Fira ett

Vilken underbar dag det har varit! Vi har haft världens storkalas.

Jag bjöd på varmkorv och bröd med alla sorters tillbehör och såklart sojakorv för alla vegetarianer. I högtalarna snurrade Georg Riedel tolkat av bland andra Robyn, Plura och Eva Dahlgren. En fantastisk platta såväl för barn som vuxna!

 Den makalösa tårtan med Beppe på toppen gjorde Johanna till Bertil! Den kvinnan har magiska händer. Måste visa fler bilder sedan.

 Till tårtan serverade jag kaffe och te och så jordgubbssaft förstås. Den fina servisen har jag ärvt av mamma.

 Dessutom bjöd jag kladdkakemuffins med kiwi och vindruvor.

 Istället för tårtpapper hade jag lite rött silkespapper under muffinsarna. Formarna kommer förresten från Tårtdecor

 Hela köket var kittat med pynt. De prickiga ballongerna, sugrören och girlanderna köpte jag på klaraform.se och pappmuggarna är från Lagerhaus

Lillen var fin i rutig skjorta och hängselbyxor. Båda sådant jag ärvt. Den rosa grisen sydde mamma åt mig när jag var liten.

Sedan var det dags för paketöppning. En himla massa paket var det (varav några var till Jakob som fyller 25 imorgon).

När alla paketen var öppnade följdes det av en lång lekstund – med snörena och pappret! Antar att leksakerna får vänta till en annan dag.

Ungefär prick vid den här tiden för ett år sedan föddes Beppe, efter en lång förlossning. När jag fick syn på honom skrek jag i förvirringen – Vad är det där?! Nu vet jag att det är jordens underbaraste skitskrutt. Som jag haft den stora lyckan att lära känna ett helt långt år. Kärlek.

Fix

Nu är det färdigstädat! Jag kom undan lindrigt den här gången då Jakob fixade det mesta. Sedan har jag pyntat lite inför ettårskalaset imorgon.

Att ordna kalas har jag längtat efter sedan jag blev på smällen. Äntligen får jag frossa hämningslöst i ballonger, girlander och serpentiner!

Nu återstår bara lite småfix för imorgon. Och så ska några fakturor skrivas. Sedan planerar vi att se tre avnitt av Boardwalk Empire och kura i kylan (34 minus ute)

En magisk dag

Nästa söndag fyller lillen ett år. Nu fattar jag plötsligt grejen med att ens föräldrar firat en så mycket. Det är ju som att fira sig själv! Det är lika mycket min som hans fest och varje födelsedag kommer jag minnas hur det var när jag födde honom och han kom till oss. Magiskt!

Alla presenter har jag köpt på second hand. Bara en liten ny sak ska jag komplettera med, en ekologisk grej.  Några av paketen har jag slagit in i sidor från en gammal atlas köpt på loppis.

 

 

Fingerfärg

I veckan tyckte jag att lillen skulle få måla med fingerfärg. Eftersom jag inte hade någon sådan hemma tillverkade jag egen. Jag kokade upp 2 dl vatten med knappt en matsked potatismjöl.

Sedan delade jag smeten i tre delar och färgade dem med karamellfärg.

Därefter rullade jag ut en stor rulle smörpapper på bordet som han fick kladda på.  Bäst är förstås om man målar i badrummet så att ungarna kan vara nakna och leka loss. Och så kan man bara spola av hela klabbet efteråt. Men då vi inte har något badrum fick det bli köksbordet istället.

Med så här små barn är det ju bra om färgen är ätlig eftersom man inte kan vara säker på var den hamnar någonstans. Hälften av färgen hamnade nog i munnen. Och jag fick skrubba ordentligt för att få bort den efteråt. Men det var det värt! Fingerfärgen blev en succé!

Skrotat runt

Idag har jag bara skotat på här hemma med lillen. Typisk barnledighetsdag. Jag har gjort lite babymassage, vi har plaskat i duschen, haft kompisar på besök och så när Jakob kom hem så gick vi ut och sparkade hela familjen.

Slutligen har vi klättrat trappen upp och ner kanske fyrtio gånger. Och så har han lärt sig att krypa ner ur sängen med fötterna först. Ett litet steg för mänskligheten men ett stort steg för Skrutten Lidström.

Klädd för kalas

Härom dagen var det dags att vara finklädd och gå på kalas. 

Allting på bilden är ärvt. Utom hängseljeansen som jag köpt på loppis och skorna som kommer från Kavat. Kappan tror jag är 40-50 tal.

Det var ett fasligt väntande på att morsan skulle bli färdig. Han hann bli ganska trött tillslut.Tillslut somnade han nästan ovanpå den lilla kaninen. Stackarn. Kaninen alltså.

Klättermusen

Jag vände ryggen till i en knapp minut, medan jag satte i kontaktlinserna. När jag kom ut i hallen var bebisen försvunnen. Jag ropade och han svarade men jag hittde honom inte. Inte bakom soffan, inte under bordet, inte i skafferiet och inte ens i Jakobs yogarum. Tillslut hör jag hur någon slamrar på övervåningen. Där sitter han och leker för sig själv. Han har klättrat upp för vår branta trapp. På under minuten. Hejpådej. Mamma fick en hjärtattack.

Nu gör vi inte mycket annat än klättrar i trappen om dagarna. Men jag står bakom och passar honom så att han inte faller. Tror att en trappgrind vore på sin plats. Fattar inte hur allt hände så fort? Den här tiden förra året var jag höggravid. Nu har jag ett barn som pratar och klättrar i trappor och klappar snällt på dockorna. Gulp.

