Sorgens cirklar

Det finns ett beteende som jag finner nästan outhärdligt. Från den där typen av personer som så fort man berättar något hemskt man varit med om – istället för att lyssna och bekräfta upplevelsen  – kontrar med något ännu värre. I deras ögon alltså.

Du har skiljt dig? Ja, men om du visste vad jag bråkar mycket med min man!

Du har en kollega som blev påkörd och dog?  Ja men hu så förskräckligt! Om du visste hur otäckt det känns att tänka på – just den korsningen passerar jag ju varje morgon.

Du har cancer? Ja om du visste vad rädd jag blev när jag själv hade cellförändringar som visade sig vara godartade.

Du har förlorat ett barn? Ja om du visste vad orolig jag blev en kväll när min son inte kom hem och jag oroade mig för att det hänt något fruktansvärt men han somnat hos en kompis.

Din man har haft en affär med din bästis i två års tid? Ja, om du visste vad arg jag blev när jag trodde att Petter var otrogen mot mig. Fast det visade sig  bara vara ett missförstånd. Men ojojoj vad jag var arg och ledsen! Det var hemskt.

Du var med om en terrorattack och fick fly för ditt liv? Ja om du visste hur rädd jag blev när jag tänkte på att det skedde på gatan jag passerat bara en vecka tidigare! Det var verkligen förfärligt för mig, jag har inte kunnat sova på flera nätter. 

I centrum för varje krissituation finns ett offer. Den drabbade befinner sig i den innersta cirkeln och närmaste familjen i cirkeln utanför. Och i cirkeln utanför dessa människor finns släkt och vänner. Och i cirkeln utanför dessa människor så finns avlägsna bekanta. Och så fortsätter cirklarna som årsringarna på ett träd.

En bra tumregel när man pratar om en kris eller katastrof är att man aldrig kommunicerar sitt eget lidande, oro, smärta till någon i cirkeln innanför den cirkel man själv befinner sig i. Utan att man delar det med någon i cirkeln utanför sin egen.  Någon som är längre ifrån det smärtsamma. Man stöttar inåt och klagar utåt.

Man klagar inte över sin egen situation till någon som är värre drabbad.  Och när människor går igenom kriser så kontrar man inte med att upplysa om hur man själv lider. Man lyssnar bara.  Och man har rätt till alla sina känslor och tankar – men man får noga välja vem man delar dem med.

Läs mer på temat sorgens cirklar här – bakom tankarna står Susan Silk och Barry Goldman.

Det fina med antidepressiva

Jag kan titta på mina barn och börja gråta av glädje. Gråta av glädje har jag fram tills nu inte gjort på säkert två år. Tidigare var det något jag gjorde jämt. En lyckokänsla jag kunde locka fram av mig själv. Jag har saknat det.

Jag tänker på framtiden med förväntan. Jag har börjat tro att allt ska bli bra och kommer ordna sig.

Jag har ingen ångest längre. Korta, korta stunder kan jag känna något som liknar ångest men istället för att sätta mig på den bergochdalbanan av känslor kan jag stå på sidan och se hur den åker iväg. Och hur jag tryggt står kvar på marken.

Saker har fått sina rätta proportioner. Förut var allting dåligt så fruktansvärt dålig. Bottenlöst, hopplöst och svårt. Nu är rädslorna mer rimliga. Det dåliga är rimligt dåligt. Det gör att glädjen kan ta större utrymme.

Jag drömmer lugnare och sover bättre.

Lyckopiller gör mig inte lycklig. Men de möjliggör att jag kan göra mig själv lycklig. Plötsligt orkar jag ta en extra promenad, umgås med en vän, hitta på något som ger mig energi. När inte ångesten och deppigheten hänger som en våt filt över mig.

 

(Vi gjorde ett avsnitt av En Underbar Pod på temat depression. Det hittar du här om du vill lyssna)

Vad en kvinna kan vara

I modersrollen finns en känsla av otillräcklighet nedlagd. Allt man missar. Allt man inte lyckas med. Rädslan för att på något sätt inte rusta barnen rätt för det liv som väntar. Jag väljer att tänka på allt som jag ger. På kvinnodagen tänker jag på vad jag lär mina söner om att vara kvinna och mamma.

