Aktiviteter

Bertil har börjat komma upp i den ålder då man kan få gå i olika aktiviteter. Jag bävar lite för det, för jag tycker att det verkar så jobbigt att hålla på och skjutsa hela tiden och ha kvällar, helger och lov uppbokade med matcher och träningar.

Hittills har han fått gå en termin i dans. Men jag vill låta honom testa på så många olika aktiviteter som möjligt. För att få en chans att upptäcka vad han gillar.  Själv provade jag konståkning, simning, friidrott, innebandy, fotboll, jazzdans, fridans, balett, hiphop, kör, orkester, tog sånglektioner, spelade valthorn, spelade teater, gick i filmskola och miniorerna i kyrkan. Ganska så spretigt och för det mesta gick jag bara en eller två terminer innan jag provade något annat. Det är jag väldigt glad för. Att jag fått testa så mycket olika! Samtidigt vill jag inte att mina barn ska boka upp fler än två kvällar i veckan. Tror verkligen att de behöver tid för fri lek och kontemplation.  Ha lite tråkigt.

Sånglektioner tog jag i åtta år och och teater spelade jag i nio. (Tror att teatern och vännerna där räddade mitt förstånd och psyke under några kritiska år). Men den enda sport jag verkligen fastnat för var simning. Den var jag dock tvungen att sluta med i högstadiet. Skulle jag fortsätta var var kravet att satsa hårdare och träna och tävla oftare. Men jag ville ju bara simma med mina kompisar och ha roligt!

Det verkar så svårt att vara barn idag – när man verkligen satsar på saker från tidig ålder. Svårt när lagen ska trimmas och toppas. Svårt att hinna pröva olika intressen när en enda idrott kan kräva tre träningar i veckan. Svårt när man förväntas ställa upp på cuper och turneringar för att inte svika de andra i laget. Svårt för föräldrarna som ska hinna baka, skjutsa och betala kalaset. För mig är det enda viktiga att barnen får utforska vad de gillar, röra på sig och få nya kompisar. Inte att de ska bli jätteduktiga på någonting.
Hur tänker ni med barnen och deras aktiviteter? Hur ofta får de gå? Vad vill ni att de ska göra/inte göra? Hur mycket orkar ni skjutsa och hämta? Vad har ni råd till? Det där med pengarna är ju faktiskt också en ganska avgörande fråga…

Julipojken Stefan

Prick idag för två år sedan föddes min lilla kotte. Den varmaste dagen på hundra år. Jag låg hemma i badkaret och tog värkarna med upphöjt lugn och andning. Jakob och Bertil hjälptes åt att montera ihop bebisens röda, fina vagn från Kronan.

Min förlossning var fantastiskt fin fram till den sista centimetern, då värkarna avtog och stimulerande dropp sattes in. Fortsättningen undviker jag att tänka på. Men fram till nio centimeter var jag en barnafödande gudinna. Och några timmar senare var han ju här. Lilla Stefan Löfven som vi kallade honom. På pricken lik stadsministern.

Idag har han blivit firad med jordgubbstårta och åt som vanligt bara bären. Sedan fick han en båt, en bil, en traktor, en gosedjurselefant och ett mjukt litet marsvin. Av mig ska han få en kromoxidgrön sandlåda när vi kommer hem.

Min julipojke.

Sentimental

Den här tiden på året blir jag lite sentimental och tänker tillbaka till sommaren 2014 när det var kanonvarmt och jag var höggravid och hade gått långt över tiden. Jag stökade på här hemma i långsamt tempo. Bäddade spjälsäng och bakade småkakor.

Kände mig fin i min stora mage

Badrummet höll på att renoveras och jag var så otålig och ville på gravidas vis vara färdig med precis allting till nedkomsten.

Jag tyckte nog att det mesta var väldigt jobbigt – men så här i backspegeln minns jag bara det fina. Värmen, att ligga på en uppblåsbar ring i sjön och flyta runt i timmar, att Bertil var hos sin farmor en vecka och att jag då kunde ligga hemma i hängmattan och läsa i lugn och ro. Och att jag åt en fyra, fem pinnglassar om dagen.

