Att se framåt

Det känns så fint att blicka framåt mot det här året som jag tror kommer att bli väldigt roligt och utvecklande. Nu känns det som att jag har varit på världens längsta jullov vilket är fint såklart – men också gör det extra svårt att komma igång igen. Fast jag längtar efter att hugga in på det! Och det blir ju med en rivstart jag på torsdag

Nästa vecka är jag på Formex med Yawama of Sweden där vi lanserar våra nya gosedjur, därefter väntar jobbresa till London med Annakarin – sedan Jokkmokks marknad med min syster. Därefter rinner det på ordentligt med pressjobb för min och Ericas nya bok som kommer i april. Det är nästan lika mycket jobb med press som att skriva boken från första början. Roligt såklart, men också tidskrävande.

En snäll sak jag ska göra mot mig själv hela vintern är i alla fal att åka längskidor två gånger i veckan och träna med en personlig tränare en tredje gång. Tror det kommer uträtta underverk med tröttheten och den stela ryggen.

Ett lyckligt liv

Jag hörde en forskare inom sociologi uttala sig om vad som gör människan lycklig. Han konstaterade att när man bedömer en människas upplevelse  av att ha ett lyckligt liv innebär lycka inte frånvaro av bekymmer. Istället innebär det att uppleva bekymmer och sedan överkomma dem. I lättnaden efteråt när man klarat det svåra – där finns lyckan.

Det tänker jag ofta på och kanske stämmer det. Lika ledsen som jag var över att mamma dog, lika mycket har jag vett att uppskatta livet och verkligen njuta av det. Lika jobbigt som det var att gå igenom en utmattning, lika skönt är det att komma ut på andra sidan och börja känna mig friskare. Hade jag inte upplevt det ena kunde jag inte känna det andra. Jag tänker på det i stort som smått.

Många gånger har jag pressat mig själv att klara prövningar. Jag hade kunnat ha ett så annorlunda, mindre utmanande liv om jag gick in för att undvika bekymmer till varje pris. Men någonstans letar jag också efter det. Inte bekymren i sig men utmaningarna. Det på gränsen till för svåra när jag verkligen hinner misströsta om att klara det. För efteråt känns det som att jag rent fysiskt växt mig större. Och i den stunden. I lugnet efter den stormen. Då upplever jag lycka.

Nyårslöften för 2018

Nu har jag funderat lite på mina nyårslöften för 2018. Det känns viktigt att löftena faktiskt känns snälla och meningsfyllda  – annars kommer man ju aldrig orka efterleva dem.  Tidigare nyårslöften har varit att få ordning på min teknik – datorer, kameror och backup-system. Träffa min släkt mer eftersom det gör mig glad, vila oftare och läsa fler böcker. Detta är vad jag kommit fram till att göra i år.

Mitt första löfte lyder Mer kultur. Det gäller det att fylla på med ny inspiration för att inte fastna i samma maner och upprepningar när man har ett kreativt jobb. Och jag kan verkligen sakna inspirerande kulturupplevelser. Jag är uppvuxen med sånt- pappa spelade i symfoniorkester så konserter gick vi ofta på. Mina föräldrar drog också med mig på teater, balett, musikaler och opera. Ja, alla möjliga kulturupplevelser. Och eftersom jag själv gick musikgymnasium och spelat teater i åtta år gick jag ju på många konserter och föreställningar ordnade av kompisar. Men nu går jag inte på någonting längre, utom möjligen museum ibland. Då har ändå Umeå ett fantastisk kulturliv. Det känns fattigt att ha det så här, så mitt löfte är kolla igenom årets teater och konsertprogram och köpa två biljetter till 3-4 föreställningar under året. Sedan bjuder jag med mig en kompis varje gång och kombinerar således kompishäng med kultur och inspiration

Mitt andra löfte lyder Exponeras för ny kunskap. Något vi kommer göra på Studio Lidström&Nyberg är okonferenser. Alltså konferensdagar där deltagarna själva genererar innehållet. Alla på kontoret (som vill) får en slot på ca 45 minuter då de kan prata om något de kan extra bra – varumärkesbyggande, färglära, storytelling, måluppfyllnad etc.  Detta är jag så himla peppad på för jag älskar att lära mig nya saker av kunnigt folk. Och inte minst på företagsfronten kan man ju behöva lite nya kunskaper och infallsvinklar. Mitt andra nyårslöfte blir således att oftare försätta mig i situationer där jag har möjlighet att lära mig nya saker.

