Att helga den röda vilodagen

Söndagen är en röd dag och jag inser vikten av att helga den. Även om jag inte direkt lyckas med det jämt.  En kompis bestämde däremot med sin man att från lördag kväll till söndag kväll skulle inget jobb utföras, ingenting köpas eller konsumeras. Riktig helgfrid skulle råda – utan besök i köpcenter eller storstädning av huset på schemat. Jag tycker att det låter som en riktigt bra idé. När man vet att man inte får göra någonting på ett dygn kan man kanske få mer ro att leka med barnen, läsa morgontidningen en extra stund eller ta ett skönt bad utan dåligt samvete över tvättkorgen.

Jag och Jakob har testat något liknande som min vän gjorde. Lördagar har vi ofta saker inbokade men vi försöker ha söndagar som en vilsam familjedag. Då vi också får tid att på egen hand göra någonting ihop. Det kan handla om att ta en promenad eller fika en stund på stan medan barnen är hos farmor. Vi lyckas inte alltid men jag önskar vi fick till det oftare – för det gör verkligen skillnad på orken när måndagen kommer.

Om jag var en listig röd rävhona…

Räv som ligger i snö och kikar fram med ena ögat bakom sin svans.

Hur skulle mitt liv vara om jag var en rödräv? Det här är en tanke jag gärna fantiserar om då och då. För när ser jag en rödräv springa över åkrarna utanför fönstret blir jag avundsjuk. Tänk att få vakna i päls varje morgon, att alltid ha en listig plan på gång, att få springa runt fritt i skogen och lura skiten ur de andra djuren. Blir de sura tassar jag snabbt ner i mitt trygga gryt, rullar ihop mig till en boll och somnar med ett leende på läpparna. He he he.

Här är saker jag gärna skulle göra som rävhona: 

Spegla mig ofta och kisa förföriskt med ögonen.

Vicka på rumpan – måste kännas meningsfullt när man har en snygg svans.

Ta selfies när jag gäspar. Ser så coolt ut när rovdjur öppnar munnen medan vi människor bara ser korkade ut.

Stanna uppe hela natten när jag har lust.

Strunta i mensskydd när jag blöder.

Sova så fort det är dåligt väder.

Plocka blåbär med munnen.

Äta kött och slippa förklara varför.

Yla för att skrämma folk. Alltid är det nån som tror att jag är en varg fast det knappt finns sådana i Västerbotten.

Smyga runt hönshus. Är det inte härligt att få allas uppmärksamhet?

Bära mina barn i nackskinnet.

Lämna doftsignaler när jag är redo att para mig.

Sitta på en barstol och vänta på att en fyllehund drar mig i svansen. När det händer sträcker jag fram min tass för att hälsa… och precis när han tar min tass i sin sticker jag ut alla klor!

Rödräven är mitt drömdjur och skulle vara min patronus (om vi talar Harry Potterska). Men om du var ett djur vilket skulle du vara? Och varför?

Mens på blodigt allvar

I år är det drygt 20 år sedan jag fick min första mens. Den kom när jag var nio eller precis fyllt tio. Jag fattade inte ens vad det var. Inte kunde man väl få mens i min ålder? Ingen kompis hade fått det ännu. Knappt min storasyster. Jag var först ut i klassen och skämdes så fruktansvärt. Dessutom gjorde jag misstaget att berätta det för min bästa kompis. Hon var senare utvecklad än jag var (det dröjde nog fyra år till innan hon fick sin mens). Och kanske var hon avundsjuk på mig? För hon förde det vidare till några killar i klassen – och sedan var jag Mens-Clara under en lång tid. Och då skämdes jag ännu mer.  Vad var det för fel på mig? Varför skulle just jag få bröst och blödningar långt innan alla andra?

Jag räknar ut att jag hitills haft mens ungefär 200 gånger i mitt liv. Kanske blir det ungefär 200 gånger till innan det är över? Det bästa med graviditeterna (förutom att få ett barn som belöning!) har varit att slippa ha mens. Fasen så skönt det är att slippa blöda under ett och ett halvt år. Och efter graviditeterna har den värsta mensvärken försvunnit. Den där smärtan som gjorde mig sängliggande.

