Präglad av landsbygden

Jag tycker att jag hade en himla bra uppväxt i en villa i stan. Men den uppväxt jag nu ger mina barn – det var sånt jag drömde om att få. Jag ville så himla gärna ha djur. Bo på landet. Ha ett gammalt skruttigt hus och skogen runt hörnet.

Jag är så glad att Bertil och Folk växer upp och håller duniga kycklingar i sin hand och kliar griskultingar på nosen. De gillar alla djur och är inte rädda för några. Och medan jag utan framgång tjatade mig blå i ansiktet efter att få en hund, kanin eller åtminstone ett litet marsvin. Ja då vet jag att när mina barn börjar fråga efter egna djur så kan jag köpa ett par kaniner eller några hönor till dem. Bara sådär. På landet finns utrymme – både rumsligt och själsligt.

Jag är så glad för vår byaskola med små grupper där alla vuxna känner barnens namn. Där tempot är lugnare och lärarna arbetat länge. Jag är så glad för att vi har vår härligt skrotiga gård där de kan leka och röja runt. Vår söta lilla gröna traktor som barnen kommer lära sig köra så småningom. Att en gammal trasig skåpbil som nu agerar kylrum för mat också är deras alldeles egna bil som de kan leka och låtsasköra i.  Jag älskar det där hejdlösa, härjiga. Att barnen får gå ner i källaren och banka loss på allt de hittar. Dra hem stenar och brädor och bygga en koja eller gör en lådbil av en gammal pulka.

Nu kan det ju hända – ja det är till och med ganska troligt – att mina barn en dag växer upp och är sura för att de inte bor i stan. De kanske längtar till och älskar städer. Flyr landsbygden så fort de bara kan.

Det är okej förstås. Man måste ju få gå sin egen väg. Men fram tills dess är jag glad att livet på landsbygden är vad som präglat dem.

• Annonssamarbete med Nøstebarn •

Att klä sig för kyla

På vinterhalvåret försöker jag vara noga med att ha bra kläder till barnen. Det ska vara skönt under overallen och inte kännas klumpigt. Det ska värma –  men får samtidigt inte bli för varmt.  Vi vuxna är ju vana att klä av och på oss själva och snabbt reglera värmen. Men barn är inte lika snabba på det – och ofta börjar de koka när det blir för varmt. Jag minns med fasa hur jag som liten hatade att gå i affärer på vintern. Det kändes som att vara inlåst i en bastu.

Nåväl –  ull är toppen närmast huden eftersom det hjälper till att reglera kroppstemperaturen när det pendlar mellan varmt och kallt.

Nøstebarn är ett märke jag länge gillat och när pojkarna var små hade vi fina bebisset därifrån. Kläderna görs av obehandlad ull. Det betyder att plaggen är fria från från all kemisk behandling som ull vanligtvis utsätts för. Det finns alltså inga skadliga ämnen i kläderna.

Dessutom är det faktiskt bara obehandlad ull som har kvar alla ullens goda egenskaper. Bland annat gör det naturligt höga fettinnehållet i ullen att kläderna blir smutsavstötande och håller sig fräscha längre.

Som en bonus är designen underbar! Jag älskar att det är rejält, unisex, lekvänligt och skönt. Inte minst byxorna är toppen! Den här modellen kallades förresten för kalasbyxa när jag var liten. Fler som kommer ihåg det namnet?

Obehandlad ull formar sig extra bra efter barnens kropp och är klifria (en av mina söner är jättekänslig mot plagg som känns minsta stickiga). På bilden har Folke på sig resårstickade byxor, luvjacka i ullfleece, randig tröja och fodrad fleecemössa. I skorna har han gråa ullstrumpor.

Bertil har på sig knapptröja, resårstickade byxor, rätstickad tjocktröja, fodrad ullfleecemössa, grå ullstrumpor och gul halsduk.