 Jag tror att det kommer bli väldigt roligt och utvecklande att uppfylla dessa nyårslöften! 

Årssammanfattning 2017

Så har det blivit dags för den traditionsenliga årssammanfattningen! Brukar ju göra den här varje år. 20162015201420132012 och 2011 och 2010. Ni får gärna låna listan till era bloggar!

Gjorde du något 2017 som du aldrig gjort förut? Startade ett klädmärke

Genomdrev du någon stor förändring? Ja, att skaffa en lokal i stan och starta Lidström&Nyberg.

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år? Ja, Malin Wollin!

Vilket datum från år 2017 kommer du alltid att minnas? En av alla härliga, soliga morgnar i Central Park med min syster, sköna skor och en stor kopp kaffe i handen. Ja, bara för det minns jag såklart inte ett exakt datum då detta skedde. Men den resan var fantastisk!

Dog någon som stod dig nära? Nej

Vilka länder besökte du? Till Grekland för skrivarresa med Malin, Korsika för ett resereportage, New York för jobb och Spanien för att hälsa på Jakob som jobbade där. Fy, vad många flygresor när jag ser tillbaka på det. Hoppas däremot att jag i vår ska kunna ge mig ut på en tågluff i Europa med barnen.

Bästa köpet? Ny iPhone och kamera. Sån glädje att ha ny och perfekt utrustning. Annars var köpet av några hundra gamla tegelstenar bäst – för det blev till fina pallkragar med kryddor som stormtrivdes.

Gjorde någonting dig riktigt glad? Antidepressiva. Sertralin FTW! Kommer inte sluta äta det den närmsta tiden. Så fantastiskt att äntligen hitta något som funkar.

Saknar du något under år 2017 som du vill ha år 2018? En varm, solig sommar.

Vad önskar du att du gjort mer?  Läst böcker. Varför läser jag så lite böcker? Så fort jag reser bort slukar jag böcker men här hemma läser jag typ ingenting längre. Det känns så fattigt.

Vad önskar du att du gjort mindre? Scrollat runt, runt, runt på instagram och Facebook. Så meningslöst.

Favoritserier från året som gått?  Glow och Skam

Bästa boken du läst i år? Ett litet liv av Hanya Yanagihara. Läste ut den på två dagar i Spanien och kände mig helt själsligt misshandlad efteråt. En fantastisk och gripande läsupplevelse.

Största musikaliska upptäckten? Miley Cyrus låt Younger Now som varit ledmotiv under höstens bilresor.

Vad var din största framgång på jobbet 2017? Att Underbaraclaras.se blev utsedd till Årets Tidskrift, att vi äntligen kickat igång Lidström&Nyberg. Att jag har fått en arbetsplats för mig själv med idel fantastiska människor som jag tycker om. Och så att jag skrivit klart min första bok. Jo, jag har visserligen gett ut sju böcker innan – men aldrig en bok som den här.

Största framgång på det privata planet? Att jag lyckats hålla en rimlig arbetsnivå den här hösten och därför haft mycket ork och energi till barnen och känt sådan himla glädje i relationen med dem.

Största misstaget? Att inte ha bokat upp ledig tid med släktingar och vänner månader i förväg. För annars kommer jobb emellan och så hinner vi inte ses.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år? Sjukt mycket gladare jämfört med både 2015 och 2016 – till och med gladare än 2014 så jag måste säga att det varit ett fint år!

Vad spenderade du mest pengar på? Resor

Något du önskade dig och fick? En studio i en drömlokal!

Något du önskade dig och inte fick? Ja, jag hade önskat att jag skulle hitta energin att komma igång med träningen och bra vanor. Det gick dåligt.

Vad gjorde du på din födelsedag 2017? Jag var i Grekland med Malin och skrev bok och åt massa god mat. Jättebra födelsedag!

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre? Mer rörelse och träning i vardagen. Och bättre nyheter på radio.

Vad fick dig att må bra? Att vara med kompisar och sitta i trädgården i Spanien och titta på när barnen lekte med sin gammor.

Vem saknade du? Mamma. Det blir värre för varje år.

De bästa nya människorna du träffade? Alla sköna personer som jag ska dela studio med de närmsta åren!