Dyr sommar

Oj vad det blev tyst här. Kom hem från min syster igår kväll och har liksom fallit ner i ett hål av trötthet. 110 mil i bil i ett enda svep kan ha den effekten på en.

Vi har haft himla fina dagar – men precis som förra året när vi var där, var det mestadels regnigt och kallt. Det slår mig hur fruktansvärt dyrt det är med dåligt sommarväder. Istället för att bara gå och bada och njuta i trädgården hemmavid ska man ta sig iväg på utflykt, betala dyra inträden, fika i parti och minut och betala buss eller bensinpengar.

Nej tacka vet jag soliga, billiga dagar när man på sin höjd öppnar börsen för en piggelin. Hoppas vi får många sådana denna sommar!

 

Utemiddag

Nu har barnen fått sommarlov och jag har gått på semester. För Jakob däremot stundar den mest arbetsintensiva perioden på året.

Jag kan inte hjälpa att bäva lite inför dessa många långa veckor. Underbart att få vara med barnen så mycket men lite mindre underbart att laga lunch och mellis varje dag och aktivera trollen ifall det envisas med att regna och blåsa. Igår var det i alla fall fint så vi satt ute i trädgården och åt middag. Enkel matvetesallad med fetaoströra till. Snart har våra egna grönsaker kommit så att vi kan äta egen skörd igen. Det längtar jag efter.

Jakobs mamma kom och hälsade på och lämnade igen Bertil som hon lånat hem.

Imorgon på midsommarafton, väntar jag hit min bästa vän och hennes familj för en hel dags firande. Känns fint. Glad midsommar allihopa!

Tacksamhet och tillräcklighet

Jag kan brottas med känslor av otillräcklighet i föräldraskapet. Att jag inte orkar det jag borde orka. Inte är så närvarande som jag vill vara. Speciellt efter denna tunga vinter. Men jag tänker också. Kvällar som igår när jag knäppte denna gryniga bild med mobilen. Hur fantastiskt bra mina barn har det. Hur tryggt de ligger i sina sängar. Regnet som smattrar mot plåttaket. Lugnet som råder i huset. När alla mår bra och är i balans.

Jag stod i köket och bakade och lyssnade på Northanger Abbey av Jane Austen. Jakob satt i en fåtölj och läste ur någon av alla sina yogaböcker. Fullkomlig frid rådde.

Och jag är inte otillräcklig. Jag är mer än tillräcklig. I själva verket är det helt otroligt att mina barn får så mycket kärlek, trygghet och närhet. Att vi kan ge det till dem. Är så otroligt tacksam för det vi har.

Morsdag

Efter fyra intensiva dagar i Stockholm landade jag hemma ikväll. Obeskrivligt skönt att svänga in på gården och mötas av fågelkvitter kvällssol och tårtkalas. Fin morsdagsuppvaktning! Jag fick en fin ros och ett morsdagspaket från Unicef! Tur att Jacob läser bloggen ibland så att han vet vad jag önskat mig!

 

Den här helgen var klimax för en arbetsam maj och det känns fint att nu äntligen få lägga den bakom mig.

Prinsesstårta med saft och kaffe

Tårthetsen!

Nu har barnen somnat och jag har hoppat i träningskläderna och tänkte ta mig en sväng i skogen. Har bestämt vad mitt sommarlov ska handla om: återhämtning och träning. Återhämtning i form av minimalt med jobb. Träning i form av löpturer och styrka för att tanka mig full med energi!

Hitta kepsen!

Och så kommer värmen och jag hittar inte vårskorna, shortsen, kepsarna och de tunna jackorna. Och Jakob letar igenom nedervåningen och jag irrar runt på vinden och rotar igenom diverse lådor i panik. Samma visa varje år.