Jag har också fått hem och testat detta sköna set i ullsilke. Långkalsonger och tröja som är perfekta som mysigt hemmaset eller under kläderna kalla dagar  – men också funkar fint som underställ när man tränar. Jag som svettas kraftigt har svårt för att motionera i syntetkläder som direkt börjar lukta. Ull är mycket bättre och extra viktigt på vintern då man samtidigt behöver hålla sig varm.

Tycker också mycket om den ribbade yllekjolen med hög midja som värmer väldigt skönt. Den gula grovstickade sjalen och mössan piffar till en dova ytterkläder.

Nøstebarn är ett norskt klädmärke som levererar till Sverige! De producerar med respekt för människa och natur. Bor du i Stockholm har du tur för fram till jul finns deras pop up-shop i Skrapan. Gå in där och hitta kläder till barnen och dig själv – eller klappar till nära och kära! Ni andra kan såklart följa Nøstebarn på instagram och Facebook. 

Men tänk på barnen?!

Ibland får jag frågan om hur jag känner inför att mina barn ibland syns i kommersiella samarbeten på bloggen – eller på bild i mina böcker.

Jo, så här känner jag: Jag har inga som helst problem med att ha med mina barn i mitt jobb. De är ju med hela tiden i våra liv. När vår gårdsbutik Marstorps Mat var öppen så hängde barnen såklart med och pratade med kunder. När jag har journalister eller fotografer på besök får de vara med och kanske lära sig något roligt om en människa från en helt annan plats än vår lilla by.

Skulle mina barn komma till mig när de blir större och säga ”Varför lät du oss vara med på sponsrade blogginlägg för barnkläder eller leksaker? Varför var vi med på bild i dina barnböcker”. Då kommer jag svara.

-För att de pengarna bidrog till att vi hade råd att byta tak så att det slutade regna in i ditt sovrum

-För att de pengarna betalade ditt utbytesår i USA under gymnasietiden.

-För att jag kunde vara ledig två veckor extra med er den sommaren

-För att vi är en familj och för att familjer alltid hjälps åt.

– För att jag alltid värnat er integritet och aldrig skulle dra med er på en filmpremiär eller tramsigt jippo där ni ska visas upp.

-För att det kanske känns jobbigt nu när du är femton men när du är tjugofem kommer blogginläggen, barnböckerna och allt där ni finns med vara en tillgång. Något som berikat ert liv och är ett fint minne att spara.

Och är det något som jag publicerat nu som om tio år inte känns bra – då kommer jag avpublicerar det från min blogg i god tid.

Så tänker jag kring att  ha med barnen i sponsrade blogginlägg. Hur jag resonerar kring att över huvud taget ha med barnen i bloggen och på sociala medier kan ni läsa mer om i detta inlägg.

Åtta saker att tänka på

Jag fick en läsarfråga från en mamma som fått en son och funderar mycket över hur hon ska uppfostra honom till en mjuk och fin kille. Jag vet såklart inte – jag har inget facit. Men dessa åtta saker försöker jag tänka på i uppfostran av mina pojkar. 

– Jag pratar jättemycket med mina söner. Inte minst om känslor och relationer. De har fantastiska ordförråd och kan sätta ord på sina känslor som jag är väldigt noga med att höra på när de gör det.

– Jag ger otroligt mycket fysisk ömhet och närhet. Gosa, pussa, krama massor varje dag. Vi badar till exempel ihop nästan varje kväll.

– Jag lyfter och uppmuntrar deras omhändertagande sidor. Berömmer dem för att de är så snälla och omtänksamma och är så duktiga på att ta hand om mindre barn, om Melker och om varandra.

– Uppmuntrar dem att iaktta andras känslor och respektera dem. Istället för att skrika ”Lugna ner er!” när leken blir våldsam och någon av dem protesterar adresserar jag det så här ”Lyssna på din bror. Han tycker inte om när du gör sådär mot honom. Du måste respektera honom”. Ja, det låter högtravande (och ibland har jag bara lust att ryta SKÄRP ER OCH HÅLL KÄFTEN!) men jag tror verkligen på att sätta ord på varför de ska lugna ner sig. Att det inte är okej att passera andras gränser.