Mest stolt över? Miss Clarity. Att vi sjösatte, lanserade och gjorde pangsuccé.

Högsta önskan just nu?  Att Metoo får spilla över – ja inte bara spilla förresten, snarare dränka 2018 i frågor om jämställdhet och attityder.

Vad tänker du göra annorlunda nästa år?  Det är hemligt. Men bra.

Nyårslöften 2017 – hur gick det sen?

Med bara två veckor kvar av 2017 är det dags att göra bokslut.  Bland annat genom att fundera på förra årets nyårslöften och se hur bra det gått att efterleva dem. De löften jag hade förra året var:

  • Jag ska vara snällare mot mig själv. Tänka snällare tankar om mig själv. Ha mer överseende med mina olika sidor och klappa mig själv på axeln och säga heja istället för att vara självkritisk. Jag ska försöka tänka mer på mig själv som jag tänker på mina barn. Med oändlig kärlek och överseende.

Har jag gjort det? Ja, men det tycker jag. Det är ingen grej man bara kan bocka av utan någon jag får kämpa med och påminna mig om. Men det är bra att ha kompisar som också gör det. Kompisar som vet vad jag kämpar med och som påpekar när jag driver mig själv för hårt och är självkritisk i överkant. Jag tänker också att jag börjat äta antidepressiva har varit en del i detta. Klart jag ska ta den hjälp som finns att få! Så – jo jag har varit snällare med mig själv i år. Mycket snällare.

  • Jag vill ju bli modigare i livet – inte fegare. Och jag har insett att det inte är andras tankar om mig som begränsar mig utan mina egna. Har så många förutfattade meningar om mig själv som jag inser att jag inte längre vill lyssna på. Så mitt löfte är kort sagt att göra tvärtom varje gång rädslan sätter stopp. Får jag en ide som jag vill testa ska jag göra det. Särskilt om den bryter mot hur jag jag brukar göra i en liknande situation.

Det här har jag verkligen tagit fasta på i år! I stort som smått. Bland annat skrev jag det här inlägget som är ett exempel på vad jag gjort annorlunda i det lilla när jag släppt mina förutfattade meningar. Det har varit så härligt. I det stora handlar det bland annat om att tacka ja till mer resor och äventyr, om att skaffa den nya lokalen trots att jag tänkt på mig själv som en ensamvarg som alltid kommer arbeta hemifrån. Att erkänna för mig själv att jag älskar att jobba och att det är helt okej. Och att jag inte nödvändigtvis är slarvig och rörig. Jag prioriterar bara inte ordning när det står mellan det och att vara kreativ. Så, ja jag försöker hela tiden lämna utrymme för att förändras. Eller framförallt se att jag redan har förändrats – men kanske inte riktigt upptäckt det.

Nu håller jag som bäst på att fnula på mina nyårslöften för 2017 och återkommer med dem i ett annat inlägg. Hade ni några nyårslöften och hur har det gått att infria dem?

Önska en auktion

I år sänds Musikhjälpen ifrån Umeå och det är ju fantastisk kul! Jag har fått frågan om att bidra på något sätt och det vill jag såklart göra. Men jag vet inte riktigt hur.

Såklart kommer jag ge ett eget ekonomiskt bidrag men Musikhjälpen brukar ju vara så bra på att få folk att skänka pengar genom roliga auktioner. Jag fick några fina förslag från arrangörerna på saker jag skulle kunna auktionera ut. Att gästa en poddinspelning med Clara och Erica, en halvdags lägerskola hemma hos mig (för typ sex pers som får komma hit och pyssla, arbeta med odlingarna eller liknande). En härlig vintermiddag i mitt kök, eller att vinnaren av auktionen från en klänning i nästa Miss Clarity-kollektion uppkallad efter sig – och får komma med önskemål om design och form på den.

Ja – det finns helt klart massor av spännande saker att göra. Men här kommer mitt mindrevärdeskomplex in i bilden. Varför i hela friden skulle någon vilja bjuda på något som jag auktionerar ut? Ja. Så tänker jag. Men jag vill göra det ändå och kom på att ni som läser säkert har de bästa idéerna för vad en vinst skulle kunna vara. Om du fick önska fritt – vad skulle du vilja att jag gjorde och hur?