Men jag har fortfarande känningar av mensen och den första dagen har jag ingen ork. Ont i lederna, svårt att öppna burkar, bära tungt, springa eller gå snabbt. Jag är ledsen och på dåligt humör och känner ångeststråk i kroppen.  Jag vill helst bara ligga ifred under täcket och om det bara går att lösa så brukar jag göra det också. Som en snällhetsgrej mot mig själv. Jag har lidit nog av min mens genom åren.

Nu i vuxen ålder tycker jag inte att mensen är äcklig – snarare fascinerande. Som det faktum att min menscykel har synkats med mina nära vänninors – och att vi får numera mens samtidigt. Är det inte märkligt? Den av oss som hinner få först skickar ett sms till den andra.  ”Om du mår piss idag är det för att du kommer få mens imorgon.” Ja, just det, tänker man. Det förklarar varför livet från en dag till en annan känns värdelöst. Varför man vill byta jobb, skilja sig och säga upp bekantskapen med alla man känner.

Jag är så glad för att dagens unga tjejer har Clara Henry och andra förebilder som på ett enkelt och oladdat sätt pratar mens med allt vad det innebär. Och att dagens tjejer inte bara kan välja på tampong eller binda utan att menskopp faktiskt också finns som alternativ.

Jag vet inte om unga tjejer fortfarande blir retade om de får mens först av alla? Eller om det är ännu värre att utvecklas sent? Jag hoppas i alla fall det blivit lite bättre under de tjugo år som passerat sedan jag fick min första blödning.

Den här texten är en del av mina röda temavecka, här kan du läsa mer om temat och vad som får mig att se rött.

Värsta, bästa citaten

Bästa Memet:  Malin la upp bilden ovan på sin insta när vi skulle resa till Grekland ihop. Och det är precis så <3 fast vi klarar oss utan teven.

Bästa ordspråket: Finns ju många. Och visst kan ordspråk och peppiga citat kännas corny – men samtidigt hämtar jag ofta tröst ur dem. Lever mitt liv efter devisen Du skulle inte fundera så mycket på vad folk tänker om dig om du visste hur sällan de tänker på dig. Samt En dag ska vi dö. Alla andra ska vi leva. Det hjälper mig att hålla fokus och ej vara rädd. Livet är inte det värsta man har.

Sannaste citatet: There nothing like staying at home for real comfort Jane Austen.

Bästa tack-frasen: Jag tackade en bekant som skottat undan snö åt oss med sin traktor.  Svaret blev ett avfärdande Det är inte svårt att skita när arschlet är fullt. Älskar det norrländskt pjoskbefriade. Liksom, är du dum? Varför skulle jag inte skotta åt dig när jag nu har en traktor men du är utan?

Bästa dissen: Står min mormor alltid för. Hon är en vandrande recensent. Bitsk som få – och rolig. Han har ett utseende som endast en mor kan älska är en diss jag hört mer än en gång. Mormors avmätta konstaterande när den skröpliga gamla påven syntes i teve? Är det inte dags att den där tar och dör nu? 

Bästa komplimangen: Fick jag av en släkting som konstaterade att Clara varken är tappad bakom en vagn eller född i farstun. Ett bakvänt sätt att ge en komplimang. Men fint i sin enkelhet.

Sämsta komplimangen: Fick jag av min morfar som satt och betraktade mig fjorton år gammal. Medan jag åt middag sa han. Men nog är Clara ganska så rund fast hon äter så lite? Jag började gråta. Fast han menade det som en komplimang. Bra gjort liksom – att lyckas undgå att bli mager trots en bristande aptit. Att vara rund var ju inget negativt! Dock tog jag det inte direkt på det viset när jag var tonåring.

En annan gång fick jag en udda komplimang från min man. Jag frågade om det inte syntes att jag gått ner i vikt? Han tänkte länge och väl och valde orden noga. Konstaterade sedan uppmuntrande Jo, du har ju mycket mindre fläskig bröstrygg! Jag och min syster som hörde på bröt ihop av skratt. Den ”komplimangen” har han fått äta upp många gånger om.