– Jag peppar dem mycket i vad det innebär att vara kille. Båda mina pojkar är väldigt orienterade mot att vara ”storbarn” och jag markerar alltid tydligt att storbarn/storpojkar är de när de är snälla, kärleksfulla, omtänksamma osv. ”Oj vad fint du tröstar din bror. Det märks verkligen att du blivit en storkille”

– Det här är ju inte direkt min förtjänst men båda har nästan bara tjejkompisar och leker därför väldigt tjejigt orienterade lekar vilket ofta är mycket lugnare och socialt tränande lekar än

– Genom hur jag är som mamma visar jag för dem också vad en flicka/kvinna kan vara. Chef, familjeförsörjare, bestämd, modig. Jag tänker att det gör att de i livet inte kommer skrämmas av sådana kvinnor.

– Jakob tar störst ansvar för hemarbete och de ser att städa, tvätta, lämna på förskolan och laga mat är naturliga sysslor för en pappa och något de själva kan räkna med att få göra som vuxna.

Kvällsbönen

Clara i vitt långt nattlinne, bär en kandelaber med levande ljus genom ett mörkt rum.

 

Nu&2007. Dan före dan före dan för tio år sedan la jag ut en bön på bloggen. Jag firade första julen i mitt eget hus. Och jag gick genom ett julpyntat hem – hade ångest och kände mig ledsen. Och bad och tände ljus för min mamma som var svårt sjuk. Drygt fyra veckor senare var hon borta och jag har saknat henne ända sen dess.

Jag går fortfarande omkring i nattlinne hemma på kvällarna och tänder ljus och pratar för mig själv. Nattlinnet jag har på mig är blått, urtvättat och fullt av hål. Jag borde slängt det för länge sedan men jag fick det i julklapp av mamma och kan inte skiljas från det.

Nu handlar mina kvällsböner om beskydd över mina barn – och bönen är den första bön jag lärde mig. Av Kajsa Kavat till på köpet.

Det går en ängel kring vårt hus
hon bär på två förgyllda ljus
hon har en bok uti sin hand
Nu sommnar vi i Jesu namn

Amen

En bättre Fars dagspresent kan man inte få

För precis ett år sedan besökte jag Malawi som upplever en svår matkris där stora delar av befolkningen saknar mat för dagen. Minns ni treårige Malekano som jag träffade? Pojken som hade så svår undernäring att han ännu inte lärt sig gå.

Nu har jag fått rapporter från Malawi och kan berätta att Malekano mår bättre tack vare näringsprogrammet han deltagit i. Han har dragit iväg ordentligt på längden som ni kan ana på den nytagna bilden. Allt det här är tack vare att UNICEF finns på plats och hjälper till – och att ni varit med och bidragit ekonomiskt. 

UNICEF är min ideella partner på bloggen – och jag är stolt världsförälder och månadsgivare till dem. Det tycker jag att du också ska bli! Nu inför farsdag får både min pappa och Jakob en gåva till UNICEF ifrån mig. Ge en sådan fars dag present du också och hjälp barn som Malekano till en ljusare framtid.

Stunder som de här

Vi går en kvällspromenad med hunden och storpojken pekar ut Karlavagnen för mig. När lärde han sig att känna igen den? Lillebror hittar inte Karlavagnen med däremot Racerbilen. Ett fint stjärntecken.

Precis innan han somnar berättar pojken att han ibland bli så glad att han börjar gråta. Nu gråter han av glädje när han tänker på en snäll sak som pappa gjort. Mitt lilla HSP-barn. Så glad jag är för närheten till känslorna och kontakten han har med dem. Må världen aldrig slipa av hans känslighet.

Jag lägger barnen och lovar att ligga kvar på övervåningen tills de har somnat. Istället somnar jag själv och vaknar av att storpojken är uppe och bäddar om mig med täcket.