Nu kommer jag hem

Nu kommer jag hem
jag har sökt överallt
Som man lyser upp rymden
som man draggar en sjö
Jag har sökt dig långt borta
bortom bergen med snö 

Åh jag har sådan hemlängtan att det inte är klokt. Jag är så glad att jag i vilken sekund som helst är hemma, ställer in mina väskor och startar världens största brasa i spisen. Sedan fram med julpyntet och göra mysig decemberstämning över en natt. På fredag har jag bestämt att jag ska baka lussekatter och något annat juligt gott för till första advent har jag gäster. Nu går startskottet för juliga bloggen. PANG!

Framtiden för bloggaren

Nu&2007 har varit mitt bloggtema i november och nu är det dags att runda av. Tack för alla era fina engagerade kommentarer som gjort temamånaden så rolig och meningsfull! Den här återblicken har också fått mig att fundera över bloggens utveckling. Vad kommer hända 2027? Hur ser branschen ut då? Håll i er för här kommer ett lååångt inlägg.

För tio år sedan var det nytt att få produkter mot att visa upp dem på sin blogg. Några började också att få betalt från annonsörer i reda pengar. Men det var fortfarande småpengar och annonsörerna förstod inte riktigt konceptet med bloggar – och vad de egentligen var bra för.

Sedan 2007 har instagram, facebook, snapchat och youtube exploderat och företagen flyttar en allt större del av sin reklambudget till influencers. Men det vi ser idag är att de största profilerna inte bara nöjer sig med att samarbeta med annonsörer. De vill ta fram sina helt egna varumärken. Kenza har Ivy Revel,  Blondinbella har LCC och jag har Miss Clarity som första året kommer att dra runt betydligt mer pengar är jag gör i min vanliga verksamhet.

Framtiden för profilerna?

Ja, framtiden tror jag blir att ännu fler profiler skapar sina egna märken – istället för att enbart samarbeta med befintliga företag. Influencers vill inte ”ge bort” all kunskap om sina läsare och vad de gillar till annonsörer. Istället tar de fram egna produkter och tjänster. Men här i ligger också en risk – risken att plattformen känns helt igenom kommersialiserad. Blondinbella får mycket kritik från sina läsare för att hon känns allt för kommersiell. Samma kritik har drabbat bloggare som Bianca Ingrosso och Matplatsen vars läsare rasar över mängden sponsrade inlägg. Det kluriga är att balansera rätt: mängden icke-kommersiellt material på ens kanaler måste alltid utgöra den absoluta majoriteten – helst 70-80% av inläggen. Har man för många sidoprojekt som tar tid är det svårt att hinna producera så pass mycket äkta, givande material till sin kanal. Och då börjar motorn som ska driva alla ens nya företagsideer att hacka.

Det är livsfarligt att glömma bort sin huvudkanal. Vårdar man inte sina följare och fortsätter att satsa på dem så kan inget annat heller växa. Jag har själv det här problemet i perioder när mycket annat jobb kommer i vägen för bloggandet. Men numera försöker jag alltid fundera om de uppdrag jag tar är något som gynnar mina läsare  – eller ifall det stjäl tid från att göra bra saker med min egen plattform. Plattformen är allt. Ni som följer mig är allt!

Vilken är då framtidens plattform?

Är det youtube, snapchat, instagram? Jag tror att vi måste se bortom plattformarna som stora jättar som Facebook eller Google äger. Så fort någon av dessa aktörer skruvar sina algoritmer riskerar ju influensers att förlora enorm räckvidd. Själv tror jag stenhårt på att äga sin egen plattform – som en blogg eller en mer traditionell hemsida. Att ha full kontroll över den och inte ligga hos tidningar eller bloggportaler med generisk design. Alla youtubers som inte också bloggar borde genast starta en blogg där alla de gör hamnar. Där de kan bestämma inramningen och hela deras kompetens får utrymme.

Den nya tidens ”kändisar” äger ju sina egna plattformar på ett sätt som gamla tidens kändisar inte gör. En programledare får vara programledare så länge kanalen ville det. En skribent får skriva så länge tidningen bestämt det. En influencer får publicera sig i resten av sitt liv – och fortsätter den leverera relevant innehåll så kommer den ha följare. Dagens kända profiler – både inom gammelmedia och inom sociala medier – gör klokt i att bygga sina egna plattformar på nätet starka och inte förlita sig på en tevekanal eller tidning.

