Inte längre lika svart-vitt

Nu&2007. ”Jag blir tokig när jag hör människor säga: ”Jag har inte råd med ekologisk mat”. Speciellt med tanke på att majoriteten av Sveriges befolkninge lever i ett groteskt överflöd. Det är otroligt vad människor väljer att lägga pengar på. Kläder, bio, ljuslyktor och kylskåpspoesi. Men ingen har råd med ordentlig mat”

Så här skrev jag när jag var tio år yngre än i dag. Så skönt att gå i taket och bli heligt förbannad av alla idioter som satsade pengar på fel sak! Jag minns den sköna känslan och läser vidare…

”Anledningen till vår oerhörda fattigdom är att vi köper tre par skor för två, på Skopunkten. Vi har inte har råd med ekologisk mjölk, eftersom vi prioriterar en ny mobltelefon. Vi sparar fyra kronor när vi köper besprutade äpplen, men spenderar tusenlappar på julklappar. Våran bakvända girighet driver oss i fördärvet. Varför ska det vara så svårt att unna sig bra mat? Mat som är närproducerad. Som inte är giftig. Som inte suger ut tredje världen. Varför är vi så snåla?”

En grej med att bli fullvuxen är att man inser att verkligheten inte är riktigt så svart-vit som man trott. I dag fattar jag ju att många barnfamiljer köper den prispressade maten för att ha råd med kläder. Billiga besprutade äpplena sparar in pengar att köpa vantar för. För tio år sen hade jag dålig koll på verkligheten för ensamstående mammor med kass ekonomi. Mammor som bara kan drömma om att ge julklappar till sina barn fast de inte gjort annat än att spara hela hösten…

Så kategoriskt som jag uttryckte mig 2007 skulle jag tack och lov inte uttrycka mig i dag.  Skönt att man kan utvecklas.

Här kan du läsa inlägget från 2007. Och här kan du läsa om när jag vände på perspektivet helt i texten Klass & Klimat.

Gårdsdrömmen som slog in

Nu & 2007. Någon gång i framtiden skulle jag vilja ha ett stort rött hus på landet. Ett riktigt renoveringsobjekt. Med utsikt mot en sjö eller älv. Kilometer till närmsta granne. Bagarstuga, bastu, fina fiskevatten och enorma rum med timmrade väggar. Där skulle jag och Jakob leva tillsammans och avla barn. Och jag skulle skriva romaner och någon gång i månaden pendla till Stockholm och träffa min förläggare. Då skulle jag vara chic och går på resturang och umgås med Sanna som jobbar som justitieminister och bor i Vasastan. Sedan skulle jag ta tåget hem till norrland, mina höns och min karlakarl. Och lyssna efter den mjuka tystnaden. Ro i min sjö och skidra i skogen.

Så skrev jag om min huslängtan 2007.  Två år senare flyttade vi till det hus vi nu bor i. Det blev ingen gård med timmerväggar och kilometer till närmsta granne. Istället blev det en gullig trettiotalsvilla i utkanten av en liten by. Men så bra det blev! Och ganska likt hur vi tänkte ändå.

Speciellt det där sista. Att få bo vid världens ände – men då och då besöka staden. Och få vara chic och gå på restaurang och träffa min förläggare. Och min kompis Sanna som visserligen inte är justitieminister (än) men inte långt ifrån. Sedan hem igen. Till hönsen, sjön, tystnaden och skogen. Få det bästa av två värdar.

Det har jag fått. Och jag är så tacksam att det blev så.

Ett samhälle utan felmarginaler

Varje år läser man om alla desperata sörlänningar som inte klarar av att skotta och ta sig fram i snön. Trams tänker man som norrlänning. Är de helt inkompetenta söder om Gävle? Varför skottar de bara inte? Och så skrockar man självgott – tänk bra vi har det här uppe i norr. Här finns alla rejäla människor.

Men så läste jag en intervju med en man som flyttat till Umeå ifrån Stockholm och som klagade och sa att snöröjningen är lika värdelös här uppe som där nere. Va, hur kan det stämma? Det har jag aldrig hört någon säga förut. Men det kanske stämmer? Kanske är vi precis lika odugliga på snöröjning här uppe. Men kanske handlar det också om förväntningar?