Mina söner får se att en mamma kan driva ett företag och vara familjeförsörjare. En mamma kan resa bort själv – men hon kommer tillbaka. En mamma kan vara chef och bestämma. En mamma kan ta tid för sig själv och sina vänner. En mamma kan gråta och vara trött. Hon är ingen superhjälte och man måste vara rädd om henne. En mamma kan sätta gränser när människor i hennes omgivning inte behandlar henne snällt. En mamma kan ligga på soffan en hel söndag istället för att jaga dammråttor. En mamma kan bli galen av ilska – men hon lugnar sig sedan. En mamma kan hugga ved och skotta snö och köra bil jättelångt. En mamma kan säga ”Nej jag kan inte komma just nu. Nu vill jag sitta och dricka kaffe och ha det lugnt och skönt”. En mamma kan vara dum och säga förlåt. En mamma kan vara rädd och orolig. En mamma vill ha pussar och kramar. En mamma kan ha håriga ben. En mamma kan älska villkorslöst och en mamma finns alltid där. Och barnen kommer alltid först.

På internationella kvinnodagen tänker jag att den viktigaste insatsen för ett jämställt samhälle är att ändra på hur vi uppfostrar pojkar. Där har Jakob som pojkpappa störst ansvar. Vilken slags manlighet visar han prov på. Vad är han för förebild?

Men jag har också ett ansvar. Jag är den kvinnliga förebilden i deras liv. Och en dag väljer mina söner kanske att leva med en kvinna. Då har jag visat dem en bredare, färgstarkare palett av vad en sådan kan få lov att vara.

Bra saker

  • Jag har äntligen – efter sex år – fått tillbaka mitt domännamn underbaraclara.se. Vilken seger!
  • Det har vräkt ner snö i två dagar och är riktig vacker underbar vinter
  • Flera har berättat att de tack vare den här filmen blivit Världsföräldrar
  • Trots att jag är själv med barnen hela tiden och det sliter litegrann hittar vi många fina stunder ihop. Som när vi åt semlor igår efter middagen,
  • Vi slog något slags lyssnarrekord med En Underbar Pod igår. Känns roligare än någonsin att göra den.
  • En läsare kom fram med en fin handskriven lapp till mig förra veckan när jag satt på kafé <3
  • Jag tappade bort min bilnyckel på stan igår. Fann den inte när jag skulle köra hem. Som tur var hittade jag den kvarglömd på en stol på biblioteket. Som bonus hittade jag också min bästa sminkborste som trillat ner på golvet under stolen och också blivit kvarglömd.
  • All träning sedan i julas har gett resultat för plötsligt kan jag stänga en kjol jag inte fått igen midjan på tidigare.
  • Jag vaknar utan ångest fler morgnar än jag vaknar med ångest.
  • Jag lyckades tillslut gräva fram den översnöade motorvärmarsladden
  • Min röda kappa var ett sådant pangköp. Möts alltid av glada miner när jag bär den.
  • Jag har en liten bit semla kvar. Den ska jag äta till trefikat idag ihop med en stor kopp kaffe.

Vilka bra saker har hänt dig?

Saker jag velat veta när jag var 15

I  veckan släpptes antologin ”Saker jag velat veta när jag var femton” – och jag är en av författarna i boken.  Tillsammans med Mia Skäringer, Bodil Malmsten, Lena Andersson, Anna Hedenmo, Ebba Witt-Brattström, Alexandra Pascalidou och flera andra grymma kvinnor. Jag har precis fått hem mina egna exemplar från tryckeriet och inte hunnit bita tag i läsningen ännu – men jag tror och hoppas på mycket pepp och inspiration.

Min text i boken handlar om självbedrägeri. Och om vikten av att vara lat. Något jag önskat att mitt femtonåriga jag förstått och hållit kvar. Så kanske jag sluppit bli utmattad och deprimerad i vuxen ålder. Här ser ni förresten en bild på mig som tonåring.

