bloggträff och lagarbete

Jag är så glad att jag har en så fin man vid min sida. När jag kommer hem på kvällen ligger en gullig lapp och en påse krokofanter på köksbordet. I kylen står flera paket långfil (det enda fil jag gillar) samt hundra bananer, för att jag vill ha det.

Förhållanden är lagarbete. Det är inte MammaAB som ska se till att livet flyter. Förhållanden är hälften var, ibland överslag, för att den ena är svag och behöver hjälp. Men i slutändan är det lagarbete. Och jag blir så ledsen att så många människor finner sig i att leva i förhållanden som inte är det. Jag kan inte förstå hur jobbigt det måste vara för dem. Jag orkar knappt ibland och ändå hjälps vi alltid åt.

I alla fall. Kom precis hem från en bloggträff på Invito för massa Umeåbloggar. Så kul och vilka trevliga tjejer. Nu är jag glad. Ska äta krokofanter med massa mjölk och se på lite Beverly Hills. Flott.

sånt som jag är ofrivilligt bra på…

Saker jag är bra på som jag önskar att jag var mindre bra på:

– Vrida tårna ur led. Det är jag väldigt bra på. Men det är nästan aldrig skönt

– Se in i framtiden. Okej, jag är inte synsk men jag har en obehagligt bra magkänsla. Jag brukar kunna förutsäga skilsmässor, flygförseningar, dödsfall och allt möjligt otrevligt man helst inte vet om i förväg. Jag känner det på mig.

– Äta lite. Jag kan arbeta en hel dag och cykla flera mil på två kokta ägg. Det är en väldigt dålig egenskap för det gör det möjligt att slarva med maten. Tillslut hinner hungern ikapp mig och då är det inte alls särskilt trevligt längre. Denna kunskap har jag erövrat genom flera hemska tonnår med äcklig skolmat.

– Känna av stämningar. Jag är ett socialt geni / missfoster beroende på hur man ser det.  Jag märker allt för väl hur människor mår och reagerar och känner och tycker, fast de inte säger något. Jag sitter och  mår dåligt och får sympationt i magen.

Vad är ni ofrivilligt bra på?

Caférundor

När andra gör barrundor på fredagkvällarna gör vi fikarundor. Jag, Sussie, Navina, Ylva och Emma hade en förtjusande kväll. På första cafeet jobbade världens raraste cafebiträde. Hon så ut som en ung Juliette Binoche och var jättesnäll och generös och gud vet allt. Så flott! På andra cafeet diskuterades toaletttekniker, till vår stora glädje.

Vad gjorde ni?!

på måfå

Jobbig dag. Vi besökte återigen firman som säljer gravstenar, för att besluta om alltings slutgiltiga utformning. Det är surrealistiskt att stå och diskutera vilka inskriptioner mammas gravsten ska ha. Surrealistiskt. Och ledsamt.

Jag sov knappt fyra timmar inatt. Jag låg och var inspirerad och tänkte på artiklar jag vill skriva och modejobb jag vill plåta. Och så grämde jag mig lite över att jag inte kunde resa och göra stylistjobbet åt Modette som det var tänkt. Det hade varit flott. Speciellt att träffa Eleonore.

Det här inlägget var verkligen på måfå. Inget sammanhang alls. Ni får ursäkta.

skitsnack

 

 

 

För några veckor sedan åt jag och Jakob lunch på restaurang. Vid bordet bredvid satt fyra tjejer i 25 årsåldern och snackade skit. Det är fruktansvärt att lyssna på folk som snackar skit. Jag har precis som många tjejer älskat att snacka skit. Jag ansåg inte att det var något fel med det heller, eftersom att pratet aldrig nådde andras öron. Men så hörde jag en predikan om skitsnack och pastorn sa ”Gud ursäktar inte att ni snackar skit om andra. Ni skulle väl inte vilja att Gud ursäktade de som talade ont om er?”. Det var så träffande. För hur kul det än är att snaska i elakaheter så tror jag verkligen att det skadar människan. Man känner sig smutsig efteråt. Och paranoid. För om jag kan säga sådana här elaka saker om folk, vad sägs då inte om mig?

 

Allt som jag gör och säger bli till någon annans verklighet.

Allt som ni gör och säger blir till min

Förneka mig och jag blir förnekad. Förtala mig och jag blir fredlös

Skada mig och jag blir skadeskjuten

Så ömtåligt hänger vi ihop att

om jag ljuger kan jag inte längre lita på att andra talar sanning

Om jag stjäl så måste jag sedan alltid vakta mitt

och när jag skadar dig så blir jag en som skadar

och sedan måste jag alltid bära den skadan inom mig

Det är så ömtåligt, så nära som vi hänger samman

Som ryska dockor bär vi varandra inuti

 

 

Freeze

finkameran-1881.jpg

Jag fick för någon vecka sedan Go instant smoother och Brightener från Freeze 24.7 i min brevlåda för att recensera. Priset är 595 kronor för 10,25 ml. I reklamen sägs att den förbättrar huden på ett flertal sätt,bland annat att den tar bort synliga pormaskar, rynkor och skyddar mot fria radikaler. Produkten ryms i handflatan och innehållet förs på direkt över (eller under) makeup. Förpackningen i metall är konstruerad för att ge den största möjliga bekvämlighet samt bärbarhet och har även en löstagbar spegel.