Jag vet inte riktigt hur man ska organisera upp sitt hem för att få det friktionsfritt och bra? Speciellt barnkläderna är ett gissel, de växer ju hela tiden ur grejerna, hälften har man lånat ut till någon småkusin och varannan strumpa är kvarglömd på dagis…

Ler och Långhalm

Ja, så är de. Som ler och långhalm. Folke vill göra allting som Bertil gör – och tycker att han är världens ljus och epicentrum. Bertil är en alldeles för snäll storebror som ger bort två av sina fem lördagsgodisar för att lillebror skriker avundsjukt. Så fint med syskon ändå – och jag ser mig själv och min syster väldigt mycket i mina barns relation

Femåringen har fått sina första glasögon och jag fick en liten Woody Allen, eller kanske snarare en Harry Potter. Så fin!

Maj månads alla helger kommer som ständiga överraskningar för mig denna vår – Jaha, är det en röd dag idag också? Är förskolan stängd?

Jag tog pojkarna med mig och åkte till pappa i stan så att Jakob kunde arbeta ostört med jordbruket. Det är så fint att vara hos min pappa. Barnen har lekt på gräsmattan hela dagen, halvnakna och skitiga. Jag har legat i hammocken och blivit serverad massa mat och glass. Bra högtid. Imorgon jobbar jag igen. Inga klämdagar i onödan inte.

Det var i maj när göken gol

Phu vilken natt. Det här lilla monstret bestämde sig för att härja och vara vaken natten igenom. Minns inte sist det hände, vanligtvis sover han 19-07 utan ett pip. Men denna vaknatt gav mig ruskiga flashbacks till hur det var ett drygt år sedan. Tack och lov att detta nu är undantaget istället för regeln.

När jag äntligen kvicknat till imorse kände jag mig så glad för att det nu är maj. Och vilken ljuvlig majdag. Ljummet och solig ute. Bertil är hos en kompis, jag och Folke pysslar på här hemma.

Lekte ni med klippdockor när ni var små? Det gjorde jag. Mamma hade en fin uppsättning från sent femtiotal som jag fick leka med om jag var försiktig. Funderar på om denna plansch ska få sitta kvar eller klistras upp på tjockare kartong och förvandlas till leksak?

Nu sover Folke middag och jag ska byta om och gå ut i trädgården och tvätta av utemöblerna och tömma krukorna på gamla, förruttnade växter. Något demonstrationståg blev inte av för oss idag – men heja alla som är ute och marscherar. Glad första maj!

Att lägga troll och läsa GUD

Det är lite lurigare att få barnen att somna dessa ljusa kvällar. De lägger sig oftast vid sju – men vid sju lyser ju solen fortfarande in i sovrummet. Mörkläggningsgardiner är ett måste i vartenda rum. Ett rejält kuddkrig kör slut på den sista energin och sedan långsam, sövande saga.

– Jag vill läsa den här boken ikväll mamma

– Jaha, du vill läsa barnens bibel?

– BARNENS BIBEL?!! Vad menar du? Den här boken heter ju GUD!!!!

Fick jag höra häromkvällen. GUD är för övrigt en av favoritböckerna. Riktigt rafflande. Speciellt det där med arken och Jesus som spikas upp på korset.

Hemkomst

Kom hem inatt efter två dagar i Vasa. Så himla fin stad och dialekten (HALLÅ DIALEKTEN). Jag och Annakarin hade en fullsatt föreläsning för omkring 300 i publiken. Vi var inbjudna av Vasabladet för att prata Digitalt Entreprenörskap och träffade så många trevliga bloggläsare och andra fina instagramare och bloggare från Österbotten (de har ju en hel drös). Vasabladet gjorde en intervju om vår föreläsning som går att läsa här och bloggaren Saralene recenserade den med många fina ord.

Det räcker med någon dag borta från barnen för att jag ska golvas av hur söta de är och vilja pussa sönder deras feta små kinder och tjocka lår när jag ser dem igen. Imorse när jag kom ner i köket satt Folke i Jacobs knä och läste tidningen och gosade med den ekologiska gosedjursapan Kolwe från Yawama of Sweden. Söt som sockervadd.

