• Inlägget är ett annonssamarbete med Jordan •

Belöningskalender och tandborstningstrix

Att få små barn att borsta tänderna kan vara lite av en utmaning. Med vår äldsta har det gått ganska enkelt – men vår yngsta kille är otroligt envis och man kan få lirka och trixa för att han ska gå med på det. Jordan har tagit fram en belöningskalender som man kan låta barnen fylla i när de borstar tänderna. Ett himla bra tips för den som behöver hjälp på vägen.

De senaste två veckorna har vi testat att borsta med belöningskalenderns hjälp – och till min glädje går det riktigt bra! Vi har faktiskt inte utfäst någon ”belöning” de ska få för att de borstat tänderna – men det kan man såklart göra. För vår sexåring var det märkvärdigt nog att få färglägga en ny ”box” efter tandborstningen.  Ifall du också vill prova kalendern kan du ladda hem den här.

Bloggläsare som följt mig länge vet att jag för många år sedan bloggade om att jag var skeptisk till fluor. Jag fick med rätta många kommentarer och en hel del kritik – och har sedan dess läst på flera olika studier för att kunna ta ett bättre underbyggt beslut. Och som jag tidigare nämnt så ändrade jag mig när jag förstod att fördelarna med fluor i tandkräm verkligen överväger de eventuella riskerna. Jag är glad för att ni sa åt mig på skarpen!

Men det är viktigt att välja en tandkräm till barnen med anpassad fluorhalt. Eftersom små barn kan ha svårt att spotta ut tandkräm och istället sväljer ner den. Och på rekommendation från vår tandläkare undviker jag både till mig själv och barnen tandkräm med SLS som är ett skummedel som kan verka irriterande på känsliga slemhinnor och som dessutom är svårt för naturen att bryta ner.

Jordan släpper nu två nya barntandkrämer med anpassad fluorhalt som dessutom är fri från SLS! Och så har tandkrämen en mild smak som mina barn gillar.

Det är roligt med barn

Om jag hade förstått innan jag fick barn vad jag saknade – så hade jag nog skaffat barn tidigare. Men nu förstår jag. Att ha barn är som att vara förälskad. Jag kan sitta och dricka kaffe och börja tänka på mina barn och fnissa lyckligt för mig själv. Jag ser Folkes lilla kaninnäsa framför mig och något gulligt han sagt. Barnen syskonkärlek. Bertils hjärtknipande stora fötter och smala ben med jättelika knän som står ut som två äpplen. Barnen är så snälla och kärleksfulla och roliga och kloka och injicerar mig med energi varenda dag.

Tänk vilken ynnest att få bli så otroligt imponerad över småsaker! Att de lärt sig skriva sitt namn, göra en bakåtkullerbytta – eller ta sina första steg utan stöd. Lika imponerande som om någon annan lärt sig tala arabiska och spela nyckelharpa på en surfbräda med förbundna ögon.

Det är så roligt att jag och Jakob har så många interna skämt om barnen. Alla deras underhållande missförstånd, utbrott, deras märkliga kommunikation och felsägningar – som vi fnissar åt när de inte hör på. Åh vad det är roligt med barn!  Visst – det är jobbigt och arbetsamt också. Men det var ju jobbigt och arbetsamt även innan jag fick barn. Så på det hela taget har allt bara blivit bättre. Ja. Ibland kan man behöva påminna sig själv om det. För det är så lätt att dras med i hela den här ”det är såååå jobbigt med barn” jargongen. Som visserligen också kan vara sann – men som sällan hjälper mig att hantera känslan utan bara förstärker den.

• Inlägget är ett annonssamarbete med Ekorrens Ekologiska •

Ekologiskt lördagsgodis

Ända sedan jag fick barn har jag letat ekologiskt lördagsgodis. Och nu är jag så glad för att fler och fler affärer tagit in Ekorrens Ekologiska godis. Alla ingredienser är helt fria från konstgjorda färg och smakämnen! Det förekommer heller inga syntetiska konserverings eller sötningsmedel. Och Ekorrens tillåter inte smakförstärkare, härdade fetter eller ohållbart producerad palmolja. Plus att deras smarriga choklad är både KRAV och Fairtrademärkt.