Vi ska hämta storebror som hälsar på hos en kompis. Lillebror vill gärna gå in och kolla hur kompisen bor men vågar inte för att det är flera storbarn där. ”Jag kan följa med dig” säger storebror. I mörkret i bilen hem säger treåringen ”Tack för att du följde med mig Bertil”.

”Jag har en kompis som dricker välling i vällingflaska fortfarande, mamma. Men jag har lovat att inte berätta det för någon så jag kommer aldrig berätta för dig vem det är”.

Det är dagen efter halloween och lite skrajsna är de trots allt. De får ligga i min säng på varsin sida. ””Jesus, Jesus, Jesus, Amen” hör jag honom mumla som beskydd innan han somnar.

Barnkammaren

Hjälp vilken långsam lördag. Jag vaknade klockan nio och gick ner och gjorde frukost till barnen. Sedan läste jag morgontidningen, gick med hunden och badade badkar med barnen. Men jag har varit så otroligt trött att allting gått i slow motion.

Jag har hållit på att rensa bland Bertils grejer några dagar för att få bort lite gamla leksaker och böcker – och nu kom vi till det roliga, nämligen att piffa och göra fint. Sängen har flyttat ut ur den lilla alkoven och står i den större delen av hans rum (som förvisso är liten som en garderob typ). Och så har hans gamla sovdel blivit leksaksförvaring och café.

När man rensar och sorterar bland leksakerna så märks det tydligt på leklusten. Plötsligt återupptäcks gamla dinosaurier  som tröttnats på eller bilar som varit utspridda och slutat vara roliga att leka med.

Det gamla zooet som stått på en hylla och dammat har nu kommit till användning igen.

Jag tycker om när det finns många roliga saker att titta på i barnrum så vi har satt upp tavlor och planscher lite överallt. Bertil fick själv spika upp dem! Bra att ha saker att kunna titta på när man försöker komma till ro och somna.

Somliga tavlor är sidor från trasiga barnböcker som jag har ramat in i loppisramar.

Sverigekartan är bra för på den kan vi se var alla Bertils fastrar och mostrar och kusiner befinner sig. Ljusslingan kommer från Clas Ohlsson och soffan är fyndan på loppis.

Den fina gamla skolväskan har jag fått från en bloggläsare och byrån är från en släkting till Jakob.

Den här insektsplanschen har några år på nacken och den fann jag också på en loppis för ett par år sedan.

Nu trivs ungen i sitt rum och jag trivs som har fått rensa ut lite av allt bröt som fyllt upp rummet och gjort det omöjligt att städa.

Kvällsstunden

Man får ta sig lite tid vid läggningen på kvällen för det är då alla berättelser kommer. Stort och smått som hänt under dagen. Jag brukar försöka fråga vad som var bäst under dagen? Det kan vara att ha fått lasagne till lunch eller att bästa kompisen sa något roligt. Jag brukar också fråga om det hänt något mindre bra ? Det kan vara att det blev äcklig kalkon till lunch, eller att något barn tog ens favoritsak när man skulle leka.

Jag övar mig på att inte komma på lösningar eller försöka släta över det där tråkiga. Man vill så gärna det. ”Det blir säkert godare mat imorgon. Nästa gång får du säkert ha din favoritleksak ifred”. För ibland vill man ju faktiskt bara höra att någon säger ”Ja, jag förstår att det kändes tråkigt. Jag blir också ledsen när någon tar mina favoritsaker”.

En dag när jag var ledsen över en vän som gjort mig besviken kom min son på mig med att gråta. Jag förklarade (på ett väldigt enkelt sätt) vad som hade hänt och hörde honom säga ”Jag förstår att det kändes tråkigt mamma, jag blir också ledsen när min kompis gör sådär mot mig”.

Och tänk att de enkla orden av medkänsla tröstade mig bättre än något jag själv kunnat komma på att trösta mig med.

Fantastisk mammatid

Det är så fint att få märka hur det jag ger barnen ger de vidare till varandra. Jag stryker Bertil över kinden och håret. Håller armen beskyddande runt honom och pussar på ett särskilt sätt, där han sitter bredvid mig i framsätet på bilen. Senare hämtar vi Folke och jag ser Bertil stryka med handen över kinden på Folke, hålla armen beskyddande runt honom och pussa honom på ett alldeles särskilt sätt.