Bakom projektet står redaktörerna Diana Olofsson och Johanna Wester –  och jag är så glad över att få vara en del i denna viktiga bok! Följ gärna bokens FB-sida också för uppdateringar på temat!

Och köp boken till någon femtonåring du känner. Eller kanske lika gärna till någon kvinna i din egen ålder som behöver lite pepp och en stunds reflektion.

Blås liv i min låga

Här går jag och har ångest en vinterkväll. Med kopplet i ena handen och ångest som spränger som tjäle. Trösten. Att mitt liv är en suck i den eviga andningen. När jag är borta kommer ingen minnas mig. Och ingen kan minnas ångesten.

Tänk att få försvinna

I mörkret lyser Venus på himlen. Starkt som ett plan inför landning. Jag tittar uppåt när jag går. Söker stjärnorna. Har vänt ansiktet mot marken så länge att jag fastnat.

I Tranströmers Östersjöar finns en tanke jag klamrar tag i.  Vinden går i tallskogen och susar tungt och lätt. Det stora draget. Som blåser liv i somliga lågor och blåser ut andra.

Kanske är jag ett bål utan syre. Kanske är jag en matt gnista. Men min bön är att jag ska fatta eld. Att det stora draget som jag står i. Ska blåsa liv i min låga. Inte blåsa ut den.

Ful i kläder

Jag känner mig ofta så ful i kläder. När jag är i bara mässingen så tycker jag om min kropp. Magens mjukhet. Höfternas rundning. Bröstens form. Mina starka axlar. Men så fort jag kommer i kläder så känner jag mig ful. Trosor som sitter åt på fel ställe. BH som trycker till ryggen så att fettet väller över. Kjolar som slutar exakt på det minst smickrande stället. Så att låren får en märklig form. Det handlar inte om att jag har fel storlek – utan om att kläderna på något vis är fel konstruerade. Som alla omlottklänningar som är fina på galgen i butiken men som har  urringningar där brösten rinner ur om man böjer sig fram. Kläder begränsar mig så mycket och trycker till och deformerar min kropp. Så att jag känner mig ful. Man ska väl känna sig finare av att klä på sig? Ska man inte det?

På H&M orkar jag aldrig ens gå och kolla längre. Jag får alltid gå upp två storlekar och så känns det som kläderna var gjorda för min sjuttonåriga kropp. Den kroppen som kunde bära upp allting. Med tanke på hur mycket kläder det finns är det förvånansvärt svårt att hitta vad jag söker. Färgstarkt, mönstrat, superkvinnligt, vintagekänsla, fast samtidigt påklätt och värdigt och modernt. Jag köper otroligt lite kläder. Inte för att jag är ointresserad – men för att det aldrig finns något jag gillar. Det slutar ofta med att jag köper något på second hand. Ofta åttiotalsklänningar som ska imitera fyrtio eller femtiotal. Det är den perfekta kombon. Och sedan så låter jag min syster sy om grejerna för att passa min kropp och sitta bättre. Men jag förstår inte att det ska vara så svårt att hitta plagg om man inte vill klä sig som en tonåring men ändå inte känna sig som en tant?

Det var ju inte så här det skulle bli


Igår var dagen vi väntat på. En historisk dag för kvinnor världen över. När en kvinna skulle bli världens mäktigaste man. När en kvinna skulle sväras in i vita huset.  Som har utbildat sig grundligt, arbetat hårt och har alla kvalifikationer. Som dessutom vann valet med tre miljoner röster. Istället fick vi en Donald. Känd för sexuella trakasserier, konkurser och sin narcisisstiska personlighetsstörning. En man som pratar och skriver på en sjuårings nivå. Som har noll erfarenhet och noll kvalifikationer. Att han blivit president är själva beviset på hur långt kvar vi har att gå innan kvinnor och män är jämlika.