Men viktigast av allt – det är riktigt gott! Barnen älskar godiset (speciellt skumsorterna). Dessutom tycker jag som förälder att påsarna är föredömligt nätta i storlek.

Nu har två läsare chansen att vinna varsin korg full med Ekorrens Ekologiska godis värde ca 450 kronor. Svara på frågorna

  1. I vilket land klimatkompenserar Ekorrens Ekologiska sin produktion genom att plantera träd?
  2. Varför vill du vinna Ekorrens Ekologiska godis? Motivera kort. Och följ gärna Ekorrens Ekologiska på Facebook. 

Tävlingen är nu avslutad – grattis Lovisa och Lotta som vann!

Vinnarna utses av Ekorrens Ekologiska och beslutet kan ej överklagas. Vinnarna kontaktas via mejl. Ev vinstskatt betalas av vinnaren.

Ska barn verkligen leka krig?

Vi har så höga förväntningar på att barn ska lyckas med allt det goda som vi vuxna aldrig lyckas med. Barn ska inte vara avundsjuka eller arga på kompisar som har något de själva önskar sig. De får inte bråka och vara egoistiska. Men vi vuxna är ju avundsjuka och missunnsamma hela tiden. På andras kroppar, karriärer, hus, ekonomi, stabila äktenskap. Men barn ska vara de moraliska föredömen som vi själva inte förmår vara. Inte vara avundsjuk. Inte vara missunnsam. Glad för andras skull ska du vara!

Eller denna märkliga fixering kring barn som leker krig. Man ska inte ge leksakspistoler eller svärd till barn. Inga låtsasvapen. Det är dåligt att uppmuntra krigslekar. Men varför skulle inte barn leka krig? När folk krigar över hela världen och krigat i alla tider. Barn processar allt som de ser vuxna göra. Och självklart ska pojkar uppmuntras att leka med annat än stereotypiska pojkleksaker och detsamma gäller flickor. Men i slutändan handlar det inte om pistoler eller svärd. Det handlar om att lära sina barn empati. Och att barn skjuter med pistoler betyder inte nödvändigtvis att de leker att de skjuter ihjäl någon. Eller ens fattar vad det innebär. Mina barn leker med vattenpistoler och varvar mellan att sikta på varandra, vattna blommorna och tvätta mina fötter när jag dricker kaffe i trädgården.

För de allra flesta barn är vapen inte avgörande för våldsamhet. Man kan lika gärna slå hårt med en pinne, kasta en barbiedocka i huvudet på någon eller puttas hårt.  Jag klöste och slogs med min syster ända upp i tonåren. Vi klarade av att göra det alldeles utmärkt utan vapen – naglarna räckte långt. Oftast bråkade vi om att jag tagit hennes saker. När vi hade våra pistoler var det däremot aldrig aggressivt. Då var det lek. Då var jag en spion som kröp bland syrenerna eller en cowboy som sköt en tågrånare.

Jag lär mina söner att krama och klappa snällt om de gör illa varandra. Råkar de göra illa mig får de säga förlåt och trösta. De måste visa hänsyn när de leker. Ser du att din bror blir ledsen när du gör så där? Du måste lyssna när han säger nej. Nu försöker han berätta något för dig – nu får du höra på. Ge honom en kram och säg förlåt. Nu behöver lillebror din hjälp. Nu behöver storerbror din hjälp. Om du inte lyssnar kan du inte vara med och leka. Märker du att han blir ledsen när du skrattar åt honom? Det är vanliga fraser hemma hos oss. Att hela tiden hjälpa dem att bli uppmärksamma på andras känslor och reaktioner och agera därefter.

Det viktigaste är att man empatitränar sina söner. Hjälper dem att förstå sina egna känslor och tolka andras. Inte att man plockar bort dolken från leksakslådan och tror att man gör något radikalt. För den som på allvar tror att det löser problem – den har inte fattat någonting.

Äta med händerna

När jag ska fjäska för mina barn gör jag plättar med sylt till middag. Så himla gott och enkelt!

Folke kör förresten piratstilen för jämnan. Och kolla vilken gullig tröja han fått från Sture&Lisa med Stina Wirséns rara figurer på. Ett trevligt pressutskick!

A nom nom nom.