Det är så fint att få vara mamma just nu. Barnen är i en underbar fas. Snälla med varandra (framförallt är storebror snäll) de är roliga och kramiga. Jag blir så glad över att se dem lära sig nya saker. Som Folke som plötsligt lärt sig skala mandariner. Eller Bertil som lärt sig hoppa hopprep, förstå hur plus och minus fungerar och dyka under vattnet och inte bli rädd. Som kan göra sin egen frukost på morgonen och som tålmodigt hjälper lillebror att slå igång paddan för att se på film – och blåser på hans mat när den är för varm.

I den fas som barnen är i nu skulle jag gärna ha haft tio stycken ungar till. Så mycket lättare och roligare allting blivit sedan de blev lite större!

Sju förhållningssätt (jag övar mig på) till barnen

Att inte säga fy vad det är tråkigt väder väder bara för att det inte är soligt. Jag vill inte att mina barn (som faktiskt ännu inte börjat bry sig om väder) ska höra mig berätta för dem att Det här är ett väder du ska tycka illa om. Precis som jag kan säga – Känn vad skönt solen lyser mot ögonlocken säger jag Åh, vad skönt regnet känns mot ansiktet eller Vad härligt kallt med snöflingor på tungan.

Att inte prata om att det är tråkigt att arbeta. För vad jag säger till barnen lär ju också dem hur de ska tänka om de timmar vi är ifrån varandra. En dag sa min ena son att han önskade att jag hade ett vanligt jobb så att jag aldrig behövde resa bort. Jag förklarade att hans långa sommarlov, fiskeveckan, lediga fredagar och spontanresor till någon släkting kan bli av för att jag inte har ett vanligt jobb med vanliga arbetstider. Det var som att ett ljus tändes i hans ögon. Aha! Men då är det ju ett jättebra jobb mamma! Ja. Precis. Ett jättebra jobb som jag tycker väldigt mycket om att utföra.

Att smaka och lukta och känna. Gnugga björkens första, skira löv mellan fingrarna och dofta på våren. Smaka alla kryddorna i landet och fundera på vad de påminner om. Vilken som är stark eller besk och vilken som är godast. Eller stryka med handen i rabatten och känna blommornas lena kronblad och den stickiga vassa stjälken.

Att inte låta några jobbiga stämningar vara outtalade.  Barn känner tydligt av stämningar men är inte så bra på att tolka dem utan kan få för sig att allt är deras fel. Därför brukar jag förtydliga vad jag känner och tydligt sätta ord på det. Jag blir till exempel rasande arg när vi är sena och ska iväg någonstans. Ändå försöker jag vända mig till barnen och med snäll röst förklara. Jag är inte arg på er. Jag är bara jävligt arg på mina grejer som det aldrig är någon ordning på och bilnyckeln som aldrig ligger på sin rätta plats. Det gör mig väldigt stressad och arg.  Eller när jag bråkar med Jakob inför barnen och efter bråket med lugn röst säger (hur arg jag än är på insidan) Hörde ni hur arga vi var på varandra? Sådär arga som ni också kan bli på varandra?  Ja, men precis som ni brukar bli vänner kommer vi snart vara sams igen.

Att uppmuntra till skönhetsupplevelser. När vi cyklar till förskolan pekar jag ut hur naturen skiftar från eldrött till limegrönt och så stannar vi upp vid en lönn som står i brand. En ledig dag går vi runt en lång stund i skogen och försöker se hur många olika sorters mossa det finns. Trumpetformad, gråvit renlav, blomkålsliknande mossa och massa vacker lummer.

Att inte säga Jag lovar att du ska få sluta tidigare på dagis idag. Det lärde jag mig av min sons fröken som så klokt konstaterade att barnen har det fantastiskt på förskolan – men om vi föräldrar håller på och lovar att de ska slippa vara där och istället bli hämtade tidigt – så känner barnen att förskolan är en dålig plats och någonting man ska tycka illa om.