Själv har jag inte reflekterat så himla mycket över snöröjningen. Den är väl så pass bra som den kan vara? Vad förväntar man sig egentligen? Hur kan man tro att trafiken ska fungera problemfritt när snö vräker ner? Det säger ju sig självt att det kommer bli förseningar och dålig framkomlighet. Det får man ta med ro. Visst kan trafiken gå enligt tidtabell på sommaren när vägarna är bara – men att tro att inget ska förändras när tjocka lager snö täcker gatorna är ju naivt! Det finns ingen snöröjning i världen som rår på ett riktigt rejält snöfall. Ibland rår vi inte på naturen helt enkelt. Det är inget att bli blå i ansiktet över.

Och så tänker jag att den här snöpaniken inte är en fråga om norr eller söder. Det är snarare en fråga om landsbyggd eller stad. Bor man i en mindre stad eller ute på landet så har man helt enkelt mindre bråttom. Man har större felmarginaler. Större acceptans för frånvaron av valfrihet. Man kanske måste vänta med att åka hemifrån tills plogbilen har kommit. Om väglaget är riktigt taskigt får man kanske ställa in och stanna hemma helt. Inga konstigheter i det. Men i städer finns generellt inte den inställningen.

Jag tänker mig att det beror på att pressen på människor är större där. Vi har byggt ett oförlåtande samhälle helt utan felmarginaler. Saker måste gå efter klockan annars blir människor hysteriska. Folk har så bråttom och lever under så mycket tidspress att de inte förmår acceptera det som är utanför deras makt. Istället för att tekniken hjälper oss så stressar tekniken och alla moderniteter oss – därför att vi alltid förväntas kunna vara tillgängliga.

Jag tänker på mormor och morfar som inte kunde resa bort på vintern, eftersom de var tvungna att stanna hemma och elda i huset. Vilken modern människa (allra minst jag själv) skulle acceptera det?

Men så gjorde de – för så var det bara. Och det var väl inget att bli blå i ansiktet över?

Förbannat svårt att sluta svära…

Nära porträtt på Clara som ser fundersam ut och tittar åt sidan.

Nu&2007. Som 22-åring hade jag stora planer på att byta ut mina vardagliga svärord mot de här mer bibliska styrkeorden:

Huggormsyngel
Skrymtare
Hycklare
Dårar
Ormar
Vitkalkade gravar

Skrev då på bloggen att jag svär när jag är nervös och vill gaska upp mig lite eller när jag behöver känna mig lite kaxigare. Väldigt töntigt – och tyvärr har jag bara blivit värre med tiden. Har helt misslyckats med min plan från 2007 och svär nu som aldrig förr för att få ur mig mina frustrationer.

Om den 22-åriga Clara hörde mig i dag skulle hon himla med ögonen och be mig att sluta för rövelen!

Det här med mängden svordomar blev tydligt för mig när jag hörde klipp från min och Ericas podcast. Erica som klipper våra avsnitt hade klippt bort en massa svordomar – bara för att klippa in dem i ett specialavsnitt med våra bloopers. Ett av våra mest omtyckta! Tryck på gula playknappen om du behöver lätta på trycket en aning.

Det här avsnittet är från januari i år. Här hittar du alla avsnitt.

Musik: Himlen över Hedlunda av Olov Antonsson.

Ful och kul

Ansiktsmask föreställande rynkig gammal häxa eller trollgubbe med långt hår som tittar in mot kameran.

Nu&2007. För tio år sen drog jag på mig den här masken och matchade med röda jeans och ett par ännu rödare klackskor. Klick klick! Ett par bilder, sen direkt ut på bloggen! Rubriken var ”Mitt bästa stylingtips”  och jag skrev raljant om hur bra plastmask funkade mot ovälkomna krogragg.

I efterhand känns det här inlägget som hämtat från en enklare tid. Då var jag modebloggare och det räckte att vara en smula ful för att vara kul. Inlägg kunde vara sånt här nonsens och ändå fick jag femtio glada kommentarer med pepp.

I dag får jag jobba mycket hårdare för att underhålla dig som läser. Jag vrider och vänder på foton och ord. Är det här relevant, roligt, intressant? Så fort den ängsligheten smyger sig på dör blogglusten. Rädslan och rösterna i huvudet som förutser varje kritisk kommentar jag kommer få och som dödar varje försökt till humor.