Hemma hos oss äter vi plättar med händerna. Gissar att det får alla tanter och gubbar som skrev arga mail efter den här krönikan att skita i byxan av indignation.

Hemma får vi äta med händerna. Men inte på förskolan konstaterade Bertil. Ja, precis. Olika regler gäller på olika ställen. Konsekvens är så jäkla överskattat i barnuppfostran. Och båda barnen kan äta fint med bestick ska också kan tilläggas. Tycker bara att plättar smakar så mycket bättre när man får rulla ihop dem med fingrarna.

Experiment

Sportlovstid är pysseltid. Sexåringen är besatt av experiment av alla de slag. Häromdagen gjorde vi ”slajm” av potatismjöl och vatten. Väldigt roligt att sitta och kladda med.

Sedan har vi gjort gummiägg. Man lägger ett rått helt ägg i vinäger i tre dagar. Sedan får man ett ägg utan skal men med en gummiliknande yta. Mycket uppskattade experiment.

Min främsta sportlovssysselsättning är att kolla alla nio säsonger av amerikanska The Office. Hade ingen aning om att den var så rolig! Älskade ju den brittiska varianten men förutsatte fördomsfullt att den amerikanska skulle vara usel eftersom så mycket amerikans humor är så överdriven och usel. Men tji fick jag. Och nu har jag bara två säsonger kvar. Sorgligt tomt när det tar slut.

Vad en kvinna kan vara

I modersrollen finns en känsla av otillräcklighet nedlagd. Allt man missar. Allt man inte lyckas med. Rädslan för att på något sätt inte rusta barnen rätt för det liv som väntar. Jag väljer att tänka på allt som jag ger. På kvinnodagen tänker jag på vad jag lär mina söner om att vara kvinna och mamma.

Mina söner får se att en mamma kan driva ett företag och vara familjeförsörjare. En mamma kan resa bort själv – men hon kommer tillbaka. En mamma kan vara chef och bestämma. En mamma kan ta tid för sig själv och sina vänner. En mamma kan gråta och vara trött. Hon är ingen superhjälte och man måste vara rädd om henne. En mamma kan sätta gränser när människor i hennes omgivning inte behandlar henne snällt. En mamma kan ligga på soffan en hel söndag istället för att jaga dammråttor. En mamma kan bli galen av ilska – men hon lugnar sig sedan. En mamma kan hugga ved och skotta snö och köra bil jättelångt. En mamma kan säga ”Nej jag kan inte komma just nu. Nu vill jag sitta och dricka kaffe och ha det lugnt och skönt”. En mamma kan vara dum och säga förlåt. En mamma kan vara rädd och orolig. En mamma vill ha pussar och kramar. En mamma kan ha håriga ben. En mamma kan älska villkorslöst och en mamma finns alltid där. Och barnen kommer alltid först.

På internationella kvinnodagen tänker jag att den viktigaste insatsen för ett jämställt samhälle är att ändra på hur vi uppfostrar pojkar. Där har Jakob som pojkpappa störst ansvar. Vilken slags manlighet visar han prov på. Vad är han för förebild?

Men jag har också ett ansvar. Jag är den kvinnliga förebilden i deras liv. Och en dag väljer mina söner kanske att leva med en kvinna. Då har jag visat dem en bredare, färgstarkare palett av vad en sådan kan få lov att vara.

Själv med barnen

Hej Clara! Hur känner du inför att vara själv med barnen i tre veckor? 

Den frågan dök upp när jag nämnde på bloggen att Jakob rest bort på tre veckors jobb och att jag är själv med barnen. Någon undrade också med viss förvåning i rösten hur jag kan ”släppa iväg” Jakob. Så här tänker jag.

Jag och Jakob blev ihop när vi var nitton respektive arton och gifte oss och skaffade barn tidigt. Om vi inte tillät varandra att göra saker på egen hand skulle vi kvävas. Vi måste få ha våra egna äventyr och projekt. Jag var i Malawi i höstas och i Kenya i våras och jag är ofta bortrest några dagar i stöten till min syster eller på jobb. Och Jakob har varit borta och jobbat längre perioder utan oss förut.