Att när treåringen skriker och är arg säga Jag hör att du är arg. Du vill inte borsta håret. Du vill leka just nu – och du är arg för att jag säger att du inte får det. Alla som är upprörda vill ju känna sig förstådda. Så att visa att jag vet vad ilskan bottnar i och har förstått hans önskemål funkar lugnande. Även fast han kanske inte får sin vilja igenom. Plus att till nästa gång kanske han har lärt sig att ordet Arg beskriver känslan han känner. Så istället för att skrika kan han förklara Jag är arg. 

Sagt av en rödstrumpa

”We’ve begun to raise daughters more like sons…but few have the courage to raise our sons more like our daughters” – Gloria Steinem. 

Ja så har Amerikas kanske främsta feministiska tänkare sagt. Och det ligger så mycket i det. Att uppfostra flickor mer som pojkar är att höja deras status – eftersom killar har högre status. Att göra tvärtom är att sänka pojkars status eftersom de kliver ner i hierarkin. Det svåraste men kanske också viktigaste jag som pojkförälder kan göra, är att uppfostra mina söner mer som jag skulle uppfostrat döttrar.

Flickor får från ung ålder träna sig på så oerhört många viktiga egenskaper som pojkar inte får utveckla i samma utsträckning. Sånt som handlar om relationsbyggande, kommunikation, empati och fysisk närhet. Men ska jag vara ärlig får jag erkänna att det ibland tar emot att uppfostra mina pojkar mer som flickor. För att jag är rädd att jag genom att göra det också sänker deras status i samhällets ögon. Och inte minst deras förmåga att hävda sig i sammanhang med stökigare killar. Det är sorgligt men sant.

Kanske blir tonåren jobbigare om de inte kan passa in i killrollen som föreskriver vassa armbågar och bröl? Eller så kommer de ha massa fina tjejkompisar att hänga med istället? Jag är i alla fall övertygad om att egenskaperna de får utveckla när de uppfostras mer som tjejer är något de kommer ha nytta av resten av livet. Även om samhället inte nödvändigtvis premierar det.

Klädtips för gravida

Att veta hur man ska klä sig när man är på tjocken är inte alltid så lätt. För att inte tala om hur det blir när man ammar. Under båda mina graviditeter har jag velat känna mig fin och inte haft den minsta lust att gömma mig i något tråkigt tält.

Jag vet ju att det faktiskt finns en del fina mammakläder nu för tiden – men jag har istället valt att använda vanliga kläder, men i större storlekar och snitt som passar en kalaskula. De få specifika gravidplagg jag köpt har varit trosor med riktigt hög midja och mamma-tights. Hade jag varit en byxtjej hade jag säker fått köpa byxor också. Men det är ju ett plagg jag aldrig använder.

Man skulle kunna tro att det är en besparing att låta bli att köpa en massa mammakläder. Men allt som jag haft på mig under mina graviditeter har jag varit jag otroligt less på när barnet väl kommit ut. När amningen varit avklarad har jag alltid velat köpa nytt! Men hellre det än att lägga pengar på mammakläder som jag bara ska ha under några månader.

Tycker att det är jättefint med stretchiga pennkjolar när man är gravid. Allt för att framhäva bulan. Jag sätter kjolens midja under bysten och drar ihop tröjan till en knut.

All form av empirskärning funkar också bra. Sömmen under brösten gör att man får någon slags midja ändå – plus att magen får plats i kjolen. Det här är inget mammaplagg utan en vanlig klänning från Lindex i en storlek större än min vanliga.

Med en omlottöverdel, eller en wrapklänning är det dessutom enkelt att amma när bebisen väl kommit ut.

Jackor kan vara en svår nöt att knäcka när man är är höggravid under vintern. Jag använde en A-linjeformad kappa från Monki där magen rymdes bra.  Men en korta jacka som får vara öppen är fint när det är varmt ute.