Sånt jag sagt och minns:  Innan jag och Jakob blev ihop hörde jag hans band spela i skolcafeterian. Jag och min vän Sanna suckade och himlade med ögonen åt dessa högljudda killar som tog plats. Vi spelar igen imorgon sa Jakob från scenen. Jag väste till Sanna Är det ett hot eller löfte?! (Men nu när jag tänker efter så kanske det var Sanna som väste det där till mig? ) Skit samma. Anledningen till att jag överhuvud taget minns det är att tre veckor senare var vi ihop och har inte varit isär sedan dess.

Sånt jag sagt och inte minns: Alla mina lögner. O, som jag ljög när jag var liten. Minns inte allt men gamla vänner är vänliga och påminner mig ibland.  Jag hittade bland annat på en egen religion ”Tebasile” och lurade mina kompisar att gå med i den. Vi brände hemliga papper med våra förfäders namn på och höll på med allsköns konstigheter. Jag ljög om att jag bott i Grekland och att vi hade en uggla som bodde i vår skorsten. Och på dagis tutade jag i alla ungar att jag kunde prata engelska och läsa (för vem skulle kontrollera om jag ljög? De kunde ju varken engelska eller läsa). Så där satt jag och hade sagostund och högläsning ur böcker som de andra barnen fick önska.

När jag kom i tonåren skämdes jag för att jag ljugit så mycket. Tänkte att jag varit en väldigt omoralisk människa. Men nu som vuxen tänker jag att det mest var ett tecken på fantasi. Jag ljög inte av illvilja. Jag tyckte bara att livet var en anrättning i behov av krydda.

Sak jag ofta säger: Det här är ju en slags testballong (för att lugna mig själv inför alla nya projekt jag startar ).  Kom får jag en puss. Du är världens finaste unge! (trettio gånger i timmen till mina söner). INGET TJAFS NU! SKÄÄÄRRRRRRPNING! (till barnen när de börjar strula vid läggningen).

Känt säg som aldrig skulle komma ur min mun: Carpe diem. Förutom klyschan så vill jag faktiskt inte fånga dagen. Njuter av att tänka på morgondagen. Att våga tro att den kommer.

Den sura listan

Jag gillar ju att hitta på listor över lite olika saker. Vadlistan, Kompislistan, Jobblistan. Nu är det dags för Den sura listan. Den tåtade jag ihop när jag var irriterad så in i helvete ( pgav att jag precis upplevt första punkten nedan). 

Obehagligaste jag vet: Att duscha eller bada badkar i just liiiite för kallt vatten. Man har gått och frusit och tänkt skämma bort sig med ett bad. Men så finns det för lite varmvatten. Och om det bara var två, tre grader varmare skulle man kunna njuta och slappna av. Istället så är upplevelsen vidrig. Att stiga upp efter ett bubbelbad och frysa? Jag blir hatisk.

Absolut inte min killtyp: Killar i Martin Björk och Måns Zelmerlöv-stuket. De är alldeles för medvetna om att de betraktas som snygga killar.  Kombinationen grund personlighet och vältränad kropp är fullkomligt oattraktivt. Jag tänker på den manstypen lite som Ken-dockor. Jag ser framför mig hur deras könsdelar är släta i plast precis som på dockorna. När byxorna åker av finns det inget där! Har för övrigt ingenting emot lite tjocka killar. Har alltid tyckt att mage på en man är trevligt!

Äckligaste mat jag vet: Äter nästan allt. Men generellt mat som saknar kryddor och är torr har jag väldigt svårt för. Sås och örtsalt är väl det minsta man kan begära? Äter dock inte indisk mat som luktar som en farbrors gamla svettiga armhåla. Förvånansvärt många indiska rätter gör det.

Blir arg på: Gubbar regelbundet. Har låg toleranströskel för män som inte respekterar kvinnor och barn utan själva beter sig som barn. Gnäller, tränger sig i köer, går på toaletten utan att spola och tvätta händerna. Huva.

Sämsta bok jag läst: Läst färdigt? Jag läser inte färdigt dåliga böcker. Men de senaste jag kan minnas att jag upprört kastade ifrån mig på grund av bristande kvalitet var Tyskungen av Camilla Läckberg.

