Passar på

. Man får passa på att vara likisar nu för jag tror inte han kommer vilja vara likis med mig om sisådär 14 år. Andra saker man får passa på med medan ungarna är små och inte fjortisar:

– Pussa i rumpan

– Bita i låret

– Säga tittut! och mötas av gapskratt

– Äta upp allt godis själv och bjuda dem på skorporna.

– Prata engelska om man ska säga något hemligt

– Sätta fram en visp och en kastrull och veta att nöjet räcker i flera timmar.

– Gömma iphonen bakom ryggen, se ledsen och förvånad ut och säga ”borta” när de tittar undrande på en.

– Klippa vilken frisyr man vill.

– Säga  feta lilla tjockiskorv, mammas lilla snorkråka, sötaste leverpastejen och det är bara en komplimang.

– Var allsmäktig och allvetande och njuta av att veta bäst. Snart nog växer ungarna upp och berättar för en att man inte har en jäkla aning om någonting. Och att man dessutom är den dummaste mamman i hela världen.

Det avgör jag!

Ett av de bättre uttryck en nybliven småbarnsförälder kan lära sig är ”det avgör jag”. Så många vill lägga sig i hur man sköter sitt barn. Och även om det är i all välmening kan det skapa en stor osäkerhet hos föräldrarna.

En av de första promenaderna jag gick med lillen kom det fram en ytligt bekant som stack ner handen i vagnen och konstaterade att lillen var för lite klädd. Det var han inte, eftersom jag nyss konstaterat att han var varm, på gränsen till svettig. Eftersom att jag visste det blev jag inte osäker utan ignorerade hennes kommentar. Men hon envisades. Ojoj vad han måste frysa…kära nån…ska du inte sätta på honom en till mössa? När hon för tredje gången påpekade att han var för lite klädd sa jag med myndig stämma – Det avgör jag. Då blev det tyst. För det var ju sant. -Det avgör jag. Och det borde hon lite på: En normalbegåvad människa kan bedöma om en bebis är lämpligt klädd och dessutom kommer den anstränga sig för att avgöra det. Den höga tanken är man skyldig nyblivna föräldrar.

Jag vet inte vad det är med många mammor? De  verkar oförmögna att förstå att precis lika mycket som de älskar sina egna barn älskar andra mammor sina barn. Och vill dem gott. Bara för att man själv fostrat sina barn och tycker att man lyckats, betyder det inte att man vet hur man ska fostra andras barn.  Det är tvärtom bäst att hålla mun tills kunskapen är efterfrågad.

Själv har jag valt ut ett par tre erfarna föräldrar i min närhet som jag litar på. Som jag frågar om råd när jag är osäker på något. I övrigt behöver jag inga råd. I övrigt klarar jag mig alldeles utmärkt. Jag är vis av erfarenhet efter att ha haft problemhund. Folk som inte hade en aning om någonting la sig i och kom med beskäftiga råd, som gjorde mer skada än nytta. Framförallt för att det fick mig att tvivla på min magkänsla och min kompetens. Tänk vilken nytta jag hade haft av ett myndigt – det avgör jag när de kom där, med händerna på ryggen, och ett ogenomtänkt omdöme på läppen.

Det avgör jag är en fras som sätter punkt. Som inte utmanar till konflikt, men tydligt ger budskapet hit men inte längre. Det är förälderns säkerhetsavstånd till omvärlden.  Det funkar som magi.

Klappjakten

Bertil blev himla nöjd med sina klappar. Omslagspappret likväl som innehållet.

Bland annat fick han flera bra böcker och sköna kläder av släkten. Ekologiska sådana. Från det härliga barnmärket Blingo samt Åhléns ekologiska linje. Dessutom från svenska Littleminds.

Den fina isbjörnsdressen kommer från Blingo. 

Dessutom massor av instrument. Xylofon, maracas, en stor afrikansk trumma. Och så ett leksakståg. Boken Tesslas pappa vill inte, från Olika förlag rekommenderas varmt.

Innan du kom

Det är så märkligt att tänka på att jag vid den här tiden förra året hade en bebis i magen istället för i famnen. Att jag inte ännu var mamma utan bara Clara. Nu är jag mamma Clara med allt vad det innebär. Jag minns inte hur det var att inte känna Bertil. Att få honom är ju den mest naturliga händelsen i hela mitt liv. Som en del i flödet bara.