Jag tror att synen på att resa ifrån varandra skiljer sig mellan generationerna på sätt och vis. Många fyrtiotalister (nu generaliserar jag) gör allting ihop. Och även om jag tycker att det är en fin tanke ser jag ibland att det kan begränsa människor. Hon vill ut och han vill trampa hemma i lägenheten. Så hon blir kvar hemma för att göra honom glad. Eller så följer han med och går hack i häl och lägger sordin på stämningen och tjatar om att åka hem. Då är det ju bättre att dela upp sig så att båda för göra vad de vill. Bara för att man valt att leva ihop behöver man ju inte sitta ihop.

Att vara själv med barnen har hittills gått väldigt bra. Tycker att det är ganska mysigt att få möjligheten. Speciellt att få komma närmare Folke som är så himla pappig annars. Däremot skulle det vara jobbigt att vara själv i det långa loppet, vilket får mig att respektera alla ensamstående föräldrar ännu mer. Nu är det ju trots allt bara tre veckor det handlar om. Inte resten av våra liv.

Mamma till en sexåring

rrpreggout 143

Idag fyller Bertil år och jag blir mamma till en sexåring. Sex känns så märkligt stort. Inget småbarn längre. Snart börjar han förskoleklass. Hur många minnen har man från sin tid som treåring? Eller ens fyraåring? Men sexåring – från den tiden minns jag ju hur mycket som helst. Nu kommer jag alltså ha ett barn som kommer minnas hur mycket som helst av den här tiden. Läskig känsla på något vis. Det är ännu viktigare att göra rätt.

bb 348-2

Jag minns precis hur det var när han kom till oss även om jag har försökt förtränga den fruktansvärda förlossningen. Men han var världens enklaste, lättsammaste bebis som bara sov och var nöjd och hängde med överallt.

IMG_2627

Och sedan har han bara fortsatt på det sättet. Bertil är en riktig liten farbror som är väldigt klok och eftertänksam. En otroligt trygg och snäll storebror. Kan nog räkna på egna handen de bråk han haft med Folke. När det blir för stojigt eller skrikigt sätter han sig i lotus och mediterar en liten stund.

Jag drömde om att få två döttrar. Med en kär storasyster men ingen bror har jag alltid känt mig närmre flickor än pojkar. Men jag tror att man får det man behöver. Och idag är jag så oerhört tacksam att jag fick just två fina söner. Som har lärt mig hur snäll, mjuk och ömtålig man kan vara. Trots att man gillar att leka pirat, skjuta med leksakspistol eller vara ett monster. Det är fantastiskt att ha fått vara mamma i sex hela år.

Om jag fick vara hon

Hon står framför mig i kassan, i en chic liten hatt. Eller någon slags blandning av hatt och mössa är det kanske. Den välklippta gråsprängda pagen sticker ut under brättet. På kassabandet lägger hon upp fröknäcke, en liten brieost. En av de där små franska marmeladburkarna som är så dyra. Allting verkar utvalt med omsorg. Hela hon är liksom utvald med omsorg. Ett smakfullt silverarmband. En enkel men fin vinterkappa. När hon öppnar börsen för att betala är det inga gamla kvitton som knölats ner och fastnat i börsens dragkedja. Jämna växelpengar. Ordning och reda.

Jag vill följa med henne hem. Som en herrelös hund.  Gå hem till hennes välstädade lägenhet. Där ingen hunnit riva ut allt sedan hon gick hemifrån. Med ordning i troslådan och manglade lakan. Jag vill sitta och läsa tidningen ifred varje morgon. Äta mitt fröknäcke med brieost och dyr fransk marmelad – utan någon unge som börjar gasta om att den fått fel pålägg, eller att mjölken ska vara kallare. Jag vill gå ut med väninnorna och fika och se teaterföreställningar. Avsluta kvällen med att ta ett glas på en trevlig restaurang. Jag vill sova i en nybäddad säng. Utan sandlådesmulor. Utan att överraskas av duploklossar i örngottet. Jag vill gå på vattengympa varje morgon och sitta kvar och äta apelsin i bastun.  Föna min gråa page i lugn och ro. Och allting jag behöver har jag redan skaffat mig. Och vardagens strid och småbarnsslit har jag lämnat bakom mig.