När vi blir gamla kommer vi att minnas den elfte september. Hur och var vi befann oss när vi fick höra om tsunamin. Och dagen då Trump blev vald. Och kanske kommer vi skrocka lite och tänka på hur dumt det blev. Och hur tur det var att alltihop fick ett snabbt slut. Att han inte ens klarade av att sitta fyra år på positionen. Eller så kommer vi kanske istället minnas detta som början av en väldigt mörk era. Som vi ser tillbaka på som avgörande. Som skottet i Sarajevo.

Idag orkar jag inte läsa någonting, inte lyssna på radio. Inte ta in omvärlden. Jag vill vara i en bubbla och tänka att jag inte behöver bry mig om det som händer på en annan kontinent. Att jag inte berörs. Fastän jag gör det i allra högsta grad.

Utmattning och nystart

IMG_0281

Jag är så glad för jag känner att jag verkligen kunnat vila detta jullov. Jag tvivlade innan på att det skulle bli så. Att jag verkligen skulle kunna känna mig ledig och avslappnad. Men vila har jag faktiskt fått i överflöd. Tyvärr är det ju så när man haft en utmattningsdepression att det är svårt att vila. Eller vila är ju det enda man vill göra egentligen – men man känner ingen förbättring. Man känner inte att vilan gör skillnad. Men nu funkar vilan för mig och jag märker att även efter ganska stor stress kan jag snabbt återhämta mig. Och det är ett säkert tecken på att jag lämnar utmattningen bakom mig. Tar ett steg mot en friskare Clara.

Jag har nu varit ledig så många dagar, fått så många sovmornar och middagslurar och träffat så många vänner att jag känner att det ska bli riktigt roligt att börja jobba nästa vecka och komma loss litegrann från mitt sega tempo. Så peppad på allt som 2017 kommer erbjuda.

Imorgon tar jag mig en sväng på stan och köper ny anteckningsbok, nya bra pennor och lite annat smått och gott i jobbväg som markerar nystart för mig. Som en morot inför vårterminen 2017.

Nyårslöftet

Nyårslöften. Älskar nyårslöften. För 2015 hade jag nyårslöftet att fixa iordning min teknik och alla mina bilder. Och det gjorde jag och sedan dess funkar allt smidigt. För 2016 hade jag löftet att träna mer och slappa mer. Alltså få till mer tid för träningen men också mer tid för att aktivt slappa. Ligga på rygg och läsa böcker. Kan ju säga att det definitivt blev slagsida åt det senare. Jag har knappt tränat på ett helt år. Sedan utmattningens hjärtklappning har jag en tendens att få ångest av pulshöjande aktiviteter så jag har liksom känt mig rädd. För att ta i. Men nu har jag börjat igen med skidor och tänker att det är ett bra sätt att komma igång.

Mitt andra nyårslöfte för 2016 handlade om att ägna mer tid åt min släkt. Någonting som ger mig en känsla av sammanhang och mening. Detta mål har jag faktiskt närmat mig. Har haft mer tid med faster, moster, mormor och farbröderna. Och så två långa vistelser i mormors hus där jag inte varit så mycket som jag velat sedan morfar dog. Höstresan dit var den bästa på hela året.

Men nu till nyårslöftena för 2017. Jag har tänkt på två saker. Dels att vara snällare mot mig själv. Tänka snällare tankar om mig själv. Ha mer överseende med mina olika sidor och klappa mig själv på axeln och säga heja istället för att vara självkritisk. Jag ska försöka tänka mer på mig själv som jag tänker på mina barn. Med oändlig kärlek och överseende.

Mitt andra nyårslöfte handlar om att våga gå utanför ramarna mer. Kommer ofta på en idé och tänker att jag vill testa den. Men sedan tänker jag ”Nej sådär får jag ju inte göra. Sådär kan jag ju inte tycka. Vad kommer hända ifall jag plötsligt gör något så oväntat och otypiskt för mig?” och så har jag avstått av rädsla för att göra något som är dåligt. Bara för att det inte är så jag brukar göra. Det här tycker jag är en helt förskräcklig utveckling. Jag vill ju bli modigare i livet – inte fegare. Och jag har insett att det inte är andras tankar om mig som begränsar mig – utan mina egna. Har så många förutfattade meningar om mig själv som jag inser att jag inte längre vill lyssna på. Så mitt löfte är kort sagt att göra tvärtom varje gång rädslan sätter stopp. Får jag en ide som jag vill testa ska jag göra det. Särskilt om den bryter mot hur jag jag brukar göra i en liknande situation.