Något som får mig att byta radiokanal: Folk som pratar utan att svälja sitt saliv tillräckligt ofta. Ni vet vad jag menar? Några av er minns kanske den tecknade Kalle och Chokladfabriken som sändes på åttiotalet. Ernst-Hugo Järegård som läser berättelsen sväljer aldrig när han läser. Och jag blev rasande redan då.

Sist jag ville ta till knytnävarna: När jag var i Borås och promenerade med min syster. Blir arg på alla som inte saktar ner bilen för fotgängare – speciellt när man är ute med barnvagn. Visa respekt! Vill du vara en barnmördare? Funderar på att beväpna mig med stenar när jag är ute och går i stan. Och nästa gång någon slickar barnvagnen med stänkskärmen på bilen som kommer jag syla en stor sten i rutan på dem.

Sämsta serien jag nyligen sett: Just nu kommer jag knappt på ett enda exempel mer än andra säsongen av True Detective. Första var så bra. Men den andra fick mig att fnissa där det skulle vara läskigt och hånskratta rått åt dialogen.

Fulaste plagg jag vet: Lågt sittande jeans. Inte nödvändigtvis på andra. Men jag känner hat inför den typen av byxor eftersom jag plågade mig med dem i många år och fick ont i höftknölarna, ont i snippan och svårt att röra mig. Hatar obekväma byxor.

Äckligaste drycken: Grönt te som smakar hö.

Sämsta karaktär i film eller TV-serie : Misandei i Game of Thrones. Varje gång hon kommer i bild skriker jag och Jakob åt varandra: KNUFFA HENNE NERFÖR EN TRAPPA! BRÄNN HENNE MED DRAKELD! SLÄNG HENNE ÖVER THE WALL! Det borde vara förbjudet att ha med så tråkiga biroller i en serie som i övrigt är så tät och spännande.

Det skriker jag när jag blir arg: Men F***A  S****S   K*K!

Jag får inte det jag vill ha utan det jag behöver

I asked for strength – and God gave me difficulties to make me strong.
I asked for wisdom – and God gave me problems to solve.
I asked for prosperity – and God gave me brawn and brains to work.
I asked for courage  – and God gave me dangers to overcome.
I asked for patience – and God placed me in situations where I was forced to wait.
I asked for favors  – and God gave me opportunities.
I received nothing I wanted, I received everything I needed

Ja. Måhända är det lite töntigt. Men jag tycker ändå att den här texten är både sann och bra. Vare sig du tror på en gud eller ej så funkar den – ersätt gud med ”livet” om inte annat.

Jag brukar tänka på det här när jag går igenom saker som är svåra. Jag vill ju gärna bli en stark, klok och modig människa. Som åtminstone på ålderns höst har både livsvisdom och kurage. Men hur ska jag få det då?  Genom att undvika smärta, utmaningar och prövningar?  Aldrig utsätta mig själv för fara? Hur ska jag kunna få någon livsvisdom utan att ha gått igenom något?

Jag tittar på de starka, äldre kvinnor som finns i min omgivning. De var omöjligt så starka när de var unga. Livet lärde dem något. Livet lär mig något. Jag kommer att bli stark för att jag har prövats, och jag kommer bli klok för att jag gått igenom svårigheter. Jag kommer bli modig för att jag har blivit skrämd men fortsatt.

Man kan ta den skit som drabbat en genom livet och använda det som hävstång för att ta sig uppåt och framåt. Och när något känns jobbigt och svårt så vet jag att jag är i utveckling.

Jag får inte det jag vill ha utan det jag behöver. 

Matångesten

Jag har sådan matångest. Det är hemskt att gå och handla. Funderingarna trängs i mitt huvud.