Jag har känt att jag vill äga min plattform själv. Jag vill att den ska vara som ett litet mediehus och jag vill ha text, rörligt och ljud i min kanal. Jag behöver inte ha den största youtubekanalen eller den största podden – men mina olika plattformar tillsammans ska göra mig till en av de största aktörerna. Och det är jag idag. Men vem vet vad som händer imorgon? Utvecklingen går snabbt så det gäller att vara på tårna. Jag funderar hela tiden på hur jag kan utvecklas.

En spännande ekonomisk utveckling för influencers är Patreon. Att de som gillar en profil stöttar den ekonomiskt så att profilen inte ska vara beroende av annonsörer. Vi ser idag att bloggare som Jonna Jinton och Lady Dahmer använder den här affärsmodellen – som jag tycker är väldigt sympatisk. Vi ser också profiler med tveksamma värderingar så som Janousch, Birro och Lamotte som lever på denna typ av stöd. De har hängivna följare som finansierar deras kanaler. Men – och det här är min stora invändning – de kan inte backa från sina åsikter eftersom deras följare betalar dem för att fortsätta uttrycka dem.  Det betyder att följarna på sätt och vis ”äger” sina influensers och uttrycker de en åsikt som de inte gillar kan de dra tillbaka sitt ekonomiska stöd.

Jag skulle själv inte vilja ha Patreon till min blogg då jag skulle känna mig gisslantagen av läsarna.  Lite av min grej med exempelvis mina ryt-ifrån inlägg är ju att vända och vrida på begreppen och slå åt alla möjliga håll. Det innebär såklart att jag alltid retar upp någon. Och jag förutser redan nu hot av typen ”Jag kommer dra tillbaka mitt ekonomiska stöd nu när jag vet att du tycker sådär…”   Visst  – att ha kommersiella samarbeten kan också vara begränsande. För de sponsrade inläggen måste ju godkännas av annonsörerna. Men de har å andra sidan inga åsikter om vad jag i övrigt skriver om på bloggen – så länge jag driver den seriöst och proffsigt. Det är en frihet för mig och det hjälper mig att våga vara obekväm i vissa blogginlägg och riskera att stöta mig med delar av min läsarskara.

2027 tror jag att fenomenet influencer blivit ännu starkare. Traditionella medier kommer ha allt svårare att hävda sig. I alla fall om de fortsätter som idag – när de gör allting så snuttigt och lättsmält för att passa publiken. Visst –  sociala medier får gärna vara lättsmält. Men när jag väl tar del av gammelmedia söker jag fördjupning, initierade kunskaper och resonemang som får ta tid. Jag vill absolut inte konsumera gammelmedia som liknar sociala medier. Jag söker något annat.

Jag har själv jobbat med TV och radio genom åren – och gjort otaliga programpitcher med diverse produktionsbolag. Det senaste var ett program som i mångt och mycket liknade Mandelmans Gård (men från våran gård istället – vårt förslag kom något år tidigare). Men nu är det slut med det. Jag är helt ointresserad av att jobba fram koncept för gammelmedier. Nu kan jag kan finansiera mina egna projekt och visa dem i mina egna kanaler. Utan inblandning från en massa chefer som vill in och peta. För mig är det en mycket större frihet – men och också en större utmaning. Att ”bara” stå framför kameran eller skriva har alltid känts lite för enahanda för mig. Ska jag göra någonting vill jag gärna få vara inne och peta i fler delar i processen. Både i själva filmandet, producerandet, marknadsföringen och innehållet.

Inför 2027 hoppas jag att jag gör ungefär samma sak som nu. Men jag hoppas att jag når ut till fler och att jag i ännu högre grad kan finansiera mina egna projekt. Själv välja vilka producenter och redaktörer jag vill jobba med och slippa vara beroende av chefers godkännande för att få genomföra mina idéer. Jag kommer aldrig att släppa plattformen jag byggt upp och är fast besluten att fortsätta skapa inspirerande texter, foton, poddar och filmer till er som läser. Så kul det ska bli!

Hemma hos mig 2027?

Vit julstjärna med kallt ljus skiner mot glasruta fyllt med froststjärnor i glaset.

Nu&2007. Nästa helg är det äntligen första advent. Jag älskar den här tiden på året och jag vill att julen ska synas och kännas i precis hela hemmet!