Tänker att 2017 med dessa löften kommer att bli ett riktigt spännande år!

Årssammanfattning 2016

Så har det blivit dags för den traditionsenliga årssammanfattningen! Brukar ju göra den här varje år.2015201420132012 och 2011 och 2010. Ni får hemskt gärna låna listan till era bloggar (men länka gärna hit!)

Gjorde du något 2016 som du aldrig gjort förut? Startade en podd och besökte Afrika.

Genomdrev du någon stor förändring? Ja, jag flyttade tillbaka min blogg till eget domän och anställde i mitt företag.

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år? Ja, min syster fick sin andra dotter!

Vilket datum från år 2015 kommer du alltid att minnas?  Den 15 september. Vi var i mormors hus utanför Jokkmokk, fiskade, plockade lingon och röjde sly. På kvällen tände vi i bastun som vi inte använt på säkert 30 år. Jakob kom på idén att testa (vi andra trodde inte att det skulle gå att använda den). Och att sitta där i mörkret i bastun och prata och sedan doppa sig i det iskalla vattnet. Det var ren och skär njutning. Och glädje över att vara på denna älskade plätt på jorden. Och även om jag förlorat både morfar och mamma så finns platsen och minnena kvar. Och att ha både min och min systers familj och pappa på ett och samma ställe. Alltså…åh.

Dog någon som stod dig nära? Tack och lov nej.

Vilka länder besökte du? Jag besökte Gran Canaria med Annakarin för att skriva på vårt nya bokkoncept. En helt fantastiskt kreativ och rolig vecka där vi verkligen hann med massor. Sedan åkte jag till Kenya i april. Med Unicef. Med på resan var också Jenny Strömstedt och Malin Wollin. Jag och Malin stannade sedan kvar några dagar själva och var på safari. På köpet fick jag en vän för livet. Nu i november reste jag återigen med Unicef. Den här gången till Malawi. Och sedan vidare till grannlandet Zambia med min vän och affärskompanjon Nicola.

Bästa köpet? Vårt nya tak och vår punschveranda. Så fruktansvärt mycket pengar. Men så fruktansvärt bra det blev.

Gjorde någonting dig riktigt glad? Att flytta tillbaka min blogg, starta podden och ändra lite riktning i mitt företag. Jag vågar nog säga att det var dessa saker som drog mig ur min utmattningsdepression.

Saknar du något under år 2016 som du vill ha år 2017? Mer glädje och förtröstan på att allt ordnar sig. Jag var en orolig typ under gymnasieåren och mycket av den där oron har återvänt. Jag HATAR att gå runt med ångestkänningar och oro i kroppen. Jag har oftast en enormt stark tro på att jag klarar allt. Men bara om jag mår bra. Jag är min egen värsta fiende. Därför stressar det mig när min mentala hälsa inte är på topp.

Vad önskar du att du gjort mer?  Förtröstat. Hängt med vänner. Tränat.

Vad önskar du att du gjort mindre? Oroat mig för sånt jag inte kan påverka.

Favoritprogram på TV? Skam, Gilmore Girls, The Affair.

Bästa boken du läste i år? De imperfekta av Tom Rachman som jag läste på flyget från Malawi. En så underbar liten bok som grep tag i mig och fick mig att längta Rom och kärlek och jobbäventyr.

Största musikaliska upptäckten? Att jag nästan aldrig vill lyssna på musik längre. Tystnad eller bra poddar är grejen.