Fisk borde jag köpa! Fisk är nyttigt. Fast inte insjöfisk i för stora mängder. Och inte vilken vildfångad fisk som helst. Inte från östersjön. Men inte odlad lax – för miljöns skull. Och inte fisk från för långt bortifrån. Så vad finns då kvar för fiskar? Grönsaker är förstås bra men helst inte så mycket importerat. Helst våra egna grönsaker och helst rotsaker  – tomater bör man visst inte köpa på vintern och heller inte grönsallad eller gurka. Ska det gröna vara närodlat eller ekologiskt? Helst både och men det finns inte överallt. Kycklingfileer är ju lättlagad mat. Men jag vill inte äta industrikyckling. Ska jag äta vår egna djupfrysta kyckling behövs framförhållning. Ett långkok för den är så seg. Pasta och ris ska undvikas. Särskilt riset som importeras långt bortifrån. Pasta är ju så gott men väldigt mycket kolhydrater och raffinerat mjöl – potatis är ett bättre alternativ. Helst vår egen. Fast färskpotatisen i affären ser god ut. Men det är väl den som de gödslar så fruktansvärt mycket? Och besprutar. Inte vill jag ge sådan mat till barnen! Är bönpasta bättre än vanlig pasta?  Fast egentligen – hur stor blir klimatbesparingen av att äta pasta gjord av bönor? Växer ens dessa bönor i Sverige? Ja. Sedan är det mejeriprodukter. Letar efter Norrmejerier. Helst deras ekologiska sortiment. Fast inte använda allt för mycket mejeriprodukter (men vafan – sojamjölk är ju inte heller någon klimathöjdare?!). Och vad ska jag egentligen välja till såsen? Är det bättre med ett fetare alternativ än ett fettsnålare? Light är dåligt va? Och vilken frukt var det nu som var allra mest besprutad? Jag ska nog akta mig för vindruvor och paprika och kiwi. Och den ekologiska tomatkrossen i konservburkar. Konservburkar är tydligen fulla av hormonstörande ämnen. Letar klimatsmarta förpackningar. Helst ingen förpackning alls? Och inte så mycket bröd i onödan kanske?  Snabba kolhydrater utan särskilt mycket näring. Lätt att överäta. Men hu vad jag ryser av tanken på torrt rågbröd. Och ska jag välja ICAs I love Eco när jag handlar – eller är det bättre att stötta små ekoproducenter som Kung Markatta eller Saltå Kvarn?  Synd att det inte finns i våran lilla byaffär. Här finns inte riktigt allt man behöver. Men att handla från ICA i stan vore osolidariskt. Jag ska försöka handla här…ojoj nu glömde jag ta med egna tygkassar igen.

Fyra nya plastkassar på mitt miljösamvete. Och en kundvagn full av tvivel.  Så blir det när jag ska gå och handla mat. Det är så komplicerat för mig. Jag vill göra rätt på alla sätt men det är så sjukt många parametrar att ta hänsyn till. Ibland önskar jag att jag utan att bry mig kunde köpa en dansk fläskfilé i butiken, lite färdig god sås på en burk och en fryspåse med klyftpotatis att värma i ugnen. Eller en smarrig sås på tetra och ett par kycklingfileer att steka lätt och äta med gott ris. Och en sallad full med importerade grönaker. Enkel och smaklig mat utan någon ansträngning eller vidare eftertanke.

För mig är mat ett kärleksspråk. Jag älskar att laga mat till min familj. Men det är så komplicerat att göra rätt att jag ofta tappar lusten. Måltiden handlar allt mindre om mat och allt mer om kost. Vad man får och inte får äta. Vad gästerna vill och inte vill äta. Dieter, klimataspekter, allergier. Jag är så less på den här matångesten som långsamt dödar ett av mina stora intressen i livet. Att laga mat och njuta av den.

Sorgens cirklar

Det finns ett beteende som jag finner nästan outhärdligt. Från den där typen av personer som så fort man berättar något hemskt man varit med om – istället för att lyssna och bekräfta upplevelsen  – kontrar med något ännu värre. I deras ögon alltså.

Du har skiljt dig? Ja, men om du visste vad jag bråkar mycket med min man!

Du har en kollega som blev påkörd och dog?  Ja men hu så förskräckligt! Om du visste hur otäckt det känns att tänka på – just den korsningen passerar jag ju varje morgon.

Du har cancer? Ja om du visste vad rädd jag blev när jag själv hade cellförändringar som visade sig vara godartade.

Du har förlorat ett barn? Ja om du visste vad orolig jag blev en kväll när min son inte kom hem och jag oroade mig för att det hänt något fruktansvärt men han somnat hos en kompis.

Din man har haft en affär med din bästis i två års tid? Ja, om du visste vad arg jag blev när jag trodde att Petter var otrogen mot mig. Fast det visade sig  bara vara ett missförstånd. Men ojojoj vad jag var arg och ledsen! Det var hemskt.