Jag är stolt över att bloggen är mycket mer professionell nu är 2007. Men samtidigt är den ju ängsligare. I dag skulle jag aldrig leka loss och publicera oseriösa inlägg – för jag är alldeles för rädd för att vara ogenomtänkt, klumpig, vulgär eller trampa någon på tårna. Och trots den rädslan händer det ändå hela tiden att jag gör just det.

När instagram kom för några år sen blev det roligt att lägga ut ”ful- och kulbilder” igen. Alla de där bilderna som jag inte tyckte höll för bloggen fick en ny chans. Skämt och knäppa detaljer i vardagen funkade för att de var underhållande. Men idag är instagram så proffsigt att det inte går att publicera något ogenomtänkt som inte stämmer ihop med flödet – utan att tappa massa följare.

Jag säger tack och lov för instastories! Den enda plats där det känns som att jag kan flamsa loss en smula utan att tänka igenom allt så noga först…

Kvällsbönen

Clara i vitt långt nattlinne, bär en kandelaber med levande ljus genom ett mörkt rum.

 

Nu&2007. Dan före dan före dan för tio år sedan la jag ut en bön på bloggen. Jag firade första julen i mitt eget hus. Och jag gick genom ett julpyntat hem – hade ångest och kände mig ledsen. Och bad och tände ljus för min mamma som var svårt sjuk. Drygt fyra veckor senare var hon borta och jag har saknat henne ända sen dess.

Jag går fortfarande omkring i nattlinne hemma på kvällarna och tänder ljus och pratar för mig själv. Nattlinnet jag har på mig är blått, urtvättat och fullt av hål. Jag borde slängt det för länge sedan men jag fick det i julklapp av mamma och kan inte skiljas från det.

Nu handlar mina kvällsböner om beskydd över mina barn – och bönen är den första bön jag lärde mig. Av Kajsa Kavat till på köpet.

Det går en ängel kring vårt hus
hon bär på två förgyllda ljus
hon har en bok uti sin hand
Nu sommnar vi i Jesu namn

Amen

Fråga & svar

Nu&2007. Jag snubblade över en gammal frågor och svar-lista från 2007 som jag passade på att fylla i igen. Först mina gamla svar och sedan mina nya.

Vilken är din favoritfärg?

2007: Blå!

2017: Fortfarande blå. Fast också brunt. Gärna i kombination med varandra och gärna i inredning.

Vad jobbar Jakob med nu?

2007: Personlig assistent

2017: Bonde, yogalärare och sjukgymnast.

Kan vi inte få se en bild på hela huset på utsidan?

2007: Det skulle jag gärna visa er, men av säkerhetsskäl så tror jag inte att jag kan!

2017: Mohahaha  – ”av säkerhetsskäl”? Vem trodde jag att jag var egentligen? Här är en bild på huset utifrån.

Vad skulle du välja; att vara gothare för resten av ditt liv eller att varje gång någon hälsade på dig skulle du ge dem en lätt klapp på rumpan?

2007: Det där med rumpan gör jag ändå alltid, så det kan gott få fortsätta!

2017: Men vad i helvete? Förlåt alla jag klappat i rumpan utan tillåtelse. Även jag har tydligen synder att bekänna i #metoo-tider.

Är din värld mest grå eller svartvit? Hur ser du på andra religioner än kristendomen? Jag tänker på ideologierna i allmänhet men också på människorna som bekänner sig till annat än kristendom? Hur hör de hemma i skapelsen och framtiden?

2007: Jag tror att min religion är den sanna religionen. Men jag accepterar och respekterar alla som är av en annan åsikt. Så på det sättet är jag väl både svart vit och grå.

2017: Jag tror fortfarande som ovan. Fast jag är ändå mycket mer grå i mitt tankesätt. Jag gissar att ålder har den effekten på en. Tack och lov blir man lite mindre kategorisk.

Jag blev väldigt nyfiken på vad ni äter hemma hos er eftersom ni inte äter socker, vitt mjöl och kött. Jag vill gärna börja äta bättre och nyttigare och behöver inspiration!

2007: Mycket rotfrukter, baljväxter och grönsakssoppor. Mjölrätter löser vi genom att byta ut mjöl mot siktat dinkelmjöl. Kan lägga ut lite recept här på bloggen framöver!

2017: Vi äter både socker, vitt mjöl och kött. Så nej. Du får ingen inspiration av mig till ditt nya liv.

När du känner dej nere & deppig, vad gör du då?

2007: Ber, läser bibeln, lyssnar på lovsång, ringer en vän.

