. Nu gråter han av glädje när han tänker på en snäll sak som pappa gjort. Mitt lilla HSP-barn. Så glad jag är för närheten till känslorna och kontakten han har med dem. Må världen aldrig slipa av hans känslighet.

Jag lägger barnen och lovar att ligga kvar på övervåningen tills de har somnat. Istället somnar jag själv och vaknar av att storpojken är uppe och bäddar om mig med täcket.

Vi ska hämta storebror som hälsar på hos en kompis. Lillebror vill gärna gå in och kolla hur kompisen bor men vågar inte för att det är flera storbarn där. ”Jag kan följa med dig” säger storebror. I mörkret i bilen hem säger treåringen ”Tack för att du följde med mig Bertil”.

”Jag har en kompis som dricker välling i vällingflaska fortfarande, mamma. Men jag har lovat att inte berätta det för någon så jag kommer aldrig berätta för dig vem det är”.

Det är dagen efter halloween och lite skrajsna är de trots allt. De får ligga i min säng på varsin sida. ””Jesus, Jesus, Jesus, Amen” hör jag honom mumla som beskydd innan han somnar.