Du var med om en terrorattack och fick fly för ditt liv? Ja om du visste hur rädd jag blev när jag tänkte på att det skedde på gatan jag passerat bara en vecka tidigare! Det var verkligen förfärligt för mig, jag har inte kunnat sova på flera nätter. 

I centrum för varje krissituation finns ett offer. Den drabbade befinner sig i den innersta cirkeln och närmaste familjen i cirkeln utanför. Och i cirkeln utanför dessa människor finns släkt och vänner. Och i cirkeln utanför dessa människor så finns avlägsna bekanta. Och så fortsätter cirklarna som årsringarna på ett träd.

En bra tumregel när man pratar om en kris eller katastrof är att man aldrig kommunicerar sitt eget lidande, oro, smärta till någon i cirkeln innanför den cirkel man själv befinner sig i. Utan att man delar det med någon i cirkeln utanför sin egen.  Någon som är längre ifrån det smärtsamma. Man stöttar inåt och klagar utåt.

Man klagar inte över sin egen situation till någon som är värre drabbad.  Och när människor går igenom kriser så kontrar man inte med att upplysa om hur man själv lider. Man lyssnar bara.  Och man har rätt till alla sina känslor och tankar – men man får noga välja vem man delar dem med.

Läs mer på temat sorgens cirklar här – bakom tankarna står Susan Silk och Barry Goldman.

Det fina med antidepressiva

Jag kan titta på mina barn och börja gråta av glädje. Gråta av glädje har jag fram tills nu inte gjort på säkert två år. Tidigare var det något jag gjorde jämt. En lyckokänsla jag kunde locka fram av mig själv. Jag har saknat det.

Jag tänker på framtiden med förväntan. Jag har börjat tro att allt ska bli bra och kommer ordna sig.

Jag har ingen ångest längre. Korta, korta stunder kan jag känna något som liknar ångest men istället för att sätta mig på den bergochdalbanan av känslor kan jag stå på sidan och se hur den åker iväg. Och hur jag tryggt står kvar på marken.

Saker har fått sina rätta proportioner. Förut var allting dåligt så fruktansvärt dålig. Bottenlöst, hopplöst och svårt. Nu är rädslorna mer rimliga. Det dåliga är rimligt dåligt. Det gör att glädjen kan ta större utrymme.

Jag drömmer lugnare och sover bättre.

Lyckopiller gör mig inte lycklig. Men de möjliggör att jag kan göra mig själv lycklig. Plötsligt orkar jag ta en extra promenad, umgås med en vän, hitta på något som ger mig energi. När inte ångesten och deppigheten hänger som en våt filt över mig.

 

(Vi gjorde ett avsnitt av En Underbar Pod på temat depression. Det hittar du här om du vill lyssna)

Vad en kvinna kan vara

I modersrollen finns en känsla av otillräcklighet nedlagd. Allt man missar. Allt man inte lyckas med. Rädslan för att på något sätt inte rusta barnen rätt för det liv som väntar. Jag väljer att tänka på allt som jag ger. På kvinnodagen tänker jag på vad jag lär mina söner om att vara kvinna och mamma.

Mina söner får se att en mamma kan driva ett företag och vara familjeförsörjare. En mamma kan resa bort själv – men hon kommer tillbaka. En mamma kan vara chef och bestämma. En mamma kan ta tid för sig själv och sina vänner. En mamma kan gråta och vara trött. Hon är ingen superhjälte och man måste vara rädd om henne. En mamma kan sätta gränser när människor i hennes omgivning inte behandlar henne snällt. En mamma kan ligga på soffan en hel söndag istället för att jaga dammråttor. En mamma kan bli galen av ilska – men hon lugnar sig sedan. En mamma kan hugga ved och skotta snö och köra bil jättelångt. En mamma kan säga ”Nej jag kan inte komma just nu. Nu vill jag sitta och dricka kaffe och ha det lugnt och skönt”. En mamma kan vara dum och säga förlåt. En mamma kan vara rädd och orolig. En mamma vill ha pussar och kramar. En mamma kan ha håriga ben. En mamma kan älska villkorslöst och en mamma finns alltid där. Och barnen kommer alltid först.