Klapp eller kyss

Jag har knappt inte önskat mig några egna klappar i år. Heller knappt köpt några. Jag har mest önskat mig till lillen. Till honom önskar vi oss färre grejer men av finare kvalitet så att de håller till kommande barn också. Gärna begagnat och gärna ekologiskt om det är nyinköpt. Och ifall det är plast vill vi att det ska vara garanterat fritt från ftalater och bisphenol.

Som en sådan där fin röd Briospis som kan stå i vårt kök. En liten trumma, en maracas kanske. Några fina instrument som har en human ljudnivå för de arma föräldrarna. Några roliga pekböcker, kanske en skiva med sånger som man kan sjunga och dansa till. Färgglad kläder och lite pilliga leksaker som man kan stapla och utforska. Ett ekologiskt underställ i ull/silke att ha under overallen.

Själv vill jag bara ligga på soffan under julhelgen och läsa bra böcker och däremellan äta sinnessjukt mycket grönkål, hemgjord korv, ris a la malta och chokladbiskvier. Får jag det önskar jag mig inget annat.

Morgonpromenad

Vilken underbar morgon. Kallt, snöigt och alldeles tyst ute. Vi tog en långpromenad med hunden. Efter en kort sejour med en ny vagn (och arg bebis) har vi återvänt till den gamla där lillen mår som en prins. Inget slår en gammal Emmaljunga! Speciellt inte om den är framåtvänd (finns väl inget tristare än att tvingas glo på sin mamma när man vill ut och upptäcka världen?).

Den fina åkpåsen av manchester fodrad med fårskinn har min mamma sytt och när han sitter i den slipper han ha overall på underkroppen. Sparkbyxor räcker och då är han mycket nöjdare. Mamma har även sytt jackan och stickat mössan. Av garn som hon själv växtfärgat. Hade hon levt idag vet jag att hon hade sytt och pysslat så mycket fint till Bertil. Istället får jag vara glad över att allt hon sydde och pysslade till oss fortfarande finns kvar.

Gravidmanisk

Bortsett från ett extremt sug efter sura saker hade jag inte så mycket konstigt för mig när jag var gravid. Men jag blev helt manisk. Jag kan vara lite manisk i vanliga fall också men det går inte att jämföra med hur manisk jag var som gravid. En sen kväll hittade jag en soffa på blocket som jag absolut ville köpa. Men det var för sent för att ringa försäljaren. Istället för att lägga mig och sova på saken stannade jag uppe hela natten och tänkte på soffan. Vankade av och an i vardagsrummet och hade ångest för att den kanske skulle bli såld (under natten?). På morgonen när Jakob kom ner i köket satt jag helt vimmelkantig på en pinnstol med hemsk foglossning. Hade varit vaken prick hela natten och tänkt på soffan. Det var det enda jag kunde prata om. Och timmarna släpade sig fram tills det äntligen blev rimlig tid att ringa och höra om soffan fanns kvar. Den var förstås såld – för en månad sedan! Herregud så dumt.

Lite senare, under julhelgen låg jag kanonförkyld hemma hos pappa. Och hittade en annan soffa jag absolut var tvungen att köpa. Höggravid och med hostan från helvetet kunde jag inte fara och köpa soffan själv utan var tvungen att vänta på att pappa skulle komma hem. Så jag ringde försäljaren i alla fall en gång i halvtimmen hela dagen och var förtvivlad för att han inte svarade. Tänk om soffan var såld? Men det var den inte. Pappa åkte och köpte den och jag var så glad att jag nästan grinade. Men när jag kom hem insåg jag att soffan hade helt åt fanders fel mått!

Och så alla dessa mornar då jag vaknade vid fyra och började tänka på någon obetydlig detalj som rörde barnet. Hade vi madrassskydd till spjälsängen? Var kunde vi få tag i det? Kära nån, jag måste upp och googla! Slå på datorn mitt i natten, bli alldeles uppspelt av allt som snurrade i mitt huvud. Det brukade sluta med att jag somnade utmattad mitt på köksgolvet med en filt. Jag orkade inte ens gå till sängen.

Kära nån.

Söndagsotta

Förra hösten när jag var gravid vaknade jag i vargtimmen och kunde inte somna om. Då gick jag ner, gjorde eld i spisen och bäddade på golvet. Läste dagstidningen och somnade med handen på magen och hunden bredvid mig.