Jag är sällan avundsjuk. Men jag blir avundsjuk på den jag tror att hon är. Att ha gått igenom småbarnsåren. Storbarnsåren. Leva mormorsåren och mestadels göra som man vill. Ha hälsan i behåll. Och intellektet. Och massor av tid att läsa böcker och äta fröknäcke och tänka tanken färdigt.

Men jag förstår också att om jag någonsin kommer dit. Så är det den tid jag lever i nu som jag kommer längta tillbaka till.

Sista minutenklappen

r036a3170-700x515

image-1200x1052

Jamen här kommer ett klapptips i sista minuten. Slå till på någon av titlarna från min och Annakarin barnboksserie steg för steg. Baka, Fixa, Odla, Kalas och Laga. Finfina böcker för små odlare, kockar och fixare. Finns hos alla vanliga bokhandlare och på både Adlibris och Bokus. Bokserien har sålts till elva länder och en massa ryssar, amerikaner, polacker och engelsmän kan väl inte ha fel? Ni förstår att detta är något alldeles extra bra. Cirkapris i bokhandeln är mellan 120-149 kronor.  Slut på reklammeddelandet.

En omtumlande upplevelse

malawi 036A1340

I måndags kom jag äntligen fram till Malawi efter ett dygns resa från Sverige. Värmen var som en vägg när jag klev av planet. 41 grader och inte en vindpust. Efter en lugn första kväll när jag försökte bli av med min huvudvärk gav vi oss på tisdagen iväg ut på inspelning.

malawi 036A1390

I Malawi råder just nu en stor matkris till följd av den värsta torkan på tio år. Barn lider av undernäring och föräldrarna har det inte mycket bättre. Ute i byarna vittnar de vuxna om att de kanske bara äter något varannan dag – och då är det något enkelt som en frukt och lite majsvälling. Idag var vi ute på ett center där Unicef hjälper några av alla undernärda barn.

malawi 036A1368

Utanför satt mammor i långa rader. Vissa hade gått med barnen på ryggen i timmar för att ta sig dit. Den här ”lyckligt” lottade mamman hade i alla fall en cykel att tillgå. En lyx i Malawi.

malawi 036A1376

På centret vägs och mäts de och sedan får de nötkräm på påse som näringstillskott, allt enligt Unicefs program.

malawi 036A1408

Vi har också hunnit med besök i några små byar. Massor av glada barn som ville bli fotograferade. De leker och håller humöret uppe trots att de ingenting äger och framförallt inte har någon mat.  Hjärtat brister av att se hur stor nöden är. Halva landets befolkning lever idag under fattigdomsgränsen och det väntas bara bli värre.

malawi 036A1440

Sådana här resor är både fantastiska och otroligt omtumlande och uttröttande. Värmen som gör att man inte kan tänka en klar tanke – och så alla dessa människoöden. Den enorma nöden och mina skuldkänslor över att ha det så bra och vara så privilegierad. När jag jämför min välnärda pigga tvååring som pratar i fullständiga meningar och springer och klättrar – med den undernärda treåring jag mött här, som varken kan gå eller prata – allt på grund av näringsbrist. Ja, då vet jag inte vad jag ska ta mig till.

Hoppet mitt i allt är ändå att Unicef är på plats och gör ett helt otroligt jobb med att hjälpa barnen. Jag är stolt över att vara världsförälder och veta att jag bidrar till deras viktiga arbete. Och det tycker jag att du också ska göra. Bli världsförälder!

På väg till Afrikas hjärta

unspecified-28

I april hade jag förmånen att resa till Kenya med UNICEF för att hjälpa till att sprida kunskap om och samla in pengar till utsatta kvinnor. Det var en av de häftigaste upplevelser jag varit med om. Fruktansvärt omtumlande, intensivt. sorgligt – men mitt i allt också hoppfullt.

UNICEF_kenya_V1A1438

Efter resan har jag bestämt mig för att fortsätta jobba med UNICEF och de är nu min ideella partner här på bloggen och jag kommer på olika sätt att lyfta deras kampanjer och hjälpa till att samla in pengar och sprida kunskap.

Ni kära bloggläsare – bidrog otroligt mycket i samband med morsdagskampanjen jag skrev om i maj. Pengar som kommer kvinnor som dessa till gagn. Denna mormor med dotter och två nyfödda barnbarn träffade vi på ett av de sjukhus UNICEF stöttar i Turkana i norra Kenya, en otroligt fattig region.