När jag nu tittar tillbaka på tio år gamla bilder blir jag både fnissig och lite vemodig. Mitt adventshem var så barnsligt enkelt 2007. Jag hade faktiskt förträngt mina naivistiska porslinstomtar på fönsterbrädan.

Röda porslinstomtar på en fönsterkarm.

Framför allt hade jag glömt att jag skrev blogginlägg bara pang på rödbetan tjoflöjt lite hur som helst. Texten till den här tomtebilden var till exempel ”I have small people living in my fönsterkarm”. Eh… okej?

Ung Clara i grön fåtölj i villa framför trappa inomhus. Från 2007.

Jag verkar inte ha filat särskilt länge på mina idéer. Men samtidigt som jag lätt generad fnissar åt delar av mitt bloggande – känner jag också avundsjuka på mitt yngre jag. Hon den där unga som var nöjd med mindre. Som kände att det var gott nog att sätta sig i en fåtölj brevid en röd lampa och bara skjuta en ruta.

Då var ett grynigt foto tillräckligt bra för min blogg. Läsarna skrev att jag att det var sååå fint hemma hos mig! Allt var fint… alltså hela lampan… jag själv… och… ja trappräcket är ju också fint! skriver ni så artigt och upplyftande.

Kanske är du en av dem som följt min blogg så länge. Tack för det! Jag har uppriktigt sagt svårt att själv förstå vad folk såg i den här typen av bilder. Men kanske tänker jag samma sak om tio år när jag tittar tillbaka på mig själv i dag?

2027 tycker jag kanske att adventsbilderna från mitten av 2010-talet är si så där alltså.

Julpyntat vardagsrum med vit julstjärna som lyser

Hela familjen samlade runt matbordet i med levande ljus i mörk vinterkväll. Adventsstjärna i fönstret.

Välpyntat julgran fotad i kvällsmörker

Närbild på julgransgren fylld av julkulor och glansiga pumlor

Julpyntat fönster med burkar av plåt och tomte i papp.

Folke ligger i soffa och äter rullad tunnbrödssmörgås.

Inte längre lika svart-vitt

Nu&2007. ”Jag blir tokig när jag hör människor säga: ”Jag har inte råd med ekologisk mat”. Speciellt med tanke på att majoriteten av Sveriges befolkninge lever i ett groteskt överflöd. Det är otroligt vad människor väljer att lägga pengar på. Kläder, bio, ljuslyktor och kylskåpspoesi. Men ingen har råd med ordentlig mat”

Så här skrev jag när jag var tio år yngre än i dag. Så skönt att gå i taket och bli heligt förbannad av alla idioter som satsade pengar på fel sak! Jag minns den sköna känslan och läser vidare…

”Anledningen till vår oerhörda fattigdom är att vi köper tre par skor för två, på Skopunkten. Vi har inte har råd med ekologisk mjölk, eftersom vi prioriterar en ny mobltelefon. Vi sparar fyra kronor när vi köper besprutade äpplen, men spenderar tusenlappar på julklappar. Våran bakvända girighet driver oss i fördärvet. Varför ska det vara så svårt att unna sig bra mat? Mat som är närproducerad. Som inte är giftig. Som inte suger ut tredje världen. Varför är vi så snåla?”

En grej med att bli fullvuxen är att man inser att verkligheten inte är riktigt så svart-vit som man trott. I dag fattar jag ju att många barnfamiljer köper den prispressade maten för att ha råd med kläder. Billiga besprutade äpplena sparar in pengar att köpa vantar för. För tio år sen hade jag dålig koll på verkligheten för ensamstående mammor med kass ekonomi. Mammor som bara kan drömma om att ge julklappar till sina barn fast de inte gjort annat än att spara hela hösten…

Så kategoriskt som jag uttryckte mig 2007 skulle jag tack och lov inte uttrycka mig i dag.  Skönt att man kan utvecklas.

Här kan du läsa inlägget från 2007. Och här kan du läsa om när jag vände på perspektivet helt i texten Klass & Klimat.