I morse var det samma sak. Vaknade vid fyra, kunde inte somna om. Så jag gick upp och gjorde eld i spisen, tände ljus och fixade fika. Och så blev jag stående i barnkammaren för att titta på lillen som snusade så gott. Tänk – nu är han äntligen här!Eftersom det är vintertid vaknade han sex istället för sju och ville inte alls sova något mer. Så vi åt frukost tillsammans. Välling, två smörgåsar och ett päron.

Sedan roade han sig med gitarren. Den är favoriten här hemma. Han kryper fram till den, reser sig upp och står och spelar och pratsjunger till.

Förresten är det så roligt att gå på stan med lillen. Folk brukar säga – Nejmen vilken söt liten tvååring! – Ja, det är för att han bara är åtta månader. Antar att det är håret som bedrar…

Mamma-timmen

En av de bättre reformer vi gjort här hemma är morgonleken. Sedan lillen lärde sig sitta för några månader sedan har han haft morgonlek själv. Jag väcker honom vid sju, ger mat och sätter sedan ner honom i spjälsängen med ett gäng leksaker i en låda. Jag byter ut leksakerna ungefär en gång i veckan så att det alltid ska vara någon leksak där som inte utforskats på länge. Där leker han och undersöker för sig själv, hur nöjd som  helst i bortemot en timme. Då brukar jag ta sovmorgon, svara på mail eller äta en frukost ensam i stillhet. Man får inte vara dum inte!

Är han i puberteten?

Han äter oss ur huset. Till frukost får han en lika stor gröttallrik som mig. En limpmörgås med pålägg och en banan eller ett päron som han knaskar i sig utan tänder men med exceptionell gnagteknik. Till lunch och middag är det samma sak. Vad man än sticker fram så sväljs det med glupande aptit. Det är en väldigt stor glädje förstås, att ha en matsam unge. Bara att man blir lite trött av att laga mat när man själv är nöjd med en filtallrik. Är han i puberteten måntro?

 

 

Smultronpojk

För ganska exakt sex månader sedan föddes mitt lilla smultron. 26 timmars förlossningsarbete innan han äntligen kom ut. Lite förvirrad fick jag syn på honom för första gången och skrek VAD ÄR DET DÄR? med skräck i rösten.  Jo, min fina lilla son. Som nu kryper fortare än blixten och sitter upp själv och plockar med sina favoritsaker. Och skrattar så sött att jag måste asgarva – och då blir han istället så förskräckt att han gråter! Det är inte så lätt alla gånger, att ha en högljudd och flaxig morsa. Men jag tröstar mig med att pojkar som växer upp med starka kvinnor blir hemsk fina män en vacker dag. Män som gör världen lite bättre.

Bebismat

Både bröst och flaska står lågt i kurs numera. Nu är det riktig mat som gäller!

Fina haklappen på, eller så kan man äta naken!

Jag har beställt hem praktiska gula matskålar gjorda av majsstärkelse, från butiken Ekokul. Oömma och bra då servisen hamnar på golvet titt som tätt. Dessutom helt fria från hormonstörande ftalater, bisphenol och PVC.  Även nappflaskan har jag köpt där. Den är i glas, med silikonhölje. Också garanterat fri från skadliga ämnen.  I ett pressutskick fick jag praktiska giftfria silikonformar från Barnmatsburken. Precis lagom att göra portioner och frysa in bebismaten i. Jag har bara hunnit använda dem några veckor men är himla nöjd med funktionen.

Det är så kul att fixa barnmat. När det passar får han smaka vår mat men lika ofta gör vi egen till honom. Och bara för att man inte får salta betyder det ju inte att man inte kan krydda! Här är lite mosad banan med färsk pepparmynta från trädgården. En annan favorit är kikärtsröra med massor av vitaminrik persilja. Kokt potatis och vit fisk mixad med basilika och oregano går också hem. Med barnmat resonerar jag som så att jag inte ger min unge något jag själv inte skulle vilja äta. Gillar jag att äta burkmat? Nej – så då bjuder jag inte min bebis på det heller, mer än undantagsvis. (Med det inte sagt att inte finns fin barnmat på burk – det finns det alldeles säkert! Kör i vind ni burkmatsfrälsta.)