2017: Tröstäter, ringer en kompis, tar en promenad och ber.

Om du fick veta vad som helst om framtiden, vad skulle det vara?

2007: Vilka kläder jag ska spara till mina döttrar!

2017: Vilka kläder jag ska spara till mina söners framtida döttrar!

Du verkar så härlig och stark! Har du tips för att öka på sin självkänsla?

2007: Att aldrig klaga på sig själv högt eller tyst. Att berömma andra som är fina. Att skriva upp komplimanger man fått av andra och sådant man tycker om med sig själv. Det muntrar alltid upp min att läsa snälla saker en dålig dag!

2017: Att omge sig med snälla människor. Att göra roliga saker så att man kommer in i ett flow och glömmer bort sig själv en stund. Att skaffa barn och bry sig om andra mer än sig själv. Att minska jag-fokuset ökar självkänslan.

Jag har för mig att du är ganska ung, men du verkar vara så säker på ditt förhållande! Ni har skaffat hus och allt. Hur länger har ni varit ihop, hur gammal är du? ska ni gifta er? 

2007: Jag är 21 år gammal. Och Jakob är min första och min sista – mitt allt! vi har varit ihop i två år, och det dröjer förhoppningsvis inte så länge tills vi är gifta !

2017: Åh herregud! TVÅ ÅR? Det var stora utfästelser efter att bara ha varit ihop i två år. Men jag känner fortfarande samma sak. Det är vi två. Och en nyckel tror jag är att fast vi varit i hop i tolv år har vi egna projekt, drömmar och roliga äventyr som vi uppmuntrar varandra att försöka åstadkomma.

Fyra falska leenden

Nu&2007. Det sticker till i hjärtat då och då när jag kollar igenom inlägg från olika år. Jag ser ibland bilder på mig själv där jag ler fast jag minns hur dåligt jag mådde just den dagen. Varför har jag tagit glada bilder fast jag är ledsen? Vore det inte ärligare att visa gråten eller en blank blick?

Kanske. Men jag har ju en trotsig sida också. När jag känner mig gråtfärdig kan det vara så skönt att rusa in i badrummet, sminka mig rejält och ta på mig något fint. Och le mot kameran. Det gör inte att jag glömmer det jobbiga – men jag räcker finger åt det.

Clara i blommig blus och vinröd långkjol tittar in i kameran med försiktigt leende.

2011 är jag vilsen. Jag får priser, utmärkelser och fina uppdrag. Det här är året när jag sommarpatar i P1 och det händer så många bra saker i yrkeslivet samtidigt. Men jag känner mig fullständigt bortkommen -från huvudet ner till tårna. Den fascinerande bäbiskulan är borta och istället har jag en liten skrutt att ta hand om. Och jag får tiotusen pekfingrar från mästrande morsor som berättar för mig att jag gör fel med min son. Och samtidigt funderar jag på mitt jobb – vad ska jag göra här i livet?

När den här bilden tas är Bertil bara några veckor gammal. Jag har precis läkt ihop så pass mycket att jag kan stå upp. (De första veckorna efter förlossningen var jag sängliggande av smärta). Jag har köpt en ny kjol och fått en topp av min syster. Och jag känner mig ganska fin men ganska vilsen. Och i efterhand tycker jag det syns i ögonen.

Clara i ljus och blommig lång sommarklänning med röd kofta, på höften sitter lille Bertil i finkappa. Clara ler och tittar ner i marken.

Hösten 2011 har jag ett skitigt bråk med en arbetsgivare. De försöker rakt upp och ner lura mig – och jag tvingas anlita en jurist som bara skakar på huvudet. Det visar sig i slutänden att jag har rätt både till mitt eget namn och mina pengar.

Här är jag på väg till ett kalas och jag ler fast jag har en stor klump av oro i magen. Under en period gick  jag till brevlådan med ångest varje dag – rädd att ha fått en stämningsansökan med posten.

Clara i page och svartvit klänning med rutmönster ler men tittar inte in i kameran.

Hösten 2015 är jag så trött hela tiden, men jag jobbar vidare. När jag nu läser inlägget från den här dagen märker jag tydligt hur jag håller upp min arbetsmoral fast utmattningen har börjat slå rot.  Jag borde ha vilat mer, återhämtat mig. Men det förstod jag inte då. Då hade ingen aning om vad som väntade, jag kände bara att jag aldrig kunde sova mig pigg. Också på den här bilden ler jag men tittar inte in i kameran. Minns att jag egentligen inte alls ville synas på bild för att jag hade sådan fruktansvärd ångest under den här perioden.