På besök i Korogocho

En av dagar vi spenderade i Nairobi åkte vi ut till slumområdet Korogocho där 200 000 människor trängs på en yta av 1,5 kvadratkilometer. Här är trångt, eländigt och farligt. Kriminella gäng styr i slummen och unga flickor blir gravida och smittas både med könssjukdomar och HIV. Vi besökte ett projekt/center som UNICEF är med och finansierar. Där unga flickor får lära sig att säga nej till sex och droger, använda skydd, lära sig om hur könssjukdomar sprids, hur barn blir till och om farorna med HIV.

Vi kom in under en undervisningstimme. Där rådde underbar stämning. Högljudda flamsiga tjejer, precis som vilka svenska tonåringar som helst – med den skillnaden att de flesta redan hade ett eller två barn. Några hade med sina barn till centret då möjligheterna till barnpassning är i princip obefintliga.

På centret jobbar man med att försöka ingjuta stolthet och självkänsla i unga kvinnor. De kommer ofta från trasiga familjer, har kanske blivit slagna av sina föräldrar som dessutom ofta missbrukar. Några av dem är föräldralösa. Många har sexuella relationer för att det är första gången i livet som de blir bekräftade av någon. Eller så säljer de sex för att ha råd att köpa mat till sina familjer.  I will say No because I love my life more than my boyfriend var ett mantra som upprepades under lektionen

De ses några gånger i veckan för undervisning och nu har tjejerna börjat med hemgrupper där möts hemma hos varandra och samtalar. Även om centret inte når alla unga kvinnor i slummen så undervisar dessa tjejer i sin tur sina vänner. Så det som lärs ut på centret sprider sig som ringar på vattnet.

Tyvärr är det här en typ av verksamhet som kan vara svår att få finansiering till, berättade en representant från UNICEF. De flesta länder vill bidra till vägar och husbyggen. Sådant som ”syns”. Medan den här typen av verksamhet hamnar i skymundan.

Glädjande nog berättade de att just Sverige är välvilligt inställda till värdebaserade projekt som dessa. Själv tyckte jag mig märka vilken otrolig skillnad det här centret gör för de unga kvinnor som tar del av projektet. De är stolta, talar med hopp om framtiden och gemensamt för tjejerna jag mötte var att de ville bli självständiga och inte vara beroende av män. Eftersom män ofta har svikit dem.

En av flickorna jag träffade heter Prudence. Hon är sjutton år och har en tvåårig dotter. Pappan till barnet finns inte med i bilden. Hon slutade skolan när hon fick barn men drömmer om att bli sömmerska och kunna hjälpa till att försörja sin farmor, alla syskon och sin dotter.

Prudence hade inte en aning om hur barn blev till innan hon själv blev gravid. Jag frågar hur hon tänkt göra med sin dotter när hon växer upp?  Prudence säger att hon kommer göra allt annorlunda.  Jag tänker berätta för min dotter om allt jag inte fick veta – så att hon kan fatta andra beslut än jag gjort. När vi frågar  vem som är hennes förebild i livet berättar hon att det är den nuvarande presidentfrun och en kvinnlig politiker som aspirerar på att bli president.

Tvåbarnsmamman Mary var också på centret. Hon hade med sig sitt yngsta barn dit – och det var världens mysigaste lilla tjej. Mary blev förskjuten av sin mamma när hon blev gravid med sitt första barn. Då fick hon bo på gatan. När hon väntade sitt andra barn fick hon tigga och be att få komma hem till sin mamma igen, som bor i ett plåtskjul i slummen. Mary går hon inte i skolan men skulle vilja börja igen. Hon vill bli självständig och kunna försörja sig själv och sina barn.

Centrets insatser riktar sig till unga kvinnor. Precis som så ofta med bistånd är det mest effektivt att hjälpa kvinnorna. Men det betyder att en del unga män blir arga och känner sig förfördelade. En av centrets verksamheter är därför att dela ut kondomer.

King of Kondoms går runt i slummen och delar varje dag ut 10 000 kondomer samtidigt som han undervisar män om sexuellt överförbara sjukdomar och riskerna med HIV. En av de som jobbar på centret berättade att ett stort problem är alla uttråkade och arbetslösa män som är gjort sex till en hobby. Tillgången på pengar är liten i slummen  – men de som oftast har kontanter är männen. De har betydligt fler arbetsmöjligheter och kan hitta tillfälliga påhugg. Männens tillgång på pengar och kvinnornas behov av pengar leder till att många tjejer prostituerar sig.