Långa stretchiga kjolar funkar också bra. Och att kombinera tighta plagg med mer voluminösa. Kontrasterna gör det spännande.  När jag har känt mig stor har jag också tyckt att det varit skönt att framhäva de delar av kroppen som är lite nättare – så som vrister och handleder. Till exempel viker jag gärna upp tröjärmarna en aning.

Satsa på stretchiga tyger som har inslag av viskos och elastan. De har ett vackert fall, är lite ”tyngre” och kryper inte in och accentuerar bh-band och troskanter som billigare stretchmaterial lätt gör. Det är också skönt med luftiga plagg i vävda tyger med mer generös passform.

Den här loppisklänningen har varit så himla bra under båda mina graviditeter. Ärmlös och sval – utan att jag känner mig ”naken” om armarna. Och med en slapp resår i midjan som jag hissar upp under bysten när magen blivit större. Ser ofta liknande klänningsmodeller på loppis.

Jag kan också verkligen tipsa om att satsa på omlottklänningar när du väntar barn. De kan justeras allt eftersom magen växer och funkar som sagt utmärkt när det är dags att amma. Bäst är en omlott med lite klockad kjol snarare än en pennkjol. Det ger mer utrymme för en växande mage.

Så liten och så stor på en och samma gång

När han viskar ”Mamma det känns vemodigt att sommarlovet är över” i örat på mig när jag plockar in krusbär hos morfar. ”Det betyder att det känns både sorgligt och bra samtidigt, mamma”

När jag läser Robin Hood innan läggdags och förklarar vad det innebär att ha ett pris på sitt huvud. Och han lite senare – ensam i sin säng med gråt i halsen – undrar om han har ett pris på sitt huvud han också?

När vi åker bil och lillebror sover och han upprört väser åt mig ”Kör lugnare mamma! Du får inte väcka honom. Han behöver få sin sömn!”

När han på kvällen säger. ”Mamma nu vill jag gå och lägga mig  så att vi kan prata om våra liv”. Sedan ligger vi där i mörkret och pratar om våra liv. Och han konstaterar att hon på dagis som säger att han inte får ha rosa. Bara säger det för att hon är omogen.

Vi åker bil och jag berättar om giftspindeln Svarta änkan. En stund senare kommer ett radioprogram om en kvinna som förlorat sin man och blivit änka. Vi hinner lyssna ett bra tag innan han med allvarlig röst frågar mig om hon som pratar är en giftspindel?

Så liten och så stor på en och samma gång. Och idag börjar han förskoleklass.

En viktig ingrediens i föräldraskapet

Är det inte typiskt. Här har jag slagit knut på mig själv för att barnen ska få så långt sommarlov som bara är möjligt. Och sedan börjar sonen gråta för att han längtar efter att börja igen. Och tvingar av mig ett löfte om att han aldrig ska behöva ha så här långa sommarlov igen. Otack är världens lön. Men jag är förstås glad för att han längtar tillbaka. Vore ju värre om det var tvärtom.

Den här sommaren har varit så fin. Visserligen har vi just nu en galet bestämd treåring med eldfängt humör. Men ändå. Långa stunder leker de med varandra. Pussas, kramas, gosar och bygger kojor. Plötsligt har det gått en timme utan att någon har illvrålat eller ropat efter att jag ska ingripa och styra upp någonting. Biter mig då i tungan för att inte lägga mig i och störa. För så fort de är lugna och försjunkna i lek är det som att jag vill vara med. Då är de ju så trevliga! Men börjar jag pocka på uppmärksamheten bryts lugnet.

En viktig ingrediens i föräldraskapet som jag ständigt påminner mig om är distansen. Att ge barnet utrymme. Att aldrig störa ett barn som leker nöjt. Att låta barnet klättra i ett träd eller balansera på en stol utan att direkt ropar ”AKTAAAA, FARLIGT!” Att inte rätta när barnet säger fel och inte lägga sig i det som inte ska läggas i. Och tydligen: inte ge dem så sablarns långa sommarlov.