Clara i vit spetsliknande klänning och mörk skinnjacka och svarta stövlar med klack.

Vintern 2007 vill jag ta en fin outfitbild men har vansinnig pms. Skriver i inlägget att jag ler falskt och att jag ”är så grinig att jag gärna mördar någon”. Jag minns att jag åkte ner på stan i denna klänning – och när jag kom hem upptäckte jag att jag hade fått en mensfläck i storlek pizzatallrik där bak…

Det är hon som är jag

Nu&2007. För tio år sedan skrev jag ett inlägg om att jag ofta låtsades vara andra personer för att göra vardagen lite lättare, roligare eller rent av mindre läskig. När jag lagade mat var jag Mat-Tina, när jag satt på dass var jag Madonna som blev intervjuad och när jag behövde plugga var jag begåvade Steffi i bokserien En ö i havet.

Trots att jag är tio år äldre nu har jag inte lagt av med min barnsliga vana att låtsas vara någon annan. Speciellt när jag behöver stöd. Fast idag är personerna jag imiterar lite annorlunda än  2007.

Amelia Adamo är jag när jag ska göra något läskigt eller svårt. Jag tänker mig in i hennes skärpa men framförallt härliga hejdlöshet som legat bakom många av hennes fantastiska projekt. ”Där andra har omdöme har du ett hål Amelia” sa hennes man till henne vid ett tillfälle. Ibland är det faktiskt eftersträvansvärt att vara lite mer så.

Beyonce leker jag när jag ska ställa krav i samarbeten med andra människor. Beyonce verkar så mild i intervjuer men i dokumentärer ser man hur hårt hon styr och hur driven hon är. Och hon är inte rädd för att vara obekväm eller trampa någon på tårna. Det inspirerar mig till att tuffa till mig. ”Nog måste jag väl klara av den här förhandlingen om Beyonce klarade av att producera sina Superbowlframträdanden två år i rad?”

Alice Bah Kuhnke leker jag när jag måste stiga upp i svinottan och är trött och lite ledsen för att jag inte alls vill jobba och prestera utan bara gå och gömma mig. Då tänker jag på henne. Att hon är så himla arbetsam och strukturerad och modig. Och så kommer jag iväg.

Slutligen leker jag Mormor Rut i alla situationer som skrämmer mig. Jag hör hennes barska röst i huvudet. Hennes föraktfulla ”BAH! Vad är det med det då?! som hon slänger ur sig när någon ifrågasätter henne.

Finns det någon fler som håller på precis som jag gör i vardagen? Och i sådana fall – vem leker du?

I’m not afraid of who I used to be

Jag har en tendens att haka upp mig på en och samma låt och under en period inte kunna lyssna på något annat. Förra sommaren var det Ryan Adams cover på Welcome to New York som gick på repeat. Varje promenad och varje tur i bil. Pulsen i den talade till mig och känslan av nystart harmonierade med den känsla jag själv gick runt med i kroppen.

Nu är det Miley Cyrus Younger istället. Jag har inte lyssnat på henne förut och det var bara av en händelse jag hörde låten. Men nu kan jag inte höra på någonting annat. Älskar trummorna och texten som sätter ord på hur jag känner just nu inför mig själv och mitt liv. Jag vill bara dansa när jag hör den! Dansa för att jag är fri.

Feels like I just woke up
Like all this time I’ve been asleep
Even though it’s not who I am
I’m not afraid of who I used to be

No one stays the same 
You know what goes up must come down 
Change is a thing you can count on 
I feel so much younger now 

Vilka låtar har du hakar upp dig på? Som du tvångsmässigt haft på repeat under en period i ditt liv för att de kändes som soundtracket till allt du går igenom? Dela gärna med dig <3

Lärdomar av utmattningen

Min impuls om jag hinner göra färdigt något tidigare än jag trott på jobbet är att fylla på med ännu mer jobb (har ju alltid saker att göra i mitt företag). Men igår hade jag en ganska lugn förmiddag så jag tog en mils promenad och skrev sedan färdigt nästa Expressenkrönika. Eftersom den gick ovanligt fort att skriva blev jag klar redan till lunch. Nä, bestämde jag mig. Nä nu åker jag och hämtar barnen och drar till badhuset. Sagt och gjort. Så peppade barn när jag kom i bilen packad med badkläder.