Vad var din största framgång på jobbet 2016? Att jag fick frågan om att bli krönikör på Expressen. Att vara kvällstidningskrönikör har varit en dröm i tio år. På riktigt ett av mina största karriärgoals. Kan inte förklara varför egentligen men tror att det (förutom att det är roligt) handlar om godkännande. Får så ofta förklara värdet av vad jag håller på med. Blogg, insta, pod. Det låter lite tramsigt alltihop. Men att faktiskt tillhöra en tidning och ha en stående plats som krönikör. Det är bara sådär håll-käften-bra.

Största framgång på det privata planet? Att mina barn alltid överöses av kärlek och pussar och kramar från mig. Jag tycker att jag är en så himla bra mamma. Har också kämpat med några riktigt jobbiga grejer som rör min mentala hälsa. Och jag kan ärligt se tillbaka och säga att jag är lite glad för den skit jag varit igenom sista 18 månaderna. För jag har blivit tusen gånger tuffare och smartare och klokare. Men också trasigare –  så jag vet egentligen inte om det varit värt det. Det måste bli värt det. Så småningom. Hoppas om typ tre år att jag kan se tillbaka och verkligen känna att det var det.

Största misstaget? Att jag inte haft någon klar strategi för hur jag ska låta bli att ramla tillbaka i utmattning.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år? Ledsnare på grund av utmattningen. I stor frånvaro av de där lyckoilen jag brukar känna varenda dag och som verkligen är en del i vad som driver mig framåt.

Vad spenderade du mest pengar på? Huset.

Något du önskade dig och fick? Starta en podd. Jobba mer med min vän Erica. Starta en ny verksamhet inom en helt ny bransch (berättar mer i mars).

Något du önskade dig och inte fick? Tillbaka styrkan och konditionen. Fyfasen. Har noll kondition eller styrka och slarvar med både mat och träning.

Vad gjorde du på din födelsedag 2016? Då fyllde jag trettio år. Tre av mina absolut närmsta vänner ordnade en överraskningslunch med ballongsläpp från hög höjd, skålande i skumpa och restaurangbesök. Jag blev alldeles rörd och tagen.

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre? Mindre stress och oro. Mer träning.

Vad fick dig att må bra? Att ligga på rygg i basängen på Iksu Spa och bara fylla öronen med vatten och flyta. Se på Gilmore Girls.

Vem saknade du? Vanliga Clara. Alltså Clara anno 2014. Innan pissiga utmattningen kom ivägen.

De bästa nya människorna du träffade? Malin Wollin. Samt att jag fick lära känna Nicola bättre när vi reste i Zambia tillsammans. Mina afrikaresor har gett mig så otroligt många bra minnen.

Mest stolt över? Att jag återhämtat mig från min utmattning så pass snabbt och bra. Jag är så himla stark. Även när jag känner mig svag. Måste påminna mig själv om det för annars tänker jag tvärtom. Och det gör utmattningen ännu värre.

Högsta önskan just nu? Att det på något märkligt vis skulle bli så att Trump ändå inte blir president. Att matkrisen i Malawi kan avvärjas. Och att jag får må bra på riktigt under 2017. Alltså verkligen PÅ RIKTIGT. Förtrösta, hoppas, våga vara glad, positiv, optimistisk. Allt det där som är Clara men som jag inte riktigt kunnat vara sedan ett och ett halvt år tillbka.

Vad tänker du göra annorlunda nästa år?  Sänka kraven. Ej renovera något stort och dyrt. Resa mer med mina vänner och min syster.

Bli inte feminist när du får döttrar, utan när du får söner.

En kom till skolan med sår på armarna. Som hon nött upp genom att skrapa något vasst emot dem. Kanske var det en penna. En penna hon gnagde med i huden. Mådde hon dåligt? Var det därför? Fast hon skämtade ju om såren. Visade upp och pratade om dem. Så vi sa inget.

En berättade att hon vaknat mitt i natten av att hennes kille hade sex med henne. Hon lät förvånad. Frågande. Liksom – får han verkligen göra så här? Ja, men det kanske är så när man är ihop? Att ens pojkvän kan ligga med en när man sover? Så vi sa inget.