På internationella kvinnodagen tänker jag att den viktigaste insatsen för ett jämställt samhälle är att ändra på hur vi uppfostrar pojkar. Där har Jakob som pojkpappa störst ansvar. Vilken slags manlighet visar han prov på. Vad är han för förebild?

Men jag har också ett ansvar. Jag är den kvinnliga förebilden i deras liv. Och en dag väljer mina söner kanske att leva med en kvinna. Då har jag visat dem en bredare, färgstarkare palett av vad en sådan kan få lov att vara.

Bra saker

  • Jag har äntligen – efter sex år – fått tillbaka mitt domännamn underbaraclara.se. Vilken seger!
  • Det har vräkt ner snö i två dagar och är riktig vacker underbar vinter
  • Flera har berättat att de tack vare den här filmen blivit Världsföräldrar
  • Trots att jag är själv med barnen hela tiden och det sliter litegrann hittar vi många fina stunder ihop. Som när vi åt semlor igår efter middagen,
  • Vi slog något slags lyssnarrekord med En Underbar Pod igår. Känns roligare än någonsin att göra den.
  • En läsare kom fram med en fin handskriven lapp till mig förra veckan när jag satt på kafé <3
  • Jag tappade bort min bilnyckel på stan igår. Fann den inte när jag skulle köra hem. Som tur var hittade jag den kvarglömd på en stol på biblioteket. Som bonus hittade jag också min bästa sminkborste som trillat ner på golvet under stolen och också blivit kvarglömd.
  • All träning sedan i julas har gett resultat för plötsligt kan jag stänga en kjol jag inte fått igen midjan på tidigare.
  • Jag vaknar utan ångest fler morgnar än jag vaknar med ångest.
  • Jag lyckades tillslut gräva fram den översnöade motorvärmarsladden
  • Min röda kappa var ett sådant pangköp. Möts alltid av glada miner när jag bär den.
  • Jag har en liten bit semla kvar. Den ska jag äta till trefikat idag ihop med en stor kopp kaffe.

Vilka bra saker har hänt dig?

Saker jag velat veta när jag var 15

I  veckan släpptes antologin ”Saker jag velat veta när jag var femton” – och jag är en av författarna i boken.  Tillsammans med Mia Skäringer, Bodil Malmsten, Lena Andersson, Anna Hedenmo, Ebba Witt-Brattström, Alexandra Pascalidou och flera andra grymma kvinnor. Jag har precis fått hem mina egna exemplar från tryckeriet och inte hunnit bita tag i läsningen ännu – men jag tror och hoppas på mycket pepp och inspiration.

Min text i boken handlar om självbedrägeri. Och om vikten av att vara lat. Något jag önskat att mitt femtonåriga jag förstått och hållit kvar. Så kanske jag sluppit bli utmattad och deprimerad i vuxen ålder. Här ser ni förresten en bild på mig som tonåring.

Bakom projektet står redaktörerna Diana Olofsson och Johanna Wester –  och jag är så glad över att få vara en del i denna viktiga bok! Följ gärna bokens FB-sida också för uppdateringar på temat!

Och köp boken till någon femtonåring du känner. Eller kanske lika gärna till någon kvinna i din egen ålder som behöver lite pepp och en stunds reflektion.

Blås liv i min låga

Här går jag och har ångest en vinterkväll. Med kopplet i ena handen och ångest som spränger som tjäle. Trösten. Att mitt liv är en suck i den eviga andningen. När jag är borta kommer ingen minnas mig. Och ingen kan minnas ångesten.

Tänk att få försvinna

I mörkret lyser Venus på himlen. Starkt som ett plan inför landning. Jag tittar uppåt när jag går. Söker stjärnorna. Har vänt ansiktet mot marken så länge att jag fastnat.

I Tranströmers Östersjöar finns en tanke jag klamrar tag i.  Vinden går i tallskogen och susar tungt och lätt. Det stora draget. Som blåser liv i somliga lågor och blåser ut andra.

Kanske är jag ett bål utan syre. Kanske är jag en matt gnista. Men min bön är att jag ska fatta eld. Att det stora draget som jag står i. Ska blåsa liv i min låga. Inte blåsa ut den.