Så vad tyckte jag då? För det första: Jättekonstig förpackning. Man skulle vrida och joxa och trixa för att få ut cremen och det var inte det lättaste ska jag säga. På huden kändes cremen sammetslen. Helt fantastisk faktiskt. Men bara ett tag. Snart kände jag mig snustorr och att den skulle förbättra hudens kvalitet märkte jag inget av. Det kändes som att den la sig utanpå utan att vara djupverkande. Sorgligt med tanke på det höga priset. Det slutade med att jag tvättade av den och applicerade lite av min vanliga creme istället. Så nu vet ni.

min heliga hemliga mission

Jag brukar spara vissa kommentarer jag får av särskilt snälla och generösa läsare. Idag kikade jag i min fina mapp och hittade den här:

Ville bara säga att din blogg .. är underbar.
Du ser ut som en kvinna och inte en pinne (snälla, ta det som en komplimang nu, för jag är så sjukt trött på det här idealet som säger att kvinnor ska se ut som barn. Kvinnor ska se ut som kvinnor, PUNKT, och du är förmodligen en av de vackraste kvinnorna på jorden.) Du ger mig så mycket självförtoende själv, det känns som att jag är bra som jag är, att jag inte behöver ändra något. Du ger mig en hemtrevlig känsla och ett oslagbart självförtroende. Din blogg är som en härlig drog, och I don’t mind being addicted.

Tänk vad omtänksamma människor det finns. Och jag tänker att fler borde få höra sådant här. Fler människor, svältfödda på komplimanger och uppskattning i detta avlånga land, behöver det. När jag jobbade i klädbutik blev det min heliga hemliga mission att ge kvinnor den pepp och uppmuntran som de behöver. Många är får aldrig höra hur fina de är. Det är så dumt!’

 

 

 

valborgs whereabouts

Jag hade i min sedvanliga förvirring glömt bort att det var Valborg. När jag väl insåg vad som väntade bjöd jag farsan på middag ( men han skulle vara med en kompis!) så istället grillade jag och Emma i min trädgård. Vi var så hungriga att när maten väl var färdig kunde vi inte prata för det snurrade så mycket i huvudet.

Första Maj spenderade jag och Jakob med att vårstäda hela stora huset (puh)  och tappra försök att  göra vårfint på gården. Íbland är det jobbigt att bo stort. Inget 1a Majtåg dock. Nästa år. Jag lovar.

Förövrigt. Jag är väldigt hastig.  Min dator hinner inte med.  Datasupporten på jobbet påpekade det för någon dag sedan.  Samt även kommentatorfunktionen på bloggen. Så här stod det nyss:

Du postar kommentarer alltför snabbt. Sakta farten.

Det tycker jag är rart. Som ett visdomsord.

Sakta farten.

den dag man håller i sin hand

nyhus-407.jpg

 

Jag tog hunden på promenad till en loppis i eftermiddags. På vägen dit tänkte jag oupphörligen på min grundskoleklass (jag gick i samma klass från ettan till nian och vissa gick jag dessutom på dagis med) . Ironiskt nog träffade jag en gammal klasskompis från just den här klassen, på loppisen. Det roliga var att han sköt en vagn med en tre månader gammal baby i- som tillhörde honom!

 

Jag blev så otroligt glad! Helt fantastiskt. Samtidigt slog det mig hur lite vi vet om framtiden. Tänk om vi anat när vi slutade skolan att inom några år skulle fyra av oss ha förlorat en mamma i cancer. Däribland jag. Någon skulle bli svårt sjuk och en annan skulle lämna landet. Två av klasskompisarna skulle vara småbarnsföräldrar.

 

När min mamma insjuknade och tillslut gick bort, blev jag samtidigt ödmjuk inför livet. Den dag man håller i sin hand får man njuta. Om framtiden vet man så lite.

hemmahos är the best!

Jag har gjort ett superkul reportage idag! Ett hemmahos-reportage. Nu är jag helt lycklig. Det var så fint och unikt och gulligt att man bara smälte. Och Teres som bor där har världens finaste walk in closet. Dessutom har hon samma skostorlek som jag vilket fick mig att vilja snatta med mig allt jag såg. Så vill jag också inreda mitt hus.

På onsdag publiceras reportaget, ska se om jag inte kan lägga upp lite bilder här också…

åh!

den tillåtna nyfikenheten.

Idag har jag gjort en intervju med en helt fantastisk sjuttioåring som tränar yoga och var vigare än en bebis. Det är så flott att vara journalist och få fråga och undersöka alla de där sakerna man alltid varit nyfiken på. Och man behöver inte skämmas för sin nyfikenhet, tvärtom. Ah, det ljuva livet.

En lunch med två av mina favoritflickor blev det också. Om en timma sisådär lämnar jag redaktionen och sedan är det helg med stort H. Hittade en superfin gustaviansk sekretär på loppis igår och idag ska jag hämta den.

Ha en skön helg nu. woah.

Första inlägget

Många förändringar. Idag är första dagen på mitt nya jobb. Jag kan numera titulera mig journalist. Dessutom får jag blogga på arbetstid. Inser ni hur bra det här är? Det är halsbrytande overkligt! Jag förstår att utformningen på min nya blogg kanske känns ovan för alla trogna läsare, men jag tror att det kommer blir grymt. Förvänta er fler och bättre blogginlägg. Och glöm inte att uppdatera med rätt länk till min nya blogg!

tablettask

Jag älskar tablettaskar. Själva ordet låter så fint. Och gott. Viollakrits är toppen. Salta katter ännu bättre. Dessutom tycker jag om Salta Björnar. Jag gillar att stå och fingra i en pappask. Det ger sådana barndomsvibbar. Man fick en tablettask till lördagsgodis och så räckte den hela dagen. Nej det var lögn. Jag åt upp den direkt och sedan använde jag mina fuktigaste tiggarögon för att Anna skulle dela med sig av sina. Och det gjorde hon alltid.

Aah…Tablettask…