En började träffa killar. Äckliga, sunkiga killarna som var tio, femton år äldre. Sådana som aldrig kunde få en tjej i sin egen ålder. Hon följde med dem hem och hade oskyddat sex. Tillfredsställde dem i lekparker, på toaletter, i baksätet på skabbiga bilar. Ibland lånade de ut henne till sina kompisar. Efteråt fick hon lifta hem själv. Men hon försäkrade att det var bra och att hon hade roligt. Så vi sa inget.

En skötte skolan perfekt och hade massor av vänner. Men hon var tvungen att avrapportera till sin pojkvän. Vad hon gjorde och med vem. När hon skulle komma hem. Hon drog sig undan mer och mer från oss. För han ville vara ensam med henne. Han var ju så otroligt kär. Och vad visste vi om att vara ihop egentligen? Så vi sa inget.

Jag önskar jag sagt något. Men jag sa inget. Och ingen annan heller. Vi hörde massor om anorexia i skolan. Fick läsa på om klamydia och gonorre. Vi hörde allt om mens och kondomer. Om att våldtäkt är när man blir överfallen i parken. Men allt annat: Självskadebeteende. Sexuellt utnyttjande. Samtycke. Hur killar får och inte får bete sig. Om det visste vi bara lite. Men killarna visste ännu mindre.

Jag hoppas att det förbättrats sedan jag själv var femton år. Jag tror faktiskt att det gjort det. Litegrann. Men jag får ont i magen av att tänka på mina barns tonår. ”Fast du som inte har döttrar behöver inte oroa dig” sa någon. Fast jag oroar mig ännu mer. Det är ju vi som bär ansvaret – vi som uppfostrar söner.

Ibland går någon snubbe ut och berättar att han blivit feminist för att han fått en dotter. Ett jävla slöseri. Det är ju män med söner det kommer an på. Pappor till söner måste vara engagerade. Vara vettiga. Känna sina söners värderingar och beteenden. Och prata med dem om det som annars inte pratas om.

Målet med det jag gör

Jag har ett mantra i huvudet när jag arbetar och skapar. Min blogg, mina böcker, mina bilder och texter. Konstigt nog är mantrat på engelska – och det lyder ”I want to inspire and empower women”. Det är ändå därför jag håller på. Därför att jag blir så jäkla glad när någon säger att de fått inspiration av att följa mig.

Vare sig de blivit inspirerade att baka mitt bästa morotsbröd, starta företag, välja ekologiskt, stå upp för sig själv i en löneförhandling, börja träna eller unna sig massa grillchips och choklad. Oavsett vad det gäller så är belöning för allt jag gör – att veta att jag inspirerat någon. Enkelt och svårt på en och samma gång.

För det som inspirerar den ene avskräcker den andra. Jag blir ibland beskylld för att skapa orimliga ideal här på bloggen. Och det är förstås tråkigt att någon ska behöva känna så. Men min blogg är inte för alla. Det jag producerar är för alla som blir inspirerade, som får en liten energikick, som känner att vardagen är lite roligare för fem minuter. Det är av den anledningen jag håller på.  Du som inte inspireras – det är inte dig jag skriver för. Jag hoppas uppriktigt att du hittar någon annan att inspireras av, för det gör hela skillnaden.

När jag mått som sämst har en härlig kokbok med vackert stylade recept kunnat få mig upp ur sängen. Ett nytt nummer av Gård&Torp eller en vacker post på någons instagram. Ibland kan små och till synes ytliga saker tända ett litet bloss i mörkret och plötsligt brinner man igen.  Vad lever vi för om inte för att injicera varandra med lite energi?

Så. Det är målet med det jag gör. Men nu är jag nyfiken på vad som är målet med det du gör? Har du ett mantra?