Vi blev kvar på badhuset i flera timmar och storebror lärde sig dyka efter ringar, dyka mellan mina ben och försiktigt flyta på rygg. Fantastiska framsteg efter att ha varit vattenrädd under många år. Det kändes så himla bra att släppa tanken på min bokdeadline på fredag och mina föreläsningsförbededelser (föreläser idag 07.30). Att strunta i att klämma in mer jobb i luckan och istället göra något vilsamt med barnen. Det får mig att tro att jag ändå lärt mig att fatta lite bättre beslut tack vare den här jäkla utmattningen.

Som att

– Stress inte är farligt. Men bristen på återhämtning är det. Så jag måste se till att lägga in vilsamma aktiviteter mellan allt som är ansträngande.
– Vila innan jag blir trött istället för efter jag redan blivit trött (har man varit utmattad så har man inga extra resurser att ta av)
– Tänk i motsatser. Efter mycket intensiv familjetid är det skönt att jobba. Efter mycket jobb är det skönt med extra mycket familjetid. Vad har du gjort mycket av sista tiden? Gör tvärtemot det.

Nio år

I september firar jag och Jakob nio år som gifta. Fast firar är en lögn eftersom vi alltid glömt bort våra bröllopsdagar. Det är så mycket annat som händer i september så det kommer liksom i skymundan. Vi gifte oss ett halvår efter att mamma hade gått bort och tanken var att göra någonting fint av det pissiga året 2008.

Tiden som passerat sedan dess känns både oerhört kort och lång. Kort för att jag på pricken kan minnas hur ont jag hade i fötterna och munnen efter att ha stått i klädbutik en hel dag och smilat åt kunder. För att jag minns exakt hur det vara att stressa till första lektionen på universitetet och glömma bort att jag hade en hel akademisk kvart till godo.  Lång för att jag var en helt annan människa då, för att jag inte ens lärt känna några av de som idag står mig närmast. Lång för att jag inte hade en aning om att jag skulle jobba med det jag jobbar med nu. Men framförallt för att jag inte kände Bertil och Folke. Vilket är en helt orimlig tanke.

Det hade varit roligt att få berätta för 21 åriga Clara att just den här dagen om nio år spelar du in någonting kallat podcast med en av dina närmsta vänner som dessutom är radioproducent. Du lämnar två söner på förskolan med din lådcykel och Jakob har trettio arkitetkelever på studiebesök i era stora odlingar. Du tar en långpromenad med en helt annan hund än din cockerspaniel Sixten och efter middagen ska du ha ett videosamtal med dina systerdöttrar. Videosamtal i telefonen är helt normalt – precis som förekomsten av systerdöttrar.

Det är spännande att fundera på vad som skett om ytterligare nio år.

Att helga den röda vilodagen

Söndagen är en röd dag och jag inser vikten av att helga den. Även om jag inte direkt lyckas med det jämt.  En kompis bestämde däremot med sin man att från lördag kväll till söndag kväll skulle inget jobb utföras, ingenting köpas eller konsumeras. Riktig helgfrid skulle råda – utan besök i köpcenter eller storstädning av huset på schemat. Jag tycker att det låter som en riktigt bra idé. När man vet att man inte får göra någonting på ett dygn kan man kanske få mer ro att leka med barnen, läsa morgontidningen en extra stund eller ta ett skönt bad utan dåligt samvete över tvättkorgen.

Jag och Jakob har testat något liknande som min vän gjorde. Lördagar har vi ofta saker inbokade men vi försöker ha söndagar som en vilsam familjedag. Då vi också får tid att på egen hand göra någonting ihop. Det kan handla om att ta en promenad eller fika en stund på stan medan barnen är hos farmor. Vi lyckas inte alltid men jag önskar vi fick till det oftare – för det gör verkligen skillnad på orken när måndagen kommer.

Om jag var en listig röd rävhona…

Räv som ligger i snö och kikar fram med ena ögat bakom sin svans.