Dagen vi spenderade i slummen var omvälvande för mig. Både hopp och förtvivlan. Här görs ett otroligt viktigt arbete – som verkligen uppskattas av många som bor i Korogocho. Samtidigt är nöden enorm.

Jag önskar att jag kunde åka tillbaka om några år och veta att livet ordnat sig till det bättre för Prudence, Mary och de andra unga tjejerna. Men det finns så många fallgropar på vägen. Så många hinder för ett bättre liv. Men går tjejerna i skolan och lyckas hålla sig ifrån droger och oskyddat sex finns det hopp för framtiden. Fast då måste vi hjälpa till med ekonomiska medel också. Varenda krona behövs.

Det häftiga med UNICEF är att de jobbar så storskaligt med övergripande, långsiktiga projekt. Det är precis vad som krävs för att kunna göra skillnad.

(Flickornas namn är ändrade och deras ansikte syns inte på bilderna. Det är en säkerhetsåtgärd för att de inte ska råka illa ut för att ha pratat med oss. Fotograf Dan Lapp och Ingeborg Ekblom)

Om barnen och nätet

Brukar få en del frågor om hur jag tänker med att visa mina barn i sociala medier. Ja, hur tänker jag egentligen? Jag har i alla fall ingen sådan där policy att barnen inte få vara med. Jag väljer däremot bort direkta porträttbilder på mina barn där de ler och kollar in i kameran. På något sätt känns det för nära.  Men annars får de gärna vara med i måttliga mängder.

Jag förstår inte riktigt besattheten av att skydda just sina barns ansikten. I alla fall inte om man ändå bjuder på en massa intima detaljer om barnets kroppsfunktioner, vredesutbrott, trots, uppträdanden. För mig är ansiktsbilder liksom inte det mest laddade. Det viktigaste är att avbilda och berätta med respekt och kärlek. Och inte berätta mycket mer än vad som är ganska allmängiltigt för de flesta jämnåriga barn. Jag tänker också att det här med att skydda sina barns integritet inte bara handlar om hur man beskriver dem – utan också sig själv. Hur gränslöst lämnar man ut sig själv och hur kan det påverka barnen? Det är en minst lika viktig fråga.

Mest bilder har jag haft på barnen när de varit bebisar och sedan blir det allt färre. Kanske kommer jag i takt med att barnen blir äldre göra vissa av mina gamla blogginlägg privata så att man inte kan läsa dem om man inte loggar in. Då finns de kvar för mina barn och mig själv att läsa om jag vill – men inte till allmän beskådan. Inte för att det finns något att skämmas för utan kanske för att det är skönt för ett lite större barn med mindre exponering från sin bebistid. Fast vi får se vad tiden lider – det visar sig hur det blir.

Vi pratar mycket om att skydda våra barns integritet på nätet och den diskussionen är oerhört viktig. Jag är glad för alla som fattar medvetna beslut – vad de än må landa i för val. Däremot glömmer man något i den här diskussionen. Vad som också finns att vinna.

Jag som har förlorat min mamma och alltså inte kan fråga henne om vad hon gjorde när vi var små, hur hon tänkte under bebistiden, hur vardagen såg ut, vad vi hade på oss. Jag hade ju betalat en miljon för att ha fått läsa en blogg som min mamma skrev när jag var liten. Jag skulle dö av lycka ifall jag kunnat ta del av mer om vår vardag än några spridda anteckningar i Första boken om mig.

Det som känns läskigt och laddat just nu förändras med tiden. Bland de barn som föds idag kommer i princip alla att finnas på bild på nätet. Jag känner mig väldigt lugn med de beslut jag och Jakob tagit kring våra barn och nätet. De är fint och respektfullt porträtterade. I takt med att de blir större och mer av individer figurerar de allt mindre. Och framförallt har vi alltid möjligheten att välja om. Fatta nya beslut ifall de gamla besluten börjar känns obekväma.