Nu blev det visst lite dålig stämning

Tycker att det är tråkigt att du Clara svarar så näsvist så fort en läsare har synpunkter/ifrågasätter. Det ger ett väldigt oproffsigt intryck och jag kan tycka att du har en hel del att lära av ex Blondinbella som ALDRIG svarar otrevligt, trots att hon om någon verkligen har anledning till det. Tyvärr sänker dina bitska kommentarer, så fort en läsare inte håller med, helhelsintrycket av bloggen. Jag förstår att du tar illa vid dig, men tänker att du skulle framstå som en ännu bättre och proffsigare bloggare om du kunde ”höja dig över” läsare som du upplever som ifrågasättande”

Fick den här kommentaren som jag tycker var bra och väldigt intressant att lyfta.  Därför att liknande frågor kommer då och då och handlar om något jag länge tänkt på.  Jag är väldigt förskonad från näthat och påhopp. Däremot får jag många ifrågasättande. I regel brukar jag svara i ungefär samma ton som frågan ställs. Värme möts med värme. Men småsura, menande ifrågasättanden möts med ungefär samma sak. Ofta blir folk då väldigt upprörda eftersom de känner att jag har en otrevlig ton – trots att jag skriver på precis samma sätt som dem.

Jag vet att det finns en uppfattning om att kvinnliga bloggare ska svara trevligt oavsett vad som skrivs. Denna förväntning hör ihop med patriarkatet – där kvinnor aldrig förväntas skapa dålig stämning eller snäsa tillbaka om någon är otrevlig. Istället ska kvinnor fungera som ett socialt smörjmedel och skratta åt skämt (även sådana som gör dem ledsna) och se till att alla mår bra och är glada.

Jag upplever att vissa läsare (inte specifikt här utan generellt) tänker sig bloggens kommentarsfält som en  kundtjänst. Bloggaren är en slags servicepersonal som ska se till att läsaren alltid får rätt och är nöjd. Man tänker att bloggen är en i raden av de produkter man konsumerar – och att man har rätt att klaga ifall den inte lever upp till förväntningarna. Trots att man till skillnad från tröjan från H&M eller abonnemanget på Netflix inte betalar en krona för att läsa bloggen.

Och här skiljer sig uppfattningen åt. För jag tänker på bloggen mer som ett kafferep. Där bloggaren är värdinna och bjuder hem folk till sitt vardagsrum. Men att vissa gäster istället för att fika, prata och ha trevligt börjar anmärka på att bullarna är degiga i mitten, att fönsterna behöver putsas och att värdinnan hade en trevligare klädstil förra året. Och lite försåtligt frågar hur mycket socker värdinnan egentligen låter sina barn äta? Egentligen ganska oförargliga kommentarer – men ett oerhört ouppfostrat och otrevligt sätt att bete sig på när man är gäst hos någon.

När vi bloggare träffas och pratar jobb är detta en av de första sakerna vi alla beklagar oss över och känner frustration kring. Tröttsamma, missunnsamma kommentarer. Sällan rakt ut elaka men ofta med en underton av någonting surt. Samt kravet på att besvara dessa utan att visa dåligt humör. Man ska vara Malin på Saltkråkan. Glittrande glad och ta allt med ett käckt humör!

Själv blir jag glad när jag någon enstaka gång ser Sandra Beijer, Blondinbella, Ebba von Sydow eller Lady Dahmer svara snäsigt på en tröttsam kommentar. För jag vet hur ohälsosamt mycket energi som kan gå åt att svälja sin irritation och pedagogiskt besvara kritik/förolämpningar/ifrågasättanden/försåtliga frågor. Och hur skönt och energibesparande det är att faktiskt ibland bara svara som folk frågar. Vägra vara socialt smörjmedel. I feminismens namn våga skapa lite dålig, obekväm stämning.

Så. På förekommen anledning: jag planerar inte att bli så mycket trevligare än så här. Jag tycker att jag är alldeles tillräckligt tillmötesgående.. Men får du ett snäsigt svar av en bloggare någon gång så kan du fundera på hur du själv kommenterade. Och börja med att utkräva vänlighet, tålamod och gott humör av dig själv istället för att kräva det av andra.

Mer om det här hör du löpande i min podcast En Underbar Pod där BLOK, Bloggläsarombudskvinnan ställer mig mot väggen. Hon står alltid på lyssnarnas sida mot mig.

Här är ett extra långt podavsnitt som handlar om det här, en del av era kommentarer här under finns med i avsnittet.