UNICEF_kenya_V1A2338

Och prick idag sätter jag mig på ett plan igen. På väg till Malawi för UNICEFs räkning. Vi ska bland annat spela in tv men exakt vad det ska användas till kan jag inte berätta förrän i februari. Men syftet är i alla fall att värva fler Världsföräldrar (se till att bli det – det är jag)!

UNICEF_kenya_V1A1983

Efter Malawi reser jag vidare till grannlandet Zambia. Där möter jag upp Nicola som driver Yawama of Sweden tillsammans med mig och min syster sedan tre år tillbaka. Ett projekt där vi jobbar med småskaliga producenter (oftast kvinnor) i Zambia för att ta fram ekologiska och rättvist tillverkade produkter för hemmet och barnkammaren. Äntligen ska jag få träffa den grupp kvinnor som gör alla våra gosedjur.

Jag blir borta elva dagar. Det känns både fantastiskt och pirrigt. Kommer såklart blogga så mycket jag bara kan därifrån och uppdatera er längs vägen!

Här och här kan ni läsa fler inlägg jag skrivit om min Kenyaresa med UNICEF.

(Bilder Dan Lepp)

Blått, nött och flott.

gammaldags leksak 036A3421

Jag älskar gamla leksaker. Dels som prydnad i barnkammarn men såklart också att leka med. Gamla nallebjörnar och dockor är mina favoriter och turligt nog har jag ärvt en del av mammas gamla leksaker som mina barn nu kan få ha.

gammaldags leksak 036A3442

Den här fina hittade jag på loppis för ett tag sedan och den fick såklart följa med hem. Folke är mer för dockor än vad Bertil är så han blev glad!

Spaning: är det inte lite ute med dockor förresten? Tycker jag ses så få barn som har dockor känns som att det är gosedjur för hela slanten som gäller? Eller? Hur gör era barn?

Aktiviteter

Bertil har börjat komma upp i den ålder då man kan få gå i olika aktiviteter. Jag bävar lite för det, för jag tycker att det verkar så jobbigt att hålla på och skjutsa hela tiden och ha kvällar, helger och lov uppbokade med matcher och träningar.

Hittills har han fått gå en termin i dans. Men jag vill låta honom testa på så många olika aktiviteter som möjligt. För att få en chans att upptäcka vad han gillar.  Själv provade jag konståkning, simning, friidrott, innebandy, fotboll, jazzdans, fridans, balett, hiphop, kör, orkester, tog sånglektioner, spelade valthorn, spelade teater, gick i filmskola och miniorerna i kyrkan. Ganska så spretigt och för det mesta gick jag bara en eller två terminer innan jag provade något annat. Det är jag väldigt glad för. Att jag fått testa så mycket olika! Samtidigt vill jag inte att mina barn ska boka upp fler än två kvällar i veckan. Tror verkligen att de behöver tid för fri lek och kontemplation.  Ha lite tråkigt.

Sånglektioner tog jag i åtta år och och teater spelade jag i nio. (Tror att teatern och vännerna där räddade mitt förstånd och psyke under några kritiska år). Men den enda sport jag verkligen fastnat för var simning. Den var jag dock tvungen att sluta med i högstadiet. Skulle jag fortsätta var var kravet att satsa hårdare och träna och tävla oftare. Men jag ville ju bara simma med mina kompisar och ha roligt!

Det verkar så svårt att vara barn idag – när man verkligen satsar på saker från tidig ålder. Svårt när lagen ska trimmas och toppas. Svårt att hinna pröva olika intressen när en enda idrott kan kräva tre träningar i veckan. Svårt när man förväntas ställa upp på cuper och turneringar för att inte svika de andra i laget. Svårt för föräldrarna som ska hinna baka, skjutsa och betala kalaset. För mig är det enda viktiga att barnen får utforska vad de gillar, röra på sig och få nya kompisar. Inte att de ska bli jätteduktiga på någonting.
Hur tänker ni med barnen och deras aktiviteter? Hur ofta får de gå? Vad vill ni att de ska göra/inte göra? Hur mycket orkar ni skjutsa och hämta? Vad har ni råd till? Det där med pengarna är ju faktiskt också en ganska avgörande fråga…