Gårdsdrömmen som slog in

Nu & 2007. Någon gång i framtiden skulle jag vilja ha ett stort rött hus på landet. Ett riktigt renoveringsobjekt. Med utsikt mot en sjö eller älv. Kilometer till närmsta granne. Bagarstuga, bastu, fina fiskevatten och enorma rum med timmrade väggar. Där skulle jag och Jakob leva tillsammans och avla barn. Och jag skulle skriva romaner och någon gång i månaden pendla till Stockholm och träffa min förläggare. Då skulle jag vara chic och går på resturang och umgås med Sanna som jobbar som justitieminister och bor i Vasastan. Sedan skulle jag ta tåget hem till norrland, mina höns och min karlakarl. Och lyssna efter den mjuka tystnaden. Ro i min sjö och skidra i skogen.

Så skrev jag om min huslängtan 2007.  Två år senare flyttade vi till det hus vi nu bor i. Det blev ingen gård med timmerväggar och kilometer till närmsta granne. Istället blev det en gullig trettiotalsvilla i utkanten av en liten by. Men så bra det blev! Och ganska likt hur vi tänkte ändå.

Speciellt det där sista. Att få bo vid världens ände – men då och då besöka staden. Och få vara chic och gå på restaurang och träffa min förläggare. Och min kompis Sanna som visserligen inte är justitieminister (än) men inte långt ifrån. Sedan hem igen. Till hönsen, sjön, tystnaden och skogen. Få det bästa av två värdar.

Det har jag fått. Och jag är så tacksam att det blev så.

Ett samhälle utan felmarginaler

Varje år läser man om alla desperata sörlänningar som inte klarar av att skotta och ta sig fram i snön. Trams tänker man som norrlänning. Är de helt inkompetenta söder om Gävle? Varför skottar de bara inte? Och så skrockar man självgott – tänk bra vi har det här uppe i norr. Här finns alla rejäla människor.

Men så läste jag en intervju med en man som flyttat till Umeå ifrån Stockholm och som klagade och sa att snöröjningen är lika värdelös här uppe som där nere. Va, hur kan det stämma? Det har jag aldrig hört någon säga förut. Men det kanske stämmer? Kanske är vi precis lika odugliga på snöröjning här uppe. Men kanske handlar det också om förväntningar?

Själv har jag inte reflekterat så himla mycket över snöröjningen. Den är väl så pass bra som den kan vara? Vad förväntar man sig egentligen? Hur kan man tro att trafiken ska fungera problemfritt när snö vräker ner? Det säger ju sig självt att det kommer bli förseningar och dålig framkomlighet. Det får man ta med ro. Visst kan trafiken gå enligt tidtabell på sommaren när vägarna är bara – men att tro att inget ska förändras när tjocka lager snö täcker gatorna är ju naivt! Det finns ingen snöröjning i världen som rår på ett riktigt rejält snöfall. Ibland rår vi inte på naturen helt enkelt. Det är inget att bli blå i ansiktet över.

Och så tänker jag att den här snöpaniken inte är en fråga om norr eller söder. Det är snarare en fråga om landsbyggd eller stad. Bor man i en mindre stad eller ute på landet så har man helt enkelt mindre bråttom. Man har större felmarginaler. Större acceptans för frånvaron av valfrihet. Man kanske måste vänta med att åka hemifrån tills plogbilen har kommit. Om väglaget är riktigt taskigt får man kanske ställa in och stanna hemma helt. Inga konstigheter i det. Men i städer finns generellt inte den inställningen.

Jag tänker mig att det beror på att pressen på människor är större där. Vi har byggt ett oförlåtande samhälle helt utan felmarginaler. Saker måste gå efter klockan annars blir människor hysteriska. Folk har så bråttom och lever under så mycket tidspress att de inte förmår acceptera det som är utanför deras makt. Istället för att tekniken hjälper oss så stressar tekniken och alla moderniteter oss – därför att vi alltid förväntas kunna vara tillgängliga.

Jag tänker på mormor och morfar som inte kunde resa bort på vintern, eftersom de var tvungna att stanna hemma och elda i huset. Vilken modern människa (allra minst jag själv) skulle acceptera det?

Men så gjorde de – för så var det bara. Och det var väl inget att bli blå i ansiktet över?

Förbannat svårt att sluta svära…

Nära porträtt på Clara som ser fundersam ut och tittar åt sidan.