Passar på

. Man får passa på att vara likisar nu för jag tror inte han kommer vilja vara likis med mig om sisådär 14 år. Andra saker man får passa på med medan ungarna är små och inte fjortisar:

– Pussa i rumpan

– Bita i låret

– Säga tittut! och mötas av gapskratt

– Äta upp allt godis själv och bjuda dem på skorporna.

– Prata engelska om man ska säga något hemligt

– Sätta fram en visp och en kastrull och veta att nöjet räcker i flera timmar.

– Gömma iphonen bakom ryggen, se ledsen och förvånad ut och säga ”borta” när de tittar undrande på en.

– Klippa vilken frisyr man vill.

– Säga  feta lilla tjockiskorv, mammas lilla snorkråka, sötaste leverpastejen och det är bara en komplimang.

– Var allsmäktig och allvetande och njuta av att veta bäst. Snart nog växer ungarna upp och berättar för en att man inte har en jäkla aning om någonting. Och att man dessutom är den dummaste mamman i hela världen.

Det avgör jag!

Ett av de bättre uttryck en nybliven småbarnsförälder kan lära sig är ”det avgör jag”. Så många vill lägga sig i hur man sköter sitt barn. Och även om det är i all välmening kan det skapa en stor osäkerhet hos föräldrarna.

En av de första promenaderna jag gick med lillen kom det fram en ytligt bekant som stack ner handen i vagnen och konstaterade att lillen var för lite klädd. Det var han inte, eftersom jag nyss konstaterat att han var varm, på gränsen till svettig. Eftersom att jag visste det blev jag inte osäker utan ignorerade hennes kommentar. Men hon envisades. Ojoj vad han måste frysa…kära nån…ska du inte sätta på honom en till mössa? När hon för tredje gången påpekade att han var för lite klädd sa jag med myndig stämma – Det avgör jag. Då blev det tyst. För det var ju sant. -Det avgör jag. Och det borde hon lite på: En normalbegåvad människa kan bedöma om en bebis är lämpligt klädd och dessutom kommer den anstränga sig för att avgöra det. Den höga tanken är man skyldig nyblivna föräldrar.

Jag vet inte vad det är med många mammor? De  verkar oförmögna att förstå att precis lika mycket som de älskar sina egna barn älskar andra mammor sina barn. Och vill dem gott. Bara för att man själv fostrat sina barn och tycker att man lyckats, betyder det inte att man vet hur man ska fostra andras barn.  Det är tvärtom bäst att hålla mun tills kunskapen är efterfrågad.

Själv har jag valt ut ett par tre erfarna föräldrar i min närhet som jag litar på. Som jag frågar om råd när jag är osäker på något. I övrigt behöver jag inga råd. I övrigt klarar jag mig alldeles utmärkt. Jag är vis av erfarenhet efter att ha haft problemhund. Folk som inte hade en aning om någonting la sig i och kom med beskäftiga råd, som gjorde mer skada än nytta. Framförallt för att det fick mig att tvivla på min magkänsla och min kompetens. Tänk vilken nytta jag hade haft av ett myndigt – det avgör jag när de kom där, med händerna på ryggen, och ett ogenomtänkt omdöme på läppen.

Det avgör jag är en fras som sätter punkt. Som inte utmanar till konflikt, men tydligt ger budskapet hit men inte längre. Det är förälderns säkerhetsavstånd till omvärlden.  Det funkar som magi.

Klappjakten

Bertil blev himla nöjd med sina klappar. Omslagspappret likväl som innehållet.

Bland annat fick han flera bra böcker och sköna kläder av släkten. Ekologiska sådana. Från det härliga barnmärket Blingo samt Åhléns ekologiska linje. Dessutom från svenska Littleminds.

Den fina isbjörnsdressen kommer från Blingo. 

Dessutom massor av instrument. Xylofon, maracas, en stor afrikansk trumma. Och så ett leksakståg. Boken Tesslas pappa vill inte, från Olika förlag rekommenderas varmt.

Innan du kom

Det är så märkligt att tänka på att jag vid den här tiden förra året hade en bebis i magen istället för i famnen. Att jag inte ännu var mamma utan bara Clara. Nu är jag mamma Clara med allt vad det innebär. Jag minns inte hur det var att inte känna Bertil. Att få honom är ju den mest naturliga händelsen i hela mitt liv. Som en del i flödet bara.

Klapp eller kyss

Jag har knappt inte önskat mig några egna klappar i år. Heller knappt köpt några. Jag har mest önskat mig till lillen. Till honom önskar vi oss färre grejer men av finare kvalitet så att de håller till kommande barn också. Gärna begagnat och gärna ekologiskt om det är nyinköpt. Och ifall det är plast vill vi att det ska vara garanterat fritt från ftalater och bisphenol.

Som en sådan där fin röd Briospis som kan stå i vårt kök. En liten trumma, en maracas kanske. Några fina instrument som har en human ljudnivå för de arma föräldrarna. Några roliga pekböcker, kanske en skiva med sånger som man kan sjunga och dansa till. Färgglad kläder och lite pilliga leksaker som man kan stapla och utforska. Ett ekologiskt underställ i ull/silke att ha under overallen.

Själv vill jag bara ligga på soffan under julhelgen och läsa bra böcker och däremellan äta sinnessjukt mycket grönkål, hemgjord korv, ris a la malta och chokladbiskvier. Får jag det önskar jag mig inget annat.