Hur skulle mitt liv vara om jag var en rödräv? Det här är en tanke jag gärna fantiserar om då och då. För när ser jag en rödräv springa över åkrarna utanför fönstret blir jag avundsjuk. Tänk att få vakna i päls varje morgon, att alltid ha en listig plan på gång, att få springa runt fritt i skogen och lura skiten ur de andra djuren. Blir de sura tassar jag snabbt ner i mitt trygga gryt, rullar ihop mig till en boll och somnar med ett leende på läpparna. He he he.

Här är saker jag gärna skulle göra som rävhona: 

Spegla mig ofta och kisa förföriskt med ögonen.

Vicka på rumpan – måste kännas meningsfullt när man har en snygg svans.

Ta selfies när jag gäspar. Ser så coolt ut när rovdjur öppnar munnen medan vi människor bara ser korkade ut.

Stanna uppe hela natten när jag har lust.

Strunta i mensskydd när jag blöder.

Sova så fort det är dåligt väder.

Plocka blåbär med munnen.

Äta kött och slippa förklara varför.

Yla för att skrämma folk. Alltid är det nån som tror att jag är en varg fast det knappt finns sådana i Västerbotten.

Smyga runt hönshus. Är det inte härligt att få allas uppmärksamhet?

Bära mina barn i nackskinnet.

Lämna doftsignaler när jag är redo att para mig.

Sitta på en barstol och vänta på att en fyllehund drar mig i svansen. När det händer sträcker jag fram min tass för att hälsa… och precis när han tar min tass i sin sticker jag ut alla klor!

Rödräven är mitt drömdjur och skulle vara min patronus (om vi talar Harry Potterska). Men om du var ett djur vilket skulle du vara? Och varför?

Mens på blodigt allvar

I år är det drygt 20 år sedan jag fick min första mens. Den kom när jag var nio eller precis fyllt tio. Jag fattade inte ens vad det var. Inte kunde man väl få mens i min ålder? Ingen kompis hade fått det ännu. Knappt min storasyster. Jag var först ut i klassen och skämdes så fruktansvärt. Dessutom gjorde jag misstaget att berätta det för min bästa kompis. Hon var senare utvecklad än jag var (det dröjde nog fyra år till innan hon fick sin mens). Och kanske var hon avundsjuk på mig? För hon förde det vidare till några killar i klassen – och sedan var jag Mens-Clara under en lång tid. Och då skämdes jag ännu mer.  Vad var det för fel på mig? Varför skulle just jag få bröst och blödningar långt innan alla andra?

Jag räknar ut att jag hitills haft mens ungefär 200 gånger i mitt liv. Kanske blir det ungefär 200 gånger till innan det är över? Det bästa med graviditeterna (förutom att få ett barn som belöning!) har varit att slippa ha mens. Fasen så skönt det är att slippa blöda under ett och ett halvt år. Och efter graviditeterna har den värsta mensvärken försvunnit. Den där smärtan som gjorde mig sängliggande.

Men jag har fortfarande känningar av mensen och den första dagen har jag ingen ork. Ont i lederna, svårt att öppna burkar, bära tungt, springa eller gå snabbt. Jag är ledsen och på dåligt humör och känner ångeststråk i kroppen.  Jag vill helst bara ligga ifred under täcket och om det bara går att lösa så brukar jag göra det också. Som en snällhetsgrej mot mig själv. Jag har lidit nog av min mens genom åren.

Nu i vuxen ålder tycker jag inte att mensen är äcklig – snarare fascinerande. Som det faktum att min menscykel har synkats med mina nära vänninors – och att vi får numera mens samtidigt. Är det inte märkligt? Den av oss som hinner få först skickar ett sms till den andra.  ”Om du mår piss idag är det för att du kommer få mens imorgon.” Ja, just det, tänker man. Det förklarar varför livet från en dag till en annan känns värdelöst. Varför man vill byta jobb, skilja sig och säga upp bekantskapen med alla man känner.

Jag är så glad för att dagens unga tjejer har Clara Henry och andra förebilder som på ett enkelt och oladdat sätt pratar mens med allt vad det innebär. Och att dagens tjejer inte bara kan välja på tampong eller binda utan att menskopp faktiskt också finns som alternativ.

Jag vet inte om unga tjejer fortfarande blir retade om de får mens först av alla? Eller om det är ännu värre att utvecklas sent? Jag hoppas i alla fall det blivit lite bättre under de tjugo år som passerat sedan jag fick min första blödning.

Den här texten är en del av mina röda temavecka, här kan du läsa mer om temat och vad som får mig att se rött.