Nu&2007. Som 22-åring hade jag stora planer på att byta ut mina vardagliga svärord mot de här mer bibliska styrkeorden:

Huggormsyngel
Skrymtare
Hycklare
Dårar
Ormar
Vitkalkade gravar

Skrev då på bloggen att jag svär när jag är nervös och vill gaska upp mig lite eller när jag behöver känna mig lite kaxigare. Väldigt töntigt – och tyvärr har jag bara blivit värre med tiden. Har helt misslyckats med min plan från 2007 och svär nu som aldrig förr för att få ur mig mina frustrationer.

Om den 22-åriga Clara hörde mig i dag skulle hon himla med ögonen och be mig att sluta för rövelen!

Det här med mängden svordomar blev tydligt för mig när jag hörde klipp från min och Ericas podcast. Erica som klipper våra avsnitt hade klippt bort en massa svordomar – bara för att klippa in dem i ett specialavsnitt med våra bloopers. Ett av våra mest omtyckta! Tryck på gula playknappen om du behöver lätta på trycket en aning.

Det här avsnittet är från januari i år. Här hittar du alla avsnitt.

Musik: Himlen över Hedlunda av Olov Antonsson.

Ful och kul

Ansiktsmask föreställande rynkig gammal häxa eller trollgubbe med långt hår som tittar in mot kameran.

Nu&2007. För tio år sen drog jag på mig den här masken och matchade med röda jeans och ett par ännu rödare klackskor. Klick klick! Ett par bilder, sen direkt ut på bloggen! Rubriken var ”Mitt bästa stylingtips”  och jag skrev raljant om hur bra plastmask funkade mot ovälkomna krogragg.

I efterhand känns det här inlägget som hämtat från en enklare tid. Då var jag modebloggare och det räckte att vara en smula ful för att vara kul. Inlägg kunde vara sånt här nonsens och ändå fick jag femtio glada kommentarer med pepp.

I dag får jag jobba mycket hårdare för att underhålla dig som läser. Jag vrider och vänder på foton och ord. Är det här relevant, roligt, intressant? Så fort den ängsligheten smyger sig på dör blogglusten. Rädslan och rösterna i huvudet som förutser varje kritisk kommentar jag kommer få och som dödar varje försökt till humor.

Jag är stolt över att bloggen är mycket mer professionell nu är 2007. Men samtidigt är den ju ängsligare. I dag skulle jag aldrig leka loss och publicera oseriösa inlägg – för jag är alldeles för rädd för att vara ogenomtänkt, klumpig, vulgär eller trampa någon på tårna. Och trots den rädslan händer det ändå hela tiden att jag gör just det.

När instagram kom för några år sen blev det roligt att lägga ut ”ful- och kulbilder” igen. Alla de där bilderna som jag inte tyckte höll för bloggen fick en ny chans. Skämt och knäppa detaljer i vardagen funkade för att de var underhållande. Men idag är instagram så proffsigt att det inte går att publicera något ogenomtänkt som inte stämmer ihop med flödet – utan att tappa massa följare.

Jag säger tack och lov för instastories! Den enda plats där det känns som att jag kan flamsa loss en smula utan att tänka igenom allt så noga först…

Kvällsbönen

Clara i vitt långt nattlinne, bär en kandelaber med levande ljus genom ett mörkt rum.

 

Nu&2007. Dan före dan före dan för tio år sedan la jag ut en bön på bloggen. Jag firade första julen i mitt eget hus. Och jag gick genom ett julpyntat hem – hade ångest och kände mig ledsen. Och bad och tände ljus för min mamma som var svårt sjuk. Drygt fyra veckor senare var hon borta och jag har saknat henne ända sen dess.

Jag går fortfarande omkring i nattlinne hemma på kvällarna och tänder ljus och pratar för mig själv. Nattlinnet jag har på mig är blått, urtvättat och fullt av hål. Jag borde slängt det för länge sedan men jag fick det i julklapp av mamma och kan inte skiljas från det.

Nu handlar mina kvällsböner om beskydd över mina barn – och bönen är den första bön jag lärde mig. Av Kajsa Kavat till på köpet.

Det går en ängel kring vårt hus
hon bär på två förgyllda ljus
hon har en bok uti sin hand
Nu sommnar vi i Jesu namn

Amen

Det här inlägget ingick i temat Nu&2007 – om du missade det  kan du läsa mer här och kolla gärna in de här bilderna eller läs sanningen om min hund Sixten som blev ett av de mest uppskattade